Etikett: Lilla Karlsö

för år 1889 meddela vi:
För teckning af bidrag för tillbygnad å Heiheim hade bolaget utfärdat lista. Konuugen har å densamma låtit för sig teckna 300 kronor och på Gotland ha tillsammans tecknats 250 kronor. Då utgifterna öfverstigit kostnadstförslaget och åtskilliga ändringar & gamla stugan visat sig bohöfliga, har en brist på 400 kronor uppstått, men stugan är dock färdig, och hoppas bolagets styrelse, att hon skall vinna delägarnes bifall och motsvara sitt ändamål.
K. m:t har under året förklarat ön för hägnad daner) der under alla tider af året allt slags jagt får idkas.
Jagt å törd anstäldes 6 Juli i fjor; endast ett fåtal skyttar deltogo i sjelfva jagten; tillgången ymnig. Årets harjagt å Karlsö instäldes, alldenstund bolagsstämman beslutit att harafveln skall uppdrifvas utan afbrott. Sistlidne höst inköptes 24 lefvande harar (22 honor och 2 hanar), hvarjämte som gåfva öfverlemnades 3 tyska harar (2 honor och 1 hane), hvilka alla blifvit till ön utförda, Harstamrn å ön är sålunda att anse såsom mycket riklig.
Vakt anstäldes först i slutet af Maj och träffades öfverenskommelse med fyrbetjeningen att den samma mot erhållande af fria kobeten för sommaren skall dels alltid söka hindra obefogad landsti. ning, dels under den tid vakt icke finnes utstäld, skydda ejderredarne från plundring af roftågel eller menniskohand.
Erfarenheten har ådagalagt behofvet af vaktbållning å ön från värpningstidens början.
Utgående balans 31 Dec. 1889:
Bolagets 857/864-delar af St.
Karlsö kr. 13,556: 54
Heihheim m. m. kr. 1,600: —
Dunfångst 1888—89 m. m. 178: —
Summa kr. 15,331: 54

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 Juli 1890
N:r 104

3.
På jagt efter tördägg.
En ny vacker dag hade ingått. Morgonsolen skiner redan varmt öfver Gotlands Stora Karlsö, men svalkande vindar flägta från hafvet.
Jag hade fått högste vårdarens tillstånd att för vetenskaplig undersökning söka förvärfva några ägg af tördfogeln (Alca torda), den egendomliga simfågeln som jag i förra brefvet omnämde. Men huru komma åt dem? Vid de hemvist jag hittills här sett för dessa fåglar, var en Je efter deras ägg omöjlig.
— Vänd er till Moses, sade min värd i går afton, då jag anhöll om råd. Jag skall äfven tala med honom.
Se der kommer nu gamle Moses. Han är en man på 66 år, något böjd i ryggen, liksom han i all sin dar varit van att klättra i berg —, men med kraft i senorna ännu och en viss tvärsäker hållning, Hakans gråsprängda skägg har åtskilligt qvar af ungdomens röda färg, och man ser af de skarpt mejslade anletsdragen och hela hans väsen i öfrigt, att det är en man, som gjort ett styft stycke arbete i sina dar. Nu är han sedan 8 år tillbaka om somrarne vaktare på denna ö, anstäld af »bolaget» att ständigt ströfva omkring och vårda ejdern samt sjöfågeln i allmänhet, att skydda de utplanterade träden och att att ha reda på allt, ha tillsyn öfverallt, att hindra landande äggplundrare och krypskyttar från hvarje intrång på ön. Jag titulerade honom äfven Moses, men sedan fick jag veta, att detta blott var ett »smeknamn» eller s. k.
»pseudonym», ty mannen heter i sjelfva verket Johan Johanson.
— Kan Moses skaffa mig tördägg? frågade Jag.
— Det har sig litet svårt det, svarade Moses, Vid Stornasar kan ingen komma åt dem, men möjligen vid Svarthällar, tillade han. Lifsfarligt är det i alla fall att klättra ned der.
— Inte vill jag, att Moses skall råka i olycka, svarade jag, men jag följer med så långt det är möjligt. Vi vända om, när de ovöfverstigliga hindren möta.
Sagdt och gjordt. Vi vandrade af, så lätt kostymerade som görligt var, först i sällskap med riksantiqvarien till Laupharg, der i närheten af den låga stranden ligger ett mycker stort röse, som folket i trakten kallar »Norrbys tempel», men som har vida äldre anor, uppenbarligen utgörande ett stort begrafningsröse från jernåldern, Det har varit bygdt i cylinderform, så synes ännu der och hvar vid foten, men skattesökare hafva antagligen åstadkommit dess förstöring. De stora stenarne ligga kastade i oordning rundtomkring.
Åtskilliga andra mindre stenrösen, jernåldersgrifter äfven de, och likaså mestadels raserade, ligga i vår väg. Invid stranden ser man här, liksom så mångenstädes å Karlsöarne, underliga stenpelare, som vid klippornas sönderbrytning, genom tidens tand, af vind och våg, qvarlemnats upprättstående i fantastiska, stundom vidunderliga former, än liknande jätnulfvar och troll, än »predikstolar» och »köttfat», efter hvilka de i folkspråket fått sin benämning. Bland dessa »raukar» eller stenjättar märkas särskildt de fyra Fanterna Storfanten, Lillfanten, Krampfanten och Skejtarefanten — för folkfantasien härmande menniskogestalter i olika former och ställningar. Ute i vattnet synas talrika flockar af ejderhonor med sina små, nyss utflugna ungar trygt simma fram och åter. I allmänhet hafva ejderhonorna 5—6 ägg, men stundom ända till 11 å 12. Ibland kan man ock få se en hona följd af inemot 30 ungar. Det är deras stolthet att hafva så många barn som möjligt, och de söka derför från grannarne maka till sig så många de kunna, Sedan följes hon af alla dessa ungar, egna såväl som annekterade, och de röfvade mödrarne sluta sig då vanligen, i likhet med sådana honor, som på annat sätt förlorat ägg och ungar, till någon af de stora familjerna. Sålunda får man ofta se4, 5 å 6 honor i flock tillsammans, men blott en af dem följd af en ungsvärm.
Ejdern är utsatt för många faror. Visserligen vågar sig icke pilgrimsfalken på den, men väl hafsörnen, som häckar snedt emot vid Ejsta och ej sällan gör påhelsningar å Karlsöarne,. Den värsta fienden är dock numera hvarken örnen eller menniskan, utan måsarne. Med en påpasslighet, som vore värd ett bättre ändamål, kasta de sig öfver ägg och ungar, så snart de kunna komma åt. Då en liten ejdernnge aldrig £å litet aflägsnar sig från modern, vips är genast en mås framme och och sväljer den med hull och fjun. Måsarne betraktas derför här å Karlsön såsom gemena roffåglar och förföljas utan barmhertighet. Man jagar dem med bössa och man tager alla ägg man kommer öfver. Här nere vid Laupharg vimlade de rent af för några år sedan. Nu har antalet minskats, men ännu finnas många qvar. Se der ligger just ett måsrede bland stenarne, likt en af gräs bygd korg med trenne ägg uti. Vi lägga genast beslag på dem och vandra vidare.
Här se vi nu i gräset och skrefvorna ett stycke upp i land den ena lilla stenpelaren efter den andra och tätt intill står en alnshög platt trästicka i jorden med nummer och inskrift. Hvad betyda dessa märken? Det är vår vän Moses märken å ejderbona. Så snart ejdern börjar bygga, vandrar Moses omkring och sätter stenmärke och numrerad och daterad trästicka vid hvart och ett. Han har i år satt ut öfver 280 st. sådana märken, och helt visst finnas ändock ett antal bor, som han aldrig fått reda på. Nu tyckas alla ejderhonorna med ungarne redan hafva lemnat sina bon. Dunet ligger qvar och en del af de kläckta äggens skal. Det är nu Moses\’ uppgift att uppsamla det dyrbara dunet, som icke skattas här, förrän eedan fågelfamiljen öfvergifvit boet. Detta dun är »bolagets» egendom, dess vinst af Karlsön. Men af de bortåt 300 boen hafva med ägg och ungar, enligt Moses\’ beräkning, omkring 40 redan förut röfvats af menniskor och måsar. Så svårt är det att, trots all vaksamhet, skydda ejdern.
Här vid branten stiger man ned», sade Moses, »och nog dröjer det en timme, innan man kommer upp igen.» Vi taga afsked af vännerna, som vandra mot Söder-hamn och Kupru.
Till min förvåning ser jag, att Moses, som går klädd i stora träskor, vill börja bergklättringen i denna fotkostym.
»Jag går säkrare i dem än herrn i sina skinnuskor», sade Moses, och snart fann jag, att gubben hade rätt.
Moses visar vägen, och jag följer. Först ner i det här klippskrymslet. Men det gäller att taga säkert tag med nänder och fötter. Framför allt att känna efter, att de stenntsprång, som man väljer till fäste, icke lossna, ty då är man olycklig. Iounderligga väldiga stenblock, djupast ned hafvet.
»Hvart bär det»? frågade jag.
— Till Svarthällar, svarade Moses, Der bor törden. Se der flyger di ut ur hålorna.
Men herrn får taga bra fast och vara beredd på att vada, för si, der borta fins det ingen stig utmed klippan.
— Har man gett sig i leken, får man leken tåla, tänkte jag och klef på. Och så klättravi upp och ned, ned och upp bland blocken.
Iblana kändes det riskabelt nog. Deskrofliga kalkklipporna lemna i allmänbet godt fäste, men stundom fiones det ingenting utstående att taga fast i, och då får man hasa sig fram så bra man kan. Otrefligast var det dock att från ett klippblock komma öfver till ett annat, då några fot skilde dem åt, och djupet grinade inunder med köper och vattensvall. Öfver oss kretsade altjämt skriande måsar och ut ur skrefvorna flögo enstaka tördar, med hvinande flygt och hvieslande äte, sällande sig till den svärm som simmade derute på vågorna.
— Se der ligger ett ägg, sade Moses och tittade in i en springa mellan två stenblock. Och så kraflade han sig smidigt in mellar. dem och bar fram ett stort tördägg, hvitt med svarta och gråa fläckar, maskeradt efter klippan, der de läggas.
— Se der har jag också ett, ropadejag och lyckades få fram ett till, som låg liksom upphängdt mellan tvänne stenar.
Egendomliga »bon»! Ej ett strå, ej ett fjun till rede. Ett enda ägg för hvarje »bo» och det ligger bart och naket på klipphällen bland skrofliga, kantiga, hvassa stenar.
— Men se, nu skw vi vada, sade Moses, och så klef han i.
— Låt gå, svarade jag, tog af skor och så och vek upp byxorna öfver knäna.
— Vi gömmer allt de båda tördäggen här, tills vi kommer tilibaks, sade Moses och knöt in dem i sin ena röda näsduk samt lade dem djupt i en skretva, Men säkert får det vara, tillade han, för annars tar måsen dem tvärt på skifvan. Här ligger skal at ett tördägg, som di lagt vantarna på, sade han, di lemnar ingenting som kan ätas, utom sina egua ägg och ungar.
Sådant patrask, tänkte jag, men jag sade det icke, ty det töreföll mig, som om de hafva litet slägttycke med menniskorna.
— Nu blir det värre, sade Moses. Kan herrn komma upp här?
— Visst kan jag det, svarade jag, men inte förstod jag, hur det skulle gå till, Med vännen Moses\’ hjelp gick det ändå, och så bar det åter ned i ett vadställe. Jag klättrade före och kom in i en labyrint af stora stenblock. Pang, der tappade jag min anteckningsbok i en springa. Den måste jag ha tillbaka till hvad pris com helst. Och med åtskilligt besvär trefvade jag ned bland blocken och fick den åter. Derefter kraflade jag framstupa i en djup springa i berget, der utantvifvel tördar bott, ty der syntes öfverallt märken efter dem, Två ägg till blefvo bytet, men hvilken guanolukt derinne och hvilken mängd af de otäcka tårlössen, som tyvärr öfverallt på ön hänga sig fast på ens kläder. I saknad affåren som ötvergifvit dem, fästa de sig vid menniskorna, som de dock icke förstå sig på att åderlåta. Dessa otäcka insekter och de s. k. »prestlössen», de i kläderna massvis fastnande fröna af den här frodiga Cynoglossum, utgöra Karlsöarnes »ohyra» och otrefnad. För ormar går man deremot öfverallt trygg å dessa öar.
— Holla! Moses, ropadejag. Han hade blifvit efter en stund och hade ej hörts af.
— Holla! svarade han ettstycke derifrån.
— Har Moses fått någonting?
— Tio tördägg till, sade han. Andra näsduken full. Och så har jag sett några djupt ner, som ingen menniskoarm når, sade han.
Och så två måsbon till.
— Godt, nu kan det vara nog, ropade jag. Nu skola vi försöka krafla oss uppigen. Moses band nu in alla de tolf tördäggen säkert i sin näsduk, och så fortsatte vi vår bergklättring, hjelpande hvarandra på höga och farliga ställen och langande äggknytet. Och till sist voro vi uppe på platån, Moses med hela träskor, jag med af klipporna illa sargade skinnkängor. Om man länge skulle ströfva kring å denna ö, skulle man snart nog se ut som de senaste telegrammen skildrat Stanley : barfota och i trasor, såvida man icke följde Moses\’ föredöme i kostymen.
Sedan vi derefter återvändt till vår första nedstigningsplats och Moses der ånyo stigit ned för klipporna och hämtat de af oss gömda två tördäggen, som måsarne under tiden icke hittat på, gingo vi öfver öns vida, flata högslätt, som mellan stenarne är beväxt af sparsamt tumslångt gräs och örter och hvars enformighat afbrytes blott af ett stort stenröse med ett vindslitet gammalt träd invid. Detta är ett grafröse från jernåldern med sitt träd, som ni öns sjömärke före fyrens anläggande. Här arbeta nu åtta man för att utröva, om deri finnas några fornsaker och något begrafvet menniskoskelett qvar.
Vi fortsätta vår vandring mot Norderhamn. Under vägen se vi en hare skutta fram öfver den öde högslätten, som ligger plan såsom ett stort golf. Snart är ham långt borta men synes ännu som en uppståenade rörlig prick ; förutom röset söderut och fyren norrut utgör han för tillfället snart sagdt det enda uppstående föremål, som skönjes på denna stora platta högslätt. Der uppe i luften sjunger lärkan. Stensqvättorna trippa bland skärfvorna. Galium verum lyser med sina emå guldgula blomspiror. Men magert ser det ut här uppe. Stormen för, då den här hviner, bort allt som är löst. Till och med menniskorna lära blåsa omkull. Och då man skall bära upp ved till fyren, tar vinden i vedstyckena och för dem bort som agnar.
Men i dag är det stilla, endast en lätt bris som mildrar solvärmen.
Nu se vi framför oss Norderhamn med sin vackra strandbädd och sina gamla, förr i tiden af strömmingsfiskare ofta begagnade fiskarebodar. Mot nordvest varsnar maa ett långt, ett par tusen fot ut i hafvet sig sträckande undervattensref, der sälarne pläga krypa upp för att cola sig. Ut mot hafvet till afslutas detta ref med en stor, ur vågorna sig höjande sten, kallad »Hamnstenen», hvarom Johan Fineman å en af honom 1725 förfärdigad karta ötver Stora Karlsön antecknat följande:
»De som vid fiskeläget stjäla eller bedrifva skälmstycken, sättas enligt hamnrätten, på denna sten, afstraffas medels öfverösning med vatten och måste sitta der en hel dag.» Den tiden är nu förbi. Fiskareskarorna äro borta. Men hamnstenen ligger qvar på sin gamla plats der långt ut i vattnet. Den tjenstgör icke mer för afstraffniog af mepnniskors »skälmstycken», men bryter allt jemt hafvets stojande vågor. Vi stiga ned från högslätten och vandra utmed stranden till Hiheim, der vi, glada öfver lyckad färd, sammanträffa med expeditionens öfriga medlemmar.
Vid undersöknvingen af tördäggen befunnos tvänne af dem ruttna, antagligen på grund deraf att honorna skjutits af tjufskyitar, som seglat kring ön. Af de öfriga tolf voro tio legade, till hälften eller mer. Tördägget fordrar lång tid, 4—5 veckors tid, för att kläckas (hönsägget blott tre veckor). Då såär, synes det mig synnerligen olämpligt att just vid denna tid aaställa jagt på törden. Den borde ingalunda få äga rum förrän i början af Augusti, om den nödvändigt skall ske. Då skulle ungarne kunna reda sig på egen haud. Att i mängd skjuta en fågel, som lägger blott ett enda ägg och sålunda förökar sig långsamt, är redan i och för sig ej rådligt, om man icke vill utrota den. Men att skjuta den just då en stor del deraf har ägg, halflagade ägg, synes vara mer än grymhet. Jag äröfvertygad om, att då detta förhållande något närmare öfverväges af de aktade och för fågellifvet å Karlsön intreeserade män, som bildat det bolag, hvilket med egna uppoffringar inköpt ön, det icke skall dröja länge, innan en ändring äger rum i tördjagternas anordnande på ön.
Och härmed alslutar jag dessa små skildringar af ett besök å Stora Karlsön, denna — i lichet med sin namne Lilla Karlsön — så underbara bergö, med siva väldiga klippbranter, sina djupa stalp, sitt rika fågellif, sin härliga luft, sina utsigter öfver haf och himmel, sina dälder och märkvärdiga grottor.
A. B.
G. R.

Gotlands Allehanda
Måndagen 15 Juli 1889
N:r 79