I öppen båt öfver Östersjön.
Om den från härvarande länsfängelse förrymde snickeriarbetaren J. E. V. Johansson, om hans fasttagande och äfventyrliga — färd öfver Östersjön berättar Södert.- Tidn.:
Redan i torsdags fick polisen spår på rymmaren, Dock voro spåren ganska otydliga. En person hade berättat för en vän, som hade en väninna, hvilken i sin ordning omtalade för ett handelsbiträde här i staden att rymmaren möjligen befann sig här. Detta kom till polisens kännedom, och efterforskningar vidtogos genast. På ett ställe vid Garfvaregatan, där Johansson under sin förra Telgevistelse hade en väninna, gjordes första efterfrågningen. Här höll man för troligt att Johansson var i staden; väninnan hade flyttat till Fogdö. Så spårades rymmaren på flera håll, vakter utsattes öfverallt, dock utan att finna honom. Man misstänkte ett tag, att han möjligen begifvit sig åt Kiholm, och därifrån ingick också i fredags på morgonen underrättelse, att en person, som kunde misstänkas vara den efterlyste rymmaren Johansson, var där ech sökte arbete. Polisen reste genast dit — och fågeln var fångad.
Om sin rymning från fängelset i Visby och båtfärden från Gotland hade Johansson ett och annat att berätta.
Han hade sysslat med vedhuggning å fängelset. Vid 4 tiden den dag han rymde, 28 Dec., kröp han genom en glugg ut på fängelsegården, fick fatt i en stötta och på denna praktiserade han sig öfver det höga staketet, som ligger åt: banan. När han hoppade ned slog han högra knäet mycket illa; men friheten lockade, och han gaf sig af åt hemsocknen Ejsta, utan att tänka på det orätta i att rymma eller risken att bli fast på nytt. Under en buskig tall bredvid västra landsvägen redde han sig ett nattläger och fortsatte dagen därpå till Gerums socken, där han tog in hos en bekant, som hette Viman. Af denne fick han mat, hustrun och 1: 50 i pengar. Det bästa af allt var dock att han här äfven fick utbyta fångdräkten mot en annan kostym. Så begaf han sig till Djupviks fiskläge i Ejsta socken, där han tog en roddbåt och började sin vågsamma färd öfver Östersjön.
Det var på kvällen när han tog båten. Han hade inga segel och ingen kompass. Hela vägen måste han ro. Då han hunnit en 8 å 4 mil väster om den obebodda Lilla Karlsö, uppstod så svår storm, att han måste vända åter till denna ö, och låg där öfver natten. På morgonen fortsatte han. Ett stycke väster om Stora Karlsö måste han vända på nytt för stormens skull. Han landade då i Söderhamn på sistnämda ö, där han under en klipphäll gjorde upp eld, hvilade och torkade sig. Nästa dags morgon gaf han sig åter iväg. Efter en dags och en natts svår rodd nådde han land. Här lämnade han farkosten vind för våg och begaf sig framåt en obekant väg. Sedan han vandrat mycket länge utan att veta hvar han var eller se någon människa, mötte han en person, som upplyste om att han befann sig i trakten af Västervik. Denna stad vandrade han igenom och fortsatte så mot vorr, d. v. s åt Södertelge, där han förr haft arbete och kände igen sig. I Östgötabygderna någonstädes fick han byta bort de gamla söndriga resårskorna mot ett par tjocka stöflar. Utan att bli antastad vanärade han genom Linköping, Norrköping och Nyköping. Här i Telge blef det dock slut med friheten. Långs hela vägen hade människorna varit vänliga och gifvit honom mat och husrum.
Den enda stöld han begått var den, då han tog båten i Ejsta. Under båtfärden hade han tyckt, att det vore bäst om han ginge till botten; utan att dock veta hvarför, rodde han framåt, säker om att bli gripen på fastlandet.
— Nu är min framtid förstörd, suckade han, när han i fredags satt inne hos polisen. Några trösteord af stadsfiskalen att han efter utståndet straff kunde bli en nyttig person igen, kryade upp humöret på honom.
— Blott jag får ha mitt förstånd kvarl Hvarför har jag stält det så illa för mig? sporde han oupphörligt.
Rymmaren sändes i fredags med extra fångtransport — till Stockholms länscellfängelse, därifrån han kommer att vidare sändas till Visby.
(Han är alltså att hitvänta på onsdag morgon.)
Gotlands Allehanda
Måndagen den 23 Januari 1899
N:r 12
