Granskning och vidräkning av K. Örg.
Dock har icke alla namn på -u förvandlats, ett 20-tal ha lämnats oberörda huru nu det förklaras; så läser man alltfort Aklu (Silte), Baju (Anga), Gylpu (Fårö), Kupru (St. Karlsö), Köjdu (Lärbro), Träcku (Hogrän), Päjku (Gammalgarn) o. s. v. Sistnämnda avser en ängsmark i socknen, om vilken de humoristiska sockenbor.na ha en gåta, som skall få belysa Ortnamnskommissionens visdom, ty namnet Päjku måste ju byta ändelse, alltså Päjkan, redan det rätt obegripligt, men där är ju sekundär diftong som bör bannlysas alltså ta vi Pikan, in värre obegripligt, då kasta vi oss helt i armarna på svenska språket (hellre än att söka försvenska gotländskan!) och ta det simpla Pigan med fara för att ställa till förtret för mor Hugreivs. Gåtan lyder så: ”Va jär de? Vör ha nå bäre a aindaste päjke i sokni, ha klippar si en gang pa Are men kämbar si täu gangar u tvättar si hail var ivlien gang de regnar; när hausten u vintan höjtar da lagar ha si ei säng u hyllar pa si ett bräunt u vitt täcke, men när ladingen brautar in da steigar ha upp u kämbar si fyst gang u kleir si ei bladar u blommar; u aldri bötar ha plass va mik di än slar na u lukar ei håre.” — Tydligtvis en av den gamla stammen!
Efter att nu ha tagit en översikt av de båda förslagen till deras särart och inbördes förhållanden torde sammanfattningsvis böra sägas:
1) Språkmännen söka de äkta gutniska namnformerna i åldriga namn, om vilka man icke alltid vet om de nutida åsyfta dem, medan Överlantmätaren utgår från de förhandenvarande och i regel ändrar där klara grunder nödga därtill.
2) Språkmännen begagna allmogeuttalet såsom nyckeln till namnets rätta förstånd och fastställa namnformen i ljuset av anteckningar från 1700- o. 1800-talen (eller någon gång en runinskrift), då Överlantmätaren endast sällan låter allmogeuttalet fa ett avgörande och blott i tvistiga fall rådför sig med äldre skattelängder.
3) Språkmännen nystava alla namn reservationsfritt efter den av K. Maj:t anbefallda ordlistan, men överlantmätaren nystavar endast k-, f- och v-ljuden och håller före att ordlistan icke kan eller bör tillämpas i den gutniska diftongen ai.
4) Språkmännen söka anpassa vissa gutniska namn för svenskt språkbruk genom att förse dem med svensk ändelse, men överlantmäta ren förkastar alldeles, i den mån han behandlat sådana namn, varje slikt ingrepp, förmenande att om anpassning bör ske, hel försvenskning måste äga rum, enär varje mekanisk ”korsning” av språkelement blir — missfoster.
III. Resultatet.
Av det föregående detaljarbetet torde nu med tillräcklig tydlighet framgå att det icke varit lyckligt om Lantmäteristyrelsen i Stockholm haft blott språkmännens förslag att tillgå, när den skulle lämna Allmänna Kartverket äskat besked i namnfrågorna, ty båda förslagen äro ägnade att komplettera varandra. Oen det må vara tillåtet förmoda att om revisionsärendet tagits upp utan alla praktiska hänsyn och efter behöriga arkivforskningar, skulle språkmännens frimodiga försök ha lyckligt parats samman med Lantmäterikontorets reserverade och försiktiga förslag till ett gotländskt ortnamns skick som bestått i oöverskådlig tid. Nu stå de båda många gånger rätt så oförmedlade mot eller bredvid varandra och ha säkerligen var för sig, om ock av olika skäl, sina meningsf ränder bland alla gutar.
Det är intet tvivel om att Språkmännens förslag är ett duktigt arbete, här har med omsikt bearbetats icke mindre än väl 10,000 ord, och man kan bara förvånad fråga i vilket format den kartan skall bli som skall rymma alla dessa uppgifter, på samma gång man säger sig att hembygdsforskningen där månde få en för all framtid i alla avseenden oskattbar hjälp.
Om ock Överlantmätaren från sin givna ståndpunkt icke kunnat befatta sig med så många ortnamn, förtjänar dock även hans förslag det bästa vitsord, präglat som det är av samvetsgrannhet och moderation, vilket val också var meningen mea hans inlägg, och är att i högsta måtto rekommendera, när det gäller ett ännu så föga bearbetat fält. Framtiden får väl utvisa vad av det ena eller andra bäst passar gutarna.
Med det anseende, som all redbar vetenskaplighet med rätta har hos oss, kan det icke förvåna, om Lantmäteristyrelsen vid sin behandling ofta givit språkmännens förslag före träde och helt godkänt deras principer. Dock har tillämpningen därav ibland varit skiljaktig, i det bygdeuttalet i somliga fall ytterligare fått dominera, vilket nogsamt får betraktas som en av resultatets nackdelar. Det ’kan väl även för bildat folk ga an att säga Kauparve och Snausarve och Smiss, men alla de där namnel med aj i början — Ajmuuds, Ajpe, Ajvide o. s. v. — verka som en nypning i skinnet, och än värre är det med dem som ha aj i sista stavelsen — Botrajvs, Hugrajvs, Sigrajvs o. s. v. — de verka med sitt långa j ohistoriskt och mycket stötande. Och alla de där namnen som ovillkorligen skola heta äkta gutniska, när de fått ändelsen a utbytt mot e, bara därför att ”bönderna tala så i vardagslag”, är att alltigenom betrakta som ett beklagligt missförstånd och misstag.
Men Lantmäteristyrelsen har vid sitt avgörande långt ifrån låtit sig binda uteslutande av språkmännens förslag, prövning har uppenbarligen skett, därom vittnar mångt och myc ket, icke minst den självständighet som präglar de olika besluten och kanske framstår starkast, när avgörandet visar sig falla tvärtemot de båda förslagen, även då när dessa äro fullt överens, något som icke sällan är fallet såsom av den föregående granskningen torde framgått. Därmed bör då också stått klart, att endast anspråk på vetenskaplighet icke under alla omständigheter kal få sista ordet, vetenskapen är ingen ofelbar påve!
Som exempel på vad här ovan sagts må först anföras följande som går helt emot båda förslagen: Backsarve (Levide, Öja) skriver Lantmäteristyrelsen i st. för förslagens Boxarve, Gasmora, Sudergarda och Verkegards (Fårö) för Gåsemora, Sudergårda och Verkegårds, Haugstajns och Massarve (i Gammelgarn, sistnämnde = i Barlingbo) för Högstens och Mattsarve, som hittills varit det enda i alla 7 socknar, Uppgarde (Vallstena) för Uppegårde (-a) m. fl., alla i enlighet med ortsuttalet.
Men självständighet visar sig även, när förslagen icke äro ense, t. ex. Alvne (Eskelhem, Vallstenar och Norrgarde (Vallstena), båda enl. sockenuttal för Alvene ell. Alvena och Norrgårde eller N—da (sistnämnda namnform dock godkänd föl Hamra och Sproge!), Väller (Roma) för Vällare, språkmännens förslag enligt allmogeuttalet mot Lantmäterikontorets Vällarve enl. kultiverat uttal. Östryftes (Fole) för Austryftes och österryftes å samma linje, Öjars (Ekeby) efter fornsvenska mansnamnet Oiar, för Ojars enl. ut-tal och ()jers o. s. v. Men exempel finns även på att Lwntmäterikontorets förslag följts mot språkmännens,
t. ex. i Bertelsmessa (Hamra) för Bartmässe (sockenuttalet är Bortmässe), Lingvide (Havdhem) enl. uttal för Lindvide som står kvar i Hemse (trots sockenuttal!), Rudvier (Öja = för Alskog) för Rudaje enl. uttal, Österby (flera socknar) för Austerby, där uttalet är Austarböj, m. fl.
Om möjligen vid den verkställda prövningen något förbisetts, så kan det icke så mycket förvåna vid tanken på ett så omfattande material och så skiftande uttalsformer. Ett par exempel: Lukase i Hablingbo, men Lukse i Burs, Sigfride står i 4 socknar, mon Siffride i 1 näm.ni. Fide, ehuru ortsuttalet är lika i alla och namnet ett och detsamma, Tjuls får stå i Eskelhem, men Tjauls skall det heta i Lummelunda med troligen samma namn! Som ett förbiseende får man nog också räkna att icke språkmännens förslag Rudaie i Öja enl. sockenuttal blivit stadfäst, utan fortfarande får stå likriktat med Rudvier i Alskog (uttal där Rudvide) såsom nyss ovan sagts. Ty det är omöjligt att icke sådant sockenuttal avser ett helt annat namn än Rudvier (som trol. är ett namn på -vidher, = skog) nämligen det fornnordiska kvinnonamnet Rudaid och icke kv, namnet Rudvi.
Ävenså kan man beklaga att Lantmäteristyrelsen funnit nödigt att ändra det från äldsta tider kända namnet på lanthamnen Katt-hammarsvik (”viken vid den katiga udden” C. J. Bergman) till Katthamrevik efter ändringen av Katthamra till K-e. Ty så långt mar vet har gårdarna där hetat Hammars, icke Hamre och Katthammars, ehuru först själva Neogard i socknen (1700-tal) skriver Katthambra. som sedan dess brukats. Ha namnen varit oberoende av varandra i 200 år, så bör det duga alltfort, med ändringen har heller icke något nytt eller mera äkta vunnits åt namnet eller orten. Men det är sådant som skadar en god sak och lätt kan få sken av — klåfingrighet!
En om möjligt ännu mindre önskvärd förändring möter i namnet på en annan lanthamn — Kylley, som nu skall skrivas Kyllaj efter allmänna uttalet. Någon mening kan man få av formen Kyll-ey, belägen som platsen är i den djupa säckliknande viken, men vad förnuft är det i Kyll-aj!
Revisionens största skada är att uttalet, som kunde vara vägledande till namnens rätta: gestaltning, har — även i mindervärdiga former —
fått ersätta stammar och härledning.
Härmed kan översikten av Lantmäteristyrelsens åtgöranden i den gotländska ortsnamnsrevisionen vara avslutad. Dock — ännu en sak.
Vad som i det föregående sagts gäller företrädesvis gårdsnamnen, till antalet inemot 900. Men hur har det gått med alla de andra — avsöndrings- och naturnamnen — där gutniska ord skulle prydas upp med svenska ändelser för att bli presentabla för offentligheten? Jo, de äro alla, förutom ett hundratal, lämnade åt sitt öde — att självdö, det blev för mycket konstandning! Ett klokare beslut i en vansklig sak har icke kunnat fattas Må de aldrig uppstå. Svenska ord kräva svenska ändelser och gutniska ord gutniska. Det blygsamma antal, som tagits med, representeras av Gurphajd (Ganthem), Hajden (Fole), Krämpkviar (Follingbo) och för övrigt av ord på -holm, -myr, -rum, -skog, -tomt, -torp, -äng o. dyl. där ingen språkblandning just kan ske. Inställningen i denna del gör väl ock att listan över namn å området Visby stad, omkring hundra, för övrigt ofullständig, icke alls medtagits.
Ortnamnsrevisionens första omgång är till ända, den andra kan börja! Vad som är åstadkommet kan utgöra ett lämpligt underlag för det följande. Det är det bästa som därom kan sägas!
Slut.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 Januari 1942
N:r 20