Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Lilla Karlsö är en ö i Östersjön som ligger cirka tre kilometer utanför Gotlands västkust.
som, åtföljd af förste fyringeniören E. F. A. Karlsson, under en månads tid ombord å ångaren Ring beeökt de flesta fyr- och lotsplatser utefter vestkusten och rundtom upp till Stockholms distrikt, derunder äfven den nya, i närheten af Karlsöarna å Skansudde af fyringeniör J. A. Höjer bygde fyren besigtigats, återkom i förgår till hufvudstaden.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 September 1890
N:r 141
hade igår bolagsstämma, hvarvid till ordförande återvaldes hofjigmästare af Potersens.
Från kommendör Pantzerhjelm hade inkommit en skrifvalse, hvari han föreslog att för en summa af omkring 166 kr. inhägna, till skydd mot hararne, ett tunnland skogplanterad mark, Doatta bifölls.
Vidare beslöt stämman, att, derest lotsstyrelsen inkomme med anbud, hvilket väntades, å den plats der fyren är belägen, för 400 kronor försälja denna areal med jagträtten dock undartsgen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 15 Augusti 1890
N:r 125
af Petersens hitkom i går från Stockholm med anledning af den kungliga jagten å Karlsö.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 11 Augusti 1890
N:r 123
för år 1889 meddela vi:
För teckning af bidrag för tillbygnad å Heiheim hade bolaget utfärdat lista. Konuugen har å densamma låtit för sig teckna 300 kronor och på Gotland ha tillsammans tecknats 250 kronor. Då utgifterna öfverstigit kostnadstförslaget och åtskilliga ändringar & gamla stugan visat sig bohöfliga, har en brist på 400 kronor uppstått, men stugan är dock färdig, och hoppas bolagets styrelse, att hon skall vinna delägarnes bifall och motsvara sitt ändamål.
K. m:t har under året förklarat ön för hägnad daner) der under alla tider af året allt slags jagt får idkas.
Jagt å törd anstäldes 6 Juli i fjor; endast ett fåtal skyttar deltogo i sjelfva jagten; tillgången ymnig. Årets harjagt å Karlsö instäldes, alldenstund bolagsstämman beslutit att harafveln skall uppdrifvas utan afbrott. Sistlidne höst inköptes 24 lefvande harar (22 honor och 2 hanar), hvarjämte som gåfva öfverlemnades 3 tyska harar (2 honor och 1 hane), hvilka alla blifvit till ön utförda, Harstamrn å ön är sålunda att anse såsom mycket riklig.
Vakt anstäldes först i slutet af Maj och träffades öfverenskommelse med fyrbetjeningen att den samma mot erhållande af fria kobeten för sommaren skall dels alltid söka hindra obefogad landsti. ning, dels under den tid vakt icke finnes utstäld, skydda ejderredarne från plundring af roftågel eller menniskohand.
Erfarenheten har ådagalagt behofvet af vaktbållning å ön från värpningstidens början.
Utgående balans 31 Dec. 1889:
Bolagets 857/864-delar af St.
Karlsö kr. 13,556: 54
Heihheim m. m. kr. 1,600: —
Dunfångst 1888—89 m. m. 178: —
Summa kr. 15,331: 54
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 Juli 1890
N:r 104
3.
På jagt efter tördägg.
En ny vacker dag hade ingått. Morgonsolen skiner redan varmt öfver Gotlands Stora Karlsö, men svalkande vindar flägta från hafvet.
Jag hade fått högste vårdarens tillstånd att för vetenskaplig undersökning söka förvärfva några ägg af tördfogeln (Alca torda), den egendomliga simfågeln som jag i förra brefvet omnämde. Men huru komma åt dem? Vid de hemvist jag hittills här sett för dessa fåglar, var en Je efter deras ägg omöjlig.
— Vänd er till Moses, sade min värd i går afton, då jag anhöll om råd. Jag skall äfven tala med honom.
Se der kommer nu gamle Moses. Han är en man på 66 år, något böjd i ryggen, liksom han i all sin dar varit van att klättra i berg —, men med kraft i senorna ännu och en viss tvärsäker hållning, Hakans gråsprängda skägg har åtskilligt qvar af ungdomens röda färg, och man ser af de skarpt mejslade anletsdragen och hela hans väsen i öfrigt, att det är en man, som gjort ett styft stycke arbete i sina dar. Nu är han sedan 8 år tillbaka om somrarne vaktare på denna ö, anstäld af »bolaget» att ständigt ströfva omkring och vårda ejdern samt sjöfågeln i allmänhet, att skydda de utplanterade träden och att att ha reda på allt, ha tillsyn öfverallt, att hindra landande äggplundrare och krypskyttar från hvarje intrång på ön. Jag titulerade honom äfven Moses, men sedan fick jag veta, att detta blott var ett »smeknamn» eller s. k.
»pseudonym», ty mannen heter i sjelfva verket Johan Johanson.
— Kan Moses skaffa mig tördägg? frågade Jag.
— Det har sig litet svårt det, svarade Moses, Vid Stornasar kan ingen komma åt dem, men möjligen vid Svarthällar, tillade han. Lifsfarligt är det i alla fall att klättra ned der.
— Inte vill jag, att Moses skall råka i olycka, svarade jag, men jag följer med så långt det är möjligt. Vi vända om, när de ovöfverstigliga hindren möta.
Sagdt och gjordt. Vi vandrade af, så lätt kostymerade som görligt var, först i sällskap med riksantiqvarien till Laupharg, der i närheten af den låga stranden ligger ett mycker stort röse, som folket i trakten kallar »Norrbys tempel», men som har vida äldre anor, uppenbarligen utgörande ett stort begrafningsröse från jernåldern, Det har varit bygdt i cylinderform, så synes ännu der och hvar vid foten, men skattesökare hafva antagligen åstadkommit dess förstöring. De stora stenarne ligga kastade i oordning rundtomkring.
Åtskilliga andra mindre stenrösen, jernåldersgrifter äfven de, och likaså mestadels raserade, ligga i vår väg. Invid stranden ser man här, liksom så mångenstädes å Karlsöarne, underliga stenpelare, som vid klippornas sönderbrytning, genom tidens tand, af vind och våg, qvarlemnats upprättstående i fantastiska, stundom vidunderliga former, än liknande jätnulfvar och troll, än »predikstolar» och »köttfat», efter hvilka de i folkspråket fått sin benämning. Bland dessa »raukar» eller stenjättar märkas särskildt de fyra Fanterna Storfanten, Lillfanten, Krampfanten och Skejtarefanten — för folkfantasien härmande menniskogestalter i olika former och ställningar. Ute i vattnet synas talrika flockar af ejderhonor med sina små, nyss utflugna ungar trygt simma fram och åter. I allmänhet hafva ejderhonorna 5—6 ägg, men stundom ända till 11 å 12. Ibland kan man ock få se en hona följd af inemot 30 ungar. Det är deras stolthet att hafva så många barn som möjligt, och de söka derför från grannarne maka till sig så många de kunna, Sedan följes hon af alla dessa ungar, egna såväl som annekterade, och de röfvade mödrarne sluta sig då vanligen, i likhet med sådana honor, som på annat sätt förlorat ägg och ungar, till någon af de stora familjerna. Sålunda får man ofta se4, 5 å 6 honor i flock tillsammans, men blott en af dem följd af en ungsvärm.
Ejdern är utsatt för många faror. Visserligen vågar sig icke pilgrimsfalken på den, men väl hafsörnen, som häckar snedt emot vid Ejsta och ej sällan gör påhelsningar å Karlsöarne,. Den värsta fienden är dock numera hvarken örnen eller menniskan, utan måsarne. Med en påpasslighet, som vore värd ett bättre ändamål, kasta de sig öfver ägg och ungar, så snart de kunna komma åt. Då en liten ejdernnge aldrig £å litet aflägsnar sig från modern, vips är genast en mås framme och och sväljer den med hull och fjun. Måsarne betraktas derför här å Karlsön såsom gemena roffåglar och förföljas utan barmhertighet. Man jagar dem med bössa och man tager alla ägg man kommer öfver. Här nere vid Laupharg vimlade de rent af för några år sedan. Nu har antalet minskats, men ännu finnas många qvar. Se der ligger just ett måsrede bland stenarne, likt en af gräs bygd korg med trenne ägg uti. Vi lägga genast beslag på dem och vandra vidare.
Här se vi nu i gräset och skrefvorna ett stycke upp i land den ena lilla stenpelaren efter den andra och tätt intill står en alnshög platt trästicka i jorden med nummer och inskrift. Hvad betyda dessa märken? Det är vår vän Moses märken å ejderbona. Så snart ejdern börjar bygga, vandrar Moses omkring och sätter stenmärke och numrerad och daterad trästicka vid hvart och ett. Han har i år satt ut öfver 280 st. sådana märken, och helt visst finnas ändock ett antal bor, som han aldrig fått reda på. Nu tyckas alla ejderhonorna med ungarne redan hafva lemnat sina bon. Dunet ligger qvar och en del af de kläckta äggens skal. Det är nu Moses’ uppgift att uppsamla det dyrbara dunet, som icke skattas här, förrän eedan fågelfamiljen öfvergifvit boet. Detta dun är »bolagets» egendom, dess vinst af Karlsön. Men af de bortåt 300 boen hafva med ägg och ungar, enligt Moses’ beräkning, omkring 40 redan förut röfvats af menniskor och måsar. Så svårt är det att, trots all vaksamhet, skydda ejdern.
Här vid branten stiger man ned», sade Moses, »och nog dröjer det en timme, innan man kommer upp igen.» Vi taga afsked af vännerna, som vandra mot Söder-hamn och Kupru.
Till min förvåning ser jag, att Moses, som går klädd i stora träskor, vill börja bergklättringen i denna fotkostym.
»Jag går säkrare i dem än herrn i sina skinnuskor», sade Moses, och snart fann jag, att gubben hade rätt.
Moses visar vägen, och jag följer. Först ner i det här klippskrymslet. Men det gäller att taga säkert tag med nänder och fötter. Framför allt att känna efter, att de stenntsprång, som man väljer till fäste, icke lossna, ty då är man olycklig. Iounderligga väldiga stenblock, djupast ned hafvet.
»Hvart bär det»? frågade jag.
— Till Svarthällar, svarade Moses, Der bor törden. Se der flyger di ut ur hålorna.
Men herrn får taga bra fast och vara beredd på att vada, för si, der borta fins det ingen stig utmed klippan.
— Har man gett sig i leken, får man leken tåla, tänkte jag och klef på. Och så klättravi upp och ned, ned och upp bland blocken.
Iblana kändes det riskabelt nog. Deskrofliga kalkklipporna lemna i allmänbet godt fäste, men stundom fiones det ingenting utstående att taga fast i, och då får man hasa sig fram så bra man kan. Otrefligast var det dock att från ett klippblock komma öfver till ett annat, då några fot skilde dem åt, och djupet grinade inunder med köper och vattensvall. Öfver oss kretsade altjämt skriande måsar och ut ur skrefvorna flögo enstaka tördar, med hvinande flygt och hvieslande äte, sällande sig till den svärm som simmade derute på vågorna.
— Se der ligger ett ägg, sade Moses och tittade in i en springa mellan två stenblock. Och så kraflade han sig smidigt in mellar. dem och bar fram ett stort tördägg, hvitt med svarta och gråa fläckar, maskeradt efter klippan, der de läggas.
— Se der har jag också ett, ropadejag och lyckades få fram ett till, som låg liksom upphängdt mellan tvänne stenar.
Egendomliga »bon»! Ej ett strå, ej ett fjun till rede. Ett enda ägg för hvarje »bo» och det ligger bart och naket på klipphällen bland skrofliga, kantiga, hvassa stenar.
— Men se, nu skw vi vada, sade Moses, och så klef han i.
— Låt gå, svarade jag, tog af skor och så och vek upp byxorna öfver knäna.
— Vi gömmer allt de båda tördäggen här, tills vi kommer tilibaks, sade Moses och knöt in dem i sin ena röda näsduk samt lade dem djupt i en skretva, Men säkert får det vara, tillade han, för annars tar måsen dem tvärt på skifvan. Här ligger skal at ett tördägg, som di lagt vantarna på, sade han, di lemnar ingenting som kan ätas, utom sina egua ägg och ungar.
Sådant patrask, tänkte jag, men jag sade det icke, ty det töreföll mig, som om de hafva litet slägttycke med menniskorna.
— Nu blir det värre, sade Moses. Kan herrn komma upp här?
— Visst kan jag det, svarade jag, men inte förstod jag, hur det skulle gå till, Med vännen Moses’ hjelp gick det ändå, och så bar det åter ned i ett vadställe. Jag klättrade före och kom in i en labyrint af stora stenblock. Pang, der tappade jag min anteckningsbok i en springa. Den måste jag ha tillbaka till hvad pris com helst. Och med åtskilligt besvär trefvade jag ned bland blocken och fick den åter. Derefter kraflade jag framstupa i en djup springa i berget, der utantvifvel tördar bott, ty der syntes öfverallt märken efter dem, Två ägg till blefvo bytet, men hvilken guanolukt derinne och hvilken mängd af de otäcka tårlössen, som tyvärr öfverallt på ön hänga sig fast på ens kläder. I saknad affåren som ötvergifvit dem, fästa de sig vid menniskorna, som de dock icke förstå sig på att åderlåta. Dessa otäcka insekter och de s. k. »prestlössen», de i kläderna massvis fastnande fröna af den här frodiga Cynoglossum, utgöra Karlsöarnes »ohyra» och otrefnad. För ormar går man deremot öfverallt trygg å dessa öar.
— Holla! Moses, ropadejag. Han hade blifvit efter en stund och hade ej hörts af.
— Holla! svarade han ettstycke derifrån.
— Har Moses fått någonting?
— Tio tördägg till, sade han. Andra näsduken full. Och så har jag sett några djupt ner, som ingen menniskoarm når, sade han.
Och så två måsbon till.
— Godt, nu kan det vara nog, ropade jag. Nu skola vi försöka krafla oss uppigen. Moses band nu in alla de tolf tördäggen säkert i sin näsduk, och så fortsatte vi vår bergklättring, hjelpande hvarandra på höga och farliga ställen och langande äggknytet. Och till sist voro vi uppe på platån, Moses med hela träskor, jag med af klipporna illa sargade skinnkängor. Om man länge skulle ströfva kring å denna ö, skulle man snart nog se ut som de senaste telegrammen skildrat Stanley : barfota och i trasor, såvida man icke följde Moses’ föredöme i kostymen.
Sedan vi derefter återvändt till vår första nedstigningsplats och Moses der ånyo stigit ned för klipporna och hämtat de af oss gömda två tördäggen, som måsarne under tiden icke hittat på, gingo vi öfver öns vida, flata högslätt, som mellan stenarne är beväxt af sparsamt tumslångt gräs och örter och hvars enformighat afbrytes blott af ett stort stenröse med ett vindslitet gammalt träd invid. Detta är ett grafröse från jernåldern med sitt träd, som ni öns sjömärke före fyrens anläggande. Här arbeta nu åtta man för att utröva, om deri finnas några fornsaker och något begrafvet menniskoskelett qvar.
Vi fortsätta vår vandring mot Norderhamn. Under vägen se vi en hare skutta fram öfver den öde högslätten, som ligger plan såsom ett stort golf. Snart är ham långt borta men synes ännu som en uppståenade rörlig prick ; förutom röset söderut och fyren norrut utgör han för tillfället snart sagdt det enda uppstående föremål, som skönjes på denna stora platta högslätt. Der uppe i luften sjunger lärkan. Stensqvättorna trippa bland skärfvorna. Galium verum lyser med sina emå guldgula blomspiror. Men magert ser det ut här uppe. Stormen för, då den här hviner, bort allt som är löst. Till och med menniskorna lära blåsa omkull. Och då man skall bära upp ved till fyren, tar vinden i vedstyckena och för dem bort som agnar.
Men i dag är det stilla, endast en lätt bris som mildrar solvärmen.
Nu se vi framför oss Norderhamn med sin vackra strandbädd och sina gamla, förr i tiden af strömmingsfiskare ofta begagnade fiskarebodar. Mot nordvest varsnar maa ett långt, ett par tusen fot ut i hafvet sig sträckande undervattensref, der sälarne pläga krypa upp för att cola sig. Ut mot hafvet till afslutas detta ref med en stor, ur vågorna sig höjande sten, kallad »Hamnstenen», hvarom Johan Fineman å en af honom 1725 förfärdigad karta ötver Stora Karlsön antecknat följande:
»De som vid fiskeläget stjäla eller bedrifva skälmstycken, sättas enligt hamnrätten, på denna sten, afstraffas medels öfverösning med vatten och måste sitta der en hel dag.» Den tiden är nu förbi. Fiskareskarorna äro borta. Men hamnstenen ligger qvar på sin gamla plats der långt ut i vattnet. Den tjenstgör icke mer för afstraffniog af mepnniskors »skälmstycken», men bryter allt jemt hafvets stojande vågor. Vi stiga ned från högslätten och vandra utmed stranden till Hiheim, der vi, glada öfver lyckad färd, sammanträffa med expeditionens öfriga medlemmar.
Vid undersöknvingen af tördäggen befunnos tvänne af dem ruttna, antagligen på grund deraf att honorna skjutits af tjufskyitar, som seglat kring ön. Af de öfriga tolf voro tio legade, till hälften eller mer. Tördägget fordrar lång tid, 4—5 veckors tid, för att kläckas (hönsägget blott tre veckor). Då såär, synes det mig synnerligen olämpligt att just vid denna tid aaställa jagt på törden. Den borde ingalunda få äga rum förrän i början af Augusti, om den nödvändigt skall ske. Då skulle ungarne kunna reda sig på egen haud. Att i mängd skjuta en fågel, som lägger blott ett enda ägg och sålunda förökar sig långsamt, är redan i och för sig ej rådligt, om man icke vill utrota den. Men att skjuta den just då en stor del deraf har ägg, halflagade ägg, synes vara mer än grymhet. Jag äröfvertygad om, att då detta förhållande något närmare öfverväges af de aktade och för fågellifvet å Karlsön intreeserade män, som bildat det bolag, hvilket med egna uppoffringar inköpt ön, det icke skall dröja länge, innan en ändring äger rum i tördjagternas anordnande på ön.
Och härmed alslutar jag dessa små skildringar af ett besök å Stora Karlsön, denna — i lichet med sin namne Lilla Karlsön — så underbara bergö, med siva väldiga klippbranter, sina djupa stalp, sitt rika fågellif, sin härliga luft, sina utsigter öfver haf och himmel, sina dälder och märkvärdiga grottor.
A. B.
G. R.
Gotlands Allehanda
Måndagen 15 Juli 1889
N:r 79
I måndagens nummer af Aftonbladet lemnar den bekante vetenskapsmannen professor Gustaf Retzius en skildring afsitt nyligen gjorda besök på Karlsöarne. Vi återgifva här nedan den synnerligen intressanta artikeln som tyckes komma att följas af ännu en eller kansko flere. Skildringen är daterad Visby 5 Juli:
Hr redaktör !
Då jag under de senaste båda dagarnes starka nordostliga storm icke velat afsluta min angenäma Gotlanudsresa med en hemfärd öfver vredgad Östersjö, så begagnar jag dessa väntans stunder till teckning af några bilder från de i mångt och mycket märkliga öar, som sedan gammalt bära namnen Stora och Lilla Karls-öarne och der jag just haft tillfället att aflägga ett besök, Enär dessa öar under se naste tiden tilldragit eig en allmännare uppmärksamhet, antager jag ock, att några små skiseer derifrån icke äro eder ovälkomna.
Som ni erinrar eder, gick sistliden sommar genom pressen ett meddelande om märkvärdiga fynd i Earlsögrottorna, fynd som skulle bevisa, att dessa öars grottor varit bebodda i urminnes tid, under stenålderns period, af menniskor, som haft flinta och ben till vapen och redskap. Det är i första hand godsägaren hr W. Wöhlers förtjenst att hafva väckt denna fråga till lif. Han hade vid sina nitiska bemödanden att vårda djur- och växtlifvet å Stora Karlsön iakttagit, att i ett par af de talrika grottor, som här finnas i kalkbergen, rikliga lemningar af djurben ligga förvarade i den jord, som utfyller grottornas botten. Sedan han meddelat detta till intendenten vid Riksmuseum prof. G. Lindström, uppdrogs åt dr L. Kolmodin i Visby att utföra en undersökning i den stora grotta, som på folkspråket bär namnet »Stora Förvar». Den gräfning dr Kolmodin sålunda företog gaf vid handen, att bottenfyllningen i »Stora Förvar» utvisade en tydlig lagring med omväxlande skikt, i hvilkas jord funnos inblandade stenar, kol och aska. jämte ben af svin, får, oxe, häst samt djupast ned hufvudsakligen säl, fisk och sjöfågel. På unvgefär 28 c.m. djup påträffades äfven ett stycke hjessben af menniska. Derjämte fann dr Kolmödin, bitar åf gammalt krukgods, skärfvor af flinta samt en af menniskohand förfärdigad benpryl. Dessalfynd; få intressanta . de än voro, häntydde väl på, att grottorna åtminstone tidtals, bebotts af ett stenåldersfolk, men de kunde icke bevisa, att, såsom förhållandet är med så många grottor i Europas sydligare länder, i Frankrike, Belgien, Schweiz, Södra Tyskland m. m., detta tolk tillhört den äldre stenåldern, den period, då vildrönen ock vildhästen och möjligen äfven grottbjörnen och mammuten Rigjorda menniskans samtida i vår verldadel. Af fackmlnnen anmärktes:ock genast, att den i pressen först synliga notisen, hvilken äfven upptogs i den utländska tidskriftsliteraturen, kunde giiva anledning till en förhastad uppfattning.
Frågan var emellertid för kännedomen om våsa äldsta tider af den allra största vigt, och undersökningen borde utföras med den sakkunniga ledning, som i vårt land egnas åt fornminnenas utforskning, Det blef derför Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademiens nepgift att taga denna ledning om hand, och riksantiqvarien Hildebrand lät snarast möjligt utlysa skydd för de ifrågavarande grottorna.
Ionevarande år har nu Akademien uppdragit åt dr Kolmodin att fortsätta undersökningarne, och riksantiqvarien har, i samband med en inspektions- och forskningsresa till Gotlands kyrkor, företagit en färd till Stora Karlsön för att taga i närmare skärskådande och gifva anvisningar för.gräfningarno i grottorna, såväl som ock för undoreöknibgen af de talrika stenrösegrifterna från jernåldern, hvilka finnas å Karlsön och som samtidigt, enligt riksantiqvariens uppdrag, utforskas at direktör Fr. Nordin.
På hr Hildebrands vänskapsfulla anmodan styrde jag 29 Juni min kosa ditåt; för att efter sammanträffande med honom och den honom åtföljande artisten Sörling å Klintebys, hr Wöhlers vackra egendom i närheten af Klintehamn, gemensamt vända stäfven mot Stora Karlsön och bese dess grottor och fornlerhningar. Det är för denna färd jag här i korthet vill redogöra.
Då Östersjön ligger som en spegel, är det en oblandad pjutning att stiga ombord å en af de goda ångare, som trafikera Gotlandsleden, för att andas hafsluft och förbi Landsort glida öfver till Visby, det minnesrika, Nordens Rom, såsom: Linné lär ’benämt denna stad, om hvars forntida storhet och rikedom ännu de många storartade kyrkoruinerna bära vitne och der man vandrande utmed den gamla stadsmuren så lätt i tankarne förflyttas till länge sedan gångna tider.
När sommarsolen skiner öfver Visby och vinden fläktar ljum från det blånande hafvet, tycker man sig här t. o. m. stundom förd långt bort från -Bvensk jord. Det ligger något sydländskt i denna luft, i detta ljus, i dessa scenerier. Det är något som påminner om Italiens himmel, om Medelhafvets strand. Då man en vacker middagsstund Våndrar utefter stråndvägen, med den förntida stadsmuren och den Botaniska trädgårdens rika löfverk å den ena sidan och hafvet å den andra, eller då man här på grässluttningen vid vägen lyssnar till sqvalpet mot strandens hvita stenbädd, känner man något af den der ogendomliga känslan, som så mäktigt griper nordbon, då han vid någon af de små städerna vid Medelhafvets strand försjunker i njutningen af de pittoreska naturscenerierna. Men i Visby är det icke blott ruiner och fornminnesmärken, sol, Jjus och Juft som föra tankarne mot Södern. Äfven. de trånga, oregelbundna; slingrande gatorna påminna om Italiens smärre städer samt de stinkande rännstenarne, en tyvärr icke så lätt afbjelpt realitet midt i den ideela härligheten.
Det , oaktadt är Visby uuder, sommardagar en behaglig tillflyktsort, och om blott dess hafsvattens te:tperatur vore mör konstant den växlar alltefter strömmens riktning, sänker sig stundom ända ned till + 6 grader, men höjer sig också till + 20 och deröfver — skulle denna ort kunna utveckla sig till en badort af långt större betydelse, än nu är fallet. De små trädgårdar och planteringar, som här och der omgifva husen, utvisa en nästan sydländsk växtlighet med sina ståtliga stamrosor, sina ampelopsis- och murgrönsrankor, som flerestädes inbäddat hela bygnader i sin yppiga grönska. Den vackra Botaniska trädgården och andra enskilda planteringar i dess omgifning angifva, att här kunde blifva platsen för en gynpad trädgårdsodling, å denna ö, der valnötträden bära färdiga frukter, der Robinierna trifvas så godt, der ej sällan mulbären och stundom äfven sjelfva vindrufvan mogna ute i det fria, Nutidens vekliga badgästslägte skulle nog äfven blifva vederbörande tacksamt, om de ville utbyta de med så mycket besvär hopsamlade, under istiden från fastlandet hitförda, alltså »utländska», besvärliga kullerstenar af granit, med hvilka stadens gator äro lagda, möjligen till fördel för hästarne, men alldeles säkert till obehag för meniskorna. På en ort, der så stor tillgång finnes på förträffliga inhemska, platta kalkstenshällar, vore det väl icke så svårt att göra de nu såsom ett slags trottoar der och hvar i enkel rad, vanligen utmed rännstenarne lagda smala hällarne något bredare, I Visby kan helt visst ännu mycket göras för trefnaden, och det kan löna sig i en af naturen så gynnad nejd. Främlingsströmmen är icke att förakta såsom inkomstkälla; men den har i våra dagar icke små fordringar på komfort, på goda hotell, Jätt trafikerbara gator, soygghet och trefnad. Den meravämda Botaniska trädgården med dess vackra paviljong, der i förtjusande utsigt öfver grönska, ruiner och haf: serveras goda varor, är en förträfflig början. Det blir den allmänna och enskilda företagsamhetens sak att föra verket vidare. Den kommer nog någon gång. i farten, och det skall då visa sig, att samhället deraf skall draga fördel.
Vagnen är nupförspänd, och och ett par knubbiga små Gotlandshästar föra oss i rask fart genom den gamla Söderport, utåt en af de tre landsvägar, som bära mot Klinte. Gotland jär rikt på vägar och alla likna de Visbys gator i krokighet. Ett hvitt dammoln röres upp af hästarnes hofvar och följer synnerligt om man, såsom nu har vinden med sig, den resandé under hela hans landavägsfärd. Man far nästan som vissa forntidens gudar i en sky, men en sky af detta karaktäristiska kalkstensdam, hvarom endast den, com pröfvat det, kan göra sig en rigtig föreställning. Hästar och åkdon, körsven och resande antagasnart samma hvitgrå färg, ivpudrade, såsom de blifva, i det ljusa kalkdammet, som biter sig in i hår och skägg, kläder och resgods. Himlen låter tyvärr alltför sällan vattna dessa vägar. Ja, hvad än värre är, hon låter alltförsällan vattna Gotlands åkrar och ängar. Eljes skulle, denna rika jord ständigt bära gyllene skördar. Det finnes år då ej en droppe regn fallit mellan sädens sådd och skörd. Om icke de kyliga nättervas dagg något friskade upp grödan, skulle lätt kunna inträffa missväxt. I år har icke fallit något regn förrän vid midsommartiden, och nu föret i desia dagar har Gotland fått: sin andra nederbörd. Måtte denna kunna bjelpa upp de genom torka och sol klena och olyckligtvis i förtid gulnade fälten! Ön lefver af sin jordbruksnäring och har icke råd att lida missväxtår.
Men låt oss nu i fart ila förbi åkerfälten oeh de efter all sin torka dock så, leende ängarne, dessa för Gotland så kännetecknande ängar med sina vackra grupper af buskar och träd. Här och der skymtar ur skogsbrynet fram. en kyrka, lyftande sia mörka, spetsiga, för denna ö i allmänhet så egendomliga spira mot himlen, Au är det Vesterhejde, än Eskelhem, än Vestergarn, än Sanda. Gotland är än i dag rikt på kyrkor. Om än Visby nu blott har en enda som; användes, i stället för de 16—18, som det ägde under sin storbetstid, så har landsbygden ännu ett häpnadsväckande antal. De äro ej långt från hundratal. Och detta för en befolkning af föga mer, än 50,000 invånare.
Der se vi Klinte kyrkas spete, Vi äro vid Klintehamn. Vi stiga af. Efter sammanträftande med reskamraterna vandra vi på den af stenar bygda hamnvägen, uti hafvet till hamnbryggan vid Klintehamn. Ångaren med samma namn ligger här färdig till affärd, men vi gå nu ej ombord på den, utan stiga ned i den lilla kuttern, som ligger förtöjd vid bryggan.
Klockan är 11 på dagen, Kölen skiner varm.
Seglen hissas, och det bär afstad med en sakta bris mot de fjärran skövjbara Karlsöarne, dock icke rakt, ty vinden blåser emot, stick i stäf. Vi måste kryssa, slag: på slag, Det går icke fort, ty brisen är svag, men i angenämt sällskap på en segelbåt i vackert väder flyter tiden behagligt och lätt, isynnerhet då man har god matsäck om bord. Snart segla vi förbi en annan båt, som uppgifves föra tvänne unga fröknar från Stockholm, hvilka ämna sig till Karlsöarne för att botanisera*), Vår kutter,
Förd af sin säkre och sjövane »skeppare» och ägare dr Kolmodin, närmar gig allt mer mot Lilla Karlsön, som, till form och färgtoner ej olik den mångbesjungna ön Capri vid Napolis kust, länge hägrat för oss i fjärran. Snart glida vi fram till dess strand, der den grå, i väldiga former brutna klippan, kransad af gräs och blommor, reser sig lodrät i höjden, ett par hundra fot öfver hafvets yta. Men hvilket lif och stoj och kackel på denna öde ö ute i hafvet! Talrika måsar helsa oss, under ideligt väsen kretsande öfver våra hufvuden. Vår kapten svarar dem med en salut ur sin bössa, och skotteta eko återljuder med väldigt brak ”ur klipporna. Nu blir det än mera lif. Ur klippväggens skrymslen och springor framstörta hundratals korpstora fåglar, under ett hvisslande läte och i hvinande fart klyfvande luften med snabt klippande vingar. De hafva svart hufvud och Tygg, »men krithvit buk. Det är »törden», tordmulen (Alca torda), den intressanta simfågel, som i stora skarpr häckar på Karlsöarne och nu oroad genom vår ankomst och särskildt genom bössskottet kretsar i:betydande flockar fram och åter omkring vår kutter, liksom om den vore nyfiken att få veta hvem det är som vågat störa dem i dess ensliga och majestätiska hemvist. För min del minnes jag dessa Lilla Karlsöns bebyggare så väl, då jag såsom ung student för yub 29 år sedan besökte dem och just här på branten klättrade upp till deras otillgängliga nästen, »hyllorna», såsom folket kallar de afsatser, der törden förlägger sina ägg och ungar och der den vaekra ormbunken Scolopendrium Phyllitis, en af, Sveriges sällsyntaste växter, som här har sitt enda växtställe i vårt land, alltjämt frodas, genom sin oåtkomlighet trotsande äfven de ifrigaste och djerfväste botanisters utrotningsförsök. Det är kära ungdomsminnen, de der, då man efter många fåfänga försök lyckades nå upp till en bergspringa, der den rara ormbunkens gröna blad lyste emot en, der man endast under fara kunde huka sig ved för att taga den och endast under fara kunde åter resa sig upp vid den tvärbrauta bergväggen och på händer och fötter krypa ned till strandbrädden. Det är ungdomsminnen, som icke flyga bort med åren, men denna gången skall Scolopevdrium få växa ifred för mig.
Vårt besök gäller i dag icke Lilla Karlsö. Vi lägga åter ut till sjös. och styra mot den större ön derborta. Efter 6 timmars färd från Klintehamn nå vi fram, mötta af fyrvaktaren, som ror oss i land, i Norderhamn, en öppen hafsvik, der vid lugnt väder och sydlig blåst väl finnes skydd, men vid nordlig blåst landning svårligen kan äga rum. Denna vik har i fordomtimma tydligen sträckt sig djupt in i ön, nästan till hälften af dess bredd. Från hamnstranden höjer sig marken derför endast sakta, amfiteatraliskt, i halfringar, liksom återgifvande, den ena strandbrädden ofvanför den andra. Tusen sinom tusen små och stora, randslipade, platta, hvita kalkstenar ligga här uppstaplade och utströdda bildande strandbädden. Här ocn der ser man bland dem bitar af koraller och andra försteningar, som lösryckts ur strandbottnens kalkstensbällar och kastats. omkring vind förvåg, Gräs och blommor hafva spirat upp ur den steniga marken här och der. Solen sänker sig väl, men stannar ännu qvar några timmar, innan hon går till ro. Det är ljumt i iuften och avgenämt att sitta ned här, innan vi börja vår vandring kring ön. Låt oss derför först hvila ut en stund, lätt söfda af vågornas enformigt melodiska slag emot stranden.
G. R.
*) Sedan förnummo vi, att de nämda unga damerna, hvilkas mål lär varit Stora Karlsön, först efter 12 1/2 timmars segelfärd nått Lilla Karlsön, alltså kl. 10 på qvällen, att de der, utan, mat och vatten, måst tillbringa natten i fria luften och följande dag efter dessa motiga öden återvändt till Klintehamn. Men de läto dessa motgångar icke nedslå sitt friska mod, utan voro strax åter färdiga att i en bättre segelbåt och med-en skickligare kapten, på dr Kolmodins inbjudning, styra kosan till: Stora Karlsön. Der fingo de troligen nöjet att blifva vittne till den nordostliga storm, som inträffade följande dygn och hvars vågsvall och bränningar helt visst bjödö ett på samma gång vildt och storatadt skådespel å denna klippö midt ute i hafvet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Juli 1889
N:r 77
anlände hit i dag med Tjelvar 6 medlemmar, häradshöfding C. Sundin, hofjägmästare H. af Petersens, kommendörkapten G. Heijkenskjöld, löjtnant K. Montgomery, brukspatron Olsson från Riddarhyttan och jägmästar E. von Eckerman. Om torsdag hitväntas grosshandlaren R. Francke och f. d. kommendör L. G. S. Pantzerhielm.
Sällskapet, som medför 5 jagthundar, afreste kl. 9 till Sanda, der högqvarter kommer att tagas. Till fredags middag kommer jagten att sträcka sig öfver Mästerbys, Sandas och Vestergarns marker, hvarefter klubben begifver sig ut till Karlsöarne, der åtskilliga nya medlemmar väntas skola inträffa.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 19 September 1887.
N:r 75.
Södra Gotland, 15 Maj.
En olyckshändelse
timade häromdagen hos en hemmansägare i Vamlingbo, då dennes dotter, en 1 års gammal flicka, med en käpp kullstjelpte en kokande kaffepanna, med den påföljd att belainnehållet öfverspolade den lilla och skållade både ansigtet och en stor del af kroppen. En gumma, flickans farmoder, som vid tillfället var ensam hemma, hade på ett ögonblick någon syeselsättning vid bordet, hvadan hon ej observerade flickan, förrän olyckan inträffat. Någon fara för lifvet lär dock, såvidt mig är bekant, dock icke för närvarande förefinnas.
Sens moral: Se noga efter barnen!
Ur djurens lif.
En landtbrukare hade tvänne får, som hel nyligen på en och samma tid framfödde hvar sitt lam, dervid det egendomliga inträffade, att. den ena tackan, utom sitt eget, äfven öfvertog den andra tackans unge, och delade moderskärleken mellan dem bägge, der de nu trifvas förträtfligt. På ett annat ställe inträffade äfven ett ganska säreget fall. En tacka, som en natt ibland de öfriga gårdens lam framfödde en unge, vardt af en annan, som ävnpu icke fått någon sådan, beröfvad densamma, och detta utan att man ens anade rätta förhållandet. Ungen diade den orätta modren, men fick dock icke den näring han behöfde, hvadan han dog omkring 14 dagar efter födseln. En vecka derefter framfödde denna tacka sitt eget lam, som trifdes och erhöll den välbehöfliga modersmjölken.
Ett helt tjog »tumlare»
eller s. k. Marsvin iakttogs i förgår af ett par fiskare, som voro sysselsatta med utläggning af torskanglar på vestra kusten i trakten af Hoburg. De syntes i omedelbar närhet af båten lustigt tumla om med hvarandra. Gamla fiskare påstå, att en sådan företeelse bådar storm, och det slog också verkligen in, ty igår hade vi skarp nordostlig blåst. Att de visat sig i så stort sällskap, lär dock, så vidt någon kan minnas, ej förut varit fallet.
Från sjön.
För motvind inkommo igår tvänne fartyg, som lagt sig till ankar på vestra kusten utanför Vamlingbo; de qvarligga ännu när detta skrifves. — En monitor syntes långt till sjös för några dagar sedan på väg norrut. — En ångare, bogserande en mudderpråm, passerade härförbi Hoburg i måndags, styrande kurs söderut. Bergvingsångaren Neptuu bar nu utbogserat den i Burgsviks hamn förankrade haveristen »Martha Birnie» till trakten af Sundre, hvarefter skeppet sedan ensamt fortsatte resan till destinationsorten, Sundsvall.
Vårsådden
är nu till större delen afslutad å söder. Mångenstädes är kornet redan uppkommet ur jorden för åtta dagar sedan. Btebrodden har denna vår till följd af den kyliga väderleken blifvit mycket illa åtgången, men repar sig nog, om vi blott få varmt. Nattkylan har dock numera försvunnit; och i dag råder stark tjocka härstädes.
Dyra lån.
För lån af spanmål i Vamlingbo kyrko- och sockenmagasin erlägges icke mindre än 10 säger tio procents ränta. En och annan af kommunens medlemmar lär vara betänkt på att vid en blifvande stämma framlägga förslag om nedsättning af denna ränta, såsom man af tidningarna sett att man ne i flere andra socknar, der likväl räntan blott varit 8 proc, Nu i dessa skrala tider skulle sådant af många emottagas med glädje.
Lärbro, 14 Maj.
Eldsvåda.
I måndags nedbrann för arbetskarlen Nordahl, Vägome i Lärbro, hans bostad jämte hela deri befintliga lösegendomen. Blott några skjortor och litet mjöl hann man rädda. Elden, som under husfolkets trånvaro på arbete, utbröt vid 2-tiden på e.m., märktes först af en åkande, då dörrarne måste sprängas upp, ehuru för sent för att kuona släckas. Orsaken till eldens uppkomst är okänd.
Ingenting var brandföreäkradt.
En lista är utsänd för insamlande af bidrag åt dem, som så hastigt blefvo husvilla.
Ejsta, 13 Maj.
En tröst
i sorgen bereddes oss i onsdags 12 dennes då vid Kronvalls fiskläge liket efter den vid återfärd från L:a Karl ö 4 Mars vådligen om komne hemmansägaren Olof Jacob Edvard Jakobsson, Hägur i Ejsta, hittades flytande på hafsytan af Jakob Jakobsson, Bjerges, ungefir på det ställe der kantringen skedde. Den sorgligt omkomne har i nära 10 veckor legat i hafvet, men var ännu vid påträffandet lätt att igenkänna. Kläderna befannos oskadade, men deremot var det ena ögat skadadt och försvunnet.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 18 Maj 1886
N:r 40.
Sistlidne torsdags förmiddag omkring kl. 10 begåfvo sig hommansägarne Olof Hansson, Bjerges, Olof Jakobsson, Hägur, och Jakob Pettersson, Bopparfse, åtföljde af arbetaren Lars Petterssoa och drängen Lars Olsson vid Bjerges, alla i Ejsta, samtlige sjödugliga, ordentliga, försigtiga och lugna personer, i storbåt till Lilla Karlsö, medförande foder till ägarnes derute vistande får, såsom de förut plägat göra vintertid, särdeles då snö fallit i större mängd i förening med uthållig köld. Resan var utan besvärlig heter, tills de på återvändandet hade en tjugu alnar igen till landningsstället i Kronvall. Komne så nära land vid nämda hamn, livarest under deras utfärd samlat sig en större mängd ismörja, ty vinden hade nu sprungit om från nordost till nordvest, dref båten, hvarå seglen då voro nedtagaa, till följd deraf att roddarne ej förmåide manövrera densamma, redlös åt söder eller något ut från land, hvarigenom han, utsatt för svårare sjögåug med täta brottsjöar, fyldes med ismörja och kantrade, dervid hela besättningen kom isjön. Olof Jakobsson och Lars Pettersson ströko under båten; O!of Hansson, Lars Olsson och J. Pettersson arbetade sig åt land och upphunno det med knapp nöd. Bäten hade unader tiden kommit på kölen igen och L. Pettersson på något sätt i densamma. Båten kommer närmare land och L. Pottersson kastar sig ur för att söka nå landbacken, äfvea han. Men krafterna sveko honom, äfven af den orsak att han slagit sig vid båtens kantring. Då begifva sig Jakob Pettersson och Lars Olsson, fast redan matte nog, emot kamraten. Och det lyckas med L. Pottersson. Men ej så med de tvänne återstående kamraterna Hansson och Jakobsson. De voro redan försvunne. De hade redan kämpat ut och funnit en gemensam graf på hafvets botten. Deras lik hafva icke återfunnits, då detta skrifves. För J. Pettersson och I:. Olsson återstod nu ännu svårigheten att kunna föra L. Pettersson, som var västan halfdöd, till närmaste gård. De bida kamraterna förmådde verkligen att förhjelpa honom, våt och tung som ban var, till Tomsarfve, som ligger 1/4 mil från Kronvall, och der all möjlig vård och skötsel egnades de trenne, som på så kort tid fått utstå så mycket.
De så sorgligt omkomne, Olof Hansson 54 år gammal och Olof Jakobsson nära 27 år, aktningsvärda och redbara personer, sörjas och saknas derför så mycket mera, icke allenast af efterlefvande enkor, barn och anhöriga, utan äfven af en stor vänkrets.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 Mars 1886
N:r 20.
Bfter Hågra korta ströftåg på Gotland har mången turist — såsom man hört — ansett sig kunna beteckna det gotländska iandskapets lynne såsom enformigt, entonigt, enahanda och på sin höjd såsom mildv täckt och vänligt. Men dermed hafv; desse turister också röjt sin fullständiga obekantskap med öns strandpartier, som dock utgöra en betydlig del af den snala öns hela område och som erbju da tarika, för djerf, vild och frisk skönhet högligen utmärkta landskaps-taflor. De, som om vår ö yttrat ofvan anförda döme, hafva icke skådat Hoburgen, icke ????rgarns-berget, icke Lauters pyntar ???? Fårö), icke Röfvar Liljas håla vid ????klint, icke Solberget vid Slitehamn, ???? för öfrigt icke de andra oräkneliga grupperna. af stenjättar (eller raukar), hvilkas väldiga gestalter på stränderna stå såsom härdade, men i mångtusen-årig strid med hafvets böljor illa åtgångna och svårt stympade skyltvakter.
Och framför allt — de hafva icke skådat de båda gotländska sido-öarna, Stora och Lilla Karls-ö — dessa i fallaste mening pittoreska klipp-öar, belägna vester om och nära till det gotländska fastlandet, vidpass 4 1/2 mil söder ut från Visby.
Enhvar af dessa öar bildar en hög och skoglös bergslätt: blott på några smala strandremsor finner man af naturen anlagda, förtjusande små trädgårdar med yppig grönska och lummiga löfträd. Dessa öar äro bebodda endast af vilda, för sitt läckra kött vidtberömda får i hundradetal, af larmande sjöfågel i tnsendetal, och dessutom af en ännu föga betydlig koloni af skygga harar. Åt geologen (som studerar jordskorpans daning), åt botanisten (som älskar blommornas fagra verld), åt zoologen (som egnar sin forskning åt djurens lif) bjuda dessa öar rika håfvor, åt jägaren bjuda de ännu rikare, men åt målaren de allra rikaste.
Det är de tvärt afhuggna stränderna — de här och hvar öfver vattnet dristigt hängande klipporna med deras sönderslitna konturer — de genombrutna bergväggarna — de stupande stalpen — de fantastiska stengestalterna — de oräkneliga, stundom väldigt djupa grottorna, som äro fårens nattherbergen och som (i förbigående sagdt) gömma i sitt inre så rika lager af yppersta >guano», att dessa skulle kunna åt hela socknars åkertegar förläna egyptisk fruktbarhet — vidare : de kringslungade; af förstenade vattendjur bildade, färgrika marmorblocken — de hit och dit lutande, stundom finslipade kalkstens-ytorna — allt detta, omgifvet af det än mildt glittrande, än vildt skummande hafvet, skänker här åt vandraren eller klättraren talrika öfverraskande, hänförande eller rent af öfverväldigande taflor. Till den forna hansestaden på Gotland färdas mången, för att se ruiner af vackra menniskoverk, hvilka dock hafva endast fem eller sex århundradens ålder; men på dessa öar finner man ruiner af naturens, i en oberäknelig forntid skapade, vida väldigare verk — ståtliga, fästnings-lika bergmassor, mot hvilka hafvet har kanske i tusen sinom tusende år lupit till storms, och hvilka det ibärdigt har underminerat och delvis söndersprängt.
Den af professor A. T. Gellerstedt tecknade tafla, som pryder detta blad, visaren del af Stora Karlsö’s yttre gestalt: man ser här den s. k. Norderhamn med sina talrika fiskarebodar, och längst bort den med sin öfra del långt framspringande udde, som fått det betecknande namnet »Utfall».
Bland öfriga märkliga partier på denna ö må nämnas: »Hässleby-lada», liknande en hög, smal port och formad af en grof, lutande pelare, som upptill, liksom en kontrefort, stödjer berget; — »Stornasar», en, liksom »Utfall», utskjutande klippa, liknande en ofantligt stor näsa (hvaraf också dess namn); — »Tjufhålet», ett stort rum inne i berget, der utrymme finnes för några hundra man, och dit man endast kan komma på den vådligaste stig; — »Rindhålet», en af rind (murgrön) rikt och vackert dekorerad fördjupning uppe i en, nära ett par hundra fot hög vägg, vid hvars fot vågorna bryta sig; — »Spang-ände», i öns nordöstra hörn, en hög och starkt framspringande udde, m. fl., som det här icke är möjligt att ens i korthet omtala.
Ingen mensklig odling har någonsin blomstrat på dessa öar — åtminstone finnas icke här några af menniskohand uppförda minnesmärken, vittnande om fredliga eller krigiska värf. Dock finnes det, t. ex. på Stora Karlsö, några ställen och några. namn, som dunkelt erinra om att menniskor här någon tid hafva lefvat, bedt, arbetat och slutat sitt jordiska lif, t. ex. »Altaret» och »Lauphargi» (altarrummet), »Smidgård» (smedernas gård), »Bryggan>», der de, ur de rika marmorbrotten på 12- och 13-hundratalen huggna block, som. man i många : gotländska kyrkor beundrar, utskeppades, samt »Kyrko gården», der mången stenhuggare, efter sitt hårda arbete på den ensliga ön, fick hvila i vigd jord.
Men saknas här historiska minnen, så fiones det så mycket mer af sagor och sägner — om röfvare till sjös och till lands, hvilka här i grottorna gömde. sig och sitt stulna gods, om hit bortröfvade jungfrur, om jungfrur, som i hemlig gång under berget och hafvet vandrat ända till det gotländska fastlandet — samt om konung Valdemar Atterdag’s här (år 1361) sjunkna skepp, som hade en del af det rika Visby-byfet om bord, och om konung Eriks af Pommern strandning och underbara räddning (år 1433) någorstädes på stranden af Stora Karls-ö.
I den gotländska jagtens historia hafva dessa öar nyligen kommit att intaga ett märkligt rum. År 1880 stiftades nämligen af grefve R. Horn, frih. E. v. Vegesack, herrar P. Lagerberg, W. Wöhler, m. fl, ett bolag, kalladt »Karlsö djurskydds- och jagtförenings bolag», med syfte, såsom bolagets namn antyder, att på dessa öar skydda djurlifvet samt att, i den mån vildstammen medgifver, der årligen och på lämplig tid anställa ordnad jagt. För detta ändamål har bolaget af öarnas ägare, som äro landtbrukare i Ejsta och Fröjel, öfverenskommit om arrende af jagträtten på 50 år; på »Storön» har en hargård blifvit inrättad, sommarbevakning anordnad, ett trähus uppfördt, för att bereda jägarne tak öfver hufvudet och så medelst bespara dem obehagetatt, såsom förut, nödgas ligga i grottor eller i fiskarbodarnas, af flere skäl, otrefliga lafvar. Bolagets syfte är berömvärdt, och man bör nu hoppas, att det varder slut på den olofliga och okynniga både jagt och äggning, som här i långliga tider bedrifvits. Man bör nu hoppas, att dessa härliga öar skola få behålla sitt rika, muntra, susande fågel-lif, och att de mellan klipporna- skuttande hararna skola i fred och ro för tjufskyttar få förkofra sitt menlösa, matnyttiga slägte, samt, i förening med de likaledes matnyttiga, präktiga fårahjordarna, i all framtid få idylliskt lifva den egendomligt storartade, vildsköna lokalen.
C. J. Bergman.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 Oktober 1885
N:r 82.