Från landsbygden.

Klinte, 3 Nov.
Den sorgliga händelse, som tilldrog sig under den hårda stormen 24 och 25 sistlidne Oktober med åtskilliga fiskare från Fröjel socken, har djupt uppskakat befolkningen på nämda ort. Särskildt är sorgen och saknaden stor hos efterlefvande föräldrar, makar och barn, hvilka så plötsligt blifvit brröfvade sina bästa jordiska stöd. Den 2 dennes jordades på Fröjels kyrkogård två bland de omkomne, nämligen husbonden vid Gustafs J. M. Stenberg, född i Ejsta, 60 år gammal, efterlemnar maka, svärmor och tre barn, samt husbonden vid Gustafs O. P. Nährström, 47 år gammal, efterlemnar hustru, fader, moder och syster.
Förloppet vid den olyckshändelse, som kräfde dessa offer, kar redan förut i denna tidning blifvit omtaladt. Då detta skrifves, saknas ännu två båtar med inalles 7 man, alla från Fröjel socken. I första båtlaget voro 4 man, nämligen husbonden vid Gustafs, boende på annexens grund, K. J. Ekström född 1851, efterlemnar hustru, fader, moder och 3 barn; Samuel Nyman på Bottarfve grund, husbonde vid Gustafs, född i Väte 1837, efterlemnar hustru, svärfar, och 4 barn; husbonden vid Bossarfve L. N. Gottberg, född i Grötlingbo 1851 efterlemnande hustru, svärfar, svärmor och 3 barn samt husboade-sonen vid Roftvide P. A. Iogmansson, född 1863, efterlemnar fader moder cch 2 syskon.
I andra båtlaget voro 3 man, nämligen busbonden vid Nymans N. J. A. Nymander född 1836, efterlemnar fader, moder och broder; husbonden vid Gustafs O. A. Jacobsson, född 1850, efterlemnar moder och 3 syskon, samt arbetaren på Bottarfve grund J. J. Jacobsson, född 1825, efterlemnar hustru. Alla dessa, som oaktadt ifriga efterspaningar ej försports hafva säkerligen omkommit. De lade utrakt i vester från Fröje’stranden och satte sina strömminggarn ej synnerligen långt utanför Stora Karlsö, der de befunno sig då stormen öfverraskade dem. Båtarna, som de begagnade, voro nästan nya och för säkerhetens skuld hade de försett sig med både kompass och lanternor. Detta är allt, hvad vi för närvarande veta berätta om denna sorgliga tilldragelse. Flere bland de hädangågnes familjer befinna sig tyvärr i ganska tryckande ekonomiska omständigheter.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 7 November 1887.
N:r 89.

Om en äfventyrlig seglats

skri!ves till Stockholms Dagblad:
Den 24 Okt. vid middagstiden atseglade lotsförmannen I. N. Sundahl i Klintehamn, åtföljd af en man, med den numera i Klintehamn stationerade gamla Fårösundslotskuttern från Klintehamn till Stora Karlsö. Lasten bestod af björkved för fyrens räkning, något möbler m. m. till fyrmästaren och dennes familj. Vinden var god och laber, hvadan färden till ön fördröjdes till kl. 6 samma daga afton.
Sedan den omnämda familjen jämte något af de smärre sakerna blifvit ilandförda, måste kuttern, till följd af den tämligen hastigt utbrutna nordostliga stormen, försöka att komma ur hamnen, men vid utkryssningen i den svåra sjögången och mörkret — klockan var 9 på aftonen — nekade kuttern vända för refvet, som bildar den s. k. norderhamnen på Stora Karlsö och genast kastades ankaret, men innan kuttern hann att >se upp>, törnade den på refvet. Folket måste nu för de alltjämt öfverspolande brottsjöarne söka skydd i skansen, Denna fyldes dock delvis med vatten.
Olyckan märktes ej från fyrea förän följande dag den 25. Sjön, som snart nog vräkte upp båten på 2 fots vatten, var så svår att någon bergnivg af folket ej var tänkbar och ej heller kunde de på vraket rimligtvis vänta någon hjelp. En lång natt tillstundade åter för de stackars menniskorna på vraket, hvilka genomvåta och skälfvande af köld och hunger väntade hvarje ögonblick att vraket skulle vridas loss från refvet samt försvinna i djupet.
Veden hade strax blifvit dels utkastad för att lätta båten, dels bortspolad.
Förrän 26 kl. 1/27 på morgonen hade vinden ej bedarrat och förlossningens timme slog för de nödstälde, ty då kunde fyrpersonalen komma vraket så nära, att bergning blef möjlig. Kuttern, som var ämnad till kommunikationsbåt mellan Klintehamn och Stora Karlsö, hade svingat rundt flera slag på refvet och var naturligtvis vrak. Personerna hafva nu lyckligt och väl kommit till sina hem och sina anhöriga i Klintehamn. Hvad men de kunna erhålla af det långvariga vistandet, två nätter och en dag, på vraket, kan man ej veta. De äro dock jämförelsevis nu krya.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 4 November 1887.
N:r 88.

Till stora Karlsön

är nu jagtbolaget ensam ägare, sedan den sista lotten idag af bolaget inköpts. På ön börja i nästa vecka omfattande planterin gsarbeten, då 10 tusen skogsplantor af ek, ask, alm och lönn komma att utsättas.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 4 November 1887.
N:r 88.

Fiske och hamnanläggningar.

Då hushållningssällskapet genom uppsägande af det till Herta salteribolag lemnade räntefria lånet å 1,000 kronor äger till sitt förfogande medel, afsedda till fiskerinäringens förbättrande, har fiskeri: tillsyningsmannen dr Kolmodin hemstält, att en del, högst hälften af nämda belopp, måtte anslås till bestridandet af utgifterna för verkställande af lokala undersökningar och uppgörande af förslag å de omkostnader, gom kunna blifva erforderliga för förbättrandet af hamn- och landningsplatserna vid Ihreviks, Nyhamns och St. Karlsö fiskeplatser. Hvad Ihbrevik sngår, hafva redan samtlige dervarande fiskare i en till k. m:ts bef. stäld skrifvelse framhållit de olägenheter vid fiskets idkande, som der för närvarande äro för handen, då bottnen närmast utanför ländningarne är uppfyld af stora stenar, hvilka, då pålandsvind är rådande, göra såväl utgåendet till sjös som än mer landningen i hög grad svår och lifsfarlig, så att fiskarena derstädes, då för öfrigt gynnsamma förhållanden för fiskets idkande äro för handen, förhindras från att gå ut eller ock, om de befinna sig ute, ofta äro nödsakade att söka in vid Lickershamn eller annan plats för att icke riskera lif och gods genom att landa vid eget fiskläge. Det är tämligen klart att denna olägenhet skalli hög grad menligt inverka på fiskets bedrifvande å denna plats, som för öfrigt har rätt gynnsamt läge såväl för bedrifvande af strömmings- och torsk-, som ock iax- och flundrefiske och der rätt ofta, då strömmings och torskfisket på andra ställen felslå, icke obetydliga fångster hafva gjorts. Afkastningen af fisket kan beräknas till omkriog 5,000 kronor för år.
I ofvan nämda skrifvelse anhålla fiskarena om ett bidrag å 800 kronor till förbättrandet af hamnen och hafva vidfogat ett förslag å de omkostnader, som enligt deras förmenande dervidlag skulle vara erforderliga, men då ett dylikt kostnadsförslag skall för att af vederbörande till pröfning och godkännande kunna upptagas vara uppgjordt af i frågan fullt kompetent person synes det, anser dr. K., nödigt att sådan person tillkallas för verkställande af undersökning oeh afgifvande af derpå grundadt kostnadsförslag.Vid Nyhamns fiskläge i Lummelunda socken äro olägenheterna ungefär af samma beskaffenhet som vid Ihrevik och skulle förbättringen der äfvepledes hufvudsakligen bestå i sprängning af utanför landningarne liggande klippblock och fast häll. De på senaste åren timade olyckshändelse:na hafva nogsamt visat de faror, för hvilka dervarande fiskare (särskildt vid landningen) äro utsatta och tala för önskvärdbeten af en förbättrivg i landningsplatsen. Här bedrifves ett icke obetydligt strömmings- och torskfiske, och den årliga inkomsten af fisket derstädes kan beräknas till minst 7,000 kronor.
Hvad slutligen Stora Karlsö avgår är den med hänsyn till sitt läge otvifvelaktigt lämpligaste platsen på hela Gotland för idkandeaf strömmingsfiske med drifgarn och laxfiske med ref och möjligen äfven med garn alldenstund den utgör medelpunkten för ett betydligt stort fiskeområde, som bättre än något annat här på ön erbjuder tillfälle till ett mera kontunierligt bedrifvande af nämda fiskesätt.
Om — såsom det är att hoppas — inom en icke alltför aflägsen framtid fisket härstädes kommer att bedrifvas mera yrkesmässigt än hittills och i’sammanhang dermed en noggrannare sorterivg och behandling af fångsten och förbättrad saltningsmetod komme till stånd, synes en lämpligare plats än St. Karlsö icke finnas för anläggande af salteri och rökeri, då man derstädes kan få fisken så att säga omedelbart ur hafvet och sålunda genast underkasta den nödig behandling, hvilket såsom bekant är af största vigt för beredandet af en god och afsättlig vara. Då platsen för närvarande icke erbjuder någon säker hamn för andra än sådana farkoster, som när som helst kunna dragas på land, men fisket der framdelees sannolikt kommer att bedrifvas med vida större farkoster, torde en undersökning om möjligheten att åstadkomma nödigt skydd för dessa sistnämde vara af vigt och betydenhet.
Hushållningssällskapet har i dag beviljat 500 kronor till undersökningar för hamnanläggningar på dessa platser, särskildt med hänsyn dertill, att det för fiskens afeättning är af vigt att på St. Karlsön åogf. kunna någorlunda trygt lägga till för att lasta. Så torde exempelvis i framtiden Tjelvar på sina resor till Stettin kunna landa vid Karlsön för att intaga last af såväl rökt som färsk fisk.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 14 Oktober 1887.
N:r 82.

Till fyrvaktare

vid Fårö fyr har tills vidare förordnaats föreståndaren för Rånäs statioa å Lenna—Nortelje jernvägstationsinspektoreu Ribbing, hvilken var en bland de sökande till fyrmästarebefattningen å Stora Karlsön.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 10 Oktober 1887.
N:r 81.

På Stora Karlsön

tändes igår qväll för första gången en bland Östersjöns mera märkliga fyrar.
Lotsångaren Ring hitkom igår medförande lotsverkets inspektör kommendör Ankarerona2 samt förste fyringeniören G. Höjer, hvarefter ångaren, sedan landshöfding Poignant och lotskapten Berggren stigit ombord, begaf sig till Stora Karlsön, derifrån den idag på f.m. återkom.
Fyren med tillhörande bygnader är upp förd under inseende af ingeniör J. A. Höjer, som deremot skapat sig ett varaktigt minnesmärke i svenska fyrväsendel historia.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 3 Oktober 1887.
N:r 79.

Jagtlif i stormväder.

(3.)
Det var på söndagsförmiddagen 25 Sept., som Klintehamn skulle hämta oss från de sälla jagtmarkerna. Men då vi på morgonen stucko ut hufvudet genom vindsgluggar och sönderblåsta fönsterrutor, svepte stormen om näsan, så att den blef riktigt blåfrusen på några ögonblick. Ack, det såg hopplöst ut derute på det mörka, bullrande hafvet. Vi tänkte på de våra i hemmen. Hvad skulle de tro? Ingen möjlighet hade vi att låta dem veta, det vi bafunno oss icke blott vid lif, utan i allsköns välmåga.
Det var alltså söndag och trots all storm, allt regn, trots det att vi befanno oss afskilda från all civilisation — det låg ändå en helgdagsstämning öfver sällskapet, då vi samlades kring kaffebordet. Månne vi kunna komma härifrån i dag?
— det var den frågan som synbarligen på det lifligaste intresserade alla. Vi kommo dock öfverens om, att det var icke att tänka på. Kanske skulle vi få stanna här många dagar. Bara provianten räckte? Jo, dermed var ingen fara, försäkrade vår patron V., och dessutom hade vi ju öfver 60 harar och alla dessa får, som betade på ön. Friskt vatten fans i aldrig sinande källor; det tog inte slut, om också förrådet af andra varor slutligen skulle tryta.
Vi kände oss lugnade, och började skära itu våra sista cigarrar och leta reda på föraktfollt undankastade stumpar för att kunna, dela med oss åt våra olyckskamrater, som redan gjort slut på sina förråd.
— Asch — sade häradshöfdingen åt mig — inte behöfver du dela på cigarren åt mig, du skall få igen, jag har ju en hel låda.
— Bravo! — ropades genast i korus.
— Ja, men den är på Klintehamn fortsatte han, och vi: andra kände 0s3 betydligt snopna.
Då vi togo för gifvet, att ingen Klintehamn skulle blifva synlig den dagen, lades bössorna ånyo på axelo, drefpojkarne uppbådades och ännu en dust skulle jössarne få utstå. Färden stäldes nu till de oländigaste trakterna af ön, der ännu intet dref gått fram. Det var för de tvåbenta hundarne att klättra som apor utför bergväggarna, att svinga sig från sten till sten, hållande sig fast i någon liten utpinad buske. Men en eller annan hare fiogo de verkligen upp, och bytet blef ou ej så rikligt som under gårdagen. Men öfver allt hördes skott tidt och ofta. Alla skyttarne voro på benen.
Stormen hade lagt sig något, och på södra sidan af ön låg hafvet jämförelsevis lugat. Här skulle möjligen ångbåten kunnat hämta oss, men han hade säkerligen ej vågat sig ut ur hamn, mycket mindre hit. Vid horisonten; tyckte vi oss gång efter annan skönja röken af en ångare, men det var säkert endast en synvilla. Man tror så gerna hvad man hoppas.
Häradshöfdingen, er berättare och ett par andra af jägarne fördröjde sig qvar, så att frukosten var nästan afslutad, när vi kommo hem. Vi fingo äta af lemningarna, men de voro goda nog. Säkert är, att de smakade förträffligt.
Det gälde nu att få förmiddagen att gå någorlunda drägligt Trötta voro vi efter morgonjagten och något särdeles promenadväder var det icke.
— Ja, här fins ingen annan råd föreslog patron V. än attvianställa auktion på vårt jagtbyte. Det torde kunna bli ett lämpligt tidsfördrif.
Förslaget mottogs med acklamation och häradshöfdingen utsågs evhälligt till utropare.
Partiet, som skulle säljas, var 66 harar; vid den sista af dessa fans dock den lilla biomständigheten, att man inte var riktigt säker på, om han verkligen existerade. Gjorde han det ändå, var han åtminstooe liten som en råtta.
Auktionen började alltså.
— Vi ta fem i stöten — föreslog någon.
— Bravo! — ropades i korus.
— Nå, hvad bjuder ni för fem jössar?
— skrek häradshöfdingen.
— 2 kronor.
— För slampen? Nej, det var för billigt. Bättre upp!
— 2 kronor stycket!
— Ja, det kan låta höra sig. Flera bud. Skilj er åt. 2 kr. 50 öre, . . . 2 3/4 . . . 2-0; fullt . . . första . . . andra . . . tredje gången . . . 3 kronor. Hvem var den lycklige.
— Jag!
— Se der, slit dem med helsan . . . Fem till. Bjud något.
Så fortgick det i tolf omgångar, tills 60 af hararne hade fått ägare. Nu kommo de fem eller sex sista.
— Ja, de äro de minsta — upplyste häradshöfdingen — och derför tror jag vi sälja dem per stycke, så kunna ungkarlarne också få sig en stek. Hvad bjuder ni för den största af de sex. De äro små, ha finare kött. Ergo äro de dyrare. Ingen säljes under fem kronor!
Och de blefvo dyra dessa harar, dyra: re allt efter som de voro små till, och då slutligen råttan, den der, hvars existens var mycket problematisk, ropades ut, då ville köplystnaden knappast taga någon ända och först när det lilla omtvistade kräket stigit till 16 (säger sexton) kronor föll klubban under allmänt jabel.
— Ja — nu var det här lilla roliga slut — tyckte häradshöfdingen; nu är det lika tråkigt igen — hvad skola vi ta oss till?
—Båten är här! — ljöd plötsligt ropet genom den öppnade dörren. Liksom genom ett trollslag foro vi upp från våra platser och stirrade på budbäraren. Det var vår utkik, som vi utstält på södra sidan af ön.
— År det sant? — spordes i korus.
— Ja, den ligger i södra hamnen.
Nu blef det lif och rörelse bland jägar skaran. Skratt och sorl, letande efter undankastade tillhörigheter.
— Här är min mössa — der har du din filt — hvem har tagit nyckeln till min kappsäck? — Så der ja, nu är bössan alldsles rostig — inte kunna vi bära allt det här — hvar äro oxarne? Tack, tack, kära V. för all vänlighet — farväl, bror lilla, träffas vi på Hven? — Ja, Gud ske lof att den är här — tack och farväl för denna gång!
Och så småningom troppade viaf tvärs öfver ön med hela drefvet after oss, belamradt med kappor, kappsäckar, bössor och harknippor. Vi gingo i sträckmarsch. Vi längtade efter attfåse den kära »Klintehamn.»
Ja, der låg den verkligen, graciöst gungande i vikens dyningar. Hurrarop och viftningarl Ack, vi förstodo nu litet hvar så innerligt väl den stackars Robinson Crusoes känslor, då han en morgon från stranden af sin obebodda dö vars: nade det räddande fartyget. Härliga uppenbarelsel Se der, man hade redan satt ut skeppsbåten, som stäfvade hän mot stranden. Försigtigt sökte den sig en ränna mellan stenarne, nu skrapade kölen i botten, de raske sjömännen hoppade i land — och så började embarkeringen.
Snart voro vi alla utan äfventyr ombord. Ett gladt hurra höjdes för de på Karlsön qvarstannande kamraterna och så ångade Klintehamn hän mot hemmet.
Dyniogarne gingo väldiga. Den ene efter den andre af oss försvann i hytterna, der vi lade oss på rygg och med ögonen stirrande i taket öfvertänkte de gångna dagarnes vedermödor.
Vi voro i Klinte. Der väntades några bland jägarne af skjuts, som direkt skulle föra dem till Visby. Några anlitade gästgifvarehästar, andra stannade qvar och medföljde ångbåten dagen derpå.
Ännu ett afskedsglas drucko vi med hvarandra i försalongen, tackade för angenäm samvaro, och så satte sig er brefskrifvare upp i skjutskärran och kuskade i väg till Visby.
Qvällen var härlig, klar och ej allt för kylig. Den ena stjernan efter den andra blickade fram. Som eu sakta, smekande musik tonade böljornas svall i fjärran, den vaggade till sömns, ögonen slöto sig ofrivilligt. Då de åter öppnades, möttes de af en underbar syn. Hela norra himlahvalfvet glänste af ett klart, eldgult sken, som i en halfcirkel sände breda strålknip par uppåt hvalfvet. Det var ett dethärligaste norrsken man kunde tänka sig. Än var det bländande klart, än blef dess glans något mattare, men det följde oss hela vägen.
Slutligen skymtade vi södra stadsporten och vagnen rullade bnilrande in på stengatorna.
Alltså voro vi i hemma. Jagtfärden var förbi. Och nu, då hemmet låg så nära, tänkte vi med glädje tillbaka på de gångna dagarne på Karlsön. Det må vara, att de hade sina obehag och besvärligheter, men minnena af allt det storartade man skådat och allt det angenäma man mellan mödorna upplefvat voro sådana, att man inte ångrade färden och &tminstone er berättare skulle ej velat ha den ogjord.
Sdbg.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 3 Oktober 1887.
N:r 79.

Jagtlif i stormväder.

(2.)
Om man för dem, som ej varit i tillfälle att besöka Stora Karlsön, skulle framlägga några vyer från densamma, sknlle icke en bland bundra gissa på, att dessa voro från en af Östersjöns öar. Tanken skulle genom dem föras till fjärran aflägsna stränder, der naturen mera än hos oss är vanligt roat sig med att framkasta bisarrerier. Men sådan är stora Karlsö. Egendomlig och pittoresk måste den alltid te sig, men pu, i full storm, bjöd den ögat en alldeles förunderlig anblick. Här en liten vik, vid hvars inlopp några svarta stenar hotande sticka upp ur vattenbrynet och hvars strand täckes af millioner af vettnet under tusentals sekler glattslipade, hvitaktiga stenar, der höga otillgängliga kalkstensstalp som höja sig, än lodrätt, än öfverhängande, än i hvalfbågar, än i afhuggna, om hvar andra kastade pelare och lagrade block. Och uppåt land stenbeströdda knapt gräsbevuxna slätter mellan de mest underliga klippor. På ett och annat ställe ett af blåsten utpinadt träd eller en buske.
Nu tjöt stormen vildt och vågorna gjorde rasande anfall mot stränderna. Bränningarna dånade sin bullrande majestätiska sång utan uppehåll i evigt samma satser. Skammet yrde i kaskader uppför klippväggarne och regnet började piska ned från den molnhöljda himlen.
Vi befunno oss på upptäcktsfärd. Först stäldes kosan till en hög klippbrant på nordvestra sidan. Der har man snart bygt färdigt ett fyrtorn, som det säges, ott af de ståtligaste och största i hela Österhafvet. Dess tjocka murar syntes kunna trotsa alla väder och dess höga torn, der lysapparaterna just skulle göras i ordning, syntes blifva en strålande ledstjerna för nödstälde hafvets arbetare.
Hvad det stormade deruppe — man nästan miste andan. Men skådespelet var härligt. Så långt ögat kunde nå det svartnande hafvet med de hvita böljkammarne och dernere i djupet bränningarne som i vanmäktigt, krampaktigt raseri famnade Ibergväggen. Hvad man känner sig liten och obetydlig, då man så der står inför naturen, när den släpper lös sina slumrande krafter!
Vi lemnade fyren, och några af oss klättrade utför det branta berget ner till stranden. Nu slogo vågorna oss nästan om fötterna. Och så begynte vi vandra framåt. Det var en intressant men farlig färd. Hade det varit. dager, så att man bättre sett hvar man gick, är det troligt att flere vändt tillbaka. Än var det att vid strandbädden invänta ett gynsamt ögonblick att skynda förbi, när böljorna drogo sig en smula tillbaka, än gick vägen i några tumsbreda skrefvor långs en nästan lodrät klippafsats, än var det att krypa genom höga klyftor, att hoppa från den ena klippan till den andra med fäste endast i en liten utpinad, dverglik buske, Under oss låg det intet skonande, sjudande hafvet och öfver oss reste sig kallt majestätiskt klippväggen med sina underliga, nästan hemska formationer. Och stormen hven och regnet piskade.
Det var en svår vandring, men sällan. har er berättare sett så mycket storartadt under en så jämförelsevis kort stund. Man ångrade ej att man kanske vågat lif och lemmar.
Nu skymtade jagslottet, Hiheim, derborta vid krökningen af stigen. Ljus lyste ur fönstren och vårt öra uppfångade genom stormen muntra, klingande skratt. Då vi huanit inom dörren, stod middagen på bordet. Hade frukosten smakat godt, smakade middagen ej sämre. Den kala klippön bjöd på en måltid, som en första klassen restaurant kunde ha afundats den.
Stämningen var högst animerad, och blef det ännu mer när schampanjekorkarne började smälla och glasen med den skummande drycken klingade mot hvarandra.
Klockan var nu åtta på qvällen. Regnet smattrade mot fönsterrutorna och för hvarje gång dörren till förstugan ett ögonblick öppnades, hven stormen in, så att ljusen voro nära att fladdra ut. Luften i samlingsrummet var tjock af rök, sorlet och skratten blefvo allt högljuddare. Snart började åtskilliga af sällskapet finna, att de voro begåfvade med ganska försvarlig sångröst. Och hvad hade qvällen blifvit utan sång! Snart aflöste den ena Bellmanianen den andra och när man kom till »Fröjd i bjertan och pokaler», då stämde jagtsällskapet in i korus.
Så skred qvällen ffam fortare än man anade. Det började rycka i ögonlocken på en och annan, och man lät ej artigheten afhålla sig ifrån atttaen och annan försvarlig gäspare.
— Men hvar skola vi nu placera oss alla till nattes? det var frågan. Jo, somliga fingo ligga i jagtslottets nedre våning, på stolar och bord, några hänvisades till loftet, bland dem häradshöfdingen och er berättare. Och ionan glädjen hoppat allt för mycket öfver skrankorna, troppade vi af uppför den branta trappan.
På vinden var kolmörkt.
— Kunigunda, kom med en Jyktal skrek häradshöfdingen med sin basröst ned åt köket.
Lyktan kom och pu presenterade sig vårt nattläger för oss. Det bestod af litet hyfvelspån på golfvet.
— Nå, det här är ju utmärkt — utbrast min kamrat — nu svepa vi in 0osg i våra ulstrar och sofva den rättfärdiges sömn. Men hvem tasan har annammat min filt och min kappa? Jo, det var trefligt. Nå ja, det får gå ändå. Här står i alla fall en kappsäck med ett par smorlädersstöflar med riktiga trottoarer till bottnar, den tror jag vita till hufvudgärd.
Godnatt min gosse. sof sött.
Vi lade oss. Visserligen kändes det litet ruskigt, halfvåta som vi voro. Men sömnen tyngde på ögonlocken och visade, att gud Morfeus lika gerna kan trifvas bland ’hyfvelspånor på en vind ute på en klippö midt i hafvet, som i en sängkammare med franska sängar, tagelmadrasser och ejderdunskuddar.
—Det var sjuttan hvad det blåser här! hörde jag plötsligt häradshöfdingen brumma, i det han ruskade på sig ettslag.
Ja, han hade verkligen rätt. Vinden silade in genom hundratals hål och springor. Men det fans ingen annan råd än att draga ulstren än mer öfver hufvudet och för resten visa sitt förakt för allt hvad obehag hette.
Der nere i jagtsalen fortgick ännu samqvämet. Nu hade man börjat hålla tal, hurra och sjunga solo med refräng i kör. Det der störde häradshöfdingen. Ett par väl applicerade sparkar i golfvet med de jernskodda jagtstöfvelklackarne kom hela slottet att darra, och när hurrandet ändå fortsatte, stämde han in i öfverhalningen med en stentorsröst, som bestämdt kom stormguden att skämmas och helt säkert kom hararne att på hela Karlsön krypa så långt in i sina gömslen som möjligt.
De fördömda pojkarne — som häradshöfdingen uttryckte sig, kunde han ändå ej bringa till tystnad, resigneradt vände han sig, och snart snarkade-han smått.
Vi vaknade vid skratt och prat från rummen i undre våningen. Vi kände oss litet ruskiga. Stormen tjöt nu så våldsamt, att vi fruktade taket skulle följa med. Regnet föll tungt och smattrande. Något kryare kände sig er berättare, när han fått doppa hufvudetiettspann vatten. Jag rekommenderade samma metod åt häradshöfdingen, men han skulle sofva mer. Först måste han dock försöka få tag isin kappaoch sin filt. Knarrande kom han om en stund uppknogande med dem, De hade hela natten legat obegagnade ute i ett tält och voro försvarligt genomblötta. Som han stod der, tragikomiskt synande sina lungvåta persedlar, fick han syn på, att ägaren till kappsäcken och stöflarna varit uppe och annammat sina tillhörigheter, hvilket gaf honom anlednivg att utropa: Nej, nu börjar det gå for långt när de till och med tar möblerna ifrån oss!
Derpå kastade han omkull sig och tog sig en »eftersnarkare».
Vi andra samlades emellertid kring kaffebordet, der två stora kaffepannor spredo kring sig en angenäm doft. Hvad man var hungrig och hvad den värmande drycken och det mjuka hvita hvetebrödet med kernfärskt smör smakade förträffligt.
Nu blef frågan, om man skulle kunna jaga i detta herrans väder. Klockan var redan 1/2 7 på morgonen, men himlen lika tung och dyster, stormen lika vredgad och regnet lika piskande. Ovädret tycktes komma att hålla i sig. Icke desto mindre togos bössorna fram, patronerna stoppades i fickorna och man beredde sig att vänta. Så småningom började emellertid molnen skingras något litet, en svag solstråle tittade helt blygt fram och längst borta vid horisonten skimrade tvänne regnbågar, iogifvande mod och hopp.
Då blef det lif och rörelse bland jägarskaran, bössorna hängdes öfver axeln, och drefpojkarne, som i ett par timmar huttrat och frusit med händerna instuckna i fickorna, gnuggade lif i sina blåfrusna näsor och stälde på häradshöfdingens befallning upp sig i bataljon.
Solen sken ganska varmt, när jagtsällskapet begaf sig i väg. Första drefvet gick öfver slätten strax nedom Norderhamp. Jägarne fattade posto i en halfcirkel och väntade. I detta dref hade ett föregående år fälts ej mindre än 40 jössar.
Nu hördes drefpojkarnes hojtande och skrikande bakom klipporda, skyttarne intogo en ännu mera afvaktande hållning.
Se der! Der kommer en jösse ilande utför bergsskrefvorna. Nu sitter han, klip per med öronen och ser sig finurligt omkring. De tvåfotade hundarne äro honom i hälarne, han tar några skutt, jägarne salutera honom — och der ligger han nu, sprattlande med benen i vädret.
Således var jagten börjad. Nu hade solen ånyo gått bort och regnet piskade igen. Men pu var humöret tppe, nukändes ej regndropparne, fast de föllo svidande som hagel. Blåste gjorde det, så att man måste ställa sig försvarligt bredbent för att ej föras bort »som ett rö för vinden.» Vi samlades till ett andra dref längre åt söder på ön. Här var tillgåvgen på villebråd rikare och väl ett tjugutal harar föllo för de välriktade skotten. Härads öfdingen, hvars vapendragare er brefskrifvare var, stod och väntade att få skjuta en »dublél», men det lyckades icke och han fick vara nöjd med ett par »enkelharar.» Nu blef ovädret åter våldsamt, så att vi måste vänta någon tid, innan det gåendedrefvet företogs. Detta blef det intressantaste och gaf också rikaste utbytet. Öfverallt såg man hararne »kytta» i skrefyorna, skotten snsade och de gråhvita tassarne vändes oupphörligen i vädret. Det var intressant och spännande. En och nonan råkade ut för missödet att skjuta en >märkt»> hane eller hona, d. v. s. djur som hörde till stammen, och det nöjet kostade vackra böter. Men det gjorde ingentivg. I jagtifvern räknade man ej så noga.
Klockan var nu bortåt elfva. Ungefär 50 harar hade bitit i gräset, och geoomvåta som vi voro, började vi längta att komma under tak, — och att få oss litet frukost. Villebrådet lastades alltså på drefpojkarne och jagtskaran begaf sig på hemvägen till Hibeim.
Nu hade vi ämnen till bordssamtal. Harar och åter harar, det var det rika och stora temat. Den ene hade en:episod att berätta, den andre: en annan. Förmiddagen förgick under muntert glam. Sångarne voro så hågade att undfägna oss med en visa, men deras strupar befunno sig i dag i ett mera än betänkligt tillstånd. De riktigt rosslade fram orden.
Ack, detta evinnerligawregnandel Tröstlösa syn för af jagtifver sjudande jägare.
— Vi trotsa vädret — sade soniliga och gå utigen. Degjorde som de sade en efter annan sågo vi försvinna bakom backarne och en stund senare hörde vi då och då bössorpas knvallande. Vi andra togo fram kortlekarne, läto koka godt, starkt kaffe, och under det vi drogo vår spader och värmde oss med den bruna drycken föll eftermidagen ’på. Skyttarne kommo tillbaka med ganska vackert byte. Alla jössarne radades nu upp bredvid.hvarandra på gården, och se, de befunnos utgöra det ganska respektabla antalet af hela 65, qvinnor och barn inberäknade.
Så var det återigen tid att samla sig kring de rykande egyptiska köttgrytorna, — så blef det »af morgon och afton den andra dagen».

Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.

Stora Karlsöns inköp

af jagtbolaget väckte hos en del af den flakeriidkande befolkningen farhågor om inkränkning i fiskrätten, Efter hvad man meddelar lär emellertid bolaget ämna afsätta viss bestämd plats för fiskare, som de äga att disponera för fiskets behof.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.

Harjagten å Stora Karlön,

hvilkeni år på grund af åtskilliga omständigheter blef mer än vanligt intressant, hvarför vi komma att egna den ett par uppsatser, gaf, trots det ogynsamma vädret, vackrare resultat än man hade väntat. Öfver 90 harar blef bytet. Skytternas antal var omkring 20. Affärden från Karlsön till Klinte ägde rum i går middag vid 1/2 2-tiden. En del af jägarne tog från Klinte skjuts till Visby och lemnade staden med ångbåten i går afton. Resten af främlingarne afresa i afton.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 26 September 1887.
N:r 77.