Vid havsdyningens svala brus mot strandens vita grusvallar vaknar jag några, timmar senare på min hårda brits därnere i strandboden. Jag hör tassande fotsteg på golvet. Rummet är starkt upplyst men jag måste likväl gnugga mig i ögonen ett tag innan jag helt vågar lita på deras vittnesbörd.
Breda strimmor av solljus faller nämligen genom den östra långväggens fönster in över bodgolvets breda plankor. Vinden sveper frisk från havet och det verkar faktiskt vara önskeväder.
Ännu när, jag vid det första grynings-ljuset gick min rond. däruppe på hjässan under de väldiga havs- och silltrutflockarna hade regnet fortsatt att falla och tulkörtbestånden, som jag därunder strukit mina byxben emot, hade givit ifrån sig hela kaskader av klaraste vattendroppar. Nu måste vädret vara ypperligt för filmarbetet. Mina kamrater, de två fotograferna, har redan lämnat sina britsar och sedan vi kokat vårt morgonkaffe på spritköket därute i det andra rummet i boden, befunno vi oss snart på den plats, där vi skulle ta itu med dagens första arbetsuppgift. Det var vid det stora Scholopendriumbeståndet, som nu låg vackert belyst av morgonsolen strax ovanför den ganska lättillgängliga klipphyllan därborta i Österberget.
Den sällsynta växten, som blivit kallad ”Sveriges raraste växt”, filmades i olika omgångar, där den ännu orörd av de sista, svåra köldvintrarna hängde sina mörkgröna bladtungor ut ur bergsspringorna ovanför klipphyllan. Alkor och trutar väsnades i berget eller flögo ute över det soliga havet och vi kände oss ovärdiga men likväl överväldigade och lyckliga inför allt det som naturen med så slösande hand strödde inför våra ögon.
När filmningen av det praktfulla beståndet var klart, gingo vi åter tillbaka utmed bergsidan, hämtade fågelgömslena i boden och fortsatte så utmed österberget ännu ett stycke söderut för att utmed stranden av Söderslätt och under Västerbergets sydligaste klipparti sätta igång med den egentliga fågelfilmningen.
Vi hade nu ordnat det så, att en av. fotograferna satte upp sitt hopfällbara gömsle vid några havstrutbon på sydkusten, där en egendomligt helvitfärgad trut rörde sig mitt inne bland de andra havstrutarna. Själv kom jag att följa den andra fotografen till några berghyllor ej långt från ”Sudervagnhus” för att vara honom behjälplig med att fånga några bildserier av därstädes häckande sillgrisslor och tördar.
Solen hade nu hunnit förflytta sig så att den lyste in över hyllan, där även under tidigare år sillgrisslor och tördar brukat häcka. Men redan då vi blott befann oss en liten bit på väg upp till deras boning, lämnade de den och sina vackert färgade ägg åt sitt öde, svirrade ned på havet och simmade långt ut på djupet, medan den av undervattensklippornas tång och alger färgade dyningen i mjuka, grova brott rullade in mot bergväggen.
Det var varmt på hyllan och utrymmet för oss båda är trångt när vi stående någorlunda upprätta försöka montera upp och göra fast gömslet intill den släta väggen. Vi måste röra oss försiktigt för att ej förlora balansen och trilla utför men till slut står dock det hela någorlunda säkert på sin plats. Vi kryper in och stänger ingångsöppningen, kameran göres klar och genom titthålen i duken följa vi sedan allt vad som försiggår därnere på havet, uppe i luften och inom vår närmaste omgivning däruppe i det solbelysta berget.
Vi äro nu försvunna ur fåglarnas åsyn, men det dröjer länge, innan de ihållånde varningsropen tystnar och fåglarna, som häcka vid stranden, på klippterrasserna runtom vår hylla samt uppe bland Västerbergets väldiga tinnar, återgår till ruvningen eller hänger sig åt maklig vila på eller invid sina boplatser.
Gråtrutar, havstrutar och silltrutar från bergen, från hjässan och från stranden längre bort seglar i vida bågar förbi göm- slaväggen, som vetter mot havet. Ett par tobisgrisslor komma svirrande. Sillgrisslor, tördar, svärtor och ejdrar flyga eller simma ute på havet. Strandskator kretsa parvis och skriker över stranden bort åt Söderslätt och svalor, som murat sina bon på bergväggarna ej långt ifrån vår egen hylla, ilar fram därute i lufthavet och går därunder med full fart rätt upp i bohålet, varvid de i sista ögonblicket bromsar upp den vådliga hastigheten med vingarna.
Men våra egna tördar och grisslor göra sig ingen brådska. Just nu simma de och dyka på den vaggande blå dyningen ett gott stycke ut från berget och röra inte simfötterna mera än vad som är nödvändigt för att motverka vattenströmmen, som ovillkorligen skall ha iväg dem österut. Andra tördar och grisslor komma och slå ned hos dem och börja även de låtsas, som om de aldrig mera tänkt att svinga sig upp från det ljuvligt vaggande havet. Efter ett par timmar började vi bli otåliga. Det surrar i lederna av den hopkrupna ställningen. Klippan är hård och gränslöst skrovlig, men vi behärska oss alltjämt och äro tysta. Då äntligen lyfter helt oväntat en av fåglarna därnere. Genom titthålet ser jag den ögonblicket efter som en mörk klump i lufthavet och hur den med svirrande vingslag närmar sig vår hylla. I nästa sekund står den på hyllkanten två meter från dukväggen. Kameran surrar. Fotografen andas tungt och jag hjälper till att dra på urverket. Ljudet tränger genom duken, fågeln lägger huvudet på sned och tittar bakåt, fläktar sig med vingarna och vänder slutligen den vita bröstsidan mot oss. — Det var en vacker sillgrissla.
Vi stannade ännu en god stund i gömslet och filmade därunder såväl tördar som sillgrisslor, då de så småningom kommo och slogo till på hyllan, sökte upp sina ägg och satte sig att ruva på dem inne i hålorna eller på utskjutande hyllor ovanför i berget. Men när vi omsider funno bildtagningen här vara tillfyllest, bröto vi gömslet och togo oss åter nedför bergsidan.
Min kamrat grep sig nu an med nya bildtagningsuppgifter längre bort i berget och som den andre unge mannen som bäst höll, på nere vid kusten med filmningen av de stora havstrutarna, beslöt jag att på egen hand och ute i friska luften njuta av de timmar, som ännu återstod, innan vi måste vända kursen mot Storlandet.
Jag går tvärt över slätten bort till den lilla myren, där vissa myrfåglar såsom rödbenor, skrattmåsar och vipor häcka. Hittar strandskatans, silvertärnans och strandpiparens bo utmed kusten. Ser på de ilanddrivna vrakspillrorna och de stora, väldiga ankaren därute på pallarna som nu sköljas av vita bränningar. Och viker slutligen av bort till lövskogen under Söderberget, där jag nu vid dagsljuset får en tydligare uppfattning av den underliga vegetation, som förekommer såväl nedanför själva bergets sluttning som bland stenramlet och på själva bergväggarna.
De tvinande, förkrympta träden bildar den underliga ”trollskogen”, som man numera begärt att få fridlysa, men det finnes dessutom andra finesser här inom växtvärlden, som man knappast vågat vänta. På den underliga rauk som kallas ”Stalen” och som sticker upp sitt gråa huvud ett stycke bort bland de nedrasade klippstyckena skönjer jag en liten oxel längst upp mot den kala hjässan. Murrutan växer i bergskrevorna nästan överallt och murgrönan hänger i stora flokar utefter den släta bergsidan. Mandelblomman doftar mellan stenarna under berget likaså vildrosen. Och strax innan jag nått den höga trätrappan, som leder upp till öns hjässa, har jag inom en liten taggtrådsinhägnad vid bergväggen påträffat ännu en av Sveriges sällsyntaste växter, ”Karlsösalladen” (Lactuca quercina), som gjort ”Lillöns” namn aktat och känt bland botanister långt ute i vida kretsar.
Jag har gått upp för trappan och står åter på öns nu solbestrålade hjässa. Följande Österbergets brant ser jag snart de grå bodarna därnere under berget. Havet ligger utbrett som ett blått sidentäcke runt om öklippan med små vita krusningar över pallarna. Vita men silvermantlade gråtrutar segla djupt nere under klippkrönet, avtecknande sig mot det blå havet. Tördors och grisslors svartvita radband flyta där i oräkneliga gyttringar och när jag går ett stycke ned på den kullriga, gröna slänt som sluttar tvärt dit som den släta klippväggen sedan sänker sig hundra alnar lodrätt ned mot pallarna och havet storma de ned från sina hyllor och ut ur sina hålor.
Slänten blir allt kullrigare, — en riktig ”Djävulens kälkbacke”, som Bengt Berg kallade den, och även om jag vet att korpen, som nu seglar däruppe, skulle bli glad om jag ville fortätta så länge, att jag råkade slinta, drar jag mig allt längre upp på hjässan. Gör så en avstickare bort till den ensamma asken, till ”Helveteshålet” och slutligen ända bort till ”Råisu”, det lilla stenröset, som markerar öns högsta punkt på en av de uppskjutande bergshöjderna ovanför ”Nordervagnhus” och de väldiga ättestuporna i Västerberget.
Under hela vandringen hänga de väldiga havstrut- och silltratflockarna, som häcka i kolonier häruppe, över mitt huvud och man nästan knäar under massans ljudeliga skrän och de tusende tunga vingslag de presterar. De ha ägg nu allesami man i sina bon, som ligga spridda bland 1 tulkörtbestånden och på de uppskjutande i stenknabbarna.
Där klipporna vänder sina ansikten mot i norr stannar jag en liten stund och tittar ned över den lilla slätten nedanför, vars underliga skog av raukar reser sig bland i de betande fåren. Ett par korpar flyga i förskräckta ut ur ett hål i bergslänten strax under mina fötter. Borta på Storön skymtar jag genom soldiset den vita fyren ovanför öns egna mörka konturer. Snart hittar jag en liten stig som leder nedför den här ej allt för branta bergsidan.
Jag har klättrat ned för den branta slingrande stigen utmed bergsidan, tittat på alla de underliga raukarna, hållit på att bryta nacken av mig, då jag beundrat, resningen på Österbergets klippor, som nu med sin nordligaste del trädde fram i en så underbar sidobelysning, då solen höll på att nalkas den nordvästra horisonten.
Trutarna svärmade i massor utanför bergväggen och längre bort drogo tusende grisslpr och tördar mellan klipporna och havet. Jag kunde inte slita mig från denna plats utan en bild av denna sagomiljö men avstånden bli för nära. Då ser jag en uppskjutande häll en liten bit ut i från stranden. Vattnet är inte så djupt i Jag tar av mig kläderna, håller upp kameran och vandrar ut till klippblocket.
Just som jag tagit bilderna hör jag hur en motorbåt nalkas kusten, och lägger till borta vid bodarna. Jag tittar på solen. Den står allt bra nära horisonten. Klockan sju skulle vi samlas i bodarna för att resa ifrån ön. Det var värst vad tiden runnit undan. Och nu blir det bråttom. Men den ståtliga rauken ”Laikarn” borta i Österberget, måste jag dock ha en bild av kosta vad det vill, och kan följaktligen inte ta vägen tillbaka över hjässan. Kvickt kommer jag i land och får på mig kläderna och nu börjar det en marsch genom en natur vars make jag aldrig tidigare upplevat.
Under de väldiga klipporna går färden. Jag klättrar över nedrasade klippblock, som det vill till att ta sig över. Hoppar över vattenhål och klänger mig utefter bergsidorna på de ställen där vattnet sköljer ända in under klippväggen, men måste likväl då och då stanna för att titta upp mot de makalösa stupen ur vars ugnar och skrevor alkfågelströmmarna ständigt och utan några avbrott rinner ut i lufthavet, och från vars hyllor gråtrutarna lyfta i flockar medan deras ljudeliga stämmor blandas till en öronbedövande orkester.
Någonstans däruppe har pilgrimsfalken, Karlsörymdens okrönte härskare, sitt bo, men just nu har jag inte tid att forska efter hans eleganta flygbild däruppe bland molnen.
Jag hastar vidare. Kommer äntligen fram till ”Laikarn” och får mina bilder. Springer mellan väldiga klippras och kommer fram till några ställen där vågorna rullar i djupa grova brott in under den utskjutande bergväggen. Här kommer ingen torrskodd fram och det finnes inga avsatser på klippväggen som kan ge fäste för varken händer eller fötter. Jag tänker på att hela sällskapet kanske kommer att ge sig ut för att söka efter mig om jag dröjer för länge borta och plumsar i med kläderna på, att ta mig utför bergpynten. Alkorna flaxa och väsnas. De undra väl vad det är för en underlig kurre, som halkar därnere på den hala bottnen, där han skall försöka hinna runt den utskjutande bergsidan, innan nästa brottsjö begraver honom och hotar att dra ut honom på djupet, och de tycker väl att det ser komiskt ut, eftersom de väsnas så förskräckligt.
Äntligen har jag så passerat det sista, svåra stället och kommer fram till bodarna. Jag ser att dörren står vidöppen och drar en suck av lättnad.
— Nå kummar han, säger en grov basröst och jag hör att det är ”Bopparns” stämma. Jag kliver in och finner mina kamrater resklädda omkring kaffebordet.
— Har Ni väntat länge? frågar jag skuldmedvetet.
— Nej, bara ett par timmar!; är det någon som säger.
— Hur tyckar han um oji (ön), säger ”Bopparn” med glimten i ögat.
— Utmärkt, säger jag. Den är sagan själv. Men det finnes nog i alla fall någonting underligt förknippat med den.
— Så?
— Jo, tiden räcker inte till härute. Timmarna förefalla mig bara hälften så långa här som inne på Storlandet.
Arvid Ohlsson.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 februari 1943
N:r 47