Dag: 19 juli 2026

Sedan i tisdags ligger ute vid Skeppsholmen ett fartyg af underligt utseende: ett högt liggande skrof,.på hvars bjärt röda botten i meterhöga bokstäfver läses ordet Kopparstenarne.
Det är ett fyrfartyg, en af dessa fytande öar som placeras till varning för seglaren öfverallt i viktigare segelleder, där ett grund, ett undervattensskär är särskildt farligt för lif och gods, men där omständigheterna icke tillåta uppförandet af en fyr. Tidigt på våren, så snart sjöfartens början kan väntas, ångar den flytande fyren genom drifvande isflak ut till sin station, låter sitt ankare gå och ligger sedan stilla, orörlig sommaren och hösten igenom till dess den inbrytande vintern och sjöfartens upphörande göra dess tjänster obehöfliga.
Men låtom oss stiga ombord på Kopparstenarne och af en af dess besättning höra något om denna simmande, människobygda ö. Vi mottagas. vänligt — för dessa män som åtta eller nio månader af året äro hänvisade nästan uteslutande till hvarandras sällskap kännes det nästan som en befrielse att få se ett nytt ansikte, höra en ny stämma. Och medan mannen visar oss omkring på fartyget, berättar han oss ett och annat om det ensliga lifvet därute på samma fläck af det böljande, ödsliga hafvet, Han är icke mångordig, nyttjar inga målande uttryck, men under de knappa meningarna har det sig icke svårt att upptäcka stämningar och känslor som fostrats under månaders förvisning ute bland stormar och dimmor, skrifver en medarbetare i D. N.
Fyrfartyget Kopparstenarne har sin station vid grundet af samma namn, tre mil norr om Gotska sandön. Det utgick till sin post den 20 Mars detta år och återkom den 6 December. Åtta och en half månader har det således legat därute, under hvilken tid det en gång i månaden medelst roddbåt satts i förbindelse med Sandön, hvilken ö själf består sig med bud till och från Fårösund den förste i hvarje månad. Man får på sådana platser icke vara u?????lor nyfiken på dagens händelser ute i stora världen.
Fyrfartyget har alltså genom is och dimmor med all den kraft dess maskin kan utveckla — och det är endast 35 hästkrafter — brutit sig fram till sin station. Spelet går, den jättelika’ järnkättingen, den på hvilken icke blott detta utan många andra fartygs säkerhet beror, löper ut på 24 famnars vatten. Det egendomliga, för fyrskepp alldeles specifika, skålformiga, en och en half ton tunga ankaret når bottnen och så ligger Kopparstenarne förankradt på sin post, såsom det skall göra under inemot tre fjärdedelar af året. Den egendomliga s. k. toppkulan, hittills delad i två från hvarandra skilda halfklot hissas upp efter masten och bildar ett slags ballong, hvilkens ändamål är att tillkännagifva för seglaren att fyrskeppet ligger på sin station och att i dess närhet hota död och undergång.
På kvällen, då mörkset faller öfver hafvets oändliga, sorgsna rymder, klättrar en väldig glaslanternin, strålande af skenet från åtta lyktor, ur fyrhuset på däck upp efter masten och stannar där uppe, lysande milsvidt omkring. Men skulle ändå ett fartyg, drifvet af stormen eller narradt vilse i dimman, komma grundet för nära, då sända signalkanonerna sin dånande varning genom misten, genom stormens tjut och vågornas fräsande.
Så ligger Kopparstenarne som en säkerhetsvakt därnte i Östersjön, och så har den legat under 13 seglationsterminer, under hvilken tid ingen olycka inträffat i dess närhet. Om detta fartyg, kan i vidaste mån sägas att det fylt gin uppgift.
Kopparstenarnes besättning består af sju man, fyrmästaren, två fyrvaktare och fyra biträden. Utom kajuta för schefen innesluter fartyget en liten hytt för hvarje man. Skansen med dess trängsel och osundhet är där alltså en öfvervunnen ståndpunkt. Kök och penterier äro rymliga och bekväma, bredvid ett af de senare ligger fotogenförrådet, 1,620 liter, för fyrens behof.
Huru tillbringar då manskapet de långa dagarna därute i sin afskilda värld, fjärran från land och från hvarje annan mänsklig varelse?
Det'” skulle vara att framställa lifvet därute i alltför ljus dager om man kallade det gladt. Visserligen saknas icke sysselsättning: man har ett nästan dagligt göra med att skrapa fartyget fritt från rost, att se om fyrenslampor, putsa föremålen på och under däck o. s. v. Men detta kan ej fylla ut sommarens långa dagar eller. böstens ännu längre kvällar. Då händer det att någon af besättningen tager fram en dragharmonika, man samlas på mel landäck, där man har skydd mot regn och kyla, och så lyssnar man och nynnar itimtal till musiken. Eller också berättas historier, men förrådet tryter snart och då kommer melankolien med hela sin tyngd och lägger sig öfver bröstet. Då blir den öde vattenrymden än dödande enformig, än hotfullt brusande, till en hatad fiende, och man längtar med hela sin själs styrka till land, land med dess fröjder, dess mångskiftande lif och glada människor, den härliga, varma, torra landbacken, där man slipper hafvets eviga fuktiga kyla — och där man får så mycken god mat.
Ty maten, det är något som vållar folket på den flytandel ön därute en hel del försakelser. En gång i månaden provianterar man från Sandön, hvars sandiga mark icke producerar annat än skogsbär, men ej ens ger foder åt de få kreatur som de tre, fyra familjerna därute bhålla sig med. -Sandön får ju alltså själf regelbundet proviantera från Fårön, och så kommer det sig att hvad fyrskeppets manskap får är nästan uteslutande salta varor — utom brödet, förstås. TIbland försöker man därför sin fiskelycka, och det händer. att man nog får färsk strömming att växla om med för en eller annan gång. Då är det fest ombord på Kopparstenarne.
Men tiden går mot jul; det blir ödsligare på Östersjön, till sist nästan tomt. Då halar fyrfartyget in sitt ankare, fyren släckes för sista gången, toppkulan faller i sär och hänger med en hälft vid hvardera vanten. Så fort den kan — hvilket vill säga med sju knops fart — sträfvar ångaren upp mot Stockholm, landet, hemmet, där hundra nyheter möta och där man får hvila sig vintern öfver och bland människor under sotad ås glömma de tröstlösa dagarne bland suckande, sjungande rågor.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 December 1898
N:r 191