Det finnes på eller rättare invid Gotland något, som i nästan lika hög grad gom den berömda ruinstaden Wisby är värdt uppmärksamhet och väcker främlingens intresse och beundran, nämligen Stora och Lilla Karlsö.
Stora Karlsö ligger på 2 á 3 timmars afstånd från Klintehamn vid god segelvind, Lilla Karlsö en tredjedel närmare. De båda väldiga kalkstensklipporna, som stiga brant ur hafvet och från land ej visa spår till vegetation, te sig imponerande, sedda redan från Klintehamn. Och ju närmare man nalkas den, desto mer förstärkeg detta intryck.
Den stora ön med sina i väldiga linier hållna erkitektoniska former liknar en jättelik ruin, mot hvars fot bränningen brusar. Den förvittrade kalkstensklippan har antagit de mest fantastiska former, liknande tinnar och. torn, hvalfbågar och balkonger. Talrika grottbildningar och skrefvor bilda portaler och fönster, än erinrande om gotiken, än om rundbågsstilen. Stora fält af murgröna betäcka här och där klippväggarna och öka ytterligare den illusion af raserad jätteborg, som skapas af själfva den djärfva formationén. Dennas karaktär och omväxling är fullt jämförlig med den, som gjort sachsiska Schweiz så berömdt, meh skilnaden är, att då den sydtyska formationen orsakats genom flodens utekärning och man, så snart man går utom det området, har omkring sig ett vanligt tyskt höglandskap, så har man här rundt omkring hafvets hela ensliga majestätblott på en sida begränsadt af det gotländska fastlandets kust.
Denna ensamhet ger åt Karlsöarna en särskildt storslagen prägel. Fyren högt uppe på klippan, som bebos af ett par familjer, och en jaktpaviljong i dälden där nedanför, som endast då och då gästas af de besökande, äro de enda bygnaderna på stora ön, på den lilla finnes ingen. Men därför bör man icke tro, att öarna göra ett dödt intryck.
På våren förete de det rikaste fågellif, som finnes i hela vår östra skärgård. Då sitta tordmularna i tusendetal kappraka på kalkstensklippornas skifformiga aflagringar, liksom burkarna på apotekshyllor, har man träffande sagt. Då häckar ejdern; måsar och trutar flyga skriande omkring, och ålkråkans mörka kropp sticker af mot den hvitskimrande tärnans, På sommarmorgnarna kan man, om man har tur, få se ejdermamman föra sina ungar ut i vattnet, och hararna, som här äro halftama, skutta i dussintal kring på ön. Att väldiga roffåglar segla i luften öfver en sådan jaktmark, är den naturligaste sak i världen.
— Äfven för växtvännen och botanisten erbjuda Karlsöarna månget kärkommetfynd. Trädvegetationen är ytterst sparman, men på våren och försommaren, innan solen hunnit bränna igenom den tunna jordskorpan, blomstra här på den bördiga kalkgrunden många örter och bland dem flere rariteter, isåsom den älskliga Adonis vernalis och den mycket sällsynta Crambe maritima med sina blågröna, glatta blad och sin frodiga stam. Ännu bättre torde geologen finna sig här. Utom de egendomliga kalkformationerna, grottorna och lagren af lerskiffer bjuda Karlsöarna på en rikedom af petrifikat, som är nästan häpnadsväckande, Lilla Karlsö torde med sina ytterst talrika -grottbildningar och sina underligt formade klippblock, som i växlande djur- och människogestalter hålla vakt vid stranden eller stå uppspetade på berget, skänka geologen ett ännu större intresse än den stora ön.
Det är hesvärligt nog att taga sig ut till dessa öar, och det kan vara minst lika besvärligt att komma tillbaka ifrån dem igen. Att ingenting ’ göres för att bereda turisten möjlighet att utan större tidsutdräkt och kostnader kunna göra en tur ut till Karlsöarna, vill jag skrifva på den gotländska oföretagsamhetens räkning.
För min del skulle jag visserligen , ej blifva glad, om jag vid ett ytterligare besök finge se Karlsöarna öfversvämmande af turister, men jag tror icke, att någon egentlig trängsel där är att befara. Och jag vill råda hvar och en, som tillbringar några dagar på Gotland, att underkasta sig mödan af en färd till Karlsöarna, hvilken blir vida mindre nu, då Klintehamnsjärnvägen öppnas. Där skall man få se ett stycke natur, som man icke skådar hvar dag — i sitt slag det egendomligaste och skönaste utan tvifvel, som hela vårt på naturskönheter så rika land har att bjuda på, skrifver Papirius i N. D. A.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 September 1898
N:r 136