Ännu alldeles oäfverskådliga äro da följder, som börjat inträda för mänskligheten efter de stora östmakterna Kinas och Japans nödtvungna öppnande för västerlandet vid midtan af förra seklet. Tidigt gjorde sig dessa följder märkbara i Kina genom det väldiga Taiping-upproret, som inleddes af en religiös svärmare med syfte att sammansmälta västerns och österns kultur, men sedan han blifvit vansinnig urartade till de ohyggligaste grymheter. Endast med hjälp af den sedan så berömde Gordons fältherresnille kunde resningen 1864 kufvas, sedan dan varat i tretton år och för alltid undergräft rikets styrka.
Bland de befälhafVare för kinesiska regeringstrupper, hvilkas namn då först började nämnas, var äfven den 1823 födde U-hung-tschang. Först ådrog han sig uppmärksamhet genom ett trolöst löftesbrott, hvarigenom han i strid mot ett åt Gordon gifvet högtidligt löfte offrade några fångna upprorshöfdingar åt den grymmaste död. I ädel vrede hotade Gordon att döda honom själf, och den fege kinesen räddade sig endast genom att gömma sig. Sedan Gordon i vredesmod lämnat det rike han räddat, fortfor Lihung-tschang att stiga uppför det kinesiska mandarinväldets högsta trappsteg, till dess han vid tronskiftet 1875 genom den verksamma hjälp han gaf ’änkekejsarinnan Tsu-hsi att trygga sitt välde äfven försäkrade sig själf om del i den högsta regeringsmakten.
Såsom hennes förklarade gunstling fortfor han därefter att vid hennes sida i ett fjärdedels århundrade öfva ett ödesdigert inflytande på det kinesiska rikets öden. Mot främlingarna närde han samma dolska ovilja som flertalet af hans landsmän, men hans skarpa förstånd sade honom dock, att Kina af omtanke om sitt bestånd måste lära sig något af deras konster. I synnerhet på det militära området inskärptes denna lärdom hos honom genom det för öfrigt föga betydande krig med Frankrike, som uppstod vid gränsen till dess besittningar i Bortre Indien 1884. Han började ombygga Port Arthur och andra fästningar efter den modärna befästningskonstens regler och sökte utbilda en del af Kinas här efter europeiskt mönster. Japans raska framåtskridande var föremål för hans och hans härskarinnas afundsamma ovilja, då detta rike syntes limit hafva svårt försyndat sig genom att bortkasta den heliga kinesiska kulturen och gifva sig att löpa efter de främmande barbarernas konster. Fåfängt sökte Japans vise statsmän för Kina klargöra den gemensamma fara, som hotade båda rikena från Ryssland, men dess förslag om vänskap och förbund afvisades med snäft öfvermod. För att nu ej Ryssland öfver det halsstarrigs Kinas ruiner skulle hota Japans egen själfständighet, såg detta sig nödsakadt att 1894 inskrida med väpnad hand mot det kinesiska riket.
Kriget gick i högsta grad olyckligt för Kina, och kejsarinnan sökte vältra skulden ifrån sig genom att gifva Lihung-tschang till pris åt den allmäna För en kort tid aflägnad från makten, återkom han dock snart och ledde underhandlingarna om fra den i Shimonoseki 1895. Kinas oerhörda förluster i denna fred minskades genom Rysslands påtryckning, soml under hans medverkan förmådde Japan att återställa Port Arthur med dess omnejd. Häraf hade dock Kina föga glädje, då Ryssland behöll alltsammans för sin räkning och inrättade sig där på ett sätt, som nödgade Japan att snart åter beträda krigets stråt. I Kina hada emellertid under det mäktiga intrycket af krigets olyckor ett reformparti bildat sig, som samlade sig kring den unge kejsaren Kuang-su och sträfeade att isfter Japans mönster på allvar slå in på reformernas bana. Den högt begåfvade unge kejsaren var dock allt för svag att motstå den gamla ondskefulla kejsarinnans hänsynslösa ovilja, och med verksamt bistånd af Li-hung-tschang tillstälde hon i september 1898 en palatsrevolution, som för återstoden af hans olycksfulla lefnad gjorde kejsarn till ett viljelöst verktyg i hannes hårda händer.
Li hung-tschangs maktstälningvid kejsarinnans sida syntes nu fullt tryggad, helst sedan han på hösten 1895 till lön för gjorda tjänster utnämd till rikets kansler. I västerlandet åtnjöt han den högeligen förtjänta äran att betecknas såsom Kinas Bismarck, och hans anseende stod på sin höjd, då han efter kriget utsändes i en diplomatisk beskickning till de västerländska stormakterna. Efter en kort tid af onåd, då han var skild från hofvet, återkallades han under boxarupproret 1900, hvars fanatiska deltagare med all stor ifver gått hans och kejsarinnans önskningar om västerlännihgarnas utdrifvande eller förgörand3 i förväg. Hans begröfvadesdiplomatiska förmåga togs för sista gången ianspråk vid uppgörande af det fördrag, som efter upprorets kufranda af främmande trupper 1901 afslöts med västmakterna, och han afled den 6 novamber samma år. Han hade ingalunda oegennyttigt tjänat sitt land, på hvars bekostnad han samlat en oerhörd förmögenhet, och han hade ickå förmått hindra de västerländska idéerna att öfver hans graf mäktigt bana sig väg genom det förfallna riket.
Emil Svensén.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 januari 1913
N:r 11