Dödsfall Charlotta Vilhelmina Gardell

Tillkännagifves att min ömt älskade maka Charlotta Vilhelmina Gardell, född Jakobsson, stilla afled den 22 April 1889 kl, 9,20 f.w, i en älder af 36 år och 11 dagar; djupt sörjd af mig, tvänne döttrar eamt slägt och vänner.
Dyple i Tofta d. 25 April 1889.
Jakob Gardell.

Gotlands Allehanda
Fredagen 3 Maj 1889
N:r 50

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För ovarsam kälkåkning hade, som berättats, ynglingen Gottfrid Sjölund blifvit instämd. Målet förevar i dag, åvyo sedan vid ettföregående tillfälle tvänne vittnen hörts, intygande att Sjölund kört omkull det omtalade äldre fruntimret. Härtill nekade han fortfarande. Åklagaren äfvensom svaranden öfverlemnade målet, och dömdes Sjölund att böta 10 kronor.

Barnuppfostringsmålet mellan ogifta Emelie Pettersson och arilleristen Emil Sigfrid Nilsson förevar i dag åvyo. Som vittnen hördes Konstapel K. V. Samnelsson och hustrun Anna Nordbeck. Den förre kunde ej upplysa om annat än att han af Pettersson blifvit ombedd fråga Nilsson om han ej på en förevisad lapp skrifvit: »Jag Emil Sigfrid Nilsson är fader till barnet.» Nilsson hade nekat härför. Hustru Nordbecks vittnesmål var af den beskaffenhet, att rättens ordförande måste bedja alla åbörare aflägsna sig. Vittnesmålet lade i dagen att hustru Nordbeck i detta fall gjort tjenst som kopplerska, hvilket föranledde att hon erhöll en allvarlig varning, som dock ej tycktes bekomma henne alls, Bref från Nilsson förelästes, af hvilka syntes framgå att äktenskap varit påtänkt mellan parterna. Svaranden medgaf att han skrifvit brefven, men sedan, efter hvad hau hört om käranden, hade han ändrat tankar. Käranden anhöll att Nilsson skulle med ed få fria sig, hvartill han förklarade sig bereddd, men han anhöll först om uppskof för vittnens inkallande, hvilket beviljades.

Arg hund. Bryggare A. L. Wedin var instämd för det en honom tillhörig hund sönderbitit kappan för en fröken Andersson. Efer åtskilligt parlamenterande om värdet af plagget medgaf svaranden att betala 25 kr, för detsamma. Dessutom dömdes svaranden att böta 2 kr. 50 öre derför att han låtit sig företrädas af en sin dräng, hvilket rätten ansåg stridande mot 15 kap, 15 § rättegångsbalken.

I salningsmålen voro i dag åkarne Niklas Nordström och Nordin inkallade, I det förra målet hördes af åklagaren ett vittne, handl. Berggren och i det senare tvänne vittnen af svaranden och ett af åklagaren. I båda målen blef uppskof 8 dagar.

För fylleri och sedlighetssårande beteende å allmän gata var af allmänna åklagaren instämd Karl Johan Bäckström samt Karl Emil Johansson för fylleri. Det blef böter 10 kr.
för fylleri och 40 kronor för den andra förseelsen.

För djurplågeri hade allmänna åklagaren ins ämt förre husbonden Vilhelm Arnell, som under vintern haft en qviga inhyst i en vedbod i ett mycket magert och utmärgladt tillstånd. Ett intyg af länsveterinären visade att djuret var till Fest utmärgladt af svält och vanskötsel. Arnell dömdes till 20 kronors böter.
Likaledes för djurplågtri var instämd åkaren Hjalmar Höglund som en dag i sistl.
December månad hade med ett lass mjöl, kommit körande å Kopparsviksvägen der lasset körts ned med ena bakbjulet i ett löst jordlager dervid han slagit och misshandlat sina hästar på ett grymt sätt och lasset måst bjelpas upp af flere personer. Höglund dömdes att böta 50 kronor.
Ogifta Johanna Svensson från Tofta, hvilken stämts för körande med ett vanskött hästkreatur, infann sig ej för rätten.

För lösdrifveri har af härvarande länsstyrelse till en månads tvångsarbete dömts lumpsamlaren G. A. Hedström.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 April 1889
N:r 48

Auktion vid Norrgårda i Tofta.

Genom offentlig auktion, som förrättas vid Norrgårda i Tofta onsdagen den 24 April och börjag kl. 11 f.m. låter bustrun Sofia Karlsson i anseende till att mannen bortrest från orten till den högstbjudande försälja 27/128 mant. Norrgårda. Hemmansdelen, som är bebygd, säljes antingen i mindre lotter eller i sin helhet; skulle köp icke komma till stånd bortarrenderas bemmanet på vissa år, allt på. vilkor .eom vid auktionen tillkännagifvas, Såvidt hemmansdelelen blifver försåld eller bortarrenderad försäljas äfven något lösegendom såsom kör- och åkerbruksred skap, 1 par hästar, kor och får m. m, med 4-månaders betalningsanstånd.
Rofvalds i Eskelhem den 16 April 1889.
Efter anmodan,
JOHAN OLSSON.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 18 April 1889
N:r 45

Till volontärer

vid Gotlands infanteriregemente ha antagits yaglingarne Klas Otto Aronsson och Gustaf Albin Jalios Danielsson, båda från Friseryds socken i Kalmar län, samt Karl Sandberg från Tofta socken samma län, Arovsson placeras under nr 119 på Hafdhems kompani, Danielsson under 120 på Hemse och Sundberg under nr 121 på Garda komkompani.

Gotlands Allehanda
Fredagen 12 April 1889
N:r 43

Från landsbygden.

Tofta, 28 Mars.
Ett fågelskytte,
som hotade att bli ödesdigert nog, företogs af några minderåriga gossar härstädes Marie Bebådelsedag, Sex sådana, af hvilka ännu 5 sägas vara i skolåldern, hade begifvit sig på förmiddagen ut på hafsisen ända utför Skarlakansgrundet. Plötsligt vid middagstiden remnade isen och en större vak bildades, så att gossarne icke kunde komma i land. Nu blef det slut på skyttet, och ängslan och förskräckelse betog de ungas sinnen, De gåfvo sig till att ropa oeh ropade i korus, så att det höfdes upp till gårdarna, ja äfven till Vestergarn. Folk samlades, Man såg knapt de 6 genom dimman, Slutligen lättade denna något, och man spanade de nödstälde, stående i en klunga som en skock skrämda får. :Genast beredde man sig till att rädda dem, tog en eka (s. k. flatäska), drog den öfver isen till öppet vatten och fick så lyckligt berga alla 6, som nu omhändertogos af glada och tacksamma föräldrar och vänner, Men detta dröjde ända till omkring kl. 4, så att gossarne hade tillräcklig tid att besinna faran af att begifva sig ut på den falska hafsisen samt äfven öfvertänka det orätta i helgdagsjagten. Måtte ock föräldrarna lära sig af händelsen, som hotade att blifva en för bårdhändt läromästare, bättre öfvervaka sina barns gerningar!

Vid slutet blef det bra.
För år 1889 blef jag vald till ploglagsföreståndare. Jag tänkte att det inte kunde anses vara så farligt att blifva förman i nämda hänseende, all den stund vägen ligger mig mycket nära. Och jag tänkte dessutom kanhända att vi i år ej få någon snö. På så sätt skulle jag slippa detta vägbekymmer.
Men vintern kom och med den kölden. Och snön lät ej länge vänta på sig. Stora, ljusgrå moln började redan utbreda sig på firmamentet, och snöflingorna började falla flocktals till jorden. När detta så tedde sig för mina ögon, fingo plötsligt mina tankar en annan riktning, och nu nödgades jag tänka: det blir troligen något att göra. Och så blef det, ty redan 13 Jauuari hade snön börjat hopa sig på den väg, hvilken jag skulle ansvara för.
Hvad var nu att göra? Buda upp det manskap, som tillhörde ploglaget, och hvilket jag med det skyndsammaste verkstälde. Min befallning åtlyddes punktligt. Vägen blef farbar för denna gång. Detta var dock blott en liten början af det stora, förestående arbetet, som sedan under nämda och påföljande Februsri och Mars månader satte våra krafter och vårt tålamod på hårdt prof.
Vi voro käcke karlar allesamman och arbetade flitigt från morgon till qväll med våra kastoskoflar, fastän snön vid vissa tillfällen yrade om öronen med all den kraft, hvaraf han mäktig är. Sålunda gick det för sig att hålla vägen farbar i bullersam tid. På en vägsträcka af en kilometer utgjorde vi under denna vinter 200 dagsverken. Detta kan ju ej kallas så litet, då det blott är 8 fulla hemman i ploglaget. Om jag antager att »kastningem» vore lika ansträngande öfverallt på Gotland, väglängden uppgående till blott 500 kilometer och hvarje man hade & meter att kasta, så skulle dertill erfordras 100,000 handdagsverken. Vore daglöven-en kronå för hvarje man, så skulle den kostnad, som blifvit nedlagd på snöskottning i år belöpa sig till 100,C00 kronor blott för Gotlands län.
Jag vill nu omtala- burn det tillgick att dela snön, Delningen ekedde endast då snön låg hopad i jämnhöjd medgärdesgårdarne vid vägen. Första gåogen jag verkstälde ea sådan delning höll jag mig i sällskap med de öfrige skottarne lik en Hepburn och kastade under tiden så mycket jag kunde hinna med. När någon då hade slutat det stycke jag honom tilldelat, då var det att dela på nytt igen; och så fortgick det tills allt var fullbordadt.
Jag fick under denna dag höra månget ord, som ej för mig var så tillfredsställande, ty sinnena äro särdeles retsamma under en svår snöskottning. Och intet under i det. Vid kritiska ögonbliek träder menniskan vanligen fram sådan hon är. En sade: »jag har fått för- mycket»; en annan likaså, och sedan nästan hela ploglaget igenom. När jag hörde missSN blef jag iha till mods.
Då tramstälde jag den frågan till alla knotande: »Om nu såj är, att all den snö, som ligger här i vägen, kunde förvandlas till socker, hvetemjöl eller någon läckerhet, jag undrar då om skullen säga att I hafven fått för mycket?» Men de tego, ty de visste säkert med sig sjelfva att de då skulle hatva sagt: »jag har fått alldeles för litet», Och så stillades något deras klagolåt.
De andra dagarne;då jag delade snön, var jag mera försigtig, ty då höll jag mig på behörigt afstånd ifrån mina kamrater. Jag hade ock en dugtig mössa, nedstjelpt öfveröronev, så att jag ej kunde höra något annat än stormens tjut, men då gick arbetet mycket bättre både för mig och manskapet. Delningen än vidare gjorde jag på samma sätt som förut och det kom att blifva allt bättre och bättre, ty hvar och en af manskapet gjorde sitt bästa så att det var en lust att se derpå. — Den flög som jag inhämtade af detta förestånareskap, lärde mig; att det torde icke vara någon lätt sak att vara landtmätare i ett byalag eller skifteslag, och att det ej står till att göra alla till lags. — Ty snön låg somliga ställen två meter djup, men på andra endast två tredjedels meter. På liknande sätt kan det ock vara med jordens beskaffenhet: Myllan är djupare på vissa ställen och grundare på andra. Men alla delägare vilja hafva den djupasto myllan, och den som henne får säger likväl att han förlorat eller tappat bort så och så många tunnland. — Hvilket årtal skalljag skrifva, då folk lärt sig räknesättet rättvisa?
Nu kan hvarje ovan ploglagsföreståudare taga lärdom af mig om han vill och om vi flera år få stränga vintrar. Tre bud gifver jag: 1:a: snön skall delas så noga som möjligt; 2:a: håll dig på behörigt afstånd; och 8:e: väja dig en varm pelsmössa, som går längt ned om öronen.
u skall få se att snöskottningsarbetet då lyckas.
Ploggubben.

Gotlands Allehanda
Måndagen 1 April 1889
N:r 38

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Målet mellan fiskaren O. Toftén, Dyple i Tofta, kärande, och kapten J. Walferona, svarande, angående de, förut omnämda öfverseglade fisknäten förevar i dag ånyo. Käranden instälde sig personligen, svaranden genom notarien J. H. Bachér, hvilken påpekade att Klintehamn vid ifrågavarande tillfälle gått den inre utprickade farleden mellan Skarlakans grundet och land. Käranden genmälde att båtarne vid tillfället varis öfver 1/2 sjömil fran land, samt att om kapten W. gått endast 25 alnar för om Toftéas båt i st. för lika långt akter öfver, hade han gått klar näten, som ännu ej sjunkit.
Tre vittnen hördes, nämligen fiskarena Nils och Viktor Björkauder samt Oskar Nilsson.
Af deras berättelser, som voro i hufvudsak alldeles sammanstämmande, framgics, att vinden vid tilltället varit ostlig och hafvet nästan lugnt så att Klintehamn ej för vädrets skull behöft hålla så nära land. Fiskarbåtarne lågo i en linie utom en, men den var så långt norr öfver att den ej kunnat hindra kursens ändrande. Från Tottéas båt hade först vinkats med årorna, sedan med en mössa och slutligen Sskrikits jjatt näten, som ej voro fullt utlagda, änvu ej sjunkit 2 famnar, hvilket af kapten W. besvarats med avt »det har ingen nöd». Då ångaren tog fast i näten, drogs fiskarbåten ned med fören, så att fara för fiskarenas lif kuunat vara, om ej nätkelnorna sprungit. Kuntehamu ha Ia hatt så god plats att den kunnat ändra kursen 1/2 streck, då den gått klar. Maskiven hade stoppats först då ångaren var så nära båten att det ej tjenade till något, ty farten minskades ej. Tre nät hade blifvit alldeles förstörda; af det ena fans endast en stump qvar, af de två andra återstodo endast kelnaraa. Målet uppsköts.
Polisen Karlbom hade, som nämts, anmält muraren Johansson-Samuelsson, enär denne skulle vid ett visst tillfälle gifvit honom några mindre vackra tillmälen, som Karlbom ansåg, emedan han måst anmäla svaranden för en oljudsförseelse.
Idag hördes vittnen, som intygade att det i stället varit Karlbom, som begått hvad han tillvitat svaranden. För vittnens hörande å kärandesidan uppsköts målet.
Snattande pojkar. Till rådhusrätten hade instämts gossarne Karl Karlsson, son till arbetaren Karlsson hos fabrikör Cedergren, samt Ture Henning Ferdinand Nygren, 8 år, och Gustaf Adolf Pettersson, 11 år, jämte de separes föräldrar hustru Anna Maria Nygren och skomakaren Joh. Pettersson. Karl Karlsgon, instälde sig ej, såsom varande aflyttad från orten.
Nygren och Pettersson hade onsdagen 30 September med knif förstört målningen å ytterdörrarne till allmänna läroverkshuset, dagen derpå från korridoren tagit en kartbok, en psalmbok och ett ritbestick, samt vid ett annat tillfälle inne i handlanden Erikasous bod vid torget under biträdets frånvaro ur kassalådan tillgripit sammanlagdt 1 kr. 30 öresamt 3 portmonnäer. De erkände tillgreppen och dömdes till aga i hemmet, föräldrarne att ersätta skadan på dörrarne.

För ärekränkning hade i två särskilda mål hemmansägaren Lars Bandelin, Bomarfve i Vall, och O. Björkander instämt hemmansägarne T. Lindahl, Lönnbjers i Roma, och Johan Pettersson, Linhattei Vall. Saken gälde, att svarandena i en besvärshandling till k. m:ts befhde härstädes yttrat om ett af Bandelin och Björkegren, såsom godemän vid landtmäteriförrättning, utfärdadt intyg rörande bortflyttandet af några bygnader vid ett skifte, ej var öfverensstämmande med sanningen, och ej bedrande för någondera parten. Intyget hade uppgifvit att annan person verkstält bortflyttvingen än svarardena sade sig kunna bevisa.
Kärandena fattade detta yttrande i besvärsskriften såsom beskyllning för utgifvande af falskt bevis och fordrade hvar och en 200 kronors skadestånd af hvarje af svarardena jämte åtskillig ersättning i målet. Utslag afkunnnas 31 December.

Till en månads fängelse dömdes i dag af rådhusrätten bagaren J. N. Lindbom för grof vårdslöshet mot borgenärer.

Gotlands Allehanda
Måndagen 10 December 1888
N:r 99

Eldsvåda.

Sistlidne Nyårsafton kl. 3 e m. utbröt eldsvåda i en bygnad å Ansarfve i Tofta, hvilken äges af korgmakaren Eriksson (för tillfället med hustru på fastlandet) och bebodd af Erikssons tvänne döttrar och mågar, fiskaren J. Eklund och målaren Broström, samt Eklunada lilla dotter, hvilken sistnämda var nära att blifva innebränd, emedan elden så fruktansvärdt hastigt s red sig i det med spån täckta trähuset. Männen voro för tillfället borta och hustrurna, den ena hos grannen, den andra å gården, hunno ej rädda det ringaste af sina tillhörigheter; en granne sökte intränga genom ett fönster, men möttes af rök och eld och grep en stol, hvilken var det enda som kunde bergas af samtligas lösegendom.
Huset nedbrann till grunden på 3/4 timmes tid. Hvad som ökar olyckan är att ingen af de brandskadade hade sin lösegendom försäkrad, utan stå blottade på allt, hänvisade till den allmänna barm hertigheten. Bygnaden var försäkrad i Södra Häradets brandstodsförening till ungefär hälften af sitt värde, eller 400 kr.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 5 Januari 1888
N:r 2

Rättegångs- och Polissaker.

Södra häradsrätten.
Bedrägeri. Arbetaren Vilhelm Johansson hade åren 1883 och 84 genom att å reqvisitioner falskeligen teckna namnet Lars Kalström hos Bryggeribolaget i Visby erhållit varor för sammanlagdt 278 kr, 16 öre. Svaranden erkände, men som brottet icke blifvit åtaladt inom 2 år från begåendet, ansåg häradsrätten att Johansson ej kunde fällas till ansvar enligt strafflagen, men dömdes att ersätta konsul Romdahl med ofvan angifna belopp samt att betala rättegångskoitnaderna.

Till äktenskapsskilnad har häradsrätten på ansökning af arbetaren Nils Hallander dömt denne och hans hustru Hedda Kristina Gustafdotter.

För våld å allmän väg dömdes sjömannen Erland Larsson att böta 30 kronor.
Till 10 kronors böter samt 10 kr. ersättning för värk och sveda dömdes skomakaren Jakob Hägvall, emedan han med en käpp slagit ogifta Anna Vahlqvist i hufvudet.

För torgföring af icke tillåtna varor dömdes färgaren A. Pettersson i Stånga och handelsbokhållaren Frans Lysbolm i Visby att böta 25 kronor. Guldsmederna Häggström i Visby och Johansson i Hemse frikännes, enär de på sina guldsmedsartiklar hade egna stämplar.

För grym behandling af häst dömdes arbetaren Karl Larsson vid Dyple i Tofta och hans hustru att böta 30 kronor hvardera.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 2 December 1887.
N:r 96.

Borgerligt äktenskap

har inför kronofogden i Gotlands södra härad ingåtts mellan Georg Oskar Nilsson och Johanna Maria Eskelin från Ansarfve i Tofta socken. Qvinnan tillhör metodisternas religionssamtund.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 14 November 1887.
N:r 91.

Genom offentlig och frivillig auktion,

som lördagen den 19 innev. Nov., från kl. 10 f.m. förrättas hos L. Assersson, Ansarfve i Tofta, kommer till den högstbjudande att försäljas (helst i mindre lotter såsom passande till boplatser) 67/352:dels mtl Anosartve. Skulle köp icke komma till stånd bortarienderas hemmanet på vissa års tid. Köpe- eller arrendevilkoren tillkännagifvas vid auktionen.
Vid samma tillfälle försäljas äfven för vederbörandes räkning diverse lösegendom såsom 1 par hästar, 1 par oxar, kor, vagnar, kälkar, klös- och jernpinnharfvar samt 1 tröskverk och andel i en klingsåg för hästkraft; och lemnas åt godkände inropare 6 månaders betalnivgsanstånd eller vid anfordran.
Rovalds i Eskelhem den 9 Nov. 1887.
Etter anmodan,
JOHAN OLSSON.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 11 November 1887.
N:r 90.