(»Krigskorrespondenser» till Gotl. Alleh.)
Då jag på begäran åtog mig att lämna Gotl. Alleh. en och annan liten skildring af lifvet härute under de 68 dagar jag sö första åring kommer att dväljas i kronans kolt, skedde detta med fruktan och bäfvan. Ty jag ville ’ej gärna bli någon »Hasse», som vid alla tillfällen och vid alla anledningar, ja standom utan anledning, hugger och käxarpåen institution, som, hur föga tilltalande för det »civila sinnet» — om man så får säga — den än kan vara, dock är alldeles oundgänglig för fosterlandets försvar. Ej heller ville jag bli en mes och medhållare, som nutidar, då något som tarfvar anmärkning inträffar. Att nu kunna träfta medelvägen mellan dessa båda ytterligheter fann jag vara svårt — däraf min fruktan och bäfvan.
Jag skall dock, så långt det i min förmåga står, söka att hålla den gyllene medelvägen och skildra allt så som det är utan förgyllning eller förfalskning.
Vi ha så nyss ryckt in till öfning och ännu hunnit öfva oss så föga, att jag ej kan inlåta mig få någon utläggning af det ämnet ännu. Så mycket kan jag dock säga, att första dagen här var en riktig pröfvodag för oss litet hvar och första natten . . . ja, den ska’ vi aldrig tala om. Jag och några andra sorkar från vårt kompani kommo på vakt denna natt och fingo två timmar i sträck hvar fjärde timme gå och traska i kyligt regn samt under de fyra timmar vi hade »frivakt» , som det heter på sjömansspråk, ligga och frysa i vakttältet. Då tänkte vi med vemod på våra varma sängar och »kaffe på sängen» där homma … jo, nu var det slut med tocken lek för hela sommaren, nära nog.
På pingstdagsmorgonen stodo vi några af vaktmanskapet utanför vakttältet och sågo omornade och dufna ut, då en löjtnant kom förbi.
— Fryser ni, pojkar? frågade han.
— Ja, löjtnant, inte är det alls för varmt, inte — sade vi.
— Nåja, vi ska nog laga att det blir varmare framdeles — svarade han med ett småleende.
— Vi tro det, vi tro det allt för väl; löjtnant, — tänkte vi och värmdes därvid både innan och utan.
Äldre bekanta till mig, som nyligen excerperat härute, hade berättat hemska historier om den dåliga mat, som kronan bestod. Men af den dåliga maten ha vi ej sett ett spår. Flere stamanstälda ha dock försäkrat, att maten förr var föga njutbar samt synnerligen enformig: gröt, sill, köttsoppa (»sluring»), ärter, kött och fläsk, kaffe och mjölk, någon gång smör — se där den enkla matsedeln »fordomdags.» Nutilldags är den vida mera omväxlande, och vi ha ej det minsta att klaga på — ännu åtminstone. Härtill bidrager mycket, att tillsynen öfver födans tillagande nu utöfvas med mera allvar än hvad förr lär ha varit fallet. Så är t. ex. föreståndarinnan för markenteriet — en kvinna som är känd för att älska ordning och renlighet omkring sig — förordnad att ha uppsikt öfver köket, och vid provianteringen går mycket noga och reglementsenligt till. Så lär ej förr alltid ha skett.
Servisen, som användes, är ny för året, af hvitt porslin, hvilket gör ej så litet till aptitens stärkande. Ty den är lätt att diska och minsta orenlighet å densamma märkes genast.
Annat var det förr med de gamla bleckhackarne och tenntallrikarne, hvilka i mina ögon, då jag som civil besökte lägret, sågo vämjeliga ut. Och här berättas vidunderliga historier om, att man om kvällen, när gröten serverades, i bleckbaeken kunde skönja spår af kvarlefvor från dagens frukost af grönärter och af middagens »sluring», behagligt blandade med kvällens hafregrynsgröt. . . Smaklig måltid!
Kamratlivet härute har ännu ej kommit i flor. Vi känna hvarandra ej riktigt än. Men efter hand blir det väl bättre och det enformiga lifvet därigenom litet lifligare. I allmänhet synas pojkarna vara hyggliga ungdomar litet hvar, och under pingsten t. ex. sågos få eller inga vara glada af de håfvor markenteriet eller egna medförda — i smyg medförda, får jag tillägga — pluntor kunna skänka. »Fyrkanten», lägrets arrestbygnad, står ännu obegagnad måtte så få bli under hela mötet!
Ja — hvad skall jag nu mera skrifva om?
Just ingenting tror jag. Jag är för litet lokaliserad än — men efter hand skall jag väl få ämnen till flera krigskorrespondenser, tänker jag.
Och nu ljuder trumman förresten. Middagsrasten är slut, och en och en halftimmas öfning förestår. Den kommer att gå dåligt, känner jag på mig. Nå, nå, all vår början blifver svår. Men blir jag inte styfvare i exercisen framdeles, än jag nu är, då blir jag förmodligen 1899 års beväringsmötes.
Sven Dufva.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 Maj 1899
N:r 79
