Den 26 juli 1902 kunde Gotlänningen meddela, att den ytterst rara ormbunken Scolopendrium officinale höll på att dö ut på Lilla Karlsö. En besökare hade efter en livsfarlig klättring upp i en klippskreva lyckats komma över två exemplar av ormbunken. Ett lämnade han kvar, och på grund av den svåråtkomliga växtplatsen hoppades man att det skulle få fortleva och undgå herrar botanisters uppmärksam-. het, helst som ormbunken i fråga sannolikt inte fanns på något annat ställe på ön.
En konflikt inom godtemplarrörelsen, som på sin tid väckte stort uppseende, avhandlas i ett par längre artiklar i Gotl. under juli och augusti 1902, och dessutom ger även annons-och insändarspalterna bidrag till belysning av konflikten.
En dag kunde man sålunda läsa i tidningen, att nationalgodternplarlogerna S:t Olof, Hoppets Här, Oskars Minne och Fridsförbundet efter en summarisk »rättegång» av nationalrådet förklarats ha förverkat sina charter och sålunda var upplösta och deras egendom indragen. Det betydde enligt artikeln, att »omkring 300 absolut nyktra personer blivit våldsamt skilda från den organisation, vid vilken de anslutit sig för att få ett värn mot spritdryckernas lockelser eller för att bistå de mindre karaktärsfasta i deras strävan att avhålla sig från dessa drycker, och det ordenshus, som de fyra logerna med mycken möda byggt och för vars underhåll de offrat stora summor utan att erhålla ett öres bidrag därtill från nationallogen, har genom samma ukas blivit dem frånhänt …»
Samma dag kallades de fyra logernas medlemmar till gemensamt möte i ordenshuset vid Mellangatan för att dryfta den uppkomna situationen, och i en annan annons förklarade distriktsstyrelsen de nämnda logerna för upplösta och förbjöd deras medlemmar att i detta ordenshus »hålla några som helst möten med mindre tillstånd därtill lämnas av vederbörande distriktsstyrelse».
I »domen» sades, att ordenshuset upplåtits för varieteartade tillställningar, att sådant som högeligen skadar ordens anseende förekommit under logernas basar (vad som därvidlag åsyftades nämndes dock ej), och att logerna genom sitt handlingssätt förverkat såväl härvarande borgmästares som andra aktningsvärda samhällsmedlemmars förtroende, vilket de förut i hög grad åtnjutit. Isjälva verket var det hela nog dock en av de maktstrider, som nykterhetsrörelsens äldre historia har så många exempel på, skarpa motsättningar mellan de gamla logerna och den nya logen Visborg och framför allt personliga motsättningar. Detta framgår också av en obalanserad insändare av Abel L. Lundborg, som då var distriktsordförande och som tydligen kände sig säker i sadeln efter nationalrådets utslag.
De gamla »hickmaniterna» var emellertid situationen vuxna och tappade inte koncepterna. De såg i gamla papper och fann att lagfarten på ordenshuset var skriven i Hickmanska godtemplarordens namn, vilken de fyra logerna först tillhört. Det »förbjudna» mötet samlade fullt hus, och där beslöt man enhälligt att med bibehållande av sina resp. namn och nummer återuppta arbetet i Hickmanska orden samt dymedelst återuppliva denna ordens sedan ett tiotal år nedlagda verksamhet.
Så kom det sig att HGTO kom till med både storloge, distriktloge och grundloger uteslutande på Gotland. (I det övriga landet fanns, sedan de Malinska och Hickmanska ordnarna slagits samman, endast IOGT och NGTO.) Äran var räddad, ordenshuset likaså, och tle som försökt binda upp svansen på de gamla »hickmaniterna» stod där med lång näsa.
Nu då väldiga turistströmmar årligen drar till fjälls och man kan åka med linbana upp på Äreskutan kan det kanske ha sitt intresse att läsa följande notis från juli 1902:
»Kebnekaises topp bestegs den 23 juli av friherre Carl Edvard Fleetwood jämte friherrinna, vilka för en månad sedan firade sitt bröllop i Visby, samt doktor Natte Flygare. Detta är första gången en dam varit uppe på det väldiga bergets topp samt den femte noterade bestigningen av Sveriges högsta bergstopp».
Gotlänningen
Onsdagen 6 augusti 1952
Nr 179