Etikett: Lilla Karlsö

Den välbyggda och rätt stora motorbåten flyter på en nästan omärklig dyning in mot de lodrätt uppskjutande undervattensreven, som lysa genom klart, ärggrönt vatten, och ögonblicket efter skrapar förstävens köl mot de orubbliga, algerklädda strandklipporna.
Jag sitter längst bak i båten och uppfattar endast som i en dröm allt vad som härefter sker i min närmaste omgivning. Motorn hade visst stannat redan en god stund, innan båten tog land. \”Bopparn\” har ställt sig bredbent och manhaftig mitt i båten och håller denna stadigt med en åra mot stranden. Passagerarna har hoppat i land en efter en. Kameror, ryggsäckar och en del andra bylten ligger redan staplat i högar inne på stranden. Men ännu sitter jag kvar och bara stirrar. Först då den bredexlade, för mig då ännu skäligen obekante \”suderguten\” lagt ifrån sig åran, ställt sig med ett ben på stenblocket och det andra i båten samt räckt fram sin stadiga näve, vaknar jag ur förtrollningen.
Skall han int i land da ? låter hans lugna men samtidigt något spjuveraktiga stämma. Jag stiger upp, avböjer näven och klättrar med känslan av att begå ett sakrament över relingen, griper ett par kollin och traskar efter de andra upp till de små bodarna under bergväggen. —
Lilla Karlsö var ännu oupptäckt mark för mig denna vackra lördagseftermiddag i början av juni. Och som man möter någonting overkligt, någonting som man måste ha tid på sig för att kunna identifiera och fastställa som en påtaglig realitet hade jag nalkats den till en början liksom ouppnåeliga öklippan.
När den till slut likväl kom helt nära, hade jag blivit liksom förtrollad och stum inför allt det fantastiska som då liksom steg upp ur havet eller fram genom sagornas dunkel. Ja, trots att år gått sedan dess, kan jag ännu inte riktigt helt klargöra för mig själv vilka av öns sagolika stämningsvärden, som just då föreföll mig mest överväldigande. De stolta klippväggarnas monumentala resning över djupen, de höga, underligt skallande trutropen, som ekar så majestätiskt i bergen, eller alkfåglamas tallösa skaror, sittande på klipphyllorna, simmande på de blå vattnen eller svärmande med så besynnerligt hastiga vingrörelser omkring den annalkande båten. — Trutarnas rop ekar allt kraftigare, några får bräka uppe i berget, fågelmassornas vingslag brusar allt häftigare. — Vad var det för ett underligt sagans rike vi hade kommit till, tänkte jag, och steg över tröskeln till den av kvällens och de höga bergens skuggor redan famnade sjöboden.
Nu var det så att det motiv som kommit oss att efter alla förberedande detaljer med landstigningstillstånd, båtlägenhet och dylikt, göra denna resa hit ut till ön, inte bara bottnade i det mänskliga behovet av avkoppling, längtan efter att få leva i skönheten blandvildmarkens blommor och vilda djur o. s. v.
Vi hade åtagit oss uppgiften att tillsammans göra en färgfilm av ön. Vi skulle arbeta och njuta. Vi skulle syssla med fågelgömslen, filmkameror och ljusmätare däruppe i berghålorna och bakom klippblocken. Hela den där första aftonen höll egentligen på att alldeles gå förlorad bara för att vi måste gå igenom alla de förberedande momenten för detta arbete, som skulle ta sin början strax efter soluppgången påföljande morgon. Och snart nog vilade hela det övriga sällskapet, trötta efter dagens mödor därinne på britsarna bland den rika utrustningen.
Ja, det var en underlig sagans ö vi hade kommit till, och jag som dittills inte hade sett någon av Karlsöarna kunde omöjligt förmå mig att gå till vila.
Jag måste faktiskt ut ur boden och speja upp mot den höga, skrovliga klippan som i så majestätiskt formade terrasser lyfte sig mot kvällshimlen bakom bodarna. Alltjämt gormade de högljudda trutarna därborta i berget. Ett stycke längre norrut, där Österbergets väldiga klippvägg speglar sitt skrovliga ansikte i havet, pågår ännu den stora alkfågelsvärmningen. Ingen har sett, att jag lämnat boden, och medan kvällsmörkret faller går jag utmed stranden i sydlig riktning, åt det håll jag vid landstigningen sett att ön verkat mest tillgänglig.

Jag följer en liten fårstig som går strax ovanför strandgruset, slingrande sig fram mellan berggrundens uppskjutande stenknallar och klippväggens stenras.
Kvällsvinden, som strömmar mot mitt ansikte, känns sval och ren och är fylld av havets dofter. Dyningens dova brus mot stranden ljuder mycket svagt. Jag klättrar over en stängselliknande inrättning, som tydligen användes vid hopdrivningen av de halvvilda fåren, och står snart framför en öppen slätt djupt nere under berget. Det är Söderslätt och härifrån ser jag nu de skarpa ljusblixtarna från fyren borta på \”Storön\”, men \”Storöns\” egna konturer äro utsuddade. \”Lillöns\” södra bergvägg, som jag däremot kan se avteckna sig på min högra sida, synes inte resa sig så brant som österbergets klippor och går nästan i det svaga kvällsljuset alldeles ihop med marken därborta, där slätten plånas ut. Kvällsvinden, som stryker över sluttningen, rasslar som i lövskog och när jag går så långt in mot berget, att jag kan se mot himlen, finner jag att hela bergsidan är kantad med underliga lövträd. Vildvuxna, förkrympta och halvtorra. De växa i skydd av bergsidan och se ut att fylla hela sluttningen med sin trollskog så långt. som hela den stora slätten löper ut mot väster.
Jag har vandrat ett stycke\’ utmed i sluttningen och går därunder inne mellan träden för att på grenarnas och bladens silhuetter mot himlen söka utskilja vad det är för träd som växa här utmed bergsidan. Kolossala klippstycken, som isen sprängt loss från de övriga bergkrönen, spärra gång efter annan min väg. Jag snavar över mindre stenblock, kullfallna trädstammar och ovanpå berggrunden löpande trädrötter. Vid en stor ask som jag lyckats identifiera, slår jag mig slutligen ned och plockar fram min pipa. Det jag satt mig på är en stor rot, som löper ut från trädet, och mot dess skrovliga bark knackar jag ur pipan. I detsamma blir det en väldig oro därinne i stubben. Först ett dovt, nervöst buller, som hörs ända ut i roten och så ett par kraftiga väsningar, ej olik dem som en stridslysten huggorm ger ifrån sig, då han reser sitt huvud ur stenröset. En liten stund sitter jag kvar och undrar starkt över, vad det kan vara för besynnerliga ljud, som kommer inifrån själva trädet. Lyser så med en tändsticka och upptäcker ett stort, gapande hål i trädstammen. Då jag släckt tändstickan och försöker titta ned i hålet ser jag tydligt två glödande punkter därnere i mörkret. Så ett nytt väsande och ögonblicket därefter kommer hon farande, slår emot i öppningan,, ramlar ned på marken, springer ett tag och får äntligen luft under vingarna. Förargad över att ha skrämt den ruvande fågeln av redet går jag bort från lövskogen och ut_ över den öppna slätten. Nog borde jag ha kunnat förstå att det var storskrak-honan, som ej tyckte om att bli störd mitt i natten under den pågående ruvvingen.
Nattimmarna gick och jag måste ha promenerat ett rätt långt stycke innan jag åter stod ute vid kusten. Havet var beslöjat av lätta dimmor och luften kändes kall och fuktig. Vipor, skrattmåsar och ett par yrvakna strandskator hade kretsat över mig och ropat. Får, som betat i smärre flockar ute på slätten, hade sprungit sin väg som skuggor och stannat, då de hunnit utom synhåll i mörkret. Det måste vara midnatt nu när jag nått fram till den plats där slätten smalnade av in mot berget och själva kusten åter övergick i terrass- formiga klippor. Den smala strandremsan jag följde under den åter uppstigande bergväggen gick efter en stund på ansenlig höjd över havet, som kluckade och sjöd emot uppskjutande sten-pallar. Ja, det var en underlig ö jag kommit till. Terrassen jag vandrade på i mörkret blev allt smalare, havet sjöd allt häftigare. På andra sidan reste sig åter klippväggen i väldiga formationer, stigen ledde ännu något uppför. En väldig grotta gapade till slut i bergväggen. I fyrljuset från \”Storön\” kunde jag svagt urskilja dess av naturen mejslade valv. Dit in i grottan gick jag till slut och ställde mig.
Hur långt in i berget den stora grottan sträckte sig kunde jag inte urskilja i mörkret, men av mina kamraters informationer förstod jag att det måste vara \”Sudervagnshus\” jag kommit till — grottan som ligger inom den västra delen av Söderberget.

Fyren, på \”Storön\” sänder ut sina ljusknippen över havet. Klippterrassens brant utanför grottan framträder och ljuset bildar en lång brygga på vattnet ända bort till \”Storön\”. Gryningen håller dock likväl på att inträda och mot den mulnande himlen, som välver sig över grottöppningen, ser jag en hel skara \”läderläppingar\” fladdra ut och in under valvet. Havet börjar brusa allt kraftigare mot pallarna därnere. Regnet har börjat falla. En liten fårflock kommer trampande stigen upp till grottan och fåglarna börja ropa i bergen.
Inne i grottan doftar det av fukt och lagrad fårspillning. Det droppar vatten ur det skrovliga taket, vars väldiga konturer snart kunna skönjas ända in på djupet, där \”läderläppingarna\” nu sökt sig längst in i mörkret. När jag stiger ut på branten och tittar ned ser jag de ståtliga trutarna segla över havet. Då går jag den lilla stigen tillbaka under Söderberget och klättrar uppför dess sluttning så fort detta går för sig —upp på öns hjässa för att därifrån få en överblick av \”Lillöns\” konturer, vilka efterhand framträda allt tydligare, trots att soluppgången denna morgon synes vara dömd att förblekna bortom \”Storlandets\” skymmande molnväggar.
Arvid Ohlsson.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40