Auktion.

Måndagen den 23 innevarande Mars kl. 10 f. m. dåter landtbrukaren O. Hallberg Tuare i Bro medels öppen frivillig auktion till den högstbjudande försälja 1 parti svart utsädeshatre, 1 dito byete och potatis, 7 st. mindre smågrisar, 10 stycken äldre svin, deribland 3 drägtiga suggor och 1 fargalt, 2:ne goda mjölkkor, lam m. m.; åkerbruks redskap, vagnar, kälkar, vänd- och spetsplogar, sättrar, klös- och rakpionbarfyar, 1 strackla, I backelsemaskin, 1 parti spaomålssäckar m.m. m.m. som ej så noga specificeras. Kände och vederhätftige inköpare erhålla betalningsanstånd den 1:sta September detta år.
Tingstäde den 12 Mars 1891.
P. HÖGBERG.

Rättegångs- och polissaker.

Norra häradsrätten.
För hemfridsbrott och våld var efter anmälan af pigan Elisabet Ahlström af åklagaren instämd båtsmannen Johan August Lindgren Söderberg och f. artilleristen Johan Fredriksson, båda från Rute. Åklagaren frånträdde sin talan mot Fredriksson, men Söderberg ålades att med ed betyga, att han icke 24 Jani 1890 i målsägandens hemvist slagit henne i ansigtet så att blodvite uppkommit.

För ärekränkning hade hemmansägaren Johan Sundahl på St. Velingei Butle instämt hemmansägaren Gustaf Andersson derstädes. Kärandens påståenden ogillades såsom obestyrkta.

För barnuppfostringsbidrag hade pigan Lina Engström, Rute, instämt husbondesonen Herman Olsson från Gerungs i samma socken. Käromålet ogillades.

För misshandel hade åklagaren instämt arbetskarlen Petter Lingstedt från Timans i Hörsne. Svaranden ålades med ed betyga, att han icke 13 Juli 1890 å allmän väg inom Hörsne socken med ett gevär slagit målsäganden Oskar Jacobsson i hufvudet så att blodvite uppkommit.

25 kronor årligen, tills barnet fyllt 15 år, ålades husbondesonen Johan Norrby från Hagvards i Hall betala till ogifta Malvina Andersson, Åby i Bro, för ett deras gemensamma barn, födt 1 Nov. 1886.

För försummad väghållning hade åklaga ren instämt hemmansägarne Johan Pettersson, Tystebols, O. Hellenberg, och Johan Pettersson, Broungs, Fr. Kassel, Ringvide, Salomon Bäckström, Östergårda, K. Lutteman, Helge, K. Lindgren, Liknatte, Axel Lindgren, Arve och Jakob Pettersson, Grausne, alla i Stenkyrka,

Som de erkänt, att de innevarande höst försummat, attå tid som blifvit af länsstyrelsen bestämd, grusa åliggande vägstycken, dömdes de att hvar för sig böta 1 kr. 50 öre.

Södra häradsrätten.
I målet mellan handlanden A. D. Ahlberg kärande, och fru Mathilda Berger svarande, angående ansvar för det svaranden å Visborgs slätt afhändt kärandens minderåriga son en låda karameller, dömdes fru Berger att härför böta 5 kr. samt att ersätta kärandens rättegångskostnader med 30 kronor.

För grustagning för nära allmän väg dömdes Karl Lindberg, Frixarfve i Rone, och Petter Jakobsson, Uggårda, att böta hvardera 50 kronor.

Drängen Olof Herman Svensson hade instämt Alfred Bäckström, Tofta, med yrkande om utbekommande af tjenstelön och ersättning för det han sistlidne Augusti blifvit ur tjensten afvisad, hvarjämte den senare genstämt för att återbekomma städja m. m, samt yrkat ansvar å Svensson för olofligt afvikande ur tjensten. Svensson dömdes att återbära städja och lön samt att böta 20 kronor.

Angående ansvar och skadestånd för tillkastning af ett afloppsdike, ledande öfver kärandens åkrar, hade fanjunkaren Karl Karlsson, Bosarfve i Lye, instämt Anders Rondahl dersammastädes. Parterna hänvisades att förrätta laga syn på stället.

Till boskilnad har häradsrätten dömt mellan fru Karolina Bokström och hennes i konkurs försatte man f. handl. Johan Bokström.

Auktion i Bro.

Lördegen den 27 d:s kl. 10 f.m. (eller 3:dje dag jul) låta sterbhusdelägare efter aflidne hemmansägaren Alfred Holmberg, Ytings i Bro, derstädes genom öppen, frivillig auktion till den högstbjudande försälja:
Silfver: nysiltver, hvaribland må nämpas en bordställare, ett tékök; koppar-, malm-, messing. & jernsaker; möbler: en schiftonier af valnöt, mat- och spelbord, sävgställen, stolar, en amerikansk guitarr, den aflidnes välförsedda garderob, sängkläder och linne, hvaribland en servis af borddukar och servietter, åker- och körredskap at hvarjebanda slag; kreatur: såsom hästar, oxar, kor, ungnöt och svin, samt mycket mera som bär ej uppräknas; och lemnas godkände ioropare tre månvaders anstånd med betalningen.
Veskinde den 15 Dec. 1890.
LUDVIG HÖGBERG.

En Gotländsk bondgård för 1500 år sedan.

För Gotlands Allehanda
af
Nn.

(Forts, fr nr 192.)
Träda vi deremot in i en sådan stuga en afton, då gör det ett helt gladare och varmare intryck på oss. Det väldiga bålet på golfvets midt kastar sitt sken öfver hela den väldiga salen, färgande rökhvirflarna under takåsen i rödgula skiftningar.
Från sköldarnas bucklor och de. blankskurade svärden, hvilka hänga här och hvar på väggarna, träffas ögat af blixtrande strålar, återskenet från den lågandé elden. Och de med handarbeten sysslande qvinnorna och de slöjdande männen i salens midt framstå i en trolsk belysning. I denna dager ter sig den väldiga salen präktig, ja så inbjudande, att vi ej kunna motstå frestelsen att inleda närmare bekantskap med gårdens folk, studera deras vanor, bese deras redskap och verktyg, deltaga med dem i deras nöjen och tidsfördrif och med dem aflägga ett besök hos deras hädangångna anhöriga.
Hvilka upplysningar i stå då att vinna om detta folk?
Till att börja med hafva vi redan af den omsorg, som man nedlagt på dessa hus, kunnat sluta:till, att de alla hafva tagits i anspråk af gårdens folk såsom bostäder. Intet af dem kan hafva uppförts till fähus eller stall. Detta bekräftas äfven af fyndens förekomst och beskaffenhet. Särskilda ladugårdshus måste hafva funnits och dessa säkerligen ej heller så obetydliga, om de varit afpassade efter gårdens storlek i öfrigt.
Af de många och stora boningshusen kunna vi också förstå, att gårdsfolket varit ovanligt talrikt. Detta ådagalägges äfven deraf, att en ofantlig mängd djurben, hvilka utgjorde lemningar efter måltiderna, hittades öfver allt, synnerligast i A. Att de lågo kringkastade handlöst, vittnar för öfrigt ej fördelaktigt om ordningssinnet i gården. Samma båda slutsatser kan man äfven draga af den stora mängd lerkärlslistar, som här och hvar lågo kringströdda. Endast från A kunna delar äf minst 80 särskilda kärl uppvisas. Att här varit många munnar att mätta, många armar att sätta i rörelse för födans beredande och stora förråd att taga af, bevisas dessutom af det stora antalet urgröpta malstenar och kulformiga löpare till dylika, med hvilka säden krossades. Ej mindre än elfva handqvarnar eller delar af sådana påträffades, och af kulformiga stenar tillvararatogos 45 st. Visserligen kan man ej med säkerhet säga, att alla dessa runda stenar användts som löpare vid sädesmalning, men större delen måste man antaga hafva användts detill, enär de bära tydliga slipytor efter nötning mot malstenen. Dessa löpare hafva alla förts med en hand. Äfven nåfsra större löpare funnos, hvilka förts med båda händerna. En väl tillslipad löpare, hvilken låg bra till för handen, var troligen något rätt värdefullt för dess egare. Vi förmoda det deraf, att en sådan ovanligt vacker och jemnt tillknackad sten, hvilken var försedd med trenne glattslipade ytor, befans vara nedlagd i en af grafvarna på det närbelägna graffältet. /Grafven var en lång stenkista af ett på Gotland ovanligt slag med väggar af lagda hällar. Här hade man nedlagt den döde och gifvit honom ett väl svarfvadt lerkärl, en jernknif, samt den nyss omtalade stenkulan med sig i grafven. Öfver det hela hade man uppkastat ett rätt stort röse af gråsteuar, Detta hade dock trots de ansenliga stenmassorna ej förmått freda den jordade, ty några hundra år senare hade man brutit sig ned och i samma graf, men tvärt öfver den famma, befraft en annan person, som man utstyrt med några för den tiden utmärkande saker.
Bruket att krossa säden för hand mellan tvenne stenar är det första sättet som tillgripes af naturmenniskorna och användes ännu i dag af vilda folkslag. Det har ock begagnats af våra hedniska förfäder sedan urminnes tider. För några år selan fann professor Montelius en dylik urholkad smal sten nedlagd vid en s. k. gånggrift i Vestergötland, d. v. s. en sior giftkammare med en särskildt bygd ingång på ena långsidan. Såväl grafvens form som innehållet i densamma visade att den uppförts under stenåldern, en tid, då ännu inga metuller voro kända. Mellan denna gråf och grundvalarna vid Rings ligger en tidpunkt af omkring. 3,000 år. Under hela denna långa tid hade man således ej uppfunnit något annat sätt att förvandla sädeskornen till mjöl.
Försöka vi nu vidare efterforska förmögenhetsvilkoren på gåden, så finna vi snart, att de ej varit dåliga. Vi hafva redan påpekat gårdens storartade anläggning samt dess invånares mängd och deri hafva vi ju en antydan, att ett visst välstånd måste hafva rådt på gården. Detta bevisas äfven af några bland fynden, nämligen en guldring, några silfvermynt samt smältklumpar af glas.
Glaset hade vid denna tid ej länge varit kändt häruppe och ansågs ännu som en dyrbarhet. Vi kunna ock mycket väl fatta, att ett folk, som ej förut känt till detta ämne, skulle med stor begärlighet mottaga det, när det väl lärt sig förstå dess, ovanliga egenskaper. Huru högt man vid denna tid uppskattade glasets värde, kan man bland annat se deraf, att man stundom nedlade en liten glasbit i grafven för att hedra en afliden frände; och ett lerkärl, i hvars gods små glasbitar voro inmängda, ansågs som något särdeles prydligt. För öfrigt bade man ej ännu råd att använda glaset till något annat än prlor och dryckeskärl, de senare ofta af en långdragen, nertil spetsig form. Präktiga sådana glaskärl hittas understundom i grafvar från denna tid. Så fans i en grafkista å ett stort, nen tyvärr illa medfaret graffält i Sjonhem bland annat en hög vacker glasbägare, stående vid hufvudet af ett skelett.
För kännedomen om glaset, liksom: flera andra för denna tid nya föremål, hade våra förfäder ytterst den tidens mest bildade och mäktigaste folk; Romarna, att tacka. Romar-riket stod under de första århundradena af vår tidräkning ännu på höjden af makt och anseende. Dess välde utsträckte sig ända upp till floderna Rhen ech Donau. Områden, hvilka i våra dagar ensamma utgöra mäktiga stater såsom Frankrike och England, voro då ej annat än romerska provinser. En liflig beröring mellan dessa landsändar och de närgränsande germanska stammarna uppstod snart, yttrande sig än i blodiga sammandrabbningar, än i fredlig samfärdsel och handel. Varor, förfärdigade i romar-riket eller i någon af dess provinser, fördes i mängd öfver gränsen i utbyte mot alster och produkter af de vilda folken, exempelvis pelsvaror. Dessa romerska föremål spredos från det ena folket till det andra; stundom vågade sig romerske köpmän ända upp mot Nord- och Östersjöns kuster, derifrån de dock ej alltid återvände.
Småningom- började alla dessa föremål med deras ädla och sköna form utöfva ett märkbart inflytande på de vilda germanernas smak, seder och föreställningar. -Derför har man kallat den period, under hvilken detta inflytande: gjorde sig gällande — eller de fyra första århundradena efter Kristus —, för den romerska äldre jernåldern.
Visserligen började glaset redan under den förromerska delen. af jernåldern att uppträda i norra Tyskland… Man har nämligen der funnit små örringar af brons med påträdda glasperlor; men glaset uppträder ännu ytterst sparsamt. Först under den romerska tiden får det större spridning och användning och först då tränger det fram till Norden.
Vi nämnde äfven; att några silfvermynt hittats, äfven de af samma sydländska ursprung. Det var två s.k. denarer, (fig. 3)

preglade i Rom af kejsarne Hadrianus och Antoninus Pius, hvilkas regeringstid infaller mellan åren 117—161 efter Kristus. — Detta myntslag, hvilket till storleken kan jemföras med en 25-öring, ehuru det var något tjockare, användes under de första århundradena efter Kristus i det romerska riket och fick till följd af detta rikes ofantliga omfång en mycket vidsträckt spridning.
Åfven långt utanför detta rikes gränser gingo deras mynt i stort antal såsom förmedlare i handel de olika folken emellan. Våra förfäder plägade, innan de gjorde bekantskap med dessa mynt, göra sina köp genom att utbyta en vara mot en annan. Först genom. dessa små silfvermynt började de få en aning om, att handeln kan på beqvämare sätt ega rum.
Detta sätt funno de också snart nog så vigt, att de romerska denarerna fingo en mycket stark efterfrågan. I stor mängd sökte de sig väg hitupp, de flesta kommande från östra delen af det romerska riket och följande Weichsels och Oders lopp. Deraf. kommer det sig, att de så talrikt uppträde just på Gotland. Omkring 4,760 sådana mynt äro funna i Sverige, men af dessa ej mindre än 4,000 på Gotland. ”Ett enda sådant fynd, hvilket gjordes vid Sindarfve i Hemse socken, innehöll 1,500 dylika: mynt, en för den tiden och äfven i våra dagar betydande summa.
Mången, som läser dessa rader, skall säkerligen med glädje låta sig påminna, att det var med en penning af detta slag, en denar, som Jesus visade tillbaka den skenbart -oskyldiga, men i grunden listigt anlagda frågan: »Är det lofligt att gifva kejsaren skatt eller icke?» hvilken öfverstepresternas och de skriftlärdes utskickade riktade till honom. — Det var äfven mynt af detta slag, som Filippus menade, då han, öfverskådande den till 5,000 män uppgående menniskomassan, förklarade, att bröd för två hundrade penningar ej skulle vara nog för att hvar och en skulle få ett litet stycke. Att på detta sätt ett utländskt myntslag omnämnes i samband med Jesu uppträdande, härrör deraf att Judalandet vid denna tid var underkufvadt af Romarne och det romerska myntet derföre gängse derstädes.

Men vi återvända. till vår gård i det aflägsna hedna landet och till de tvenne denarer som der hittades. Bredvid dem låg en tredje (fig. 4) af samma storlek-som de-båda andra, men af helt annat utseende än dessa. Det var en efterapning af de äkta, sålunda, hvad vi skulle säga, ett falskt mynt. Konsten att förfalska penningar är alltså ej en uppfinning af vår tid som vi se. Hvad detta mynt angår, borde det dock ej hafva varit svårt att skilja från de äkta: I stället för kejsarens bild, som på de äkta denarerna plägar vara väl och omsorgsfullt formad, ser man här: endast en löjligt klumpig figur, något rundt i midten med utspringande horn, der den äkta figuren visar kejsarens skägg och näsa. Knappast kan man antaga, att detta mynt gjorts i afsigt att bedraga en säljare. Snarare får det anses som exempel på våra förfäders begär att efterapa och afbilda föremål från ett land, hvars arbeten bland dem voro moderna och omtyckta. Ett annat sådant prof ehuru. från en senare tid är ett litet guldmynt, som konservator Gustafsson fann år 1884 i en grafkista vid Havor i Hablingbo socken på Gotland. Detta mynt var visserligen bättre gjordt än det från Rings, men befans dock vara en »barbarisk» efterbildning af ett romerskt eller byzantinskt guldmynt från 400-talet eller tiden deromkring. Det var försedt med en liten ögla, genom hvilken en snodd varit dragen och hade således burits antagligen som prydnad.
Så småningom vunno våra förfäder allt större skicklighet att efterbilda de romerska mynten. Särskildt togos de efter denarerna inkomna guldmynten till förebilder. Ur dessa efterbildningar utvecklade sig efter hand de s. k. brakteaterna d. v. s, hängsmycken af tunn guldplåt med upphöjda figurer, hvilka bibehöllo sig ända fram till medeltiden. Vackra sådana arbeten äro funna äfven på Gotland, af hvilka synnerligast ett från Häugs i Lärbro socken förtjenar omnämnas dels på grund af dess praktfulla utseende dels äfven derföre, att det hittades tillsammans med aderton andra guldbrakteater.

Innan vi lemna mynten, böra vi nämna, att en äkta denar, ehuru mycket sliten, hittades äfven i grundvalen vid Åby i Bro. Äfven här alltså har man rört sig med klingande mynt.
Platsen, der de tre denarerna vid Rings hittades, var södra förstugan i A., tätt invid väggen. Guldringen (fig. 5) deremot låg i det inre rummet i samma hus. Den vägde 177,44 gram eller 41,74 ort, således ej långt ifrån ett halft skålpund. I dessa tider, då guldet ej ännu fått den stora spridning, det sedan fick, måste denna ring hafva representerat ett rätt betydligt värde. Föremålet var en spirallagd ring af det slag, som plägade användas vid betalningar. Härmed tillgick. så, att en lämplig del afhöggs och vägdes samt lemnades som liqvid. — Omkring den. större .ringen var virad en mindre af finare guld. Att båda voro alldeles orörda, förringar icke husets anseende.
Det är för öfrigt icke första gången, som guld här hittats. Man känner förut tvenne, om ock mindre, guldfynd från gårdsplanen mellan de fyra husen.
En så pass stor tillgång. på guld i den gamla gården kan ejiannat än väcka vår förvåning och kommer-oss att spörja, hvarifrån och huru det kom hit.. Härpå gifver en berömd – forskare ett svar, som i korthet kan sammanfattas sålunda:. vid slutet af 300-talet började det väldiga romerska riket oroas af vilda folkstammar, hvilka kommo dragande i väldiga skaror öster ifrån, dermed framkallande den storartade och ödesdigra företeelse, som i historien kallas folkvandringarna. Det romerska riket, som vid denna tid allt mera försvagades genom förvekligande seder, split” och tvedrägt; föll slutligen sönder i tvenne riken, det vestromerska och det östromerska eller byzantinska, så kalladt efter dess hufvudstad Byzanz, det n. v. Konstantinopel. Det vestromerska riket måste upptaga flera af de framträngande barbariska horderna inom sina gränser och gick dermed sin upplösning till mötes. Det dröjde icke länge, förrän barbarerna söndersprängde detta rike och intogo verldens hufvudstad Rom.
Det östromerska riket deremot stod ännu fast 1 flera århundraden, lemnande åt den klassiska odlingen skydd och hägn. Dock var det endast med stora ansträngningar de byzantinske kejsarne mäktade värja sig för de påträngande barbarerna, och då intet annat hjelpte, måste de erlägga stora penningsummor för fredens bevarande. Snart antogo dessa formen af en årlig skatt, uppgående till flera tusen marker guld.
Goterna, som erhöllo dessa summor, bytte ut en del deraf mot varor, som kommo norrifrån; och slutligen hamnade en del af detta guld uppe i de skandinaviska länderna.
Deraf förklaras, att en mängd dyrbara guldsmycken från denna tid hittats i vårt land, deraf äfven att den gård, der vi för tillfället aflägga ett besök, kunde vera försedd med guld till flera hundra kronors värde i nutida mynt. Detta är ock förklaringen till att två östromerska mynt, preglade af kejsar Anastasius (471—518), kunnat förirra sig ända upp till granngården Bjers der de för några tiotal år sedan hittades.
Af prydnadsföremål hittades] vid) Rings blott några få Främst bland dessa må nämnas ett litet spänne (fig. 6) af brons, som

påträffades i D. Dylika spännen, ursprungligen utvecklade ur en form, motsvarande vår säkerhetsnål, användes mycket i stället för vår tids knappar att sammanhålla kläderna. Ur dessa små spännen utvecklades så småningom de stora granna bågspännena, som ej minst på Gotland erhöll en sådan yppig ornamentik. Det ifrågavarande lilla spännet är för öfrigt ett af de dyrbaraste fynden från hela platsen, emedan det röjer påverkan af spännen, som begagnades i de romerska provinserna, och derföre gifver en säker ledning för bedömandet af den fornlemningsålder hvarest det hittades. Delar af dylika spännen: hafva äfven hittats på det närliggande graffältet.
Tvenne spännen, af ett annat utseende men samtida med det förut nämnda, må äfven här omnämnas, emedan de, såsom hittades på det nyss funna graffältet, kunna anses tillhöra gården; De voro nämligen formade som en springande hare, hvilken med sina långa öron och bakben här var förträffligt afbildad. Platsen för ögat och en del af buken hade varit belagda med något slags emalj, hvilken jemte smyckenas naturtrogna former gifvit den ett så tilltalande utseende, att de till och medi våra dagar skulle kunnat med heder bäras af en nordisk qvinna. Äfven dessa äro en efterbildning af romerska dylika smycken. En sådan, af stor likhet med dem från Rings förvaras i museet i Mainz, bland andra små smycken afbildande hästar, hundar, foglar och fiskar.
Denna stad var en gång sätet för en romersk truppafdelning, en s. k. legion, som lemnat efter sig talrika minnesmärken af allehanda slag, i våra dagar utgörande en prydnad och stolthet för nämnda museum.
(Forts.)

Martebo myrs utdikning.

Sedan k. m:ts befallningshafvande i Gotlands län jämte öfverlemnande af en utaf förvaltningsdirektionen för Martebomyrs utdikning gjord ansökning om erhållande af lån från odlingslånefonden till afdikning af nämda myr i och för torrläggning af vattenskadade marker inom Martebo, Lummelunda, Stenkyrka, Lokrume, Tingstäde, Bro och Veskinde socknar, om hvilken ansökning nu icke är fråga, till k. m:ts pröfning hänskjutit frågan om godkännande, i hvad anginge kyrkoherdebostället 7/8 mntl krono Prestgården ar 1 i Martebo socken, indragna häradsskrifvarebostället 1/2 mntl Lilla Rombs nr 1 i nämda socken och indragna länsmansbostället 5/8 mat! Björkome nr 1 i Lummelunda socken af en 26 Maj 1860 träffad förening emellan Gotländska myrodlingsaktiebolaget, å ena, samt de i Martebo myrs afdikning icke deltagande myrlottegares, å andra sidan, genom hvilken förening, derå de nuvarande delägarnas rätt syntes vara bufvudsakligen grundad, och som vid år 1867 verkatäldt och af ägodelningsrätt 14 Jan. 1868 fastetäldt laga skifte vunnit tillämpning, bestämdes, bland annat, att myrodlingsbolaget skulle såsom ersättning för myrmarkernas utdikning erhålla hälften af hvarje i utdikningsföretaget icke deltagande jordägares anlott i myren efter den gradering af bättre och sämre mark, som af vederb. landtmätare och godemän bestämdes, samt de i utdikningen icke deltagande myrlottsägarne bibehålla andra hälften enl. den faststälda planen kostnadsfritt utdikad, odlingadiken deruti dock icke inbegripna; och har k. m:t vid föredragning af detta ärende, med förklarande att kronan icke för kyrkoberdebostället i Martebo församling samt indragna häradsskrifvarebostället Lilla Rombs nr 1 och indragoa länsmansbostället Björkome nr 1 deltager i utdikningsföretaget, funnit godt låta bero vid den ifrågavarande föreningen.

Gotlands hypoteksförenings

uppbörd af årsinbetalningar för innevarande år bar af styrelsen blifvit atsatt att försiggå i dess kontor å nedannämda dagar i November månad från kl. 10 f. m. till kl. 3 e. m. nväml:
Lördagen den 1 med delägare i Stenkumla, Träkumla, Vesterhejde, Eskelhem, Tofta, Sanda, Mästerby, Vestergarn, Vall, Hogrän, Roma, Björke, Hejde och Väte socknar.
Måndagen den 3 med dito i Atlingbo, Sjonhem, Viklau, Vänge, Buttle, Guldrupe, Halla, Ganthem, Dalhem, Hörsne, Bara, Gothem, Norrlanda, Endre, Hejdeby, Källunge och Vallstena socknar.
Tisdagen den 4 med dito i Visby, Follingbo, Akebäck, Barlingbo, Ekeby, Fole, Lokrume, Bro, Veskinde, Lummelunda, Martebo, Stenkyrka, Tingstäde, Hejnum och Bäl socknar.
Onsdagen den 5 med dito i Hangvar, Hall, Fårö, Bunge, Rute, Fleringe, Lärbro, Hellvi, Othem, Boge, Kräklingbo, Ala, Anga, Ardre, Gammalgarn och Östergarns socknar.
Torsdagen den 6 med dito i Alskog, Lye, Garda, Etelhem, Lau, När, Burs, Stånga, Klinte, Fröjel, Ejsta, Sproge, Levide och Gerum socknvar.
Fredagen den 7 med dito i Fardhem, Linde, Löjsta, Rone, Eke, Hemse, Alfva, Hafdhem, Näs, Hablingbo, Silte, Grötlingbo, Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre socknar.
Afgifterna kunna sändas med posten, då qvitto, om postporto medföljer, efter uppbördens slut och då tid dertill gitves, blir utsändt.
För lån, som af delägare bekommits före år 1871, behöfver ej erläggas förvaltningsbidrag.
För tidg vinnande under uppbörden uppmanas vederbörande betalningsskyldige att uppgifva nummer å sina lån och må hvar och en passa på den dag han är inkallad.
De personer, som blifvit ägare af i Föreningen belånade hemman, men icke skriftligen öfvertagit sina lån, anmanag att pu fallgöra detta, hvartill fordras att ägarena sjelfva skola infinna sig, försedde med vederbörliga åtkomst handlingar.
Visby i Gotlands Hypsateksförenings kontor den 15 Oktober 1890.
Å styrelsens vägnar:
C. W. GARDELL.
J. E. Ihre.

Gotlands finanser.

Det sammanlagda beloppet af kommunernas inom Gotlands län inkomster under år 1888 — de senaste uppgifter, som i detta fall föreligga — uppgick till 478,902 kronor, af hvilka 304,222 kr. belöpte sig på landskommunerna och 174,680 kr. på staden. Ser man efter med hvilka procenttal de särskilda slagen af ivkomster ingå i hela inkomstsumman, framträda högst väsentliga skiljaktigheter mellan landsbygd och stad i fråga om de olika inkomstslagens relativa betydelse. Sålunda utgjorde hyra, arrenden, räntor och dylikt 5,4 procent af alla inkomster för landskommunerna i länet samt lika mycket för staden. Kommnnalutskylderna ingå deremot i hela inkomstsumman med 67,4 procent för de förstnämda, men med blott 55,6 procent för den senare. Statsbidragen uppgå till 16,4 procent för landskommunerna, men stannar vid 2,9 procent för städerna, hvaremot utskänknings- och minuteringsafgifterna utgjorde för landsbygden endast 3,5 procent, men stiger för staden till 11,6 procent.
Kommunernas utgifter belöpte sig inom lävet till 446,896 kronor, af hvilka 293,573 kr. föllo på landskommunerna och 153,323 kr. på staden. För året uppstod för kommunerna inom länet alltså ett öfverskott af 31,006 kr., af hvilka 10,649 komma på landskommunerna och 20,357 på Visby. A£ de enskilda landskommunerna stå i fråga om större utgilter än inkoraster Lärbro främst med omkring 3,000 kr. brist, Öja med omkring 2,000 kr. brist samt Levide och Anga med omkring 1,000 kr.
Af utgifterna gingo å landsbygden till kyrkliga ändamål 105,454 kr. eller 35,9 procent, till folkskolan 118,553 kr. eller 40,4 procent, till fattigvård 41,123 kr. eller 14,0 procent, till sundhetsvård 7,931 kr. eller 2,7 procent, till kommunikationsanstalter eller allmänna bygnader 1,020 kr. eller 1,0 procent. Uti Visby uppgingo utgifterna för kyrkliga ändamål till 11,638 kr. eller 7,6 procent, till folkskolan 16,656 kr. eller 10,8 procent, till fattigvården 24,453 kr. eller 15,9 pro cent, till sundhetsvård 6,245 kr. eller 4,07 procent, till kommunikationsanstalter 30,596 kr. eller 19,9 procent Med hänsyn till den kommunala myn: dighet, genom hvilkens beslut utgifterna verkställts, visar sig, att inom länets kommuner å landsbygden utgjorde de å kyrkostämma beslutade utgifterna 224,860 kr. och de å kommnnalstämma 68,713 kr., hvaremot inom staden endast 27,441 kr. bes!utits å kyrkostämma, men 125,882 kr. af stadsfullmäktige. Beträffande omfattningen af de utgifter, som tillhörde de ena eller andra kommunalmyndighetens beslutanderätt, äger alltså ett så godt som omvändt förhållande ram mellan landskommnuaerra och staden. På landsbygden utgjorde nämligen utgifterna, som beslutits af kyrkostämma, icke mindre än 76,6 procent af samtliga utgifterna, under det att motsvarande procenttal för stadskommunen var endast 17,9 procent. I följd häraf uppgingo å andra sidan de af kommunalstämman beslutade utgifterna i hela ntgiftssumman med endast 23,4 procent, hvaremot utgifterna, beslutade af stadsfullmäktige, hunno upp till 82,2 procent.
Vid 1888 års slut uppgingo länets alla kommuners samtliga tillgångar till 1,779,536 kr. deraf 917,436 kr. tillhörande landskommunerna och 862,100 kr. staden. Med hänsyn till sin beskaffenhet fördelade sig dessa tillgångar å landsbygden med 574,790 kr. på fastigbeter och inventarier samt med 342,746 kr. uti fordringar eller kontanta medel.
I staden uppgingo fastigheterna och inventarierna till 291,859 kr. och fordringarne och kontanta medlen till 570,241 kr. Tillgångarne i fastigheter utgjorde å landsbygden 431,267 kr. i folkskolehus, 57,728. i fattigvårdsanstalter, 7,942 kr. i sockenstugor samt 32,405 kr. i andra fastigheter, eller inalles 529,342 kr. I dessa tillgångar hafva icke inberäknats sådana fastigheter och fonder, hvilka endagt stå under förvaltning, men ej disposition af de kommunala myadigheterna. Dessa uppgingo för länets landsbygd till kr. 1,714,389 i kyrkor, 634,584 kr. i ecklesiastika boställen m. m. och 61,483 kr. i donationsfonder.
Kommunernas skulder inom länet utgjorde vid årets slut 853,807 kr., deraf för landsbygden 103,502 kr. och för Visby 750,305 kr. Skulden för landskommunerna var vid årets början 105,768 kr. hvadan skalden under året minskats med 2,266 kr., eller 2,1 procent. Skilnaden mellan upptagna och betalda lån, utgjorde 5.421 kr., med hvilken summa de senare öfverstego de förras belopp.
För Visby öfverstego de under året betalda låne: de upptagna med 9,993 kr. Af landskommunerna hade Hemse den största skulden eller 18,132 kr., dernäst Vänge med 13,977 kr., Othem med 9,329 Barlingbo med 7,860 kr. Stenkumla med 7,500 kr., och Dalhem med 7,087. Skuldfria voro Visby norra landskommun, Ekeby, Follingbo, Akebäck, Veskinde, Bro, Hejnum, Bäl, Martebo, Lummelunda, Stenkyrka, Tingstäde, Boge, Hangvar, Hall, Rute, Fleringe, Bunge, Gothem, Ganthem, Halla, Sjonhem, Viklau, Guldrupe, Östergarn, Visby södra landskommun, Vall, Atlingbo, Mästerby, Hejde, Sundre, Hafdhem, Näs, Fide, Rone, Sproge, Fardhem, Linde, Lojsta, När, Lau, Stånga och Alskog.
För ett riktigare bedömande af kommnunernas ekonomiska ställning meddela vi här några undersökningar angående skulldernas förhållande till såväl folkmängden som tillgångar och det påförda fyrktalet eller bevillninges. Dessa utvisa, att på hvarje invånare å länets landsbygd utgör andelea i kommunernas skuldbelopp kr. 2: 30 hvaremot på hvarje stadsbo kommer en skuld af kr. 109: 06 — alltså en ganska betydlig skilnad mellan landsoch stadskommunerna. Då emellertid äfven tillgångarne fördela sig högst olika nämligen med kr. 20: 42 per invånare å landsbygden och kr. 128: 09 i staden kommer behållningen på hvarje parson att stanna vid kr, 18: 12 för landsbygden, men uppgå till kr. 19: 03 för staden.
I förhållande till summan af tillgångarne utgjorde skulderna samtidigt 11,3 procent för länets landskommuner och 8,7 procent för staden. Fördelas landskommunernas skulder på fyrktalet, kommer inom länet på hvarje fyrk en skuld af 38 öre, medan en fördelning af stadens skulder på bevillningen utfaller med kr. 50: 06.
Kommunernas behållning eller det belopp, som återstår sedan skulderna fråndragits tillgångarne uppgick vid årets slut inom länet till 925,729 kr., deraf 813,934 kr. för landskommunerna och 111,795 kr. för stadskommunen.

Dödsfall Thomas Petter Adolf Kahlström

Tillkännagifves att min älskade make Hemmansägaren och f. Kyrkovärden Thomas Petter Adolf Kahlström, efter ett långvarigt lidande fridfallt afsomnade vid Ekes i Bro den 10 September 1890 kl. 1,15 f.m. i en ålder af 34 år, 10 månader och 25 dagar; djupt sörjd och sakvad af mig, barn, en åldrig moder, syskon, slägt och vänner.
Emma Kahlström, född Olsson.
Sv. Ps. 473.

Hemsk olyckshändelse.

Förre husbonden Johan Ekelöf från Åby i Bro skulle i går morse köra efter ett lass gärdsgårdsvirke. Då han var på hemvägen, råkade hästarna på något sätt blifva skrämda och satte i sken med den olyckliga påföljd, att lasset stjelpte omkull och Ekelöf sjelf kom under, hvarvid han troligen nästan ögonblickligen dödades.
Då en framför körande person, som blef vittne till olyckan och äfven sökte stanna hästarna, kom till stället, var han redan liflös.
Flere försök att återkalla honom till lif, såsom att öppna ådern, misslyckades. Han har i fallet blifvit mycket illa tilltygad. Ett gapände sår finnes i bakre delen af hufvudet och ryggraden tyckes vara afbruten. Mun och näsa voro fylda med blod och der han låg, var en stor blodpöl, hvilket torde tyda på att ett inre blodkärl sprungit sönder.
Hur olyckan tillgått torda väl näppeligen blifva klart. Äfven om hästarne, som man antager blifvit skrämda af någoa stör som träffat dem, råkat i vildt sken, skulle det väl icke ha rvarit omöjligt att hålla sig qvar på lasset, då lands vägen var jämn och bred. Men troligen har Ekelöf sjelf träffats af någon nedramlande stör, som med stark fart slungat honom af vagnen, hvilket synes bekräftas deraf att hela ena byxbenet var uppslitet från foten och uppåt. Der Eklöf låg, var landsvägen icke hård och skroflig, utan jämn och gräsbevuxen, hvadan den fart, hvarmed han fallit på marken, måste ha varit myeket kraftig, då ju, såsom synes, ryggraden afbrutits.
Ekelöf var 67 år gammal.

Dödsfall Johan Ekelöf

Att Hemmansägaren Johan Ekelöf, Åby i Bro socken, genom olyckshändelse med döden afgått förliden gårdags f.m. i en ålder af 67 år, 2 månader och 6 dagar, djupt sörjd och begråten af maka, barn och barnbarn, har jag den sorgliga pligten att för slägt och vänner tillkännagifva.
Anna Elisabeth Ekelöf,
född Hansdotter.