På onsdags e. m, efter hållen middagesrast företogs med bantåg en utflykt till den härligt belägna Veskinde-ängen, der allt nu står i yppig fägring.
Sedan skaran af deltagare hunnit af tåget flockade den sig kring det stora bord, som dukats på en skuggig plats i ängen och på hvilket förfriskningarna stodo lockande för törstiga strupar. Tystnad äskades af skoll. P. J. Gerdén, mötets hufvudsekreterare och spiritus rector i alla afseenden. I enkla, väl funna ordalag hälsade han deltagarna välkomna ut till en stunds kamratligt samkväm i naturen samt inbjöd till intagande af förfriskningar.
Härpå spridde sig deltagarne bit och dit i ängen, och de yngre af dem hängåfvo sig med lif och lust åt lekar, bland hvilka varpkastningen naturligt nog intog en framskjuten platså.
Vid 1/2 7-tiden samlades deltagarne åter, och nu framträdde kyrkoherde G. Hedgren i Veskinde och bhöll ett glänsande vältalig och af sann svenskhet genomandadt tal för konung och fosterland.
Konung och fosterland, sade tal., de höra tillhopa i svenska mäns, i kvinnors hjärtan. När vi därför binda en ärekrans för vårt fosterland, så binda vi ock en för dess främste son, vår älskade konung. Vi ha haft lyckan att äga drottar, öfver hvilka vi kunna vara stolta, och d-n frejdade konungaätt som med Karl Johan beträdde våra Gustavers och Karlars tron, hur ha icke de ock förstått att tillvinna sig allas vår tillgifvenhet och beundran Och hvilket lysande namn bär icke den nuvarande innehafvaren af Sveriges och Norges dubbelkrona. Vi se i honom icke blott den vise regenten utan ock den snillrike tänkaren och den frejdade talaren samt den djupt kännande skalden. Må hans dubbelkrona bli allt lättare och lättare och hans lefnadsafton lugn och ljus, och må kungaspiran ännu länge ligga i hans hand!
Tal. slutade sitt med varm hänförelse framsagda tal med att utbringa ett lefve för konung och fosterland, och åtföljdes detta lefve af fyra klingande hurra samt folksången.
Skoll. K. Pettersson, Västergarn, utbringade därpå i ett djuptänkt anförande ett lefve för den svenska folkskolan och dess arbetare.
En i hast sammansatt manskör utförde härefter flera fosterländska sånger, som klingade förvånansvärdt harmoniskt, då man betänker att sammansjungning förut ej ägt rum.
När sångarne slutat föredrog red.-sekr. G. Rydelius följande af honom på platsen improviserade, skolans lärare tillägnade versar:
»Tag detta barn och fostra det åt mig!»
Så mildt en gång en furstedotter sade,
och ömkande med känsla innerlig,
hon Moses i hans moders armar lade. —
»Tag detta barn och fostra det åt mig»,
så ljuder bönen än så innerlig
Tag detta barn! så bedes än som förr
från tusen läppar uppe här i norden.
Man klappar full af hopp på skolans dörr:
Tag detta barn! — så ljuda böneorden.
Du lärare, att fostras utaf dig,
den unga skaran hoppfull närmar sig.
Så tag dem mot, de unga, späda, små
och fostra dem till kvinnor och till männer,
att trygga de i lifvets kamp må stå,
att hvar och en af dem sin styrka känner,
att de på lifvets stormuppfylda haf
likt redlös seglare ej gå i kvaf!
Tag detta barn och fostra det åt mig! —
Ja, fostra dem till Sveriges gagn och ära,
och låt dem vandra städs på dygdens stig
och högt den svenska trohets färger bära.
Till män, till kvinnor utan vank och fläck,
o, fostra denna ungdomskara käck!
Tag detta barn och fostra det ät mig!
så manar ömt de ungas vän, den bäste,
Ack, där de vandra fram på oviss stig,
dess blick vid himlens ljusa värld du fäste.
För tiden ej blot fostre du de små —
för evigheten ock åe fostras må!
Tag detta bara! Ditt kall är svårt och stort,
men tröttas ej, ty lönen du skall vinna.
Den sådd, som du med trägen hand har gjort
en gång en härlig mognad visst skall finna,
och själf, när trött du går från sträfsam id,
du vinna skall en öppnad himmels frid!
Åter ljödo tonerna af mnågra sånger, och till sist tågade man, under det sångarna uppstämde »Dåne liksom åskan, bröder», till stationen samt återvände till staden efter en i allo treflig savsmanvaro.
Gårdagens förhandlingar togo sin bör.
jan kl. 9 f. m. då den på onsdagen af brutna diskussionen öfver frågan – om teckningsundervisningen i folkskolan återupptogs.
Sedan skol, P. J. Gerdén och Alfr. Rosvall, artisten K. Romin, frkn Jenny Hallin, arkitekt Rosman och skoll, Lyth i Hangvar samt Hartman i Endre haft ordet till korta anföranden antogs som svar på frågan följande af hr Rosman framlagda resolution:
»Då så många olika mer och mindre lämpliga metoder i teckningsundervisningen göra sig gällande, vore det önskligt, om teckningen i folkskolan kunde ordnas så, att en gemensam plan, t. ex. den Sjöströmska, för de olika skolorna kunde följas.
Skoll. Alfr.- Rosvall höll härpå ett sakrikt föredrag öfver ämnet: »Något om vår tids lyten med afseende på uppfostran.»
Tal. framhöll, att uppfostran i allmänhet börjar för sent. De tidigt hos barnen framträdande olaterna bli ej afstraffade, ja, man går så långt, att man i faderlig och moderlig ovishet ler åt de spädas små fel och anser dem vara bevis på gryende förstånd.
Vidare öfverlämnas ofta barnens första uppfostran åt audra än det egentligen vederbör.
I fattiga hem får modren ensam bära uppfostrareansvaret. På många ställen Jämna både far och mor detta ansvar i händerna på en bräcklig gammal farmor eller mormor, en oförståndig syster eller en slarfvig ointresserad tjänarinna.
När barnet hunnit den lagstadgade åldern kasta föräldrarne ofta uppfostrarebördan på skolan, hvilken då får den föga afundsvärda lotten att taga hand om dessa vanartiga små och fostra dem till dygdiga, dugliga män och kvinvor. Man fordrar i sanuiong icke litet af skolan, då man begär, att hon af dessa förkrympta telningar skall skapa raka, sköna plantor.
Frågan: »Om bibelläsning i samband med morgonbönen skall förekomma i småskolan, på hvad sätt bör den då bedrifvas?» inleddes af småskollärarinnan Karin Olsson i Grötlingbo.
Inl. ansåg det såsom naturligt, att bibelläsning skall ifrågakomma i hvarje kristen skola.
Med afseende på sättet att bedrifra denna bibelläsning rekommenderade inl. det sätt hon själf i sia skola användt, det nämligen att vid läseveckans början på måndagen preparera ett bibelspråk, öfver hvilket sedan under veckans dagar samtalas med barnen.
Kontraktsprosten Uddin lade vikt vid två saker rör. bibelläsning i småskolan; det första var att man ej skulle försumma bibelläsningen och det andra, att man ej skulle taga sammanhängande kurser, hvilka skola trötta barnen.
Den korta digskussionen, hvilken gick i samma riktning som inledarens anförande fick utgöra svar på frågan.
Jägmästare J. O. Sylvan höll härpå ett sakrikt, stundom rent af rörande högstämdt föredrag Om skogens betydelse i naturens och människans hushållning.
Tal. framhöll den stora roll skogen spelar i de klimatiska förhållandena, på nederbörden o. s. v. Och skogens största betydelse för landtbruket är att den åt gjorden bevarar dess fuktighet. Och för af vindar härjade trakter är skogen nödvändig för skyddande af odlarens tegar.
Tal. kom härefter in på kapitlet om skogssköfling, och påvisade huru sagans berg, Ida, hura det heliga : landet, huru det härliga Grekland i dag stå skogslösa och huru där jord, djur och människor under långa tider pinas af törst, Italien, Spanien, fordom yppiga och rika — äro nu öde till följd af att skogarna sköflats. Frankrike blef utan skogar, och i Schweiz, Tyskland och på Island har skogssköflingen åstadkommit stora förluster. Och äfven hos oss har denna sköfling skjatit fart. – Det är en olycka, ty trä ingår i vårt dagliga bröd rent af. Intet yrke kan drifvas utan trä; det är nödvändigt for byggnadsverksamhet, för bergsbruk, landthushållning . och industri. Trävaruutförseln är bestämmande för jämvikten af vår handelsbalans.
Hur oumbärlig en klok skogsskötsel är för vår stormhärjade ö, är påtagligt. Men ändå bar sköflingen — trots den här gällande skogslagen — gått så långt att mycket få hemman nu ba skog till husbehof.
Och hur mycken tröfnad ger.ej skogen med sin skugga i sommartid och sitt lugn i vinterns dagar. På landskapets skönhet Verkar skogen tillfredsställande och ger behag och förg åt landskapet.
När skogafne sålunda spela en sådan stor roll i naturens och människans hushållning, hur borde det då ej ligga oss om hjärtat att motverka den pågående sköflingen, skärskildt genom skogsplantering vid skolorna. Låt osg, sade tal., arbeta för en gemensam planteringsdag, låt oss arbeta så, att vi ej lämna våra efterkommande utan arf från sina fäder.
För det innehållsrika och mästerligt framförda föredraget framförde vice ordf., kyrkoh. Jacobson mötets varma tack till föredragshållaren.
Om lämpligheten af att å en i lärorummet anbragt tafla anteckna barnens förseelser handlade nästa fråga, hvilken inleddes af skoll. Edv. Dahlström i Follingbo.
Inledaren, som äfven själf var frågeuppställare, ansåg det vara en god idé, att i skolsalen anbringa en tafla — en »skamtafla» skulla man kunna kalla den — å hvilken antecknas hvarje barns förseelse med ett streck. Och när de fått tre streck skulle de afstraffas. Med detta menade inl. att man bäst hos barnen skulle kunna inskärpa, att deras ställning till Gud och människor blir sådan som de genom sina bandlingar skapar den och att man på detta sätt skulle komma i möjlighet att gifva barnen ett fullt rättvist betyg i uppförande och flit.
Tal. ansåg att metoden vore mycket användbar ej blott i småskolan och folkskolan utan äfven i hemmen och i andra lärosanstalter. Vid metodens användande i hemmen borde bestraftningen ske först efter erhållna fem streck.
En liflig debatt uppstod efter inledningsföredragets slut. Af samtliga talare, utom två, förkastades den af inl. föreslagna metoden, hvilken ansågs gå i motsatt riktning mot sitt eget syfte, det att förbättra den felande, hvarförutom man påvisade att metodens principer innehölle orättvisor mot barnen.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Härpå hölls middagsrast till kl. 4, då till öfverläggning upptogs frågan om undervisningen i hembygdens geografi och gagnet af en lämplig bok om Gotland. Frågan hade två inledare, skollärarne Alfr: Rosvall, Eskelhem, och Th. Erlandsson i Bunge.
Hr Rosvall inledde frågans första del, om undervisningen i hembygdens geografi, och sammanfattade sitt anförande i följande punkter:
Den första undervisningen i goografi bör omfatta hemtraktsgeografien på det att de geografiska begreppen måtte kunna tydligt genom verkligheten åskådliggöras och kartbilderna måtte kunna rätt uppfattas:
Hemtraktsgeografien bör behandla:
- skolhuset med dess närmaste omgifningar;
- den egna socknen eller staden.
I nära anslutning till hemtraktsgeografien bör undervisning i det egna landskapets geografi omedelbart därefter meddelas.
De kartor som för den första undervisninno i geografi behöfvas äro:
- en skolkarta (öfver skolhuset med dess närmaste omgifningar i t. ex. skalan 1: 100);
- en socken- eller stadskarta (öfver den egna socknen eller staden i t. ex. skalan 1: 1000);
- en landskapskarta (öfver det egna landskapet i någon stor skala, t. ex. 1: 100000, eller större).
I afseende på frågans andra del framhöll inl., hr Erlandsson, i ett längre anförande, hvilket han i patriotisk hänförelse lät löpa långt utom ämnets gränser men som dock var utredande och sakrikt, att barnen i folkskolans första årsklass böra meddelas en förberedande kunskap om hembygden, lämpad efter detringa måttet af deras utveckling, hvaremot den utförligare framställningen bör förläggas till skolans högsta klass eller afdelning; att en lämplig skolbok är af behofvet påkallad, ifall en ordnad och i öfrigt tillfredsställande undervisning om Gotlands land och folk skulle komma till stånd; att en dylik bok helst bör vara uppdelad i en geografisk och en historisk del, af hvilka ingendera bör tillbakasättas på den andras bekostnad; vara afsedd för skolans högsta klass eller afdelning och hafva ett härför afpassadt urval ech framställningssätt och omfatta högst 75 sidor vanligt skolboksformat och betinga ett pris af högst 50 öre.
Någon egentlig diskussion uppstod ej om frågan, utan enade sig mötet med inledarne om deras i ämnet uttalade principer.
Det beslöts härpå att nästa möte skall hållas om tre år. Till ledamöter af bestyrelsen för detta möte valdes skolförest. Ljungberg, skoll. P. J. Gerdén och E. Sundell samt fröken Jenny Hallin, Visby, skoll. Andersson, Tofta och Dahlström, Hejde. Dessutom skola stiftets folkskolinspektörer tillhöra3bestyrelsen.
Kontraktsprosten Uddin, till hvilken mötets tack framfördes af skolföreståndare Ljungberg, afslutade mötet med ett gripande, hjärtevarmt anförande öfver orden: »Sen till att I förakten ingen af dessa små».
Till sist afsjöngs psalmversen »Oss välsigna och bevara».
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 Augusti 1899
N:r 117
