Om gotländska fornsaker hafva nyligen flere värderika skrifter utkommit, författade af riksantiqvarien Hans Hildebrand, hvars arbetsförmåga såsom författare i’ sanning synes täfla med hans beläsenh t och lär dom. Vi nämna i främsta runmet bans i Vitterhets-, historie- och antiqvicets-aka daniens »Månadsblad» införda, at sju, större och mindre, förträffliga teckningar illustrerade beskrifning öfver en del af det i denna tidning förut kortligen omtalade; rika och praktfulla Dune-fyndet. Angående omständigheterna vid detta fynd anför hr H.:
»År 1881 hade, så har för mig berättats, en. hemmansegare i Dune gård, i Dalhems socken, vidtalat en arbetare, att å hans egor gräfva ett dike, Arbetaren åtog sig att fullgöra uppdraget, men sköt upp, ehuru påminnelser icke fattades. Jordegaren tröttnade till slut -att vänta och att påminna; han vände sig till en annan arbetare med sin beställning, och denne lofvade att infinna sig en viss dag på bestämdt klockslag. Den förre fick höra talas derom; och förargades, att ett arbete, för hvilket han hade visat så stor likgiltighet, skulle gå honom ur händerna, Han infann sig på ort och ställe en half timme före den andre, satte spaden i jorden och — fann en skatt, som inbragte honom i lösen af staten 2,000 kronor. Det beter på Gotland, att ingen annan hitter skatt än den som skall leta. Hvem kan undra, om sådana fynd-omständigheter som dessa gifva styrka åt den rådande fa????s???en?»
För attaren anser, att skatten varit gömd i en jernbeslagen träkista, men endast-en del-af jernet hade trotsat förstöringen i jorden. Proligt synes, att skatten blifvit nedgräfd på 1300-talet, måbända i sammanhang med den oro, som öfvergick Gotland efter midten af nämda århundrade. Flere af de funva föremålen äro dock afgjordt äldre. »Förmodligen» — säger författaren — »hafva vi här för oss en familjeskatt, i hvilken flere ätteleds dyrbarheter samlats, för att, efter att i ott eller annat århundrade hafva: gladt sina egare, anförtros åt jordens skydd, intill dess, efter nya århundradens förlopp, skat ten af en tillfällighet bragts i dagen för att sprida ett välkommet ljus öfver forna tiders smak, vanor och färdigheter».
Bland de talrika sakerna i detta fynd voro nio silfverkärls sat hvilka författaren till en början utförligt beskrifvit trenne, synnerligen utmärkta dels för skönhet, dels för kulturhistorisk märklighet i öfrigt.
Nr 1 bland; .dessa, en in- och utvändigt förgyld skål (af nära 4 tums diameter) med låg fot samt med ett mycket egendomligt och, liksom skålens yttre, rikt och smaktullt orneradt nandtag, anser förf. vara ett alster af österländsk konstslöjd och förfärdigadt i det af Araber och Morer under medeltiden inkräktade Spanien, till hvilket antagande förf. kommer deraf, att, bland andra skäl, de mynt, som i fyndet förekommo, bära arabiska inskrifter och att de alla äro präglade i Spanien utom ett, som tr från ett mynthus å NordAfrikas vestra kust, I sällskap med dessa mynt har kärlet sannolikt kommit till Gotland. — Utrymmet förbjuder, att redogöra för de lika rika som vackra ornav enten å såväl detta som de» följanue kärlen; I »Månadsbladet» äro de åskådliggjorda geno a finaste tenitt, och man ser dem med verklig beunCan. Men, såsom ett kuriosum vid nr 1 må nämnäs, att sedan kärlet fått nordisk egare, bar denne: under bottnen ristat en vårdslöst utförd fem-udd och i skålens inre botten med nordiska runor ristat en, såsom den lärde förf. meddelar, i flere länder uti både Enropa och Afrika fordom och ännu bruklig trollformel, hvilken; med vanliga bokstäfver återgifven, har följande utseende:
Såsom synes, ligger det mystiska i denna s. k. trollformel deri att om man läser på vanligt sätt eller baklänges eller rätt ned eller rätt upp, så får man alltid samma ord. Förf. omtalar, att i ett litet, af en bonde i traktén af Salzwedel i Tyskland skrifvet häfte med hvarjehanda trollformler, finnes uppgifvet ett medel mot vattuskräck, bestående deruti, att man mellan två brödskifvor lägger ett papper med ifrågavarande formel och & den ena yttre sidan ristar 3 sneda kors och å den andra en fem-udd. Det sistnämda tecknets förmenta mystiska betydelse, såsom afvärjande det ouda, är allbekant. Den såsom nr 2i hr Hildebrands beskrifning på Dune-fyndet betecknade silfverskålen visar i det derpå nedlagda arbetet ett ännustörre mästerskap än nr 1. Dess päronformiga, utböjda fält, af hvilka enhvar innehåller en fantastisk djurfigur, och dess öfriga ornament hafva en kraftfull och särdeles vacker karaktär i romansk stil. Förgyllningar och emaljer öka prakten. Hfter jämförelser med snarlika skålar i franska muséer förklarar förf. denna skål vara af franskt ursprung.
Den såsom nr 3 bet :knade skålen är större än de förut nämda (de: har näml. en diameter af 19 cm). Isynuerhet dess botten har synnerlig märkvärdighet, Öfver en rund skifva böja sig sex rundlar, och öfver dem höjer sig en sexuddig skifva; hvars uddar fylla de inre vinklarna mellan rundlarna och fortsättas med om hvarandra snodda stänglar, som breda ut sig och sina blad i de yttre vinklarna. Å det cirkelrunda midtstycket mellan de nämda sex rundlarna är ingraverad bilden af en konung sittande på en tron med en yxa i ena handen — antagligen den norske konung Olof den helige, Gotlands förste kristendomsförkunnare. De sex rundlarna innehålla följande graverade figurer: bröstbilden af en engel evangelisten Johannes sinnebild örnen — evangelisten Lukas sinnebild oxen — en bröstbild af: aposteln Bartolomeus, som i handen håller den knif, hvarmed (enligt den fromma sägnen) hans hud flängdes från kroppen — eyangelisten Markus sinnebild lejonet och Matteus dito engeln. Inom ett citkelruudt band, som löper omkring midtstycket läses:
+1HESUS: GVZ: SUN WARI: MED: VS d, v. s.: Jesus Guds son vare med oss.
På flere figurer och på bottnens släta ytor har, såsom några lemningar visa, funnits emalj, Man finner på denna skål visserligen icke samma beundransvärda finhet i arbetet, som på de tvänne förut omnämda, men inskriften är af stor märkvärdighet. Enär den icke, såsom trollformeln på nr 1, är med lätt hand svagt inristad, utan tillhör skålens ursprungliga anordning, så bevisa de gutniska ordformerna, att man här har ett arbete af en gurcnisk silfversmed. Andra föremål i Dune-fyndet, som sannolikt också äro af gutnisk tillverkning, visa väl större finhet, men af denna silfverskål kan man emellertid draga den vigtiga slutsats, att Gotlands guld- och silfversmeder kunde uttöra emalj-arbeten.
Författaren har lofvat, att framdeles i en specialbeskrifning redogöra för Dunefyndets hela. innehåll. Och det utomordentligt: vackra och rikhaltiga fyndet förtjenar en sådan, och den skall helt säkert väcka stort uppseende långt utom i Skandinaviens gränser.
I ett annat nummer af ofvannämda »Månadsblad» har samme författare utförligt redogjort för ett vid Hejs’unds i Hafdhem sistlidet &r gjordt silfverfynd, hvilket ytterligare bevisar, hur skickligt och smakfnllt man i Norden, ungefär vid slutet af 1000-talet, förstod att bearbeta de ädla metallerna. I detta fynd fans en armbygel af sällsynt slag, med inslagna vackra sirater; en. armring, flätad afsilfvertrådar lagda så, att ringen är treryggad; fyra snodda fingerringar (bland dem en af guld); sju hängsmycken, bestående hvart och ett af en kullrig bergkristall i silfverinfattning, hvilka smycken förf. anser hafva varit, alla sju, trädda på ett snöre, å hvilket de hållits i sär genom mellan dem påträdda, runda eller åflångt runda silfverperlor, af hvilka 17 förekommo i fyndet, dessa perlor ärd af tunt silfverbleck med pålödda ytterst fina trådar och korn, som bilda ornma out af mycien skönhet. För öfrigt faunos der 3 arabiska mynt försedda med öglor och särskildt märkliga, emedan de äro förgylda. Aderton teck ningar förklara de förnämsta föremålen i detta dyrbara fynd.
Vidare: förekommer i »Månadsbladet» en. af prof. Es. Tegnér och riksantiqvarien Hildebrand författad redogörelse för ett vid Båtels i Hafdhem gjordt fynd af arabiska eller vanligen s. k. kufiska silfvermynt, hvilket myntfynd är ett af de största, som någonsin anträffäts. i svensk jord.
Dot innehåller nämligen ej mindre än 2,266 myntnummer, deraf 220 alldeles hela, och de öfriga sönderbrutna. Denna de tunna myntens sönderbrytning var vanlig och behöflig, när liqviden erlades efter vigt, och icke . efter stycketals-räkning. Dessa här funna mynts ålder ligger mellan år 715 och 969 efter Kristus. De äro präglade i de arabiska kalifståderna Samarkand, Taschkönd, Bokhbara, Bagdad, m.fi. För öfrigt funnos i fyndet mynt från Byzantz och från Köln, Mainz, m, fl. tyska städer, samt en stor mängd ornerade armringar, armbyglar, söljor, bängsmycken och perlor, allt af silfver.
Till ytterligare bevis på den prisvärda uppmärksamhet, som från Vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademiens samt riksantiqvariens sida egnas åt Gotlands fornminnen, må nämnas, att af planschverket Teckningar ur Svenska siatens historiska museum, utg. af B. E. och H. Hildebrand, innehåller det nyss utkomna 3:e häftet (12 sidor text och 5 planscher, folio) första afdelningen af en redogörelse för »Gotlands jernålder». Man finner här ett par hundra vackra teckningar af märkliga föremål, funna vid L:a Sojvide och Bjerby i Sjonhem, på Vallstena-rum, vid Smågårda i Tofta, Enges i Burgs, Bjestafsi Sanda, Bjerges i Lau, Nybjers i Hörsne, Fridhem, Granskogs i Dalhem, Russhage i Stenkyrka; Kroks i Lokrum, Bjers i Guldrupe, .Gandese i Ganthem, Kallings i Follingbo, Lilla Fole i Fole, Endregårda och Bäcks i Endre, Sigvards i Eskelhem, Alands i Hogrän; Liffride i Alskog, Sandagårda i Sanda, och dessutom från fiere icke bekanta fyndställen.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 2 Februari 1884
N:r 10.