Karlsö jagt- och djurskyddsbolag

hade i fredags årsstämma, som leddes af landshöfding Poignant.
Stämman beslöt att nästkommande år i slutet af Juni eller första hälften af Juli skulle ordnas en jagt & sjöfågel med undantag af ejder. HEjdern, som fortfarande sparas helt och hållet, hade nu häckat i omkring 250 bon, af hvilka ungar utkläckts i 85. I år, liksom under föregående år, hade under ett par månader af försommaren en vaktare varit anstäld å den obebodda ön för skyddande af denna fågelart, bland hvilken sjukdom i år tyckes hafva rasat, enär flere vuxna ejdrar träffats döda. Äfven för roffåglar hafva ejdrar fallit offer.
Vidare beslöts att aktieteckningen, som hittills uppgått till fom tusen kronor, skulle utsträckas till nio tusen kronor, det högsta belopp bolagsordningen medgifver.
Den afgående styrelsen återvaldes. Bo lagets verkställande direktör är fortfarande godsägaren Willy Wöhler.
Delägarne i bolaget, hvilka vid middagstiden i fredags ankommo till Stora Karlsö med ångfartyget »Klintehamn», idkade efter stämman klappjagt på hare.
I jagten deltogo sjutton personer, bland hvilka hofjägmästare af Petersens, kommendör Pantzarhjelm, grefve Löwen och löjtnant Montgomery, hvilka öfverrest bit.
Den egentliga jagtsn ägde rum på lördagsmorgon under den mest gynsamma väderlek; äfven på fredagsafton och söndagsmorgon jagades, ehuru i mindre grad.
Sammanlagdt 108 harar utgjorde jagtbytet; ett mindre antal infångades och märktes samt lössläptes derpå för stammens bibehållande.
De fyra resande jägarne lemnade Stora Karlsö redan på lördags middag; de öfrige qvarstannade ännu ett dygn på jagtstället.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 25 Augusti 1885
N:r 68.

Sjömätningsarbeten vid Gotland.

Under år 1881 har granskning och komplettering af sjömätningskartorna öfver ön fortsatts från Hoburg till Karlsöarne, hvarjämte lodningar till sjös utanför denna kustdel utförts öfver en areal af 100 geografiska qvadratmil.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

För 50 år sedan.

Den 26 juli 1902 kunde Gotlänningen meddela, att den ytterst rara ormbunken Scolopendrium officinale höll på att dö ut på Lilla Karlsö. En besökare hade efter en livsfarlig klättring upp i en klippskreva lyckats komma över två exemplar av ormbunken. Ett lämnade han kvar, och på grund av den svåråtkomliga växtplatsen hoppades man att det skulle få fortleva och undgå herrar botanisters uppmärksam-. het, helst som ormbunken i fråga sannolikt inte fanns på något annat ställe på ön.
En konflikt inom godtemplarrörelsen, som på sin tid väckte stort uppseende, avhandlas i ett par längre artiklar i Gotl. under juli och augusti 1902, och dessutom ger även annons-och insändarspalterna bidrag till belysning av konflikten.
En dag kunde man sålunda läsa i tidningen, att nationalgodternplarlogerna S:t Olof, Hoppets Här, Oskars Minne och Fridsförbundet efter en summarisk »rättegång» av nationalrådet förklarats ha förverkat sina charter och sålunda var upplösta och deras egendom indragen. Det betydde enligt artikeln, att »omkring 300 absolut nyktra personer blivit våldsamt skilda från den organisation, vid vilken de anslutit sig för att få ett värn mot spritdryckernas lockelser eller för att bistå de mindre karaktärsfasta i deras strävan att avhålla sig från dessa drycker, och det ordenshus, som de fyra logerna med mycken möda byggt och för vars underhåll de offrat stora summor utan att erhålla ett öres bidrag därtill från nationallogen, har genom samma ukas blivit dem frånhänt …»
Samma dag kallades de fyra logernas medlemmar till gemensamt möte i ordenshuset vid Mellangatan för att dryfta den uppkomna situationen, och i en annan annons förklarade distriktsstyrelsen de nämnda logerna för upplösta och förbjöd deras medlemmar att i detta ordenshus »hålla några som helst möten med mindre tillstånd därtill lämnas av vederbörande distriktsstyrelse».
I »domen» sades, att ordenshuset upplåtits för varieteartade tillställningar, att sådant som högeligen skadar ordens anseende förekommit under logernas basar (vad som därvidlag åsyftades nämndes dock ej), och att logerna genom sitt handlingssätt förverkat såväl härvarande borgmästares som andra aktningsvärda samhällsmedlemmars förtroende, vilket de förut i hög grad åtnjutit. Isjälva verket var det hela nog dock en av de maktstrider, som nykterhetsrörelsens äldre historia har så många exempel på, skarpa motsättningar mellan de gamla logerna och den nya logen Visborg och framför allt personliga motsättningar. Detta framgår också av en obalanserad insändare av Abel L. Lundborg, som då var distriktsordförande och som tydligen kände sig säker i sadeln efter nationalrådets utslag.
De gamla »hickmaniterna» var emellertid situationen vuxna och tappade inte koncepterna. De såg i gamla papper och fann att lagfarten på ordenshuset var skriven i Hickmanska godtemplarordens namn, vilken de fyra logerna först tillhört. Det »förbjudna» mötet samlade fullt hus, och där beslöt man enhälligt att med bibehållande av sina resp. namn och nummer återuppta arbetet i Hickmanska orden samt dymedelst återuppliva denna ordens sedan ett tiotal år nedlagda verksamhet.
Så kom det sig att HGTO kom till med både storloge, distriktloge och grundloger uteslutande på Gotland. (I det övriga landet fanns, sedan de Malinska och Hickmanska ordnarna slagits samman, endast IOGT och NGTO.) Äran var räddad, ordenshuset likaså, och tle som försökt binda upp svansen på de gamla »hickmaniterna» stod där med lång näsa.
Nu då väldiga turistströmmar årligen drar till fjälls och man kan åka med linbana upp på Äreskutan kan det kanske ha sitt intresse att läsa följande notis från juli 1902:
»Kebnekaises topp bestegs den 23 juli av friherre Carl Edvard Fleetwood jämte friherrinna, vilka för en månad sedan firade sitt bröllop i Visby, samt doktor Natte Flygare. Detta är första gången en dam varit uppe på det väldiga bergets topp samt den femte noterade bestigningen av Sveriges högsta bergstopp».

Gotlänningen
Onsdagen 6 augusti 1952
Nr 179

Lärbro hade — 14 grader i natt.

Gotland har fått en ordentlig köldknäpp i natt — åtminstone i inlandet, där man från flera platser meddelat, att temperaturen sjunkit under 10-graders-strecket. Kallaste rapporterade temperaturen hade Lärbro med —14 gr., Tingstäde 12,5 och Buttle knappt 11 grader. Vidare uppmättes temperaturen kl. 8 i dag på morgonen till — 8 i Othem o. på Sandön, 7 i Roma, 4 i Visby, 3 i Fårösund, 2 på Karlsöarna och vid Hoburgen samt 1 grad vid Östergarn och på Fårö.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 16 December 1928
N:r 292

Visningarna av Karlsöfilmen fortsattas.

Man hoppas på mera medel till ängsfonden.
Visningarna av den utomordentligt vackra färgfilmen från L:a Karlsö som under sommarmånaderna legat nere, kommer nu att återupptagas och startar lördagen den 25 dennes med en föreställning som .börjar kl. 6,30 e. m. i biograflokalen i Tingstäde.
Det har under sommarens lopp hopats anbud å visningar från många olika platser på Gotland och även på fastlandet, men stiftelsens funktionärer har beslutat att i första hand visa filmen på de större platser här på Gotland som man under den korta tiden i våras icke hann med att besöka. Man torde senare så långt tiden det medger försöka att visa den i alla de socknar där intresse för saken förefinnes och bristen på el-kraft, eller lokalfrågan ej lägger oöverstigliga hinder i vägen.
Som bekant tillfaller nämligen behållningen från visningarna den gotländska naturskyddsfonden som bildades i våras och vars främsta uppgift är att verka för de gotländska lövängarnas bevarande. De hopsamlade fondmedlen belöpa sig nu på 1,200 kr. — en ringa summa i förhållande till arbetsuppgiften. Man hoppas därför, att denna skall mångdubblas. Som tidigare framhållits torde filmen även som skolfilm ha en stor och vacker uppgift att fylla.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 21 september 1943
N:r 217

Jakttiderna inom Gotlands län.

Rapphöns och fasaner fullständigt fridlysta.
Under jaktåret 1943-44 äro rapphöns och fasaner fullständigt fridlysta inom Gotlands län, vilket gäller t. o. m. 30 juni 1944.
Ringduva och skogs- (blå) -duva får jagas .1 augusti-31 december.
För sädgås, fjällgås och prutgås är jakttiden i hela riket 1 september-29 februari. Jakt på övriga gäss är i hela riket förbjuden under hela året. Jakträttsinnehavare på gotländska fastlandet får dock döda vitkindad gås då så behövs för att förekomma skada på planterade eller besådda fält.
Gräsand, beckasiner, tofsvipa, storspov m. fl. andslag få jagas i Gotlands län 16 aug.-15 nov.
Ejder och svärta får jagas i Östersjön 1-20 april samt 16 sept.-31 dec. samt vid vatten inne i landet 16 sept.-31 dec.
För bergand, knipa, vigg, brunand, sjöorre och alfågel samt storskrake och småskrake är jakttiden i Östersjön 1-20 april samt 1 sept.-31 dec. samt vid vatten inne i landet från gräsandjaktens början på orten till och med 15 november. På Gotland är jakt på alfågel tillåten även under januari utom på Stora och Lilla Karlsö, där jakt är förbjuden hela året.
Jakten å vanlig räv är tillåten i Gotlands län hela året. Likaså är jakt på ekorre inom länet tillåten hela året.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 juli 1943.
N:r 152

Med färgfilmare på Lilla Karlsö.

\"\"
Söderslätt

Vid havsdyningens svala brus mot strandens vita grusvallar vaknar jag några, timmar senare på min hårda brits därnere i strandboden. Jag hör tassande fotsteg på golvet. Rummet är starkt upplyst men jag måste likväl gnugga mig i ögonen ett tag innan jag helt vågar lita på deras vittnesbörd.
Breda strimmor av solljus faller nämligen genom den östra långväggens fönster in över bodgolvets breda plankor. Vinden sveper frisk från havet och det verkar faktiskt vara önskeväder.
Ännu när, jag vid det första grynings-ljuset gick min rond. däruppe på hjässan under de väldiga havs- och silltrutflockarna hade regnet fortsatt att falla och tulkörtbestånden, som jag därunder strukit mina byxben emot, hade givit ifrån sig hela kaskader av klaraste vattendroppar. Nu måste vädret vara ypperligt för filmarbetet. Mina kamrater, de två fotograferna, har redan lämnat sina britsar och sedan vi kokat vårt morgonkaffe på spritköket därute i det andra rummet i boden, befunno vi oss snart på den plats, där vi skulle ta itu med dagens första arbetsuppgift. Det var vid det stora Scholopendriumbeståndet, som nu låg vackert belyst av morgonsolen strax ovanför den ganska lättillgängliga klipphyllan därborta i Österberget.
Den sällsynta växten, som blivit kallad \”Sveriges raraste växt\”, filmades i olika omgångar, där den ännu orörd av de sista, svåra köldvintrarna hängde sina mörkgröna bladtungor ut ur bergsspringorna ovanför klipphyllan. Alkor och trutar väsnades i berget eller flögo ute över det soliga havet och vi kände oss ovärdiga men likväl överväldigade och lyckliga inför allt det som naturen med så slösande hand strödde inför våra ögon.
När filmningen av det praktfulla beståndet var klart, gingo vi åter tillbaka utmed bergsidan, hämtade fågelgömslena i boden och fortsatte så utmed österberget ännu ett stycke söderut för att utmed stranden av Söderslätt och under Västerbergets sydligaste klipparti sätta igång med den egentliga fågelfilmningen.
Vi hade nu ordnat det så, att en av. fotograferna satte upp sitt hopfällbara gömsle vid några havstrutbon på sydkusten, där en egendomligt helvitfärgad trut rörde sig mitt inne bland de andra havstrutarna. Själv kom jag att följa den andra fotografen till några berghyllor ej långt från \”Sudervagnhus\” för att vara honom behjälplig med att fånga några bildserier av därstädes häckande sillgrisslor och tördar.
Solen hade nu hunnit förflytta sig så att den lyste in över hyllan, där även under tidigare år sillgrisslor och tördar brukat häcka. Men redan då vi blott befann oss en liten bit på väg upp till deras boning, lämnade de den och sina vackert färgade ägg åt sitt öde, svirrade ned på havet och simmade långt ut på djupet, medan den av undervattensklippornas tång och alger färgade dyningen i mjuka, grova brott rullade in mot bergväggen.
Det var varmt på hyllan och utrymmet för oss båda är trångt när vi stående någorlunda upprätta försöka montera upp och göra fast gömslet intill den släta väggen. Vi måste röra oss försiktigt för att ej förlora balansen och trilla utför men till slut står dock det hela någorlunda säkert på sin plats. Vi kryper in och stänger ingångsöppningen, kameran göres klar och genom titthålen i duken följa vi sedan allt vad som försiggår därnere på havet, uppe i luften och inom vår närmaste omgivning däruppe i det solbelysta berget.
Vi äro nu försvunna ur fåglarnas åsyn, men det dröjer länge, innan de ihållånde varningsropen tystnar och fåglarna, som häcka vid stranden, på klippterrasserna runtom vår hylla samt uppe bland Västerbergets väldiga tinnar, återgår till ruvningen eller hänger sig åt maklig vila på eller invid sina boplatser.
Gråtrutar, havstrutar och silltrutar från bergen, från hjässan och från stranden längre bort seglar i vida bågar förbi göm- slaväggen, som vetter mot havet. Ett par tobisgrisslor komma svirrande. Sillgrisslor, tördar, svärtor och ejdrar flyga eller simma ute på havet. Strandskator kretsa parvis och skriker över stranden bort åt Söderslätt och svalor, som murat sina bon på bergväggarna ej långt ifrån vår egen hylla, ilar fram därute i lufthavet och går därunder med full fart rätt upp i bohålet, varvid de i sista ögonblicket bromsar upp den vådliga hastigheten med vingarna.
Men våra egna tördar och grisslor göra sig ingen brådska. Just nu simma de och dyka på den vaggande blå dyningen ett gott stycke ut från berget och röra inte simfötterna mera än vad som är nödvändigt för att motverka vattenströmmen, som ovillkorligen skall ha iväg dem österut. Andra tördar och grisslor komma och slå ned hos dem och börja även de låtsas, som om de aldrig mera tänkt att svinga sig upp från det ljuvligt vaggande havet. Efter ett par timmar började vi bli otåliga. Det surrar i lederna av den hopkrupna ställningen. Klippan är hård och gränslöst skrovlig, men vi behärska oss alltjämt och äro tysta. Då äntligen lyfter helt oväntat en av fåglarna därnere. Genom titthålet ser jag den ögonblicket efter som en mörk klump i lufthavet och hur den med svirrande vingslag närmar sig vår hylla. I nästa sekund står den på hyllkanten två meter från dukväggen. Kameran surrar. Fotografen andas tungt och jag hjälper till att dra på urverket. Ljudet tränger genom duken, fågeln lägger huvudet på sned och tittar bakåt, fläktar sig med vingarna och vänder slutligen den vita bröstsidan mot oss. — Det var en vacker sillgrissla.
Vi stannade ännu en god stund i gömslet och filmade därunder såväl tördar som sillgrisslor, då de så småningom kommo och slogo till på hyllan, sökte upp sina ägg och satte sig att ruva på dem inne i hålorna eller på utskjutande hyllor ovanför i berget. Men när vi omsider funno bildtagningen här vara tillfyllest, bröto vi gömslet och togo oss åter nedför bergsidan.
Min kamrat grep sig nu an med nya bildtagningsuppgifter längre bort i berget och som den andre unge mannen som bäst höll, på nere vid kusten med filmningen av de stora havstrutarna, beslöt jag att på egen hand och ute i friska luften njuta av de timmar, som ännu återstod, innan vi måste vända kursen mot Storlandet.
Jag går tvärt över slätten bort till den lilla myren, där vissa myrfåglar såsom rödbenor, skrattmåsar och vipor häcka. Hittar strandskatans, silvertärnans och strandpiparens bo utmed kusten. Ser på de ilanddrivna vrakspillrorna och de stora, väldiga ankaren därute på pallarna som nu sköljas av vita bränningar. Och viker slutligen av bort till lövskogen under Söderberget, där jag nu vid dagsljuset får en tydligare uppfattning av den underliga vegetation, som förekommer såväl nedanför själva bergets sluttning som bland stenramlet och på själva bergväggarna.
De tvinande, förkrympta träden bildar den underliga \”trollskogen\”, som man numera begärt att få fridlysa, men det finnes dessutom andra finesser här inom växtvärlden, som man knappast vågat vänta. På den underliga rauk som kallas \”Stalen\” och som sticker upp sitt gråa huvud ett stycke bort bland de nedrasade klippstyckena skönjer jag en liten oxel längst upp mot den kala hjässan. Murrutan växer i bergskrevorna nästan överallt och murgrönan hänger i stora flokar utefter den släta bergsidan. Mandelblomman doftar mellan stenarna under berget likaså vildrosen. Och strax innan jag nått den höga trätrappan, som leder upp till öns hjässa, har jag inom en liten taggtrådsinhägnad vid bergväggen påträffat ännu en av Sveriges sällsyntaste växter, \”Karlsösalladen\” (Lactuca quercina), som gjort \”Lillöns\” namn aktat och känt bland botanister långt ute i vida kretsar.

\"\"
Söderberget med \”Stalen\”.

Jag har gått upp för trappan och står åter på öns nu solbestrålade hjässa. Följande Österbergets brant ser jag snart de grå bodarna därnere under berget. Havet ligger utbrett som ett blått sidentäcke runt om öklippan med små vita krusningar över pallarna. Vita men silvermantlade gråtrutar segla djupt nere under klippkrönet, avtecknande sig mot det blå havet. Tördors och grisslors svartvita radband flyta där i oräkneliga gyttringar och när jag går ett stycke ned på den kullriga, gröna slänt som sluttar tvärt dit som den släta klippväggen sedan sänker sig hundra alnar lodrätt ned mot pallarna och havet storma de ned från sina hyllor och ut ur sina hålor.
Slänten blir allt kullrigare, — en riktig \”Djävulens kälkbacke\”, som Bengt Berg kallade den, och även om jag vet att korpen, som nu seglar däruppe, skulle bli glad om jag ville fortätta så länge, att jag råkade slinta, drar jag mig allt längre upp på hjässan. Gör så en avstickare bort till den ensamma asken, till \”Helveteshålet\” och slutligen ända bort till \”Råisu\”, det lilla stenröset, som markerar öns högsta punkt på en av de uppskjutande bergshöjderna ovanför \”Nordervagnhus\” och de väldiga ättestuporna i Västerberget.

\"\"
Från klippbranten strax ovanför Norderslätt.

Under hela vandringen hänga de väldiga havstrut- och silltratflockarna, som häcka i kolonier häruppe, över mitt huvud och man nästan knäar under massans ljudeliga skrän och de tusende tunga vingslag de presterar. De ha ägg nu allesami man i sina bon, som ligga spridda bland 1 tulkörtbestånden och på de uppskjutande i stenknabbarna.
Där klipporna vänder sina ansikten mot i norr stannar jag en liten stund och tittar ned över den lilla slätten nedanför, vars underliga skog av raukar reser sig bland i de betande fåren. Ett par korpar flyga i förskräckta ut ur ett hål i bergslänten strax under mina fötter. Borta på Storön skymtar jag genom soldiset den vita fyren ovanför öns egna mörka konturer. Snart hittar jag en liten stig som leder nedför den här ej allt för branta bergsidan.
Jag har klättrat ned för den branta slingrande stigen utmed bergsidan, tittat på alla de underliga raukarna, hållit på att bryta nacken av mig, då jag beundrat, resningen på Österbergets klippor, som nu med sin nordligaste del trädde fram i en så underbar sidobelysning, då solen höll på att nalkas den nordvästra horisonten.
Trutarna svärmade i massor utanför bergväggen och längre bort drogo tusende grisslpr och tördar mellan klipporna och havet. Jag kunde inte slita mig från denna plats utan en bild av denna sagomiljö men avstånden bli för nära. Då ser jag en uppskjutande häll en liten bit ut i från stranden. Vattnet är inte så djupt i Jag tar av mig kläderna, håller upp kameran och vandrar ut till klippblocket.
Just som jag tagit bilderna hör jag hur en motorbåt nalkas kusten, och lägger till borta vid bodarna. Jag tittar på solen. Den står allt bra nära horisonten. Klockan sju skulle vi samlas i bodarna för att resa ifrån ön. Det var värst vad tiden runnit undan. Och nu blir det bråttom. Men den ståtliga rauken \”Laikarn\” borta i Österberget, måste jag dock ha en bild av kosta vad det vill, och kan följaktligen inte ta vägen tillbaka över hjässan. Kvickt kommer jag i land och får på mig kläderna och nu börjar det en marsch genom en natur vars make jag aldrig tidigare upplevat.
Under de väldiga klipporna går färden. Jag klättrar över nedrasade klippblock, som det vill till att ta sig över. Hoppar över vattenhål och klänger mig utefter bergsidorna på de ställen där vattnet sköljer ända in under klippväggen, men måste likväl då och då stanna för att titta upp mot de makalösa stupen ur vars ugnar och skrevor alkfågelströmmarna ständigt och utan några avbrott rinner ut i lufthavet, och från vars hyllor gråtrutarna lyfta i flockar medan deras ljudeliga stämmor blandas till en öronbedövande orkester.
Någonstans däruppe har pilgrimsfalken, Karlsörymdens okrönte härskare, sitt bo, men just nu har jag inte tid att forska efter hans eleganta flygbild däruppe bland molnen.
Jag hastar vidare. Kommer äntligen fram till \”Laikarn\” och får mina bilder. Springer mellan väldiga klippras och kommer fram till några ställen där vågorna rullar i djupa grova brott in under den utskjutande bergväggen. Här kommer ingen torrskodd fram och det finnes inga avsatser på klippväggen som kan ge fäste för varken händer eller fötter. Jag tänker på att hela sällskapet kanske kommer att ge sig ut för att söka efter mig om jag dröjer för länge borta och plumsar i med kläderna på, att ta mig utför bergpynten. Alkorna flaxa och väsnas. De undra väl vad det är för en underlig kurre, som halkar därnere på den hala bottnen, där han skall försöka hinna runt den utskjutande bergsidan, innan nästa brottsjö begraver honom och hotar att dra ut honom på djupet, och de tycker väl att det ser komiskt ut, eftersom de väsnas så förskräckligt.
Äntligen har jag så passerat det sista, svåra stället och kommer fram till bodarna. Jag ser att dörren står vidöppen och drar en suck av lättnad.
— Nå kummar han, säger en grov basröst och jag hör att det är \”Bopparns\” stämma. Jag kliver in och finner mina kamrater resklädda omkring kaffebordet.
— Har Ni väntat länge? frågar jag skuldmedvetet.
— Nej, bara ett par timmar!; är det någon som säger.
— Hur tyckar han um oji (ön), säger \”Bopparn\” med glimten i ögat.
— Utmärkt, säger jag. Den är sagan själv. Men det finnes nog i alla fall någonting underligt förknippat med den.
— Så?
— Jo, tiden räcker inte till härute. Timmarna förefalla mig bara hälften så långa här som inne på Storlandet.
Arvid Ohlsson.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 februari 1943
N:r 47

Solljus — Havsbrus — Fågelspel

lyder den lockande rubriken på en smalfilm i färg, inspelad i en miljö av gråbruna, fågelomsvärmade klippor, ett blått hav och en solig himmel ute på Lilla Karlsö under de tre senaste somrarnas fågelhäcknings- och lammlydningsperioder.
Filmen är inspelad av fågelfotograferna Gösta Håkansson och Ragnar Nordström i Visby och textförfattare är hr Arvid Ohlsson i Vallstena.
Det har upplysts oss om att filmupptagningen som omfattar cirka 50 minuters speltid och bl. a. innefattar de mest fulländade bildserier från de branta, klippväggarnas alkfågelhyllor, från den rika fågelhäckningen på hjässan såväl som utmed stränderna, samt dessutom bilder från \”lamblydningen\”, ur växtvärlden o. s. v. har bekostats av Svenska Naturskyddsföreningen, under förutsättning att behållningen från visningarna av filmen kommer att avsättas till en fond för skydd åt gotländska lövängar.
Arbetet med denna film har på grund av kriget dragit långt ut på tiden och först under förra sommaren kunde inspelningen slutföras.
Nu ligger emellertid filmen klar och får enligt annons i gårdagens tidning sin premiär här i Visby söndagen den 21 febr. med tvenne föreställningar på Arbetareföreningens lokal, en kl. 6 och en kl. 8 e. m.
Som förspel till Karlsöfilmen visas en kort filmupptagning ur duvhökens liv. Inträdet till föreställningarna är 1 kr. och att tillslutningen av besökare kommer att bli livligt torde man ha skäl att fönvänta.

Gotlands Allehanda.
Fredagen den 19 februari 1943.
N:r 41

Med färgfilmare på Lilla Karlsö.

\"\"
Söderberget med den förkrympta lövskogen.

Den välbyggda och rätt stora motorbåten flyter på en nästan omärklig dyning in mot de lodrätt uppskjutande undervattensreven, som lysa genom klart, ärggrönt vatten, och ögonblicket efter skrapar förstävens köl mot de orubbliga, algerklädda strandklipporna.
Jag sitter längst bak i båten och uppfattar endast som i en dröm allt vad som härefter sker i min närmaste omgivning. Motorn hade visst stannat redan en god stund, innan båten tog land. \”Bopparn\” har ställt sig bredbent och manhaftig mitt i båten och håller denna stadigt med en åra mot stranden. Passagerarna har hoppat i land en efter en. Kameror, ryggsäckar och en del andra bylten ligger redan staplat i högar inne på stranden. Men ännu sitter jag kvar och bara stirrar. Först då den bredexlade, för mig då ännu skäligen obekante \”suderguten\” lagt ifrån sig åran, ställt sig med ett ben på stenblocket och det andra i båten samt räckt fram sin stadiga näve, vaknar jag ur förtrollningen.
Skall han int i land da ? låter hans lugna men samtidigt något spjuveraktiga stämma. Jag stiger upp, avböjer näven och klättrar med känslan av att begå ett sakrament över relingen, griper ett par kollin och traskar efter de andra upp till de små bodarna under bergväggen. —
Lilla Karlsö var ännu oupptäckt mark för mig denna vackra lördagseftermiddag i början av juni. Och som man möter någonting overkligt, någonting som man måste ha tid på sig för att kunna identifiera och fastställa som en påtaglig realitet hade jag nalkats den till en början liksom ouppnåeliga öklippan.
När den till slut likväl kom helt nära, hade jag blivit liksom förtrollad och stum inför allt det fantastiska som då liksom steg upp ur havet eller fram genom sagornas dunkel. Ja, trots att år gått sedan dess, kan jag ännu inte riktigt helt klargöra för mig själv vilka av öns sagolika stämningsvärden, som just då föreföll mig mest överväldigande. De stolta klippväggarnas monumentala resning över djupen, de höga, underligt skallande trutropen, som ekar så majestätiskt i bergen, eller alkfåglamas tallösa skaror, sittande på klipphyllorna, simmande på de blå vattnen eller svärmande med så besynnerligt hastiga vingrörelser omkring den annalkande båten. — Trutarnas rop ekar allt kraftigare, några får bräka uppe i berget, fågelmassornas vingslag brusar allt häftigare. — Vad var det för ett underligt sagans rike vi hade kommit till, tänkte jag, och steg över tröskeln till den av kvällens och de höga bergens skuggor redan famnade sjöboden.
Nu var det så att det motiv som kommit oss att efter alla förberedande detaljer med landstigningstillstånd, båtlägenhet och dylikt, göra denna resa hit ut till ön, inte bara bottnade i det mänskliga behovet av avkoppling, längtan efter att få leva i skönheten blandvildmarkens blommor och vilda djur o. s. v.
Vi hade åtagit oss uppgiften att tillsammans göra en färgfilm av ön. Vi skulle arbeta och njuta. Vi skulle syssla med fågelgömslen, filmkameror och ljusmätare däruppe i berghålorna och bakom klippblocken. Hela den där första aftonen höll egentligen på att alldeles gå förlorad bara för att vi måste gå igenom alla de förberedande momenten för detta arbete, som skulle ta sin början strax efter soluppgången påföljande morgon. Och snart nog vilade hela det övriga sällskapet, trötta efter dagens mödor därinne på britsarna bland den rika utrustningen.
Ja, det var en underlig sagans ö vi hade kommit till, och jag som dittills inte hade sett någon av Karlsöarna kunde omöjligt förmå mig att gå till vila.
Jag måste faktiskt ut ur boden och speja upp mot den höga, skrovliga klippan som i så majestätiskt formade terrasser lyfte sig mot kvällshimlen bakom bodarna. Alltjämt gormade de högljudda trutarna därborta i berget. Ett stycke längre norrut, där Österbergets väldiga klippvägg speglar sitt skrovliga ansikte i havet, pågår ännu den stora alkfågelsvärmningen. Ingen har sett, att jag lämnat boden, och medan kvällsmörkret faller går jag utmed stranden i sydlig riktning, åt det håll jag vid landstigningen sett att ön verkat mest tillgänglig.

\"\"
\”Bopparn,\”.

Jag följer en liten fårstig som går strax ovanför strandgruset, slingrande sig fram mellan berggrundens uppskjutande stenknallar och klippväggens stenras.
Kvällsvinden, som strömmar mot mitt ansikte, känns sval och ren och är fylld av havets dofter. Dyningens dova brus mot stranden ljuder mycket svagt. Jag klättrar over en stängselliknande inrättning, som tydligen användes vid hopdrivningen av de halvvilda fåren, och står snart framför en öppen slätt djupt nere under berget. Det är Söderslätt och härifrån ser jag nu de skarpa ljusblixtarna från fyren borta på \”Storön\”, men \”Storöns\” egna konturer äro utsuddade. \”Lillöns\” södra bergvägg, som jag däremot kan se avteckna sig på min högra sida, synes inte resa sig så brant som österbergets klippor och går nästan i det svaga kvällsljuset alldeles ihop med marken därborta, där slätten plånas ut. Kvällsvinden, som stryker över sluttningen, rasslar som i lövskog och när jag går så långt in mot berget, att jag kan se mot himlen, finner jag att hela bergsidan är kantad med underliga lövträd. Vildvuxna, förkrympta och halvtorra. De växa i skydd av bergsidan och se ut att fylla hela sluttningen med sin trollskog så långt. som hela den stora slätten löper ut mot väster.
Jag har vandrat ett stycke\’ utmed i sluttningen och går därunder inne mellan träden för att på grenarnas och bladens silhuetter mot himlen söka utskilja vad det är för träd som växa här utmed bergsidan. Kolossala klippstycken, som isen sprängt loss från de övriga bergkrönen, spärra gång efter annan min väg. Jag snavar över mindre stenblock, kullfallna trädstammar och ovanpå berggrunden löpande trädrötter. Vid en stor ask som jag lyckats identifiera, slår jag mig slutligen ned och plockar fram min pipa. Det jag satt mig på är en stor rot, som löper ut från trädet, och mot dess skrovliga bark knackar jag ur pipan. I detsamma blir det en väldig oro därinne i stubben. Först ett dovt, nervöst buller, som hörs ända ut i roten och så ett par kraftiga väsningar, ej olik dem som en stridslysten huggorm ger ifrån sig, då han reser sitt huvud ur stenröset. En liten stund sitter jag kvar och undrar starkt över, vad det kan vara för besynnerliga ljud, som kommer inifrån själva trädet. Lyser så med en tändsticka och upptäcker ett stort, gapande hål i trädstammen. Då jag släckt tändstickan och försöker titta ned i hålet ser jag tydligt två glödande punkter därnere i mörkret. Så ett nytt väsande och ögonblicket därefter kommer hon farande, slår emot i öppningan,, ramlar ned på marken, springer ett tag och får äntligen luft under vingarna. Förargad över att ha skrämt den ruvande fågeln av redet går jag bort från lövskogen och ut_ över den öppna slätten. Nog borde jag ha kunnat förstå att det var storskrak-honan, som ej tyckte om att bli störd mitt i natten under den pågående ruvvingen.
Nattimmarna gick och jag måste ha promenerat ett rätt långt stycke innan jag åter stod ute vid kusten. Havet var beslöjat av lätta dimmor och luften kändes kall och fuktig. Vipor, skrattmåsar och ett par yrvakna strandskator hade kretsat över mig och ropat. Får, som betat i smärre flockar ute på slätten, hade sprungit sin väg som skuggor och stannat, då de hunnit utom synhåll i mörkret. Det måste vara midnatt nu när jag nått fram till den plats där slätten smalnade av in mot berget och själva kusten åter övergick i terrass- formiga klippor. Den smala strandremsan jag följde under den åter uppstigande bergväggen gick efter en stund på ansenlig höjd över havet, som kluckade och sjöd emot uppskjutande sten-pallar. Ja, det var en underlig ö jag kommit till. Terrassen jag vandrade på i mörkret blev allt smalare, havet sjöd allt häftigare. På andra sidan reste sig åter klippväggen i väldiga formationer, stigen ledde ännu något uppför. En väldig grotta gapade till slut i bergväggen. I fyrljuset från \”Storön\” kunde jag svagt urskilja dess av naturen mejslade valv. Dit in i grottan gick jag till slut och ställde mig.
Hur långt in i berget den stora grottan sträckte sig kunde jag inte urskilja i mörkret, men av mina kamraters informationer förstod jag att det måste vara \”Sudervagnshus\” jag kommit till — grottan som ligger inom den västra delen av Söderberget.

\"\"
\”Laikarn\” framför Österberget.

Fyren, på \”Storön\” sänder ut sina ljusknippen över havet. Klippterrassens brant utanför grottan framträder och ljuset bildar en lång brygga på vattnet ända bort till \”Storön\”. Gryningen håller dock likväl på att inträda och mot den mulnande himlen, som välver sig över grottöppningen, ser jag en hel skara \”läderläppingar\” fladdra ut och in under valvet. Havet börjar brusa allt kraftigare mot pallarna därnere. Regnet har börjat falla. En liten fårflock kommer trampande stigen upp till grottan och fåglarna börja ropa i bergen.
Inne i grottan doftar det av fukt och lagrad fårspillning. Det droppar vatten ur det skrovliga taket, vars väldiga konturer snart kunna skönjas ända in på djupet, där \”läderläppingarna\” nu sökt sig längst in i mörkret. När jag stiger ut på branten och tittar ned ser jag de ståtliga trutarna segla över havet. Då går jag den lilla stigen tillbaka under Söderberget och klättrar uppför dess sluttning så fort detta går för sig —upp på öns hjässa för att därifrån få en överblick av \”Lillöns\” konturer, vilka efterhand framträda allt tydligare, trots att soluppgången denna morgon synes vara dömd att förblekna bortom \”Storlandets\” skymmande molnväggar.
Arvid Ohlsson.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Jakttiderna i länet.

K. m:ts beslut nu fattat.
Enligt de nu av regeringen utfärdade jaktbestämmelserna för innevarande år är jakt efter hare tillåten i Gotlands län med undantag av Fårön fr. o. m. 1 nov. t. o. m. 31 jan.
Regeringen har bestämt att på Gotland skall tjädern vara fridlyst t. v. under hela året och orrhöna t. v. intill utgången av 1941 samt rapphöns och vaktel med undantag av Fårön 16 november-30 september och på Fårön t. v. under hela året t. v. intill utgången av 1943. Vidare är alfågel t. v. fridlyst under hela året vid Stora och Lilla Karlsö.
K. m :t har bestämt att tiden för jakt efter vanlig räv på Gotland under jaktåret 1 juli 1940-30 juni 1941 skall vara 1 november t. o. m. 28 februari.
K. m :t har bifallit Gotlands skarp-skytte- och jägargille förslag att jakttiden på fasanhöna framflyttas en halv månad och omfattar förra hälften av november, varigenom jakten börjar samtidigt i Stockholms och Gotlands län. Jakttiden för fasanhöna på Gotland med undantag för Fårön har i enlighet härmed bestämts till 1-15 november. Jakttiden för fasantupp har med undantag av Fårön, där jakt på fasan t. v. är förbjuden fastställts till 16 oktober-15 november.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 17 juni 1940
N:r 137