Etikett: Tofta

Tofta, 28 Mars.
Ett fågelskytte,
som hotade att bli ödesdigert nog, företogs af några minderåriga gossar härstädes Marie Bebådelsedag, Sex sådana, af hvilka ännu 5 sägas vara i skolåldern, hade begifvit sig på förmiddagen ut på hafsisen ända utför Skarlakansgrundet. Plötsligt vid middagstiden remnade isen och en större vak bildades, så att gossarne icke kunde komma i land. Nu blef det slut på skyttet, och ängslan och förskräckelse betog de ungas sinnen, De gåfvo sig till att ropa oeh ropade i korus, så att det höfdes upp till gårdarna, ja äfven till Vestergarn. Folk samlades, Man såg knapt de 6 genom dimman, Slutligen lättade denna något, och man spanade de nödstälde, stående i en klunga som en skock skrämda får. :Genast beredde man sig till att rädda dem, tog en eka (s. k. flatäska), drog den öfver isen till öppet vatten och fick så lyckligt berga alla 6, som nu omhändertogos af glada och tacksamma föräldrar och vänner, Men detta dröjde ända till omkring kl. 4, så att gossarne hade tillräcklig tid att besinna faran af att begifva sig ut på den falska hafsisen samt äfven öfvertänka det orätta i helgdagsjagten. Måtte ock föräldrarna lära sig af händelsen, som hotade att blifva en för bårdhändt läromästare, bättre öfvervaka sina barns gerningar!

Vid slutet blef det bra.
För år 1889 blef jag vald till ploglagsföreståndare. Jag tänkte att det inte kunde anses vara så farligt att blifva förman i nämda hänseende, all den stund vägen ligger mig mycket nära. Och jag tänkte dessutom kanhända att vi i år ej få någon snö. På så sätt skulle jag slippa detta vägbekymmer.
Men vintern kom och med den kölden. Och snön lät ej länge vänta på sig. Stora, ljusgrå moln började redan utbreda sig på firmamentet, och snöflingorna började falla flocktals till jorden. När detta så tedde sig för mina ögon, fingo plötsligt mina tankar en annan riktning, och nu nödgades jag tänka: det blir troligen något att göra. Och så blef det, ty redan 13 Jauuari hade snön börjat hopa sig på den väg, hvilken jag skulle ansvara för.
Hvad var nu att göra? Buda upp det manskap, som tillhörde ploglaget, och hvilket jag med det skyndsammaste verkstälde. Min befallning åtlyddes punktligt. Vägen blef farbar för denna gång. Detta var dock blott en liten början af det stora, förestående arbetet, som sedan under nämda och påföljande Februsri och Mars månader satte våra krafter och vårt tålamod på hårdt prof.
Vi voro käcke karlar allesamman och arbetade flitigt från morgon till qväll med våra kastoskoflar, fastän snön vid vissa tillfällen yrade om öronen med all den kraft, hvaraf han mäktig är. Sålunda gick det för sig att hålla vägen farbar i bullersam tid. På en vägsträcka af en kilometer utgjorde vi under denna vinter 200 dagsverken. Detta kan ju ej kallas så litet, då det blott är 8 fulla hemman i ploglaget. Om jag antager att »kastningem» vore lika ansträngande öfverallt på Gotland, väglängden uppgående till blott 500 kilometer och hvarje man hade & meter att kasta, så skulle dertill erfordras 100,000 handdagsverken. Vore daglöven-en kronå för hvarje man, så skulle den kostnad, som blifvit nedlagd på snöskottning i år belöpa sig till 100,C00 kronor blott för Gotlands län.
Jag vill nu omtala- burn det tillgick att dela snön, Delningen ekedde endast då snön låg hopad i jämnhöjd medgärdesgårdarne vid vägen. Första gåogen jag verkstälde ea sådan delning höll jag mig i sällskap med de öfrige skottarne lik en Hepburn och kastade under tiden så mycket jag kunde hinna med. När någon då hade slutat det stycke jag honom tilldelat, då var det att dela på nytt igen; och så fortgick det tills allt var fullbordadt.
Jag fick under denna dag höra månget ord, som ej för mig var så tillfredsställande, ty sinnena äro särdeles retsamma under en svår snöskottning. Och intet under i det. Vid kritiska ögonbliek träder menniskan vanligen fram sådan hon är. En sade: »jag har fått för- mycket»; en annan likaså, och sedan nästan hela ploglaget igenom. När jag hörde missSN blef jag iha till mods.
Då tramstälde jag den frågan till alla knotande: »Om nu såj är, att all den snö, som ligger här i vägen, kunde förvandlas till socker, hvetemjöl eller någon läckerhet, jag undrar då om skullen säga att I hafven fått för mycket?» Men de tego, ty de visste säkert med sig sjelfva att de då skulle hatva sagt: »jag har fått alldeles för litet», Och så stillades något deras klagolåt.
De andra dagarne;då jag delade snön, var jag mera försigtig, ty då höll jag mig på behörigt afstånd ifrån mina kamrater. Jag hade ock en dugtig mössa, nedstjelpt öfveröronev, så att jag ej kunde höra något annat än stormens tjut, men då gick arbetet mycket bättre både för mig och manskapet. Delningen än vidare gjorde jag på samma sätt som förut och det kom att blifva allt bättre och bättre, ty hvar och en af manskapet gjorde sitt bästa så att det var en lust att se derpå. — Den flög som jag inhämtade af detta förestånareskap, lärde mig; att det torde icke vara någon lätt sak att vara landtmätare i ett byalag eller skifteslag, och att det ej står till att göra alla till lags. — Ty snön låg somliga ställen två meter djup, men på andra endast två tredjedels meter. På liknande sätt kan det ock vara med jordens beskaffenhet: Myllan är djupare på vissa ställen och grundare på andra. Men alla delägare vilja hafva den djupasto myllan, och den som henne får säger likväl att han förlorat eller tappat bort så och så många tunnland. — Hvilket årtal skalljag skrifva, då folk lärt sig räknesättet rättvisa?
Nu kan hvarje ovan ploglagsföreståudare taga lärdom af mig om han vill och om vi flera år få stränga vintrar. Tre bud gifver jag: 1:a: snön skall delas så noga som möjligt; 2:a: håll dig på behörigt afstånd; och 8:e: väja dig en varm pelsmössa, som går längt ned om öronen.
u skall få se att snöskottningsarbetet då lyckas.
Ploggubben.

Gotlands Allehanda
Måndagen 1 April 1889
N:r 38