Dag: 6 oktober 2026

gifves härstädes någon dag i den närmaste framtiden af fröken Hilma Hedin från Stockholm, en ung sångerska, som, ehuru ännu stående vid början af sin studiebana, likväl under en i fjol företagen konsertturné öfverallt mottogs med synnerlig välvilja och i pressen lofordades för sin friska, klangfulla stämma och sitt intelligenta föredrag.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 14 Juli 1899
N:r 105

i handlanden Arvid Qvibergs konkurs kallas att sammanträda å rådhuset i Visby tisdagen den 1 nästa Augusti kl. 11 f.m. för att besluta omförsäljning afkonkursboets cigarr- och frövarulager m. fl. frågor.
Visby den 11 Juli 1899.
Wilh. Remén,
Rättens ombudsman.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 14 Juli 1899
N:r 105

Har man sinne för det åldriga, för flydda århundradens minnen och stämningar, då är Visby — som bekant — ett naturligt museum; ett museum utan triviala nummerlappar och systematisk uppställning. Det är ett stycke medeltid, ett gånget kulturskede som blickar ned på en från dessa höga och mörka flerhundraåriga trappgafvelhus vid de smala gatorna. — Och denna väldiga ringmur med sina många ännu helt solida torn, hvilken tolfhundratalets handels- och industrifurstar läto bygga kring sina upphopade rikedomar i hansestaden! — Hvilket arbete! vill man utropa då man ser dessa ändlösa af människohänder hopade kalkstensmassor kring en hel stor stad. Hvilket arbete, med den tidens hjälpmedel.
Bäst man går på de smala, labyrintartade gatorna stöter man på en kolossal kyrkoruin af den eviga svartgrå kalkstenen; sten af samma slag från grunden och upp och i de präktiga höga, skönt hvälfda kupolerna. Mean ser upp på dessa mörka stolta väggar och pelare, på hvars krön grönskande buskar och hela träd slagit rot, ännu i ruiner vittnande om en gedigen arkitektoniskt konstnärlig smak, med de förvittrade i den råa stenen huggna siraterna och man tänker: Hvad än den lutherska reformation gjorde, inte har den hjälpt upp kyrkobygnadskonsten. Denya millionkyrkorna i Stockholm och annorstädes, under »den rena evangeliska lärans» hägn, hvad äro de, såsom bygnadsverk betraktade, mot hvad dessa katolska Visbydömer måtte ha varit för en sexhundra år sen! — De äro som ett modernt fabrikshus mot ett gammalt slott och ha ej ens fabrikshusets förtjänst att vara nyttigare än slottet.
Ännu några steg genom ett par groft tillskurna hvalf öfver den smala gatan, förbi ett delvis ombygdt och grårappadt gammalt klosterkomplex och ännu några steg …. Jag vet ej om det var en lång eller kort bit af smågator, jag vet det ej för det villsamma labyrintiska, i alla dessa gammalstads krokiga gator och gränder. — Femtio steg kanske, kanske tvåhundra, trehundra, kanske mer, och en ny kyrkoruin reser sig, den förra lik; med kryptor, hvalf och gångar, höga majestätiska pelare, allt så renstiladt, så gediget, ännu där stenarna rasa öfver hvarandra. Själfva fönsterbågarna i runder och ovaler äro huggna i sten. — Att medeltidens svenska katolska kyrkoinstitution var rik, liksom att den visbyitiska bourgeoisien var det, det kan man förstå af allt detta storslagna i byggnadsväg.
Jag stöder mig mot sockeln till en pelare, stirrar in i dessa tysta, gråa hvalf, som borde kunna berätta så mycket om generationer och åter generationer… Jag tänker på »allting som varit, som är och blir» och drömmer, böjer mig vördnadsfullt för allt detta gamla, för stenpartiet där högt upp, som kan tyda på att en predikstol en gång där haft sin plats, för den breda fonden, där troligen ett praktfullt altare en gång varit bygdt. Här på denna plats, under detta gröna gräs, där mina fötter trampa, där har det naivt troende katolska folket mången gång med tårglänsande ögon bedt till »den heliga jungfruma.
Jag drömmer och fylles af vördnad för det gamlas majestät, för dessa tempel i ruiner, hvilka ju en gång varit emyckade med guld, silfver och annan prakt. Jag gripes af mystiken i dessa gångar, dör munkarna så mången gång svängt sina rökelsekärl, för dessa svindlande trappor, nötta af mång tusendes steg. Och nedanför kyrkoruiner, ringmurar, nedanför hela denna gamla stad, rundtom landsträckan där den ligger, där utbreder sig det stora hafvet, lugnt glänsande, det ensamt oförändradt sedan årtusenden . . . Detta haf, som en stormig natt för mer än fembhundra år sedan slök Visbys, af kung Valdemar Atterdag röfvade skatter och som aldrig gifvit dem åter.
Drömmar … skolpojksdrörmmar, historievurm, poetisk förälskelse i några stenhögar och en synvidd saltvatten! — Haha! . . .
Nå hvad mer? Hvarför inte? – Realismen räcker mer än nog till därute i hvardagsbruset; den sträcker sin symbol upp öfver synkretsen äfven här från ruinernas krön. — Fabriksskorstenen sticker upp sitt tvära hufvud borta där I jämnhöjd med kyrktornet. — Skola människorna om något århundrade eftersinnande vandra omkring i dess, i de stora fabrikernas. ruiner såsom jag nu i de gamla katedralernas? Skola de…
— — »På allting som varit, som är och blirs.. . Men mitt förnuftiga och religiöst indifferenta hvardags-»jag», det liksom skäms någonstans inom mig öfver dessa vackra men ihåliga svärmerier bland ruinerna i ruinstaden. Dock, det skäms så älskvärdt och protesterar så finkänsligt, att jag inte behöfver resonera med detta mitt prosaiska »jag».
Och så följer jag med blicken en svällande präktig list, huggen i sten, som går ut från det ännu alltjämt bibebållna mönsterverket till rosett där högt upp i spetsbågen, och som så lugnt och stilrent, så majestätiskt följer den väldiga pelaren ner till dess massiva sockel…
Då — pang! … MHur brast den, min poetiska tråd? Hvart gick det, mitt arkeologiska rus?
»Arbetare! — Samlens mangrant söndagen den. sista April för att deltaga i majdemonstrationen.
Samlingen sker kl. 2 på stora torget.
Vidare genom annonser.
Komiterade.» Den satt där någonstans, affischen där ofvanstående stod tryckt. Satt den inte på själfva ruinen, så var det i alla fall alldeles inpå, smutsad, sönderrifven visserligen, men ändå ett budskap att det stundar en ny tid äfven för gamla Gulland.
Men de länge sen multnade arbetare, som släpat stenarna till denna gamla katedral, de konstnärer med värja vid sidan. som bhuggit ornamenterna däruppe, de. riddare och jungfrur, de borgare och knektar, som böjt knä i helgedomen, de munkar som sjungit mässor — allt detta medeltidsfolk. som jag mnyss med fantasiens. camera obscura såg befolka mina ruiner, dem såg jag inte längre. — Mitreelare nutids »jag» för ordet, medan svärt maren blygt drar sig tillbaka.
Forntidea var nog intressant,säger jag till mif själf, men nutiden och framtiden är viktigare ändå.
Hm… Brrr… Nyttigbeteläran igen!
Ifrån det måleriskt poetiska och till det nyktra nödvändiga. Poesi och prosa. — Pladask!
Bland spetsgaflar, kojor och gamla murar var det afton ren, solen dalade öfver bhafvet där långt ut, och gamla Visby med sina sofvande minnen och sitt nutidsjäkt hängde där på sitt kalkref i aftonbelysning, medan jag sakta dref hemåt genom krokiga gränder.
Där i ett högt gammalt hus, väl f.ån hansans dagar, hör jag musik som plå: gar sig ut mellan de alntjocka murarna, Gardinerna för fönsterraden skvallra om samlingssal. — En glad gillesstuga kanske, med ölstånkor kring gamla ekbord under hvalfven!
Jag går upp på slump, men mötes af en — frälsningssoldat och ett välkommen till Jesus, medan musikep just klämmer i en mässingsmelodi till någon sång om blodet och synden och lammet.
Om det åtminstone varit en musikmässa!
Se, jag har nu blifvit en sådan där antikvitets-fanatiker, som är färdig att glömma både smörgåebord och politiska principer för att titta på ett stycke gammal mur. — Men det kan verkligen vara förklarligt 1 Visby; här skulle det medeltida få sitta i orubbadt bo långt in i det tusenåriga riket, om jag vore herre.
Visby borde aldrig få moderniseras hvarken med frälsningsarmé, velocipeder, raka gator eller modärna hus med nutidens bekvämligheter — knappast ens, med gas- och vattenledning.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 12 Juli 1899
N:r 104