I måndagens nummer af Aftonbladet lemnar den bekante vetenskapsmannen professor Gustaf Retzius en skildring afsitt nyligen gjorda besök på Karlsöarne. Vi återgifva här nedan den synnerligen intressanta artikeln som tyckes komma att följas af ännu en eller kansko flere. Skildringen är daterad Visby 5 Juli:
Hr redaktör !
Då jag under de senaste båda dagarnes starka nordostliga storm icke velat afsluta min angenäma Gotlanudsresa med en hemfärd öfver vredgad Östersjö, så begagnar jag dessa väntans stunder till teckning af några bilder från de i mångt och mycket märkliga öar, som sedan gammalt bära namnen Stora och Lilla Karls-öarne och der jag just haft tillfället att aflägga ett besök, Enär dessa öar under se naste tiden tilldragit eig en allmännare uppmärksamhet, antager jag ock, att några små skiseer derifrån icke äro eder ovälkomna.
Som ni erinrar eder, gick sistliden sommar genom pressen ett meddelande om märkvärdiga fynd i Earlsögrottorna, fynd som skulle bevisa, att dessa öars grottor varit bebodda i urminnes tid, under stenålderns period, af menniskor, som haft flinta och ben till vapen och redskap. Det är i första hand godsägaren hr W. Wöhlers förtjenst att hafva väckt denna fråga till lif. Han hade vid sina nitiska bemödanden att vårda djur- och växtlifvet å Stora Karlsön iakttagit, att i ett par af de talrika grottor, som här finnas i kalkbergen, rikliga lemningar af djurben ligga förvarade i den jord, som utfyller grottornas botten. Sedan han meddelat detta till intendenten vid Riksmuseum prof. G. Lindström, uppdrogs åt dr L. Kolmodin i Visby att utföra en undersökning i den stora grotta, som på folkspråket bär namnet »Stora Förvar». Den gräfning dr Kolmodin sålunda företog gaf vid handen, att bottenfyllningen i »Stora Förvar» utvisade en tydlig lagring med omväxlande skikt, i hvilkas jord funnos inblandade stenar, kol och aska. jämte ben af svin, får, oxe, häst samt djupast ned hufvudsakligen säl, fisk och sjöfågel. På unvgefär 28 c.m. djup påträffades äfven ett stycke hjessben af menniska. Derjämte fann dr Kolmödin, bitar åf gammalt krukgods, skärfvor af flinta samt en af menniskohand förfärdigad benpryl. Dessalfynd; få intressanta . de än voro, häntydde väl på, att grottorna åtminstone tidtals, bebotts af ett stenåldersfolk, men de kunde icke bevisa, att, såsom förhållandet är med så många grottor i Europas sydligare länder, i Frankrike, Belgien, Schweiz, Södra Tyskland m. m., detta tolk tillhört den äldre stenåldern, den period, då vildrönen ock vildhästen och möjligen äfven grottbjörnen och mammuten Rigjorda menniskans samtida i vår verldadel. Af fackmlnnen anmärktes:ock genast, att den i pressen först synliga notisen, hvilken äfven upptogs i den utländska tidskriftsliteraturen, kunde giiva anledning till en förhastad uppfattning.
Frågan var emellertid för kännedomen om våsa äldsta tider af den allra största vigt, och undersökningen borde utföras med den sakkunniga ledning, som i vårt land egnas åt fornminnenas utforskning, Det blef derför Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademiens nepgift att taga denna ledning om hand, och riksantiqvarien Hildebrand lät snarast möjligt utlysa skydd för de ifrågavarande grottorna.
Ionevarande år har nu Akademien uppdragit åt dr Kolmodin att fortsätta undersökningarne, och riksantiqvarien har, i samband med en inspektions- och forskningsresa till Gotlands kyrkor, företagit en färd till Stora Karlsön för att taga i närmare skärskådande och gifva anvisningar för.gräfningarno i grottorna, såväl som ock för undoreöknibgen af de talrika stenrösegrifterna från jernåldern, hvilka finnas å Karlsön och som samtidigt, enligt riksantiqvariens uppdrag, utforskas at direktör Fr. Nordin.
På hr Hildebrands vänskapsfulla anmodan styrde jag 29 Juni min kosa ditåt; för att efter sammanträffande med honom och den honom åtföljande artisten Sörling å Klintebys, hr Wöhlers vackra egendom i närheten af Klintehamn, gemensamt vända stäfven mot Stora Karlsön och bese dess grottor och fornlerhningar. Det är för denna färd jag här i korthet vill redogöra.
Då Östersjön ligger som en spegel, är det en oblandad pjutning att stiga ombord å en af de goda ångare, som trafikera Gotlandsleden, för att andas hafsluft och förbi Landsort glida öfver till Visby, det minnesrika, Nordens Rom, såsom: Linné lär ’benämt denna stad, om hvars forntida storhet och rikedom ännu de många storartade kyrkoruinerna bära vitne och der man vandrande utmed den gamla stadsmuren så lätt i tankarne förflyttas till länge sedan gångna tider.
När sommarsolen skiner öfver Visby och vinden fläktar ljum från det blånande hafvet, tycker man sig här t. o. m. stundom förd långt bort från -Bvensk jord. Det ligger något sydländskt i denna luft, i detta ljus, i dessa scenerier. Det är något som påminner om Italiens himmel, om Medelhafvets strand. Då man en vacker middagsstund Våndrar utefter stråndvägen, med den förntida stadsmuren och den Botaniska trädgårdens rika löfverk å den ena sidan och hafvet å den andra, eller då man här på grässluttningen vid vägen lyssnar till sqvalpet mot strandens hvita stenbädd, känner man något af den der ogendomliga känslan, som så mäktigt griper nordbon, då han vid någon af de små städerna vid Medelhafvets strand försjunker i njutningen af de pittoreska naturscenerierna. Men i Visby är det icke blott ruiner och fornminnesmärken, sol, Jjus och Juft som föra tankarne mot Södern. Äfven. de trånga, oregelbundna; slingrande gatorna påminna om Italiens smärre städer samt de stinkande rännstenarne, en tyvärr icke så lätt afbjelpt realitet midt i den ideela härligheten.
Det , oaktadt är Visby uuder, sommardagar en behaglig tillflyktsort, och om blott dess hafsvattens te:tperatur vore mör konstant den växlar alltefter strömmens riktning, sänker sig stundom ända ned till + 6 grader, men höjer sig också till + 20 och deröfver — skulle denna ort kunna utveckla sig till en badort af långt större betydelse, än nu är fallet. De små trädgårdar och planteringar, som här och der omgifva husen, utvisa en nästan sydländsk växtlighet med sina ståtliga stamrosor, sina ampelopsis- och murgrönsrankor, som flerestädes inbäddat hela bygnader i sin yppiga grönska. Den vackra Botaniska trädgården och andra enskilda planteringar i dess omgifning angifva, att här kunde blifva platsen för en gynpad trädgårdsodling, å denna ö, der valnötträden bära färdiga frukter, der Robinierna trifvas så godt, der ej sällan mulbären och stundom äfven sjelfva vindrufvan mogna ute i det fria, Nutidens vekliga badgästslägte skulle nog äfven blifva vederbörande tacksamt, om de ville utbyta de med så mycket besvär hopsamlade, under istiden från fastlandet hitförda, alltså »utländska», besvärliga kullerstenar af granit, med hvilka stadens gator äro lagda, möjligen till fördel för hästarne, men alldeles säkert till obehag för meniskorna. På en ort, der så stor tillgång finnes på förträffliga inhemska, platta kalkstenshällar, vore det väl icke så svårt att göra de nu såsom ett slags trottoar der och hvar i enkel rad, vanligen utmed rännstenarne lagda smala hällarne något bredare, I Visby kan helt visst ännu mycket göras för trefnaden, och det kan löna sig i en af naturen så gynnad nejd. Främlingsströmmen är icke att förakta såsom inkomstkälla; men den har i våra dagar icke små fordringar på komfort, på goda hotell, Jätt trafikerbara gator, soygghet och trefnad. Den meravämda Botaniska trädgården med dess vackra paviljong, der i förtjusande utsigt öfver grönska, ruiner och haf: serveras goda varor, är en förträfflig början. Det blir den allmänna och enskilda företagsamhetens sak att föra verket vidare. Den kommer nog någon gång. i farten, och det skall då visa sig, att samhället deraf skall draga fördel.
Vagnen är nupförspänd, och och ett par knubbiga små Gotlandshästar föra oss i rask fart genom den gamla Söderport, utåt en af de tre landsvägar, som bära mot Klinte. Gotland jär rikt på vägar och alla likna de Visbys gator i krokighet. Ett hvitt dammoln röres upp af hästarnes hofvar och följer synnerligt om man, såsom nu har vinden med sig, den resandé under hela hans landavägsfärd. Man far nästan som vissa forntidens gudar i en sky, men en sky af detta karaktäristiska kalkstensdam, hvarom endast den, com pröfvat det, kan göra sig en rigtig föreställning. Hästar och åkdon, körsven och resande antagasnart samma hvitgrå färg, ivpudrade, såsom de blifva, i det ljusa kalkdammet, som biter sig in i hår och skägg, kläder och resgods. Himlen låter tyvärr alltför sällan vattna dessa vägar. Ja, hvad än värre är, hon låter alltförsällan vattna Gotlands åkrar och ängar. Eljes skulle, denna rika jord ständigt bära gyllene skördar. Det finnes år då ej en droppe regn fallit mellan sädens sådd och skörd. Om icke de kyliga nättervas dagg något friskade upp grödan, skulle lätt kunna inträffa missväxt. I år har icke fallit något regn förrän vid midsommartiden, och nu föret i desia dagar har Gotland fått: sin andra nederbörd. Måtte denna kunna bjelpa upp de genom torka och sol klena och olyckligtvis i förtid gulnade fälten! Ön lefver af sin jordbruksnäring och har icke råd att lida missväxtår.
Men låt oss nu i fart ila förbi åkerfälten oeh de efter all sin torka dock så, leende ängarne, dessa för Gotland så kännetecknande ängar med sina vackra grupper af buskar och träd. Här och der skymtar ur skogsbrynet fram. en kyrka, lyftande sia mörka, spetsiga, för denna ö i allmänhet så egendomliga spira mot himlen, Au är det Vesterhejde, än Eskelhem, än Vestergarn, än Sanda. Gotland är än i dag rikt på kyrkor. Om än Visby nu blott har en enda som; användes, i stället för de 16—18, som det ägde under sin storbetstid, så har landsbygden ännu ett häpnadsväckande antal. De äro ej långt från hundratal. Och detta för en befolkning af föga mer, än 50,000 invånare.
Der se vi Klinte kyrkas spete, Vi äro vid Klintehamn. Vi stiga af. Efter sammanträftande med reskamraterna vandra vi på den af stenar bygda hamnvägen, uti hafvet till hamnbryggan vid Klintehamn. Ångaren med samma namn ligger här färdig till affärd, men vi gå nu ej ombord på den, utan stiga ned i den lilla kuttern, som ligger förtöjd vid bryggan.
Klockan är 11 på dagen, Kölen skiner varm.
Seglen hissas, och det bär afstad med en sakta bris mot de fjärran skövjbara Karlsöarne, dock icke rakt, ty vinden blåser emot, stick i stäf. Vi måste kryssa, slag: på slag, Det går icke fort, ty brisen är svag, men i angenämt sällskap på en segelbåt i vackert väder flyter tiden behagligt och lätt, isynnerhet då man har god matsäck om bord. Snart segla vi förbi en annan båt, som uppgifves föra tvänne unga fröknar från Stockholm, hvilka ämna sig till Karlsöarne för att botanisera*), Vår kutter,
Förd af sin säkre och sjövane »skeppare» och ägare dr Kolmodin, närmar gig allt mer mot Lilla Karlsön, som, till form och färgtoner ej olik den mångbesjungna ön Capri vid Napolis kust, länge hägrat för oss i fjärran. Snart glida vi fram till dess strand, der den grå, i väldiga former brutna klippan, kransad af gräs och blommor, reser sig lodrät i höjden, ett par hundra fot öfver hafvets yta. Men hvilket lif och stoj och kackel på denna öde ö ute i hafvet! Talrika måsar helsa oss, under ideligt väsen kretsande öfver våra hufvuden. Vår kapten svarar dem med en salut ur sin bössa, och skotteta eko återljuder med väldigt brak ”ur klipporna. Nu blir det än mera lif. Ur klippväggens skrymslen och springor framstörta hundratals korpstora fåglar, under ett hvisslande läte och i hvinande fart klyfvande luften med snabt klippande vingar. De hafva svart hufvud och Tygg, »men krithvit buk. Det är »törden», tordmulen (Alca torda), den intressanta simfågel, som i stora skarpr häckar på Karlsöarne och nu oroad genom vår ankomst och särskildt genom bössskottet kretsar i:betydande flockar fram och åter omkring vår kutter, liksom om den vore nyfiken att få veta hvem det är som vågat störa dem i dess ensliga och majestätiska hemvist. För min del minnes jag dessa Lilla Karlsöns bebyggare så väl, då jag såsom ung student för yub 29 år sedan besökte dem och just här på branten klättrade upp till deras otillgängliga nästen, »hyllorna», såsom folket kallar de afsatser, der törden förlägger sina ägg och ungar och der den vaekra ormbunken Scolopendrium Phyllitis, en af, Sveriges sällsyntaste växter, som här har sitt enda växtställe i vårt land, alltjämt frodas, genom sin oåtkomlighet trotsande äfven de ifrigaste och djerfväste botanisters utrotningsförsök. Det är kära ungdomsminnen, de der, då man efter många fåfänga försök lyckades nå upp till en bergspringa, der den rara ormbunkens gröna blad lyste emot en, der man endast under fara kunde huka sig ved för att taga den och endast under fara kunde åter resa sig upp vid den tvärbrauta bergväggen och på händer och fötter krypa ned till strandbrädden. Det är ungdomsminnen, som icke flyga bort med åren, men denna gången skall Scolopevdrium få växa ifred för mig.
Vårt besök gäller i dag icke Lilla Karlsö. Vi lägga åter ut till sjös. och styra mot den större ön derborta. Efter 6 timmars färd från Klintehamn nå vi fram, mötta af fyrvaktaren, som ror oss i land, i Norderhamn, en öppen hafsvik, der vid lugnt väder och sydlig blåst väl finnes skydd, men vid nordlig blåst landning svårligen kan äga rum. Denna vik har i fordomtimma tydligen sträckt sig djupt in i ön, nästan till hälften af dess bredd. Från hamnstranden höjer sig marken derför endast sakta, amfiteatraliskt, i halfringar, liksom återgifvande, den ena strandbrädden ofvanför den andra. Tusen sinom tusen små och stora, randslipade, platta, hvita kalkstenar ligga här uppstaplade och utströdda bildande strandbädden. Här ocn der ser man bland dem bitar af koraller och andra försteningar, som lösryckts ur strandbottnens kalkstensbällar och kastats. omkring vind förvåg, Gräs och blommor hafva spirat upp ur den steniga marken här och der. Solen sänker sig väl, men stannar ännu qvar några timmar, innan hon går till ro. Det är ljumt i iuften och avgenämt att sitta ned här, innan vi börja vår vandring kring ön. Låt oss derför först hvila ut en stund, lätt söfda af vågornas enformigt melodiska slag emot stranden.
G. R.
*) Sedan förnummo vi, att de nämda unga damerna, hvilkas mål lär varit Stora Karlsön, först efter 12 1/2 timmars segelfärd nått Lilla Karlsön, alltså kl. 10 på qvällen, att de der, utan, mat och vatten, måst tillbringa natten i fria luften och följande dag efter dessa motiga öden återvändt till Klintehamn. Men de läto dessa motgångar icke nedslå sitt friska mod, utan voro strax åter färdiga att i en bättre segelbåt och med-en skickligare kapten, på dr Kolmodins inbjudning, styra kosan till: Stora Karlsön. Der fingo de troligen nöjet att blifva vittne till den nordostliga storm, som inträffade följande dygn och hvars vågsvall och bränningar helt visst bjödö ett på samma gång vildt och storatadt skådespel å denna klippö midt ute i hafvet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Juli 1889
N:r 77