Kategori: 1888 10 Oktober

hade i lördags möte här i Visby i folkskolehuset.
Sedan en psalmvers afsjungits och Guds välsignelse nedkallats öfver mötesdeltagarna, höll skollärare Karl Lingström från Bro en lektion med ledning af läseboksetycket »Kulla-Gunnarstorp». Denna lektion gaf anledning till lifligt meningsutbyte. Efter att ordföranden sedan tackat lektionngitvaren hölls af skollärarinnan Ch. Engbom från Fridhem med en afdelning småskolbarn en lektion, höllken med ledning af andra budet afhandlade ämnet »Guds namn», dess rätta bruk och missbruk. Äfven på denna lektion följde kritik.
Från föregående möte hvilade diskussionsfråga »Huru väcka och behandla barnens ambition?» Denna inleddes nu af skolföreståndaren Ljungberg. Referenten ansåg att detta spörsmål var en af uppfostring. konstens grundfrågor. Att ambition finnes hos hvar och en torde ej vara tvifvelaktigt. Visserligen kan man säga: det der barnet saknar ambition. Men den fins nog; den är af olika styrka hos olika individer.
Två mäktiga faktorer inverka härvidlag: ärftlighet och yttre vilkor.
Ärftligheten går som en röd tråd genom hela naturen, den förföljer slägtet som en arfsynd. Man påträffar barn, ej minst i städerna, som i allt visa brist på ambition; de äro trasiga och smutsiga, de visa ambitionsbristen genom tal och svar. Detta är ett arf från föräldrarna. Men om det är ett arf, hur skall man då kunna väcka ambitionen? Nu äro vi inne på de yttre vilkoren. Hvad det rent materiela beträffar, så har det visat sig att man kan t. ex. vänja dufvor vid att äta kött, måsar vid att äta frö. Hos de förra har då kräfvan blifvit en köttsmältande mage, hos de senare en frösmättande kräfva. Hvad visar detta? Jo, att omgifningen ingår som en beståndsdel i vår varelse. Följer man nu skalan uppåt, finnar man att samma lagar gälla det andliga. Menniskan är både materiel och andlig; således ägor lagen sin tillämpning äfven här.
Tänkom oss ett barn, inför hvars blick ej råder annat än smuts och ohyfsade vanor. Det blir då den luft, som barnet upptager i sin andliga varelse. Se på en gatpojke, hur annorlunda han är mot ett barn med ett gods hem.
Ett sådant barn kommer nu i skolan. Huru bör det då behandlas? Omgifningen bör vara en annan, än barnet förut varit van vid. Om skolsalen och sjelfva skolhuset ej äro bättre än hemmet, om lärare och kamrater ej äro bättre än föräldrarna, då år det klart att barnet ej blir bättre. Derfir bör hela omgifningen väcka sinnet för motsatsen till smuts och osnygghet. Skolhuset bör vara inbjudande, skolsalen ren ock snygg och ej en lekplats. Kamratlifvet bör vara egnadt att ingjuta ädlare känslor.
Derför är det ej oväsentligt att gossar och flickor undervisas samtidigt. Det är oriktigt att skilja könen åt som i städerna. Ty flickorna utöfva alltid ett förädlande inflytande på gossarna. Det bör dessutom gå stilla och fridfullt till i skolan. Dit hör t. ex. uppställning vid in- och utgående från lektionerna. Då barnen äro inne, böra de vara stilla och tysta, vid lärarens tilltal böra barnen instinktlikt känna, att det är en ädel själ som talar till dem. Läraren är den, som er sjelfva själen i omgifningen. Lärarens yttre bör vara så att det inger aktning och vördnad, hans sätt att skicka sig förråda en högre lyftning, når han förmanar, bör hans person vara en lefvande text till orden: »Gud förmanar genom oss». Vid förseelser bör ej bestraffning ske under lektionen, utan afsides, så att man visar barnen att man har aktning för dem.
I korthet: den omgifning, i hvilhen barnet förflyttas, bör vara sådan att den ingifver föreställning om att barnet har varde som menniska.
Hr L. N. Enderberg ansåg att i stället för ambition skulle ha stått »aktning för sig sjelf». Och denna aktning för sig sjelf den var detsamma som: ställ dig så i din inre och yttre verld att du ej behöfver rodna inför menniskor och Gud. Den rätta aktningen för sig sjelt har menniskan, då hon vet att hon alltid står under Guds ögon.
Talaren hade ej reflekterat öfver huruvida verkligen omgifning och ärftlighet spelade så stor roll i detta fall. Säkert vore att satsen ej kunde tillämpas på alla förhållanden, såsom exemplen af Daniel och Josef visa.
Alltid borde man för barnen påpeka plikterna i lif vet och deras uppfyllande, afven om det skulle kosta på.
Hr Ljungberg hade läst om skolbarn som haft ett möte för att protestera mot vissa bestraffningar t. ex. att stå i skamvrån. Sant är att sådant dödar sjelfaktningen. Liksom det är skillnad på gossar och flickor, så är det också skilnad på olika utvecklingsstadier. Fem- á sex-åringar få ej behandlas som 14 á 15-årigar, när man vill väcka ambitionen. De yngre behöfva mera så att säga dressyr, de befinna sig i en lifsform som mera liknar den djuren ha; de måste genom vana tvingas att bli folk. Sedan böra vid mera framskriden ålder andliga medel tillgripas.
Frkn Engbom ansåg det visserligen sant att de ärftliga anlagen voro betydelsefulla. Men goda anlag kunna bli dåliga och tvärtom, Omgifningen för det dåliga barnet gör ej allt.
Inledaren hade sagt att de små barnen mera liknade djuren. Häremot ville hon inlägga en protest. De äro ytterst känsliga små varelser och ingenting är så tacksamt att arbeta med som just de minsta barnen.
Hr Ljungberg hade med dressyr menat att man mera måste tvinga de små. Sant vore att barnen äro känsliga. Men hvad visar det? Jo, just att de stå på en mera djurisk ståndpunkt. En hund t. ex. kan jag få lydig och trogen ej genom tal, men väl genom vinkar.
Hvad ärftligheten beträffar var det aldeles riktigt att den ej var allt. Men sant vore det dock att ärftlighet och omgifning ingå i hvarandra.
Hr Hammarström trodde att hemmen ofta motarbeta hvad i skolan inplantas af ambition.
Frkn Sundahl ansåg att barnens vilja borde brytas så tidigt som möjligt.
På grund af den framskridna tiden afbröts här diskussionen, som kommer att fortsättas.
Mötet beslöt att åt sin ordförande uppdraga att hos Sveriges allmänna folkskolelärareförenings sekreterare anhålla om stadgar m. m. och sedan vid nästa möte besluta om inträde i föreningen.
Vid detta möte kommer en räknelektion att hållas af skollärare Lingström samt ett föredrag om elektricitetens af skollärare G. A. Ljungberg från Fole.

Gotlands Allehanda
Måndagen 8 Oktober 1888
N:r 81.