GUTAR FÖRR

(Ur N. D. A.)
När våren bryter in, sprider sig i de unga geologernes läger en oro, lik flyttfåglarnas, en okuflig längtan bort från institutioner, laboratorier och mikroskop, ut till sommarsol och fältarbeten. Då planlägges och rustas till sommarens arbeten, och då draga också från våra högskolor lärare och ungdom ut på gemensamma studiefärder än upp till de norrländska högfjällsa, än ut i Sockholms fagra skärgård och till de ensamma öarna långt der ute i det Baltiska hafvet.
Så hände det sig, att en solig dag i förra veckan isbrytaren Tor med ett 20 tal unge geologer, damer och herrar, om bord ängade utåt stora segelleden till Vaxholm. Tätt bakom den lilla staden gjordes det första strandhugget vid Ytterby feltspatsbrott, vida berömdt för de der förekommande, på sällsynta grundämnen rika mineralen.
Snart gick färden vidare ut mot hafvet, öarne blefvo mindre, vegetationen torftigare, och utanför Sandhamn bjödo vi farväl åt de sista små kobbarna, styrande kurs ut öfver Östersjöns mörka, lugna, stora vatten.
På den lilla ångaren råder en munter stämning. Expeditionens förste rolighetsminister har på akterdäck samlat en sångkör, som arbetar efter fria, delvis rent symbolistiska principer. Så kommo fotografiapparaterna fram, och i ett nu fästas såväl sångare som åhörare på plåten.
Inom kort bryter mörkret in. Damerna få sig platser anvisade i fartygets två hytter, en del af herrarne packas in i aktersalong och lastrum, medan de öfrige på akterdäck reda till en syskonbädd af filtar, presenningar och segel. Bland dem söka vi vårt hviloläger. Rolighetsministern gör en sista rond, sedan tystna pratet och stojet; propellern arbetar jämnt och regelbundet, vågorna plaska sakta utefter båtens sidor, i vester skymtar Hufvodskärs fyr, långt akterot lyser det klara skenet från Grönskär, och på den mörka himme!en tindra några ljusstarka stjornor. Så kommer sömnen.
Med den första gryningen vakna vi och se i öster Kopparstenarnes fyrskepp och rakt för ut Sandöns norra dubbelfyr. Ett par timmar senare, d. v. s. vid 4-tiden, hafva vi ankrat utanför Sandöns norra strand. Det är lifligt om bord, kaffe driekes i största hast, proviant för dagen packas in, och med ångarens gigg förav de ifriga ungdomarna i land.
Den 4 mil norr om nordligaste Gotland belägna Sandön äger en största längd af 9 km. och en bredd af ungefärligen 7 km. Ingenstädes har fast berg anträffats, utan hela ön består af löst material, nästan uteslutande flygsand, hopad i väldiga dyner. Dessa rycka nu från stränderna ödeläggande In öfver den tallskog, som täcker vida sträckor af ön. Ingen sädesodling kan här bedrifvas, och skogen gifver på sin höjd ett medelmhåttligt fårbete, Fyrpersonalen med familjer utgör också Sandöns hela befolkning, en liten isolerad skars, hvars enda regelbudna förbindelse med stor verlden en gång i månaden förmedlas af postbåt från norra Gotland.
Öns naturhistoria är föga känd. Ett par zoologer, som för ett tjugutal år sedan der utförde omfattande undersökningar och en gotländsk geolog, som senare under en kort tid vistades på ön, torde vara de enda, som lemnat bidrag till kännedom om öns naturförhållanden. Vi medföra nu flere specialister; tvänne frametående kännare af Skandinaviens kvartära flora utföra den botaniska undersökniogen, vår främste forskare inom Östersjöns geologi studerar de af hafvet i postglacial tid afsatta lagren, och två unge paleontologer kasta sig med ifver öfver utforskandet af de fosilförande silurblocken.
Hela förmiddagen är sällskapet skingradt i olika riktningar, men vid 3 tiden samlades man åter om bord till gemensam middag. Det vetenskapliga utbytet har varit synnerligen tillfredställande, och den allmänna belåtenheten gifver en sprittande munter stämmning.
Helt svart äro vi åter med ett litet sällskap landsatta på ön och draga in genom den höga skogen, som här och der tjusar och förvånar oss med en yppigt grösnkande underskog af hassel.
Se, der skymtar dynen mellan träden. Hög som de största tallar och nästan otillgängligt brant reser han sig vid skogsranden. På den inre sluttningen sticka några ännu grönskande talltoppar upp ur sanden, på dynens yttersida se vi deremot endast torra grenar och kala, döda stammar. Det är en sällsynt trolsk färgkontrast der inne mellan skogens mörka grönska och den väldiga dynens lättrörliga, ljusa, vegetationsfria sand.
Kvällen skymmer, och vi måste skynda åtor till landningsstället. Der möta vi on del af fyrvaktarbefelkningen, som kommit ned till stranden för att betrakta det lilla kultarfragment, som för några timmar flutit i land vid deras ö. Det är tysta allvarliga menniskor; de tala sakta och lågmäldt; till och med deras leende är djupt sorgbundet. Man har också förtäljt oss mörka sägner från detlånga ensamlifvet här ute.
Vi taga farväl af dem och återvända till Tor. Snart sofva vi lugat efter dagens långa arbete och vakaa först fjärran från Sandön, tätt inunder Gotlands nordvestra kust.
Så är nu Sandöfärden endast ett soligt minne, fyldt af nya uppslag till framtida arbeten och oförlikneligt rikt på munterhet och glädje.
J. G. A.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Maj 1894
N:r 73

sammanträde i torsdaga i Stockholm lemnade dr Högbom några meddelanden om Gotska Sandöns geologi.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Maj 1894
N:r 73