En högtidlig akt
var den som firades i Eskelhems kyrka i förgår, då stoftet af kyrkoharden i Eskelhems och Tofta församlingar teol. d:r T. F. Budin vigdes till grafvens ro. Under tonerna af en sorgemarsch inbars den af blommor och kransar höljda kistan i kyrkan, och sedan psalmen 452 afsjungits, höll biskop von Schéele griftetalet, därvid han utgick från en af de medeltida s. k. påsk-leiserna:
Krist’ är uppstånden ur dödsens vånde Det oss evinnerlig trösta månde.
Dess äro vi glade.
Kyrie eleison.
Denna påsksång var en af dem, genom hvilka den medeltida kristenheten hamrade på dörren till den graf, hvari den genom människostadgar var innesluten. Hon sjöng genom dessa toner ut sin på det stora faktum, Kristi uppståndelse, grundade frälsningslängtan, sitt frälsningshopp. Detta hopp vann sin uppfyllelse genom reformationen, då Kristi menighet fick anledning att sjunga: »nu slutad är den träldom svår, nu är det rätta fria år». Talaren skildrade den dubbla frigörelse, som vans genom reformationen, dels med hänsyn till Gads rena ord och dels med hänsyn till budskapet om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus. Reformationen var den glänsande soluppgången till den nya dag, som hade genom Kristi uppståndelse grytt. Sedan solen uppgått, kan hon väl höljas af moln, men framträder snart åter i full glans och med så mycket större kraft och med »läkedom» under sina vingar. Så är det ock på det andliga området.
Öfver Gotland hvälfde sig en sådan molnhöljd himmel under förra hälften af detta århundrade. Vid midten af seklet bröt dock solen åter fram med förnyad styrka; och denna tidpunkt sammanföll just med Tomas Fredrik Budins första framträdande som predikant. Budins predikan hvilade på de båda grundpelarne synd och nåd, hvilka af honom fram höllos med samma styrka, men hvilka hos honom voro icke blott lära utan lif; den lefvande Kristus var enheten i hans predikan. Budin har olifvit kallad Gotlands basun; och liksom i Israel basunerna inblåste den årliga basunhögtiden, som åter förebildade och förberedde sabbatsåret i det stora jubel- och klangåret, så inträdde ock, till väsentlig del genom Budins framträdande, en sådan basunhögtid för Gotland. Och hans basun gaf aldrig otydligt ljud, utan klart och fulltonigt ljöl den, så att man visste hvart han syftade, på det att en hvar måste bereda sin till strid.
I den rika utrustning som den aflidne till kropp och själ ägde, lågo förutsättningarna till att han kunde blifva, hvad han blef. Han sgde icke blott stora arbetskrafter utan var ock en af de själfetändigaste och starkaste personligheter, så att han både var fri från människobehagsamhet och människofruktan och ägde stort inflytande på dem, som kommo med honom i beröring. Och hvad som i moraliskt afseende utmärkte honom var framför allt en synnerlig samvet grannhet och plikttrohet. Till detta kom en verklig rustning af Guds ande: han var en verkligt andlig personlighet. Sällan träffar man en människa, som så lefde i bibelordet som Han: det var hans andliga mat och dryck. Men såsom han mottog mycket från Gud, så kunde han ock gifva mycket: han var om någon en bönens – man. Just emedan han ägde bibelns ande, hade han ock det bönesinne, som ej blott omfattade hans egen frälsning, utan äfven i kristlig kärlek omslöt siva medmänniskor, och detta i samma mån som Gud stält dem honom nära.
Därefter bragte biskopen för egen del den aflidne ämbetsbrodern en aktningens, saknadens och tacksamhetens gärd. »Jag sörjer dig, min broder Jonatan, ty du var mig mycket kär.» I sina ämbetsbröders namn framförde biskopen till den aflidne ett tack för hvad han för dem alla varit: en förebild genom sin ödmjukhet och sitt barnasinne.
Därefter. stäldes några ord till församlingarna.
Det var något utmärkande för den aflidne läraren, att han vid hela sitt framträdande sökte icke sin, utan Herrens ära. Detta vore också utan tvifvel en af anledningarna, hvarför hans verksamhet i Eskelhem och Tofta icke burit-de frukter, som man af hans före gående verksamhet kunnat vänta. Aldrig förnedrade han sig till att genom otillbörliga lockelsemedel vinna människor, när icke Guds ord förmådde utöfva tillräcklig dragningskraft. Om församlingarna i botfärdighet ville taga vara på det ord, som han talat till Guds och Jesu Kristi ära, kunde han dock ännu blifva dem till välsignelse, ty han talar, fastän han död är.
Efter några tröstens ord till den aflidnes närmaste förrättades jordfästningen i vanlig ordning, och sista versen af psalmen 102 sjöngs. Efter sången träddo kontraktsprosten Uddin och kyrkoherdarne Osc. Jacobsson och Kjellström för altaret och gjöngo unisont begrafningsmässan; välsignelsen lästes och sista versen af ps. 204 afslutade den högtidliga jordfästningen.
Från läktaren sjöng därpå Tofta sångförening ett par sånger, hvarefter kistan utbars och sänktes i grafven, där ånyo två sånger sjöngos, nämligen »Slutad är striden» och »Lycklig den som redan hunnit hamnen».
Många äro de, både inom och utom den aflidne, redlige lärarens församlingar, hvilka alltid skola välsigna hans minne.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 April 1899
N:r 51
