Tingstäde Nostalgi

En av Gotlands äldsta bensinstationer håller just nu på att försvinna. I går började man ta bort pumpar och cisterner vid Texacomacken i Tingstäde, som funnits i 60 år. I förra veckan såldes den sista bensinen.

Det här är inget uppskattat besked för Tingstäde-borna, som nu får åka 1,5 mil till Lärbro eller Slite, eller också 2,3 mil till Visby för att få drivmedel till sina bilar.
Det sista året har det inte funnits någon betjäning vid Tingstädemacken. Det har varit en självbetjäningsstation. Ägaren driver också Texaco-macken vid Lummelundsväg i Visby.

Den främsta anledningen till att Texaco nu lägger ner i Tingstäde torde vara att man inte vill investera för den blyfria bensinen. Fler nedläggningar av mindre mackar på landsbygden kan väntas.

För 60 år sedan fanns det också en lanthandel i huset. Då såldes bensin från fat med handpump. Senare har lanthandeln lagts ner, men bensinstationen har utvecklats.
Fastigheten blir kvar. Den ägs av Tingstäde Taxi, som kommer att använda tvätt- och smörjhallen som gatage.
Det har funnits bolag som varit intresserade av att ta över Tingstädemacken, men det blev ingen affär.

Bulverket.

Under den tid som undersökningarna pågick, från 1921-1936, försökte Zetterling sprida intresse för bulverket hos allmänheten genom ett flitigt informationsarbete, föredrag, tidningsartiklar, anordande av Bulverkets dag samt genom det Bulverksmuseum som Zetterling inrättade på Furubjers gård. Där ställdes bl a ut prov från Bulverket av byggnadstimmer från knuttimrade hus byggda i skiftesverk. I museet fanns också olika små modeller av bl a Bulverkets nordvästra hörn, hela anläggningen, ett timmerhus och ett hus i skiftesverk.
När Zetterling avslutade sina undersökningar i träsket lades också Bulverksmuseet ned. Modellerna överlämnades till Gotlands fornsal och trävirke, stockar, bjälkar, fyrkantvirke, plankor, bräder m m , sågade eller hela, konserverade och okonserverade skickades in till statens historiska museum. Dessa fynd försågs med gevärsbrickor av koppar med gevärsnummer på baksidan och bulverksnummer på framsidan. 1 Idag har en del av brickorna lossnat och i en del fall är de svåra att läsa. En del av fynden sänktes åter i träsket.
Från Zetterlings bulverksundersökningar föreligger ett stort material av kataloger, arbetsritningar, planer, kartor, fotografier och dagboksanteckningar som till största delen förvaras i antikvarisk topografiska arkivet (ATA) i Stockholm.

Bulverket en kort översikt.
Under den tid som undersökningarna pågick, från 1921-1936, försökte Zetterling sprida intresse för bulverket hos allmänheten genom ett flitigt informationsarbete, föredrag, tidningsartiklar, anordande av Bulverkets dag samt genom det Bulverksmuseum som Zetterling inrättade på Furubjers gård. Där ställdes bl a ut prov från Bulverket av byggnadstimmer från knuttimrade hus byggda i skiftesverk. I museet fanns också olika små modeller av bl a Bulverkets nordvästra hörn, hela anläggningen, ett timmerhus och ett hus i skiftesverk. När Zetterling avslutade sina undersökningar i träsket lades också Bulverksmuseet ned. Modellerna överlämnades till Gotlands fornsal och trävirke, stockar, bjälkar, fyrkantvirke, plankor, bräder m m , sågade eller hela, konserverade och okonserverade skickades in till statens historiska museum. Dessa fynd försågs med gevärsbrickor av koppar med gevärsnummer på baksidan och bulverksnummer på framsidan. 1 Idag har en del av brickorna lossnat och i en del fall är de svåra att läsa. En del av fynden sänktes åter i träsket. Från Zetterlings bulverksundersökningar föreligger ett stort material av kataloger, arbetsritningar, planer, kartor, fotografier och dagboksanteckningar som till största delen förvaras i antikvarisk topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. Bulverket-en kort översikt. Resultatet av Zetterlings möda under 15 år med knappa ekonomiska resurser blev att han fick en bild av anläggningens utseende och konstruktion, huvudsakligen sett från vattenytan, då dykare endast vid några få tillfällen användas och anläggningen till största delen var dold i kalkbleke (kalkhaltigt slam). Zetterling kom fram till att Bulverket bildade en kvadrat med 170 m sidor, orienterade i N-S och Ö-V. Själva kvadraten var uppbyggd av stockkistor, kvadratiska och rektangulära upp till sju meter långa, tre och tre i bredd sammanhållna av genomhuggna hål i stockarna, trädda på tre vertikala pålar. Vertikalstolparna hade hål i de nedre ändarna för tvärgående reglar. I det nordvästra hörnet av kvadraten, och möjligen även i det sydvästra hörnet ansåg Zetterling att det fanns en öppning in i Bulverkets inre vattenområde. På kistlängorna fanns golv och därpå hus av olika slag, i norra och östra delen så gott som uteslutande knuttimrade hus, i väster och söder hade också skiftesverkstekniken använts. I västra delen skulle det också ha förekommit hus av större dimensioner. Runt anläggningen fanns en palissad. Under muddringsarbeten i den västra delen av Bulverket påträffades 1934 en sölja och ”beslag av brons till en läderrem”. Fynden daterades till 1000-talet. Zetterling ansåg att Bulverket var en sjöfästning, en vattenborg, 3 men publicerade aldrig någon egentlig diskussion om varför den hade byggts. Arbetsmetoder. Kartläggningav Bulverkets fundament, stockkistorna gjordes med hjälp av bl a flygfotografering och olika experiment med horisontal fotografering för att kunna dokumentera anläggningen från vattenytan. Med hjälp bl a av dessa flygbilder och pantograf gjorde Zetterling teckningar av stockkistor och virke. Från flotte eller båt utsågs ett lämpligt undersökningsområde varefter virkesupptagning och muddring inleddes. Sedan man tagit bort virke som var i vägen för muddring, använde man sig av en för ändamålet specialkonstruerad mudderskopa fäst på en ram av vinkeljärn och grova rep för upphalning, varefter blekenvattensållades eller undersöktes på annat sätt. Under lämpliga vintrar sågade man hål i isen och tog upp stockar och muddrade exempelvis under vintrarna 1921 och 1923. I juli 1923 togs de första flygbilderna över Bulverket bl a över dess nordvästra hörn. Detta hade redan rensats till botten under januari och februari 1923. 8 På flygfotot taget från 400 m höjd med inflygning från sydväst ser man mörka partier där muddring har ägt rum samt hopar av timmer som har sänkts utanför det nordvästra hörnet. Undersökningarna av Bulverket hade således redan börjat när de första flygbilderna togs. Zetterling skriver i Fornvännen 1927, att man inte kan hitta något kulturlager eftersom ”botten är så fylld av stoskar, plankor, gärdsel och ris, att mudderskopan endast på vissa ställen kan tränga ner till det djup där sådant lager kan förmodas”. Hans uppfattning om fyndens läge i vattnet var att det inte hade samma betydelse som ett fynds läge i jorden, därför att isen hade rubbat det ur sitt sammanhang. Betydelsefullt var att se hur fynden grupperade sig inom större områden. Träfynden kom, genom den tidens metodiska erfarenheter vid sjöfynd, att under 1920-talet och under början av 1930-talet behandlades lösryckta ur sitt sammanhang och upptas som lösa fynd. 1932 tillkom ”Situationsplan 1932”, ett försök att skilja på fynd från tre nivåer i ett drygt 200 m² område i den norra delen av Bulverket. En mängd olika faktorer. Av Christina BendegardResultatet av Zetterlings möda under 15 år med knappa ekonomiska resurser blev att han fick en bild av anläggningens utseende och konstruktion, huvudsakligen sett från vattenytan, då dykare endast vid några få tillfällen användas och anläggningen till största delen var dold i kalkbleke (kalkhaltigt slam). Zetterling kom fram till att Bulverket bildade en kvadrat med 170 m sidor, orienterade i N-S och Ö-V. Själva kvadraten var uppbyggd av stockkistor, kvadratiska och rektangulära upp till sju meter långa, tre och tre i bredd sammanhållna av genomhuggna hål i stockarna, trädda på tre vertikala pålar.
Vertikalstolparna hade hål i de nedre ändarna för tvärgående reglar. I det nordvästra hörnet av kvadraten, och möjligen även i det sydvästra hörnet ansåg Zetterling att det fanns en öppning in i Bulverkets inre vattenområde. På kistlängorna fanns golv och därpå hus av olika slag, i norra och östra delen så gott som uteslutande knuttimrade hus, i väster och söder hade också skiftesverkstekniken använts. I västra delen skulle det också ha förekommit hus av större dimensioner. Runt anläggningen fanns en palissad. Under muddringsarbeten i den västra delen av Bulverket påträffades 1934 en sölja och ”beslag av brons till en läderrem”. Fynden daterades till 1000-talet. Zetterling ansåg att Bulverket var en sjöfästning, en vattenborg, 3 men publicerade aldrig någon egentlig diskussion om varför den hade byggts.

År 1932
År 1934

Arbetsmetoder.
Kartläggningav Bulverkets fundament, stockkistorna gjordes med hjälp av bl a flygfotografering och olika experiment med horisontal fotografering för att kunna dokumentera anläggningen från vattenytan.
Med hjälp bl a av dessa flygbilder och pantograf gjorde Zetterling teckningar av stockkistor och virke. Från flotte eller båt utsågs ett lämpligt undersökningsområde varefter virkesupptagning och muddring inleddes. Sedan man tagit bort virke som var i vägen för muddring, använde man sig av en för ändamålet specialkonstruerad mudderskopa fäst på en ram av vinkeljärn och grova rep för upphalning, varefter blekenvattensållades eller undersöktes på annat sätt.
Under lämpliga vintrar sågade man hål i isen och tog upp stockar och muddrade exempelvis under vintrarna 1921 och 1923. I juli 1923 togs de första flygbilderna över Bulverket bl a över dess nordvästra hörn. Detta hade redan rensats till botten under januari och februari 1923. 8 På flygfotot taget från 400 m höjd med inflygning från sydväst ser man mörka partier där muddring har ägt rum samt hopar av timmer som har sänkts utanför det nordvästra hörnet. Undersökningarna av Bulverket hade således redan börjat när de första flygbilderna togs.
Zetterling skriver i Fornvännen 1927, att man inte kan hitta något kulturlager eftersom ”botten är så fylld av stoskar, plankor, gärdsel och ris, att mudderskopan endast på vissa ställen kan tränga ner till det djup där sådant lager kan förmodas”. Hans uppfattning om fyndens läge i vattnet var att det inte hade samma betydelse som ett fynds läge i jorden, därför att isen hade rubbat det ur sitt sammanhang. Betydelsefullt var att se hur fynden grupperade sig inom större områden. Träfynden kom, genom den tidens metodiska erfarenheter vid sjöfynd, att under 1920-talet och under början av 1930-talet behandlades lösryckta ur sitt sammanhang och upptas som lösa fynd. 1932 tillkom ”Situationsplan 1932”, ett försök att skilja på fynd från tre nivåer i ett drygt 200 m² område i den norra delen av Bulverket. En mängd olika faktorer.
Av Christina Bendegard

Café Gertrud nerlagd 1975.

Fästningen i Tingstäde

Ovanpå påminner den lite om sagan om Hattstugan. Fyra runda hattar sticker upp över en stor yta klädd med svart takpapp. Men under hattarna göms inte några små rara sagobarn. Utan kallhamrade, åtta-centimeters kanoner. Fyra kanoner som kan svänga runt och skjuta åt alla håll. Främst mot norr. Därifrån väntades ryssarna komma marscherande efter att ha landstigit i Slite eller Fårösund. Men här – vid Tingstäde fästning – skulle ryssarna stoppas. Låt vara om de tog resten av Gotland – men fästningen i Tingstäde skulle åtminstone hålla stånd.
Här skall svenska flaggan hållas uppe, uttryckte sig en anonym försvarsvän på 1800-talet. För om den blågula fanan vajade på åtminstone en plats på Gotland – då skulle fienden inte efteråt kunna komma med krav på att ta ön i bisittning.
Idag är Tingstäde fästning inte längre betydelsefull och hemlig, åtminstone inte till alla delar. Mest något av ett museum som förvaltare Per Åke Wallin då och då visar upp för besökare. Ändå är det inte många som känner till den här underjordiska delen av Tingstäde. Även om fästningen inte längre är särskilt hemlig är den spännande och hemlighetsfull. Men långa, underjordiska gångar och rum, väl skyddat under mer än meterdjup betong. Byggt för att kunna stå emot en direktträff från en tung, 21-centimeters kanon.
En fästning i Tingstäde började diskuteras i slutet av 1800-talet. Efter många om och men tog riksdagen beslut om bygget 1899. Men då hade planerna bantats från 4,4 miljoner till cirka 600 000 kronor. De stora slantarna satsades istället på en annan, samtida fästning – den i Boden. Men varför en fästning mitt inne i landet och inte vid kusten? Jo, man misstänkte att svenska flottan ”inte kunde hålla sjön”. Fienden skulle lätt kunna kliva iland i Slite eller Fårösund och marschera söderut mot Visby.
Den marschen skulle stoppas eller åtminstone fördröjas vid Tingstäde. Fästningen skulle ligga där strategiskt beläget på en ”ö” mellan å ena sidan Tingstäde träsk och svårframkomliga Hejnum hällar å andra sidan Martebo myr och andra träsk, där en fiende inte kunde ta sig fram. Jo, Martebo myr var visserligen på gång att dikas ut. Men, tänkte man, om vi gräver en kanal från Tingstäde träsk skulle myren snabbt dränkas i ett krisläge. Det fanns också planer på att leda Tingstäde träskvatten i en vallgrav runt själva fästningen.
Ett annat och säkert viktigare skäl till att Tingstäde fick sin fästning var att öns mobiliseringsförråd förut låg i Visby. Där ansågs de alldeles för utsatta för ett anfall från sjön. Då beslutade man flytta dem till Tingstäde och skydda dem med fästningen.
Fästningen började byggas 1903-04 och blev klar under första världskriget, starkt försenad. Så försenad att den egentligen var omodern redan från början!
Fästningen bestod – och består ännu – av fem skansar. Alla utplacerade runt om i Tingstäde, längs en cirkel med hela 4,5 kilometer i omkrets.
Fyra av skansarna är av mindre modell. Försedda med skyddsrum och skyttegravar i betong. En sån skans fanns vid Träskvälder, en intill landsvägen mot Visby, två längre österut.
Mellan skansarna fanns taggtrådshinder och ett par enklare befästningar, så kallade mellanverk. Mellanverk Franke låg mellan träsket och vägen mot Hejnum.
Den femte skansen – rättade sagt skans nummer 1 – låg och ligger intill kyrkan eller ungefär mitt emot badet i Tingstäde träsk. Det är en betydligt större skans än de övriga, själva tyngdpunkten i fästningen.
Det är här de underjordiska gångarna och de fyra kanonerna finns.
Hembygdsföreningen visar runt här, och låser upp pansardörren i huvudentren.
Här inne möts man av långa korridorer, välbyggda i huggen kalksten. Här och var i gångarna syns enkla träbänkar där manskapet satt och åt sina måltider.
Under första världskriget låg 300 man här nere, särskilda förband från A7 och I27, berättar Per Åke Wallin.
Vi passerar rum efter rum, mer eller mindre fuktiga och ogästvänliga. Köket står ännu intakt med järnspisar och stora grytor med kopparlock. I ett rum finns väldiga, inbyggda stenkar, fästningens ”fläskskafferi”.
I de här karen låg halva grisar i saltlake. Det skulle finnas fläsk för 5 000 man i tre månader, berättar Per Åke Wallin som själv var med och åt fläsk här under andra världskriget.
Ostkällaren, andra matförråd, logement efter logement, växel, läkarmottagning med vårdavdelning, eget elverk, ett rejält bankfack där riksbanken skulle gömma undan sina reserver, ”chefens” dass som luktade så illa att man måste stänga det – det är några av de utrymmen som göms här nere i underjorden.
Vissa dörrar är låsta och med innehåll som inte får berättas om. Några hemligheter finns ännu kvar här nere.
En trappa leder upp till ett litet utrymme där ett långt rör når upp i taket. Röret är helt enkelt ett ubåtsperiskop som kan hissas upp ett stycke över markytan. Vi provar och det fungerar ännu. Kyrkan och träsket framträder på något fuktskadade linser.
Här ledde man kanonernas eld, berättar Per Åke Wallin och visar en av kanonerna, inträngd i ett smalt och trångt torn där varje avfyring måste ha dånat oerhört.
Jag vet att man sköt härifrån så sent som 1947, möjligen ännu senare. Man sköt ut över myren, ungefär sex kilometer långt, berättar Wallin.
Förutom de fyra kanonerna försvarades fästningen av åtta tjeckiska kulsprutor på räls. Plus gevär m/96 från de öppna värnen.
Tingstäde fästning hann alltså bli omodern redan innan den blev helt färdig. Ändå användes den också under andra världskriget. Och som förläggning för repförband och hemvärnsungdomar har den utnyttjats ändå in på 70-talet.
Ammunitionen till kanonerna fanns faktiskt kvar en bit in på 60-talet. Generalmajor Fale Burman, som då var militärkommandochef, hade vissa planer att låta hemvärnet få använda kanonerna. Det fanns också planer på att göra fästet atomsäkert, minns Per Åke Wallin.
Men idag kallar han fästet för museum. Och är lite orolig över att det förstörs, bland annat av ungdomar som ger sig in på området.
Synd. Det är ju ändå en pärla, säger han.

Tornet skulle plockas ner.
Om det blev krig så skulle Tingstäde kyrktorn sprängas bort. En sprängladdning fanns i förväg inbyggd i kyrkan.
Så gick ryktet – och det kan man faktiskt fortfarande höra. Men Per Åke Wallin, fördetta förvaltare vid fästningen, dementerar:
Det är riktigt att kyrktornet ur militär synpunkt ansågs som en farlig riktpunkt som fientligt artilleri kunde utnyttja. Men någon sprängladdning fanns inte i tornet. Däremot var stenar och andra delar i tornet numrerade så att tornet skulle kunna plockas ner – och sen byggas upp igen! Kyrktornet var problem också när fästningen byggdes i början av seklet. Så kallade ryska ”sågfilare” – de gick runt och filade sågar och dylikt – be traktades mer eller mindre som spioner, och det hände att de gick upp i kyrktornet där de hade en strålande utsikt över befästningsarbetena. Till lyckades militärbefälhavaren driva igenom ett tillträdesförbud i tornet. I en inte alltför seriös veckotidning uppgavs en gång att Tingstäde fästning var fylld av brännvin – att användas för att fylla de gotländska soldaterna och på så vis göra dem ”modigare”.
Det var förstås fel men det låg ändå något i ryktet. För ekonomiskt försvar sitt reservförråd av sprit. 30 000 liter Kronbrännvin fanns inlåst i fästningen, berättar Per Åke Wallin.
Nej, spriten finns inte kvar. Jag tror det var 1958 som den flyttades till annan säker förvaringsort på ön. Sedan dess har spriten flyttats ännu en gång.

Första Flygförbindelse.

1933 kom Gotlands första reguljära flyglinje igång med fastlandet, flygplanet var av typen Junkers JU 52/3m och hade namnet ”södermanland”. Detta flygplan flögs ofta av en svensk pilot legend vid namn Albin Arhenberg, en f.d. underofficer i ambulansflyget. Han fick kunglig befordran och blev kapten i reserven eftersom han flög civilt med transportflyg.
Flyglinjen gick i mellan Lindarängen utanför Stockholm och Tingstäde träsk på norra Gotland, där finns fortfarande Gotlands första stationsbyggnad som troligtvis är glass kiosk vid badet idag. Denna linje användes endast under sommarhalvåret. Trafiken pågick mellan den 1 juli och 15 augusti.
Från Tingstäde till Visby gick sedan busstrafik, men även tåg fanns att tillgå. Det möttes först motstånd ifrån militären på grund den då hemliga fästningen som finns i Tingstäde. Den 3 juli 1933 kl.15.00 startade linjen mellan Gotland och fastlandet under bästa tänkbara väderförhållanden. Premiärpilot på ”södermanland” var trafikflygaren Roll med 2 mans besättning och ägare av planet var AB Aerotransport.

Gotlands Första reguljära flygförbindelse.
Den 1 juli 1933 – sa det ”plask” i Tingstäde träsk och Gotland fick sin första reguljära flygförbindelse!
Ännu fanns ingen flygplats i Visby och att landa i öppen sjö utanför Visby ansågs för våghalsigt. Så man använde en flygplan med pontoner som landade på Tingstäde träsk.
Så började passagerarflyget till Gotland i en skakande, skramlande Junker 52:a, ett tremotorigt plan i korrugerad plåt med namnet Södermanland. Med plats för 16 passagerare som behövde bomull i öronen och ibland rejäla papperspåsar att må illa i.
Ett bolag som ännu lever kvar och äger drygt hälften av Linjeflyg, som numera tagit över flygtrafiken på Gotland.
ABA-chefen Carl Florman hade anledning att se belåten ut när han steg iland från premiärturen till Tingstäde. Han hade lyckats starta en flygtrafik som skulle bli en succé – och han hade lyckats snuva Gotlandsbolaget och dess chef konsul Ekman på trafiktillståndet!
Gotlandsbolaget – eller ÅG som man sa förr – hade redan tio år tidigare noga utrett möjligheterna att starta flygtrafik på Gotland. Men det skulle inte löna sig – inte utan statliga subventioner, sa utredaren.
Och att söka subventioner för sådan ”lyxtrafik” är ingen ide. Därför väntar vi och ser tiden an, tänkte ÅG men hade inga planer på att släppa tanken på en flyglinje.
Så kom då i början på 30-talet ABA med förslaget om flyg till Gotland. Vi vill vara med, sa ÅG och startade förhandlingar med ABA.
Men ÅG gick hårt fram. Som gammalt gotländskt trafikbolag är det vi som bör få koncession, tillstånd, till flygtrafiken, sa ÅG.
Det kunde ABA inte acceptera. Skall vi flyga så skall vi också ha koncessionen, sa ABA – och utan att bry sig om ÅG gick ABA till myndigheterna för att begära koncession i sitt namn.
Konsul Ekman i ÅG blev förstås arg. Först sökte han kompromissa och få ABA att lämna in en ny ansökan där ÅG och ABA bad om gemensam koncession. Men ABA sa nej.
Istället sökte nu ÅG hindra ABA att få sin ansökan igenom hos myndigheterna. ÅG fick både länsstyrelsen och handelskammaren på sin sida. Och när regeringen till slut tog sitt beslut kunde beslutet inte justeras förrän överläggningar skett med konsul Ekman på ÅG! Han var en mäktig man.
Ändå förlorade han slaget om luften. ABA fick trafiktillståndet – dock på villkor att man måste samarbeta och samråda med ÅG om trafiken. ÅG fick alltså lite plåster på såren.
Till samrådet hörde att sätta priser. Det bestämdes att flygturen till Gotland skulle kosta 40 kronor enkel tur, 68 kronor tur och retur. Att åka båt-järnväg till Stockholm kostade då ungefär halva priset: 21,40 enkel resa.
Premiärflyget 1933 gick bara sommartid och ett par turer per dag. Det var mest tänkt för badsugna turister från Stockholm. ”Flyg och bada” stod det i reklamen.
En succé, tyckte ABA-chefen Carl Florman när planet första året kunnat göra 134 turer på två månader och då fraktat 1 714 passagerare och 22 ton bagage och frakt, därav en stor del morgontidningarna från Stockholm.
En timme tog själva flygturen. Därtill kom en halvtimmes bussresa från Nybroplan i Stockholm ut till flygplatsen vid Lindarängen vid Gärdet intill frihamnen. Bromma fanns inte ännu – det kom 1936.
Från Tingstäde åkte passagerarna i början Snäck-bussen till stan, sen per tåg.
ÅG kom med syrliga kommentarer efter första sommaren. Flygtrafiken har inte främjat gotländsk turism, sa ÅG och anklagade flyget för att ha tagit passagerare från båtarna – och dessutom de passagerare som åkte första klass och därmed betalade bäst! Båtarna tappade 17 procent av sina passagerare under juli-augusti när flygtrafiken pågick.
Men flyget fortsatte. Först när kriget kom 1939 ställdes trafiken in. Junker-planen fick istället gå till Gotland med förnödenheter under isvintrarna, först till isen på Tingstäde träsk, sen till Roma. Under hela den här tiden, ända sen ABA började planera flyglinjen till Gotland, hade det gjorts försök att få flygplats i Visby. Visborgs slätt siskuterades först men området ansågs för litet och begränsat. En tid ville man bygga vid Skogsholm, söder om Broväg, där staten ägde mark som Visby stad kunde få billigt.
Bästa platsen ansågs dock vara området bakom Bingers kvarn – det som sedan blev flygfältet. Men där var marken först för dyr, ansåg stan.
Tanken var att ha Visby-fältet klart samtidigt som Bromma, alltså 1936. Men det kom annat emellan och först 1942 fick Visby sitt fält och 1944 återupptog ABA den reguljära flygtrafiken igen. Nu med året-runt-trafik men baras med en tur per dag under måndag, onsdag och fredag. Från den tiden, 1944, räknar Linjeflyg det gotländska passagerarflygets födelse.
Första året användes DC 3-an som hade lite mer plats än Junkern, 21 sittplatser. Men året därpå återkom JU 52:an igen.
Det året, 1945, fick flyget plötsligt ett väldigt uppsving.
Det var Hansa-katastrofen som skrämde många från båtarna till flyget. ABA fick utöka turerna och nyanställa folk.
Visby-fältet var inte världens bästa flygplats. Vid tjällossning kunde det ibland inte användas utan planen fick gå till Bunge flygplats istället.
Utvecklingen gick snabbt framåt och fler och fler reste med flyg. Några data:
I slutet av 1946 fick Visby daglig både morgon- och kvällstur med Stockholm.
1947 började posten anlita flyget och 1962 fick Visby landets första reguljära nattpostlinje i sitt slag.
1947 blev det reguljär trafik också Visby-Norrköping och 1949 startades en sommarlinje på Malmö. 1959 öppnades linjen till Kalmar.
1957 tog Linjeflyg över med SAS och ABA i bakgrunden.
Antalet passagerare ökade och ökade. De 1 700 första sommaren på Tingstäde träsk hade 1949 ökat till 35 000. 1959 flög 98 000 och 1969 var det cirka 200 000 människor som valde flyget till och från Gotland. Idag ligger siffran närmare 300 000.
Ola Sollerman

Järnvägen och Stationshuset i Tingstäde

Stationshuset i Tingstäde år 1960
Stationshuset i Tingstäde år 1957

Linjen Västkinde – Tingstäde.
Några år senare sökte GJ koncession för den 13 kilometer långa linjen Västkinde – Tingstäde.
Kostnadsförslag och planritningar hade gjorts av ingenjören August Bååth. Kostnaden uppgick till 242 971 kronor.
Koncessionen beviljades 17 juni 1898 och banbyggnaden startade i GJ regi. 29 november 1899 öppnades bandelen för allmän trafik. Tekniska bestämmelserna var desamma som för bandelen Visby – Västkinde.

Linjen Tingstäde – Lärbro.
Efter några år sökte GJ åter koncession. Den här gången för en förlängning norrut från Tingstäde till Lärbro. Koncessionen beviljades 22 november 1912. På grund av bland annat första världskrigets utbrott och därmed följande ekonomiska stagnation kunde inte bygget av banan startas utan koncession förföll. Efter kriget söktes åter koncession för samma sträcka. Kostnadsförslag och planritningar var uppgjorda av majoren C J Insulander. Kostnaden beräknades till 684 000 kronor.
Ny koncession beviljades 16 januari 1920 och bygget av den 12 kilometer långa bandelen kunde börja. Terraseringsarbetet utfördes av ett som vi i dag skulle kalla för arbetmarknadsprojekt.
Det gjordes av arbetslösa under ledning av dåvarande Skogssällskapets statsarbeten.
I december 1921 var arbetet klart och den 17:de öppnades bandelen för allmän trafik.
De tekniska bestämmelserna var desamma som för bandelen Visby – Västkinde men med den skillnaden att rälsen var av stål och vägde 17,5 kilo per meter.
Gotlands Järnväg, GJ hade under åren 1878 till 1921 växt från 57 kilometer till 117 kilometer.
Den sammanlagda byfggnadskostnaden uppgick 1925 till cirka 2 775 000 kronor.

Tingstäde kyrka.

Tingstäde kyrka är på grund av sitt läge och sitt torn (55m) synligt vida omkring. Långhuset och det rakt avslutade koret utgör en välbevarand romansk anläggning från 1200-talets mitt. Tornets nedre del likaså från 1200-talet, medan den övre delen tillkom 1300-talet. Alla kyrkans portaler är romanska. Tornets västportal är störst om mäktigast, en av Gotlands ståtligaste romanska portaler.
Långhusets fyra valv uppbärs av en lång och kraftig kolonn, vars kapitäl har intressant figurskulptur i relief. Kyrkan äger två mäktiga medeltida inventarier, en romansk dopfunt tillskriven den under 1100-talets senare del verksamma anonym mästaren ”Majestatis” samt ett triumfkrucifix med rikt snidad piedestal från 1300-talet nu uppställt vid tornbågens pelare.

KORT KARAKTÄRISTIK AV MILJÖN OCH BYGGNADEN
Tingstäde var tidigt en centralpunkt på norra Gotland. Kyrkan är belägen på västra sidan av den ås där huvudvägen går, söder om åsen ligger Tingstäde träsk. Den norra stigluckan uppfördes 1762 av material från den rivna medeltida prästgården. Som inkörsport till prästgården fungerade troligen den bevarade trappstegsportalen, från 1300-talet, norr om kyrkan. Kyrkan, som är uppförd av kalksten, består av ett tvåskeppigt långhus, smalare rakslutet kor i öster, med nordlig sakristia, samt västtorn. Långhuset är äldst, 1100-talets senare hälft. Vid 1200-talets mitt revs ett tidigare absidkor och nuvarande kor med sakristia uppfördes, liksom tornets nedre del. På 1300-talet påbyggdes tornet till sin nuvarande ansenliga höjd (55 m). Exteriören präglas i hög grad av det ståtliga tornet, med sidogallerier i norr och söder, kolonettförsedda ljudgluggar i fyra våningar sidogavlar och åttkantig spira. Långhuset, det lägre koret samt sakristian täcks av sadeltak. Av kyrkans fyra romanska portaler är tornportalen ståtligast. Långhusportalens fint huggna fågelkapitäl har tillskrivits den anonyme stenmästaren Calcarius , 1200-talets förra hälft. Långhusets fyra kryssvalv uppbärs av en kort, kraftig mittkolonn, vars kapitäl har intressant figurskulptur tillskriven Calcarius . Kor, ringkammare och sakristia täcks av varsitt kryssvalv. Ringkammaren sammanbinds med långhuset genom två bågar uppburna av en kort pelare, korets triumfbåge är spetsbågig. Sakristieingångens reliefprydda tympanonfält härrör troligen från det tidigare absidkorets korportal, 1100 tal. I koret finns medeltida kvadermålning bevarad samt draperimålningar från omkring 1700. Ringkammaren har målade helgonbilder från 1300-talet och nytestamentlig scen från 1700 talets början. Agneta Hållén 1998-08-24

ÖVRIGA UPPLYSNINGAR
Sandstensfunten har tillskrivits stenmästaren Majestatis, 1100-talets senare hälft. Triumfkrucifix från 1300-talet. Altaruppsatsen från 1700-talet har målning från 1780 av Johan Weller, som även målat de rester av en läktarbarriär som är upphängda på nordväggen. Predikstolen, tillverkad omkring 1700, är troligen gjord av samme snickare som altaruppsatsen. I korgolvet ligger två medeltida gravstenar. Orgelfasaden förenklad 1973.

ÖVRIGA BYGGNADER
Övriga byggnader Stiglucka 1200
Inhägnader Kallmur

LITTERATUR OCH ANDRA KÄLLOR
Litteratur Publicerad i SvK (Volym & År) 21 – 1925
Reviderat av A. Hållén 1998-08-24
24 augusti 1998

Lanthandelns utveckling i Tingstäde 1865-1999

Sammanställt av Ove Pettersson

1865 var första året som det var möjligt att starta handelsbod på landsbygden.
1865 – Fru Ryffel, Furubjers får avslag i kommunalnämnden att starta handelsbod.
1865 – Skollärarefrun Nyström får bifall i kommunalnämnden att starta handelsbod.
1868-1899 – JP Stares äger Furubjers gård.
1874-1884 – Hanna Gezelius kommer från Lärbro för att bli handelsbiträde vid Saluboden vid Furubjers. Saluboden vid Furubjers 1874 (ev tidigare) – 1899.
1877-1879 – Johan Norrbys handelsbod vid Annexen.
1887-1896 – Hanna Gezelius startar handelsbod i Tingstäde – har varit några år i Visby.

Thomssons handelsbod

1891-1913 – JE Thomssons handelsbod vid Söjdbro. Thomsson drev filial i Lokrume 1908-1929.

1896-1925 – Ernst Fohlin övertar och driver H. Gezelius handelsbod. Nytt affärshus 1910.
1901-1913 – Emrik Hallgren startar handelsbod – bygger nytt bost- och handelshus 1904.
1909-1917 – Kooperativa handelsboden.
1912-1914 – Torgdag i Tingstäde.
1913-1924 – JE Thomsson tar över och driver Hallgrens handelsbod.
1924-1953 – Karl Thomsson tar över och det blir JE Thomssons Eftr. Nytt affärshus 1935.
1926-1950 – Annie Stenström tar över efter Fohlin. Det blir Fohlins Eftr. Annie Stenström driver filial vid Mejeriet till 1944.
1950-1953 – Bertil Ogebjer tar över efter Stenström med Fredrik Nilsson som prokurist.
1953-1956 – Calle Wallin tar över efter Ogebjer – affären upphör.
1953-1969 – Karl Thomsson avlider. Fru Arla och dottern Karin (Kajan)(1.giftet) tar över.

1969-1984 – Allan och Aina Lewin – F:a Lewins – tar över efter Thomssons.

Liten posthistoria från Tingstäde

Posthistoria av Ove Pettersson.

Det är inte lätt att hitta en bra början när man skall beskriva postväsendets framväxt på Gotlands landsbygd.
Någon har nämnt Petter Dahlborg på Furubjers och hans väldresserade hundar som under sent 1600-tal bar post mellan Dahlborgs egendomar Furubjers i Tingstäde och Ahr i Fleringe – en sträcka på tre mil fågelvägen.
1851 kan man läsa i Tingstäde sockenstämmoprotokoll att Handelsföreningen i Visby tillskrivit samtliga församlingar på Gotland och så även Tingstäde. Man vädjar om stöd för Gamla Landtpostens behållande. (Gamla Landtposten spåras till tidigt 1800-tal.) Skolläraren och adjunkten i Tingstäde Johan Fehling förklarade sig villig att utan ersättning åtaga sig Gamla Landspostens expedition i socknen. Ett halvår senare väljs på ny sockenstämma kapten Claes Hedström vid Träskvälder att representera både Tingstäde och Stenkyrka vid ett sammanträde om Gamla Landtpostens övergående i Statens nya Post. Efter något år uttalar man vid sockenstämman sitt missnöje med den nya postordningen och man önskar den Gamla Landtposten tillbaka.
1875 har man satt som det moderna postväsendets startår i Tingstäde. En gissning är att Poststationen då var belägen vid Furubjers. Ett dokument från 1884 visar att konsul JP Stare på Furubjers i egenskap av poststationsföreståndare begär arvodeshöjning hos Kongl Generalpoststyrelsen i Stockholm men med negativt resultat. Detta till trots blir kanske posten kvar vid Furubjers till 1899. Då har järnvägen blivit klar till Tingstäde och Posten flyttas till det ståtliga järnvägshuse. Samma år blir Posten i Tingstäde Postsparbankskontor.
1906 startar på försök postbefordran med bil mellan Tingstäde och Fårösund. Det är en av de absolut första postlinjerna med bil inom landet och den försökslinje som blev mest seglivad.
I gotlandstidningarna skrivs om köp av en postautobuss från Tyskland 1906. Ett flertal tidningsnotiser berättar om att den nya postbussen ”strandat” i närheten av Rute kyrka. Samtidigt nämns att den ”lilla” postbilen uppehåller trafiken tills bussen lagats.
Den ”lilla” postbilen – en Oldsmobile m/1904 – finns ännu kvar. Den är fint iordningställd av sommargotlänningar och gotlandsättlingen Christer Appelqvist och finns i Rolf Harlevis bilmuseum i Visby. 1906 ägdes Oldsmobilen av handlanden Emrik Hallgren som även hade skjutsstation i Tingstäde.
Postautobussen förklarades oduglig efter knappt ett år och sändes tillbaka till Tyskland. Den ersattes av en annan tysk buss som även hade svårigheter att klara sig förbi Rute kyrka utan vilopaus och reparation.
I en auktionsannons 15/1 1913 bjuder handlare Hallgren ut Oldsmobilen till försäljning – den ”lilla” postbilen som räddat äran på postens försökslinje Tingstäde – Fårösund. I fortsättningen anmäler man till Hotellet i Fårösund när man vill åka med Postdiligensen.
Den 1 mars 1915 flyttar Posten från Järnvägsstationen sedan Järnvägsbolaget sagt upp överenskommelsen att ombesörja posten. Flyttlasset går till före detta handlaren Emrik Hallgrens affärshus som nu övertagits av JE Thomsson. Här blir Posten kvar till den 1 oktober 1927 då Järnvägsstationen och Poststationen på nytt förenas i Järnvägshuset.
Ytterområdena i Tingstäde var indelade i postlag. Man hade en särskild postväska som posten hämtades i och som överlämnades efter uträttat värv till den som stod i tur att sköta posthämtningen. Vissa postlag bytte varje dag medan andra gick en vecka i taget. Den som delade ut posten på julafton blev väl undfägnad. Vestris postlag hade sin egen speciella postbärare – Edvard Danielsson – som under ett antal år på 1920 – 30-talen troget hämtade och bar ut posten och som lön fick ett lass grenar varje år.
1960 upphörde järnvägen. Samtidigt började de första lantbrevbärningslinjerna från Tingstäde. 1963 beslutade Tingstäde storkommun att bygga nytt Posthus i Tingstäde. Detta togs i bruk av Posten 1964 och kom att tjäna sitt syfte i knappt 30 år.
Den 1 januari 1994 finns inte Posten i Tingstäde längre och en nästan 120-årig epok är slut. Visserligen heter det fortfarande 620 33 Tingstäde – men posten körs ut från Lärbro.
Det trivsamma lilla postkontoret i Tingstäde är borta och Tingstäde med omnejd känner stor saknad. Förnuftsmässigt förstås man att det även i fortsättningen blir god postservice – när man lärt sig nyttja lantbrevbärarnas tjäster – men känslomässigt sörjer man och saknar det i invanda. Inte minst kommer man att sakna postföreståndare Inga-Lill Jacobssons präktiga serviceanda. Bygden har fått en samlingsplats mindre. Bygden har dött lite grand.

Mejeriet i Tingstäde.

Sista osten från Tingstäde
Tio minuter över tio plockades den sista osten upp ur ostkaret i Tingstäde mejeri. En kvart senare kom montörer för att montera bort karet.
Fredagen den 13 januari 1984 blev den sista arbetsdagen i Tingstäde mejeri.
På måndag skall såväl personal som ost kar vara i tjänst på sina nya platser i Visby.
Det var inte direkt några sura miner den sista dagen i Tingstäde-mejeriet. Och förmodligen inte på ”gravölet” på kvällen heller.
Vi har ju länge vetat att det skulle bli nedläggning här, säger platschefen Edvin Olsson. Och det är ju så att produktionen bara flyttas till Visby. Det är ju inga arbetstillfällen som försvinner.
Edvin Olsson protesterar alltså inte mot nedläggningen, men han erkänner att det kändes som om det var något som fattades på torsdagskvällen. Tidigare har det alltid kommit tankbil och levererat mjölk vid 10-tiden på kvällen. Men numera kör tankbilen förbi och levererar sin mjölk till Visby.
Fredagen den 13 januari 1984

Planerar ny bageriverksamhet i Tingstäde
Det kan finnas en framtid för Bullverket i Tingstäde. Målsättningen är att vi skall komma igång med någon slags bageriverksamhet. Det säger Gunnar Hansson, Visby, sedan fastighetsbolaget Blåelden köpt maskinutrustningen i f d Tingstäde mejeri av Danish Tasties konkursförvaltare. Blåelden äger sedan tidigare själva fastigheten. Vi har för dagen inga planer klara för vad vi skall satsa på. Det finns olika alternativ, säger Gunnar Hansson, som var en av intressenterna i konkursdrabbade Danish Tasties. Det viktigaste är att bagerianläggningen finns kvar intakt, menar Gunnar Hansson. Nu har vi en jobbig tid framför oss då vi måste hitta lämpliga produkter och bygga upp försäljningskanalerna.
Siktar på bageriverksamhet av något slag i Tingstäde
Fastighetsbolaget Blåeldenhar köpt inventarierna och maskinutrustningen av Danish Tasties AB konkursbo. Det uppger en av Blåeldens delägare Gunnar Hansson, Visby, som för övrigt också var en av intressenterna i det konkursdrabbade wienerbrödsbolaget. Blåelden äger sedan tidigare f d Tingstäde mejeri där Denish Tasties investerade stort inför wienerbrödsprojektet. Vi har för dagen inga planer klara för vad vi skall satsa på, säger Gunnar Hansson. Men det viktigaste just nu är att maskinutrustningen inte säljs ut av kunkursförvaltaren och försvinner från ön. Målsättningen är att vi skall komma igång med någon slags bageriverksamhet igen. Och det finns olika alternativ…
Men det skulle kanske skapa felaktiga förhoppningar hos de tidigare anställda i verksamheter om vi redan nu avslöjar planerna. Helt klart är att de resurser som finns i bullverket, f d Tingstäde mejeri, är för stora för en satsning enbart på Gotland. Vi har en jobbig tid framför oss då vi måste hitta lämpliga produkter och bygga upp försäljningskanalerna, säger Gunnar Hansson.
Och det är bråttom eftersom anläggningen tickar ränta…
I konkursbouppteckningen har den maskinutrustning som Blåelden köpt värderats till ca 300000 kr.
Blåelden Fastighets AB ägs av Gunnar och Eva Hansson samt Maria och Dan Bogren, Visby.
Konkursförvaltaren Mikael Nilsson, Stockholm, har haft konkursbolagets verksamhet, inklusive maskiner, utannonserat till försäljning. Några har hört av sig, men intresset har på det hela taget varit svalt. Anläggningens lokalisering samt den rådande lågkonjunkturen är de främsta anledningarna till detta, menar Mikael Nilsson. Bristen i Danish Tasties konkurs uppgick till drygt 12 milj kr. De största fordringsägarna var Föreningsbanken, Roma, med 7 milj kr och närings- och teknikutvecklingsverket, Nutek, med 1,7 milj kr.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 januari 1992

Polhemsgården

Hembygdsgård: Cristopher Polhems barndomshem.
I lördags vid den årliga lammgrillningsfesten invigdes gårdskorset vid Polhemsgården i Tingstäde av kyrkoherde Bernt Fransson som talade om att samlas i korsets tecken. Andakten inramades av psalmerna 201, 175, 297 och Fädernas kyrka. För musiken svarade kantor Magdalena Fransson. Katarina och Björn Björn medverkade på nyckelharpa.
I hälsningsanförandet berättade Werner Olofsson om hur idéen om ett gårdskors växt fram och förverkligats. Tingstäde församling har bidragit med medel och många har deltagit i korsets tillblivelse vid en rad olika kulturaktiviteter under vilka gårdskorset utformning och placering växt fram och kan nu med stolthet känna delaktighet i den vackra skapelsen som så fint harmonierar med gårdsmiljön.
Man beundrade Helmer Westerberg, Fårösunds skickliga snickeriarbete med korset och Karl-Rune Wickmans, Lummelunda, fina vindflöjel som delvis haft Tingstäde kyrkas vindflöjel som förebild samt den gamla kvarnstenen från Lunds (skänkt av Ottilia Gahnström) vilken nu utgör fundament för gårdskorset. Korset restes den 23 juli då Martin Gahnström, Lärbro med sin gripkloförsedda grävmaskin satte det på plats.
Hantverkarna i Gårdskommittén Bengt Eliasson, Bengt Norman och Werner Olofsson fick erkännande för bestyret med gårdskorset samt för förnämlig renovering av kammaren i Polhemsgårdens flygelbyggnad som nu blir studie- och arkivkammare. Kammaren har möblerats med äldre möbler vilka skänkts av Carl Ringvall och Knut Falck och som har renoverats av Gårdskommittén.

Tingstäde hembygdsförenings ordförande Olle Olofsson som även basar för Gårdskommittén bör ha en särskild eloge för sitt sätt att entusiasmera Gårdskommittén och att samla duktiga hantverkare omkring sig.
Den idogt arbetande festkommittén – dagen till ära i prydlig likformig klädsel – hade grillat åtta lamm intill idylliska näckrosprunkande Furubjersån. Det nygrillade lammköttet med potatis, sallad, hembakat bröd och Gotlandsdricka lät sig väl smaka. Att lammgrillningen vid Polhemsgården är en av sommarens höjdpunkter tycktes de drygt 200 deltagarna vara överens om där man sökte skugga under de mäktiga lövträden och såg ut att trivas gott i den natursköna oas som Polhemsgården är för tingstädeborna. Några såg fram emot att få titta på Allan Lewin och Gillis Nilssons videofilm om gårdskorsets resning och invigning.
Text: Ove Pettersson
Gotlands Allehanda.
Tisdagen den 11 augusti 1992

Sparbank i Tingstäde

Sammanställning av Ove Pettersson

Landstinget på Gotland sände ut ett cirkulär till kommunalnämnden i alla gotländska socknar och så även till kommunalnämnden i Tingstäde där man pläderade för bildande av sparbank i den egna socknen. Cirkuläret var undertecknat: Visby den 11 oktober 1867, på Landstingets vägnar, H. Gyllenram/E. Molander.
Texten inleddes med följande: ”Till följe af den mångåriga erfarenhet, som man i städerna redan eger om der inrättade Sparbankers välgörande inflytande på omgifvande befolkning, derigenom att dessa stiftelser emottaga, bevara och förkofra den ordentlige arbetarens och tjenarens sparpenning; hafva inom vårt fädernesland många röster uttalat den fosterländska önskan, att dessa gagnrika inrättningar äfven i pastoraterna eller i socknarna på landsbygden måtte, så allmänt som möjligt komma till stånd. Hvad denna provins vidkommer har dess Landsting beslutit, att, i denna för fosterbygdens både ekonomiska och moraliska förkofran vigtiga angelägenhet, uppmana Kommunal-nämnderna, att, så vidt möjligt är, envar i sin krets, allvarligt och kraftfullt befrämja inrättandet af dylika stiftelser och för dem blifva principaler eller beskyddande hufvudmän.”
Cirkuläret består av två tätskrivna A4-sidor där olika fördelar med en sockenbank framhålles.
Ytterligare ett citat från cirkuläret: ”Hvad angår styrelsen, ansvarigheten, arbetssättet, revisionen – med ett ord stadgarna för en sådan Sparbank; så kan, om så behöfves, de för Sällskapet D.B.W:s Sparbank i Wisby, samt de för Klinte sockens och Fårösunds Sparbanker af Konungens Befallningshafvande fastställda stadgar och ordnings-reglor tjena till ledning.”
Av cirkuläret kan man dra slutsatsen att Landstinget gjort tidigare försök – 1864 – att intressera Kommunal-nämnderna för att utnyttja de banktjänster som D.B.W:s Sparbank i Visby kunnat erbjuda.
Cirkuläret avslutas med orden: ”Landstinget anbefaller förhoppningsfullt detta Sparbanksförslag till Kommunal-nämndens synnerliga uppmärksamhet och fosterländska nitälskan, samt utbedjer sig, att, sedan en sådan inrättning kommit till stånd, derom vid sitt nästa sammanträde erhålla underrättelse, och att årligen få del af revisionsberättelsen.”
Det dröjer två år innan Tingstäde kommunalstämmas protokoll har något att berätta om hur man tänkt agera på Landstingets cirkulär med uppmaning att starta en bank i socknen. Den 26 oktober 1869 är noterat i kommunalstämmans protokoll: ”Fråga väcktes om inrättande av Sparbank för Tingstäde socken. J P Stare, P Graham, Johan Nyström och Johan Nyberg utsågs att förbereda inrättande av Sparbanken”.
Vem var de fyra männen som skulle se till att det blev en sockensparbank i Tingstäde? Johan Petter Stare var rysk vicekonsul och ägare och brukare av Furubjers gård sedan 1868 – var alltså nyinflyttad till Tingstäde. Patrik Graham var den yngste av bröderna Graham – då 29 år gammal – som utöver Gullauser i Hangvar ägde en gård vid Austris i Tingstäde. Johan Nyström var skollärare i Tingstäde och Johan Nyberg ägde och brukade gården Nystugu som numera är hembygdsgård. Han var kommunalstämmans ordförande och allmänt betrodd inom såväl kommunen som kyrkan.
Vid kommunalstämman den 29 december 1869 föredrogs och kommenterades bankreglemente för Tingstäde Sockens Sparbank. Vid kommunalstämman den 18 mars 1871 utsågs den första Sparbanksdirektionen: JP Stare, P. Graham, Johan Nyberg, Aug. Olofsson och OP Östergren. Ett år senare lämnar P. Graham sin plats i bankdirektionen till en annan man med många uppdrag nämligen Nils Olofsson vid Lunds. Patrik Graham förbereder ”Graham Brothers” etablering i Visby och flyttar senare till företagets kontor i Stockholm.
1884 får banken konkurrens då ett Postsparbankskontor öppnas vid postkontoret i Tingstäde.
Öppethållandet synes ha varierat men har som regel varit två gånger i månaden.
Sparbanken var inrymd i Gazelianska skolhuset i Sockenstugan. Tingstäde fick småskola 1890 och denna tog Sockenstugan i anspråk. Troligen har banken och småskolan samsats om samma lokal en tid. 1910 stod det nya skolhuset färdigt och ett protokoll från skolrådssammanträde den 2 febr 1911 berättar att man nu skall inreda den gamla småskolesalen till två bankrum. Noteringar från 1920-talet anger att hyran för banklokalen var 250 kronor per år.
Åke Eliasson har för Tingstäde hembygdsarkiv sammanställt vad som skrivits i Gotlands Allehanda om Sparbanken. Det tidigaste är från 1874 och det senaste är från 1945 – tretton A4-sidor med ett 50-tal avsnitt berättar om bankens omsättning och resultat, öppettider mm samt vilka personer som haft ansvar för bankens verksamhet.
I Tingstäde hembygdsarkiv finns en del reverser från Sparbankens första tid. Det finns en ”Motbok för Tingstäde Sockens Sparbank” (med reglemente för banken) i orginalskick. Den är tryckt på Gotlands Allehandas tryckeri 1888. En motsvarighet till motboken men kallad ”Kontra-bok med Tingstäde sockens Sparbank” jämte reglemente för banken och tryckt på Gotlands-Postens tryckeri 1893 finns även bevarad. Allt skriftligt material finns samlat i en pärm i Hembygdsarkivet.
I Tingstäde hembygdsförenings föremålssamling finns även Tingstäde sockens Sparbanks kassaskåp sedan 1998. Kassaskåpet har förvarats på olika platser sedan banken upphörde 1951 men längsta tiden har det förvarats vid familjen Forslund vid Bryor som såg till att Hembygdsföreningen fick hand om skåpet då gården såldes.
Bland beslut som kommunen fattade och där man använde sig av Sparbankens reservfond kan nämnas 2 aug 1903 då man beslöt att teckna aktier i Visby Exportslakteri och Konservfabrik. Utöver tidigare tecknade sju aktier beslöts att teckna ytterligare 10 aktier.
Av 1928 års vinstmedel avsatte Tingstäde sockens Sparbank 440:- för inköp av en ny orgel till sockenkyrkan som genomgick en större restaurering.
När Gazelianska skolan 1951 byggdes om till samlingslokal och blev Gazeliigården så bekostades ombyggnaden till väsentlig del med pengar från Tingstäde sockens Sparbank i likvidation.
Det finns en hel del handlingar om banken på Landsarkivet i Visby och säkert kan dessa handlingar berätta ytterligare om verksamheten utöver vad som här framkommit.
Genomgång av Kommunalstämmoprotokollen har gjorts tom 1929.
Under 80 år verkade Tingstäde sockens Sparbank och vid bankens likvidation hade rollen som bygdens bank övertagits av Jordbrukskasserörelsen men även denna rörelse har gått till historien. Postsparbankens roll skall inte förglömmas.
Samtidigt med Sparbanken försvann en annan verksamhet – nämligen Tingstäde Sockenmagasinkassa. Denna verksamhet var en föregångare till Sparbanken med anor från 1700-talet. Roger Öhrmans artikel ”Sockenmagasin på Gotland” i Gotländskt Arkiv 1990 ger en bra historisk inblick i denna verksamhet. Tanken med sockenmagasinen var att ha säd lagrad i händelse av missväxt men bönderna kom att utnyttja den lagrade säden för eget behov av kredit. Sockenmagasinet blev ett slags bank med in- och utlåningsrörelse mot ränta och spelade en viktig roll.
Sparbanken blev en modern variant av Sockenmagasinkassan när kontanter blev allt mera vanligt för landsbygdens människor. Bägge verksamheterna fanns kvar tills sockenkommunerna försvann vid 1950-talets kommunreform. Sädbingarna fanns ursprungligen i Tingstäde kyrkas tornrum men omkring 1870 uppfördes en byggnad en sten i 1.5 plan för denna verksamhet (bakom nuvarande skolbyggnad).
Som kuriosa kan nämnas att 1951 fick sju hushåll i Tingstäde bidrag med femtio kronor vardera för insättande av telefon. 1926 bekostade Magasinkassan uppsättande av en större körvåg för allmänhetens behov på järnvägens område i Tingstäde.

Tingstäde Sockenmagasinskassas räkenskaper finns bevarade på Landsarkivet i Visby.

år 1912
adr. Tingstäde
Begynnelseår 1871. Insättarnes behållning: 79,875 kr.
Reservfond: 15,095 kr.
Expeditionstid: 2:a lördagen i månaden.
Ordförande: Högberg, P., Landtbr. Myrvälder.
Kamrer: Norrby, A. E., Folkskollärare.

år 1923
adr. Tingstäde
Begynnelseår 1871. Insättarnes behållning den 31/12 1922 134,766 kr.
Reservfond: 17,821 kr.
Räkenskapsförare: Norrby, A. E., Folkskollärare.

år 1929
adr. Tingstäde
Begynnelseår 1871. Insättarnes behållning den 31/12 1927 152,118 kr.
Reservfond: 22,392 kr.
Räkenskapsförare: Norrby, A. E., Folkskollärare.

Tingstäde träsk.

I Tingstäde träsk har man hittat resterna av en båt som kan vara från sen vikingatid eller tidig medeltid. En kopia har byggts av båtbyggaren Axel Luks (f 1915) på Gotland. Den har försetts med tidstypiskt segel och provats under realistiska förhållanden. År 1983 bogserades denna kopia kallad Krampmacken till Polen och man färdades uppför floden Wisla genom att segla, ro och dra båten. Den tänkta fortsättningen via ryska floder blev inte av men år 1985 gick färden via Tjeckoslovakien, Ungern och Bulgarien till Turkiet och Miklagård eller Istanbul som staden nu heter. Resorna beskrivs i dagboksform. Det vetenskapliga värdet ligger i att en sådan resa var möjlig, att man kunde ta nyttolast och att man kunde dra båten på land med glidträn eller hjul.

Vykort från Tingstäde

Parti Tingstäde. ca 1910
Perspektiv från Kyrkan. Omkring 1906-1908.
Tingstädevy mot norr. År ????
Tingstäde Kyrka. Omkring 1900.
Tingstäde Kyrka. År 1906.
Tingstäde af ån och Fohlins handelsbod. Omkring 1900.
Landsvägen till Tingstäde kyrka. ca 1915.
Tingstäde. Furubjers. År ????
Gotland. Parti från Tingstäde. Omkring 1900-talet.
Tingstäde. Utsikt från kyrktornet. År ????
Tingstäde. Stationshuset. Omkring 1915.
Tingstäde. Järnvägsstation. År ????
Tingstäde träsk. År ????

John Olofsson, Amatörfotograf i Tingstäde

Vem var han, människan bakom kameran? Och vem var de, människorna framför kameran som tyst blickar mot betraktaren från en svunnen tid ?
När John Olofsson dog 1936 lämnade han efter sig mer än 600 glasplåtar omsorgsfullt förpackade i sina askar. Yngsta dottern Siri Klasson var bara åtta år då men minns när hon ibland fick vara med då fadern framkallade bilderna hemma i en kammare vid Söjdbro.
När jag gifte mej och flyttade till Lärbro tog jag med mej den gamla kofferten med plåtarna och tänkte att de kanske skulle komma till någon nytta en dag, berättar Siri.
John Olofsson föddes vid Austris i Tingstäde 1872. Redan under skolåren visade han prov på ett ovanligt skarpsinne och fick ibland fungera som lärare för de yngre barnen.
Hans fantasi och uppfinningsförmåga ledde honom sedan vidare genom ett liv som kom att bryta av mycket från kamraternas.
Något intresse för lantbruket hemma hade han egentligen aldrig, minns systerdottern Milly Hammarström som växte upp med morbror John vid Austris där hon bor kvar än i dag.
Nej John valde i stället att gå i slöjdskola inne i Visby där han utbildade sig till finsnickare. Han gjorde en del möbler under några år och nya dörrar till hemmet vid Austris men snart tog intresset för teknik och mekanik över.
Det var ju det som sedan också blev hans försörjning och hobby. Han startade en verkstad i Tingstäde 1904 och derv den i cirka 10 år. Sedan hade han cykelverkstad hemma i brygghuset på gården, berättar Milly.
Och efter cyklarna så blev det bilar.
Han ägde ju en T-ford som han skjutsade mej och min syster Viran till skolan med. Och det var ju verkligen något alldeles speciellt som vi var mycket stolta över. När han dog såldes bilen på auktion för 400 kronor, så vi fick i fortsättningen gå eller cykla de fyra kilometerna, berättar Siri. John Olofsson blev med åren något av en tusenkonstnär. Han byggde radioapparater med hjälp av handböcker, han lärde sig till och med att laga klockor för bygdens folk efter att ha gått som lärling hos en urmakare inne i Visby och han visade film för allmänheten i en flygel nere vid Austris, med hjälp av en handvevad filmprojektor.
Jodå, han brukade visa film för oss barn hemma i köket också så vi växte ju upp med det senaste inom tekniken kan man nästan säga. Han ville ju pröva på allt nytt, minns Siri.
Och Milly berättar att hon som liten flicka var mycket förtjust i morbror John. Han spelade piano för dem på julafton och fann alltid på en massa roliga lekar. Han till och med förevigade alla Millys dockor på ett fotografi. Och Milly har ännu kvar älsklingsdockan Berta, som hon fick i present av morbrodern.
Så fotografering var egentligen bara ett av John Olofssons många intressen, men det hindrade honom inte från att bli skicklig också på detta område. Ibland tycks han nästan ha arbetat som en ateljéfotograf med sinne för att arrangera bilderna, både bakgrunden och personerna framför kameran.
Han kunde till exempel hänga upp ett vitt lakan bakom en grupp människor inomhus så att de skulle framträda skarpt. Eller arrangera en inomhusmiljö med skynken och en möbel utomhus så att det på fotot såg ut att vara taget i en ateljé.
Milly minns att han brukade ge order om vad han ville att de skulle göra på bilden. Kanske tänkte han och förstod att dessa bilder i framtiden skulle utgöra värdefulla dokumentationer om svunna tider. Utan tvekan hade han ett konstnärligt öga.
Många av fotografierna är tagna runt 1914 och dokumenterar mobiliseringen i Tingstäde. Milly Hammarström berättar att 5:e kompaniet höll till nere vid Austris under några månader. John Olofsson var naturligtvis där med sin kamera.
John Olofsson använde sin kamera fram till att han gifte sig 1919. Sedan tycks den ha blivit undanstoppad, kanske mest på grund av tidsbrist.