Efter Hågra korta ströftåg på Gotland har mången turist — såsom man hört — ansett sig kunna beteckna det gotländska iandskapets lynne såsom enformigt, entonigt, enahanda och på sin höjd såsom mildv täckt och vänligt. Men dermed hafv; desse turister också röjt sin fullständiga obekantskap med öns strandpartier, som dock utgöra en betydlig del af den snala öns hela område och som erbju da tarika, för djerf, vild och frisk skönhet högligen utmärkta landskaps-taflor. De, som om vår ö yttrat ofvan anförda döme, hafva icke skådat Hoburgen, icke ????rgarns-berget, icke Lauters pyntar ???? Fårö), icke Röfvar Liljas håla vid ????klint, icke Solberget vid Slitehamn, ???? för öfrigt icke de andra oräkneliga grupperna. af stenjättar (eller raukar), hvilkas väldiga gestalter på stränderna stå såsom härdade, men i mångtusen-årig strid med hafvets böljor illa åtgångna och svårt stympade skyltvakter.
Och framför allt — de hafva icke skådat de båda gotländska sido-öarna, Stora och Lilla Karls-ö — dessa i fallaste mening pittoreska klipp-öar, belägna vester om och nära till det gotländska fastlandet, vidpass 4 1/2 mil söder ut från Visby.
Enhvar af dessa öar bildar en hög och skoglös bergslätt: blott på några smala strandremsor finner man af naturen anlagda, förtjusande små trädgårdar med yppig grönska och lummiga löfträd. Dessa öar äro bebodda endast af vilda, för sitt läckra kött vidtberömda får i hundradetal, af larmande sjöfågel i tnsendetal, och dessutom af en ännu föga betydlig koloni af skygga harar. Åt geologen (som studerar jordskorpans daning), åt botanisten (som älskar blommornas fagra verld), åt zoologen (som egnar sin forskning åt djurens lif) bjuda dessa öar rika håfvor, åt jägaren bjuda de ännu rikare, men åt målaren de allra rikaste.
Det är de tvärt afhuggna stränderna — de här och hvar öfver vattnet dristigt hängande klipporna med deras sönderslitna konturer — de genombrutna bergväggarna — de stupande stalpen — de fantastiska stengestalterna — de oräkneliga, stundom väldigt djupa grottorna, som äro fårens nattherbergen och som (i förbigående sagdt) gömma i sitt inre så rika lager af yppersta >guano», att dessa skulle kunna åt hela socknars åkertegar förläna egyptisk fruktbarhet — vidare : de kringslungade; af förstenade vattendjur bildade, färgrika marmorblocken — de hit och dit lutande, stundom finslipade kalkstens-ytorna — allt detta, omgifvet af det än mildt glittrande, än vildt skummande hafvet, skänker här åt vandraren eller klättraren talrika öfverraskande, hänförande eller rent af öfverväldigande taflor. Till den forna hansestaden på Gotland färdas mången, för att se ruiner af vackra menniskoverk, hvilka dock hafva endast fem eller sex århundradens ålder; men på dessa öar finner man ruiner af naturens, i en oberäknelig forntid skapade, vida väldigare verk — ståtliga, fästnings-lika bergmassor, mot hvilka hafvet har kanske i tusen sinom tusende år lupit till storms, och hvilka det ibärdigt har underminerat och delvis söndersprängt.
Den af professor A. T. Gellerstedt tecknade tafla, som pryder detta blad, visaren del af Stora Karlsö\’s yttre gestalt: man ser här den s. k. Norderhamn med sina talrika fiskarebodar, och längst bort den med sin öfra del långt framspringande udde, som fått det betecknande namnet »Utfall».
Bland öfriga märkliga partier på denna ö må nämnas: »Hässleby-lada», liknande en hög, smal port och formad af en grof, lutande pelare, som upptill, liksom en kontrefort, stödjer berget; — »Stornasar», en, liksom »Utfall», utskjutande klippa, liknande en ofantligt stor näsa (hvaraf också dess namn); — »Tjufhålet», ett stort rum inne i berget, der utrymme finnes för några hundra man, och dit man endast kan komma på den vådligaste stig; — »Rindhålet», en af rind (murgrön) rikt och vackert dekorerad fördjupning uppe i en, nära ett par hundra fot hög vägg, vid hvars fot vågorna bryta sig; — »Spang-ände», i öns nordöstra hörn, en hög och starkt framspringande udde, m. fl., som det här icke är möjligt att ens i korthet omtala.
Ingen mensklig odling har någonsin blomstrat på dessa öar — åtminstone finnas icke här några af menniskohand uppförda minnesmärken, vittnande om fredliga eller krigiska värf. Dock finnes det, t. ex. på Stora Karlsö, några ställen och några. namn, som dunkelt erinra om att menniskor här någon tid hafva lefvat, bedt, arbetat och slutat sitt jordiska lif, t. ex. »Altaret» och »Lauphargi» (altarrummet), »Smidgård» (smedernas gård), »Bryggan>», der de, ur de rika marmorbrotten på 12- och 13-hundratalen huggna block, som. man i många : gotländska kyrkor beundrar, utskeppades, samt »Kyrko gården», der mången stenhuggare, efter sitt hårda arbete på den ensliga ön, fick hvila i vigd jord.
Men saknas här historiska minnen, så fiones det så mycket mer af sagor och sägner — om röfvare till sjös och till lands, hvilka här i grottorna gömde. sig och sitt stulna gods, om hit bortröfvade jungfrur, om jungfrur, som i hemlig gång under berget och hafvet vandrat ända till det gotländska fastlandet — samt om konung Valdemar Atterdag\’s här (år 1361) sjunkna skepp, som hade en del af det rika Visby-byfet om bord, och om konung Eriks af Pommern strandning och underbara räddning (år 1433) någorstädes på stranden af Stora Karls-ö.
I den gotländska jagtens historia hafva dessa öar nyligen kommit att intaga ett märkligt rum. År 1880 stiftades nämligen af grefve R. Horn, frih. E. v. Vegesack, herrar P. Lagerberg, W. Wöhler, m. fl, ett bolag, kalladt »Karlsö djurskydds- och jagtförenings bolag», med syfte, såsom bolagets namn antyder, att på dessa öar skydda djurlifvet samt att, i den mån vildstammen medgifver, der årligen och på lämplig tid anställa ordnad jagt. För detta ändamål har bolaget af öarnas ägare, som äro landtbrukare i Ejsta och Fröjel, öfverenskommit om arrende af jagträtten på 50 år; på »Storön» har en hargård blifvit inrättad, sommarbevakning anordnad, ett trähus uppfördt, för att bereda jägarne tak öfver hufvudet och så medelst bespara dem obehagetatt, såsom förut, nödgas ligga i grottor eller i fiskarbodarnas, af flere skäl, otrefliga lafvar. Bolagets syfte är berömvärdt, och man bör nu hoppas, att det varder slut på den olofliga och okynniga både jagt och äggning, som här i långliga tider bedrifvits. Man bör nu hoppas, att dessa härliga öar skola få behålla sitt rika, muntra, susande fågel-lif, och att de mellan klipporna- skuttande hararna skola i fred och ro för tjufskyttar få förkofra sitt menlösa, matnyttiga slägte, samt, i förening med de likaledes matnyttiga, präktiga fårahjordarna, i all framtid få idylliskt lifva den egendomligt storartade, vildsköna lokalen.
C. J. Bergman.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 Oktober 1885
N:r 82.