I luftballong.

Man behöfger ivgen stor inbillningskraft för att föreställa sig de känslor som besjäla en person hvilken i hopplös ensamhet sväfvar kögt uppe i en luftbalongs gondol samt, framdrifven af stark vind stiger allt högre och högre.
Knapt hade luftseglaren Louis tryckt sina vänners hand förr än hans ballong prinsessan Vilhelmina steg bilxtsnabbt i laften. Luftseglaren ökade ytterligare hastigheten i det han kastade ut ännu en säck med sand, och snart var han försvunnen ur synkretsen… Nu synes honom jorden med allt hvad derpå är som en liflös massa. Redan visar höjdmätaren i gondolen 3,000 meter, och allt jämt stiger balongen. Slutligen blir det för högt till och med för den förmätne luftseglaren. Han griper efter det vid ballongen fästa rep som leder till ventilen. Ett ryck, men utan resultat. Han bleknar ock, förstelnad af fasa, släpper han tåget i det han modfäld låter händerna falla. Ett ögonblick stirrar han liksom frånvarande framför sig på golfvet till den lilla korggondolen som uppbär honom — men så kommer lusten att lefva åter igen öfver honom. Liksom en rasande griper hän efter det hit och dit fladdrande repet och hänger sig med hela sin kroppstyngd deri. Gnisslande tänderna försöker han med ett starkt ryck slita ned det, under det en evordom går öfver hans bleka läppar. Men förgäfves. Tjocka perlor af kall ångestsvett betäcka panna och kinder, halsen tillsnör sig, det breda bröstet häfver sig våldsamt flämtande upp och ned. Rådlös låter han slutligen repet falla och stirrar nedåt öfver kanten af den lilla gondolen. Det oöfverskådliga djupet förskräcker honom så, att han tumlar till baka och måste fatta i något stöd för att icke sjunka på knä.
Med ryggen stödd mot gondolens kant, med båda händerna kramaktigt knoutna, stirrar han med vidöppna, utspärrade ögon ut i den oöfverskådliga rymden, som sträcker sig framför honom i ett oändligt fjerran, och långsamt känner han sig genomträngd af en känsla att han är förlorad. Hans spännkraft slappas, medvetslösheten smyger sig öfver honom, ögonen sjunka i hop, en domning genomgår honom från hufvud till fötter, händerna släppa gondolkanten och liflös sjunker han i hop på golfvet.
Allt jemt högre stiger ballongen.
Sålunda förblifver den olycklige en stund liggande, derp& slår han plötsligt upp ögonen. En gaslukt fyller hela farkosten. En af de medförda brefdufvorna är redan nästan qväfd och ligger i de sista dödsryckningarna i den den lilia låda der hon är ionesluten. Luftseglaren bemannar sig; med en våldsam kraftansträngning rätar han på sig och sticker ut hufvudet genom gondolen. Så hänger han mera död än lefvande, en stund tills den friska vinden återgifvit honom medvstandet. Ballongens siden är spändt som ett äggskal.
De öfre tunna luftlagren gifva icke mera något tillfredställande mottryck, gasen har vidgats på ett våldsamt sätt och tränger sig utåt. Allt snabbare blir den fart, med hvilken ban ilar uppåt. Ett ögonblick uppstiger hos den förtviflade mannen en tanke på hans hustru, baro, på hans vänner och anförvandter, som afbida hans återkomst, och tårarne blanda sigimed den ångestsvett som betäcker hans anlete. Med fördubblad kraft återkommer sjelfbevarelsedriften, åter griper han till repet, och ett rop af: »hjelp, bjelp !» klingar genom rymden. Förskräckt släpper han snöret och ser sig om. Det förefaller som vore det en annan som ropade; till den grad har ångesten förändrat tonfallet, så att han icke mera känner igen sin egen stämma. »Hjelp, hjelp!» klingar ännu en gång med en hemsk klang, men blott ekot från molnen svarar honom — och allt jemt stiger ballongen.
Han beräknar inom sig huru länge det skall dröja innan ballongen skall brista sönder, och derp& griper han efter sin revolver för att göra slut på saken. Ännu en gång ser han nedåt, och då han änou urskiljer jorden, der han qvarlemnar allt som var honom kärt, då börjar den modige mannen att gråta som ett barn. Han skriker högt af smära, slår sitt hufvad mad knytnäfvarno och sliter håret af sig.
Han förbannar sitt öde och allt som drifvit honom att företaga denna uppstigning. Derpå griper han &ter med darrande hand efter skjutvapnet. Och mer och mer blir han förtroge, med den tanken att det vore bättre att icke afvakta det förskräckliga sista ögonblick, då han med söndersplittrad ballong måste störta ned, utan att hellre påskynda döden genom ett revolverskott. Hans hand som omfattar vapnet blir fastare blicken i havs öga är icke mera stel, läpparne pressas mot hvar andra; men då erinrar han sig att han ännu några timmar innan han uppsteg hade biktat sig, och han låter den redan lyfta handen falla. Han sjunker på knä och beder.
Hvilken lättnad! Han kan åter tänka, och nu är hans första bekymmer att, hvad än måtte hända honom, åtminstone skapa någon utsigt för att hans anförvandter måtte erfara hans öde. Han fattar den låda hvari den qväfda brefdufvan ligger. På trälocket skrifver han med fast hand: »Ballongen stiger fortfarande, jag kan icke komma ned emedan, det är ett fel i ventilklaffen. Lefven alla väl!» Sedan denna sista pligt är fullbordad ser han med ett stilla lugn omkring sig och på få sekunder draga alla fröjder och alla lidande som han haft i sitt lif förbi hans tanke. Bilderna af hans hustru, hans barn, hans goda vänner sväfva framför honom, och till och med länge sedan aflidne personer, såsom hans ungdomsflammor, på hvilka han icke tänkt sedan flere år till baka, stå i denna dödsstund plötsligen lefvande för hans blick. Sig sjelf ser han åter som en ung pojke, och deobetydligaste tilldragelserna under hans lyckliga skoltid träda fram för hans minne, som om de nyss passerat. Bilden försvinner, och han ser sig som yngliog, som man, som far och slutligen som — luftseglare. Med en kall rysviog vänder han tillbaka till den mörka verkligheten.
Blåsten har biifvit häftigare, ballongen flaxar vildt hit och dit, det nedhängande tåget på ventilklaften slår den ensamme mannen i ansigtet. Ofrivilligt fattar han tag i det och håller sig med lyft hand fast deri; han försöker hålla sig upprätt medelst detta tåg, ty hans skälfvande knän vilja icke mera uppehålla honom. Piötsligen sjunker hanshand, zom håller i tåget, ned, och klaffen flyger upp. Tåget hade genom någon slump invecklat sig i ballongens snören och hade nu genom blåsten åter igen frigjorts. Med svindlande snabbhet rusar ballongen nedåt motjorden, men långt innan den uppnådde denna, hade luftseglaren sjunkit ned på bottnen af gondolen, det stumma vittnet till hans dödsångest, och aldrig har en upprigtigare tacksägelse till den högste framhviskats än i detta ögonblick 3,000 meter öfver jorden.
(N. A.)

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Handel och Sjöfart.

Inkomna fartyg: Till Visby: 28 Juli, jakt Karolina, Österberg, Ahr, sten; jakt Doris, Nyman, Vestergarn, murtegel. — Till Kappelshamn: 23 Juli, skonert Karolina, Pettersson, Stockholm, styckegods och stenkol. — Till Klinte: 23 Juli, skonert Augusta, Levander, Kiel; skonert Karl Johan, Fisch, Holtenau; 26 Juli, skonert Laura, Söderström, alla i barlast.

Utgångna: Från Visby: 27 Juli, slup Elfrida, Andersson, Kappelshamn, barlast; 28 Juli, jakt Atlas, Nilsson, Sandviken, kalk, — Från Kappelshamn: 22 Juli, släp Matilda, Davidsson, Vestervik, kalk; 23 Juli, jakt Eilen, Karlsson, Stockholm, kalk; 25 Juli, skonert Alma, Gothberg, Liibeck, plank och bräder. — Från Klinte: 26 Juli, skon. Fru Lona, Landström, Neustadt; galeas Margreta, Nyman, Kiel, båda med trävaror.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Passagerarelista.

Från Stockholm med Polhem 27 Juli: majorerna — Ringheim, Törnqvist, lotskapten Berggren med fru, hrr Lindberg, Broberg, Gertsin, Karlsson, Evgström, Rundström, Åselius; fröknarna Broberg, Liljewalch, Fought, Hallgren, Evgström samt 3 däckepassagerare. — Med Tjelvar 28 Juli: v. häradshöfding Liljesköld, löjtnant Ström, Kamrer Ihre med fru, pastor Lindqvist med familj, hrr Harmens, Knubbe, Vetterstrand, Vahlqvist, Bidle, Roos, Rydberg, Strömbeck, Ambrosiani, Gullin, Calissendorff, Kindberg, Smedberg, Lindell, Lundin, Hedman, Vallgren, Fridholm, Häggman, Lindborg, Rosenthal; fruarna Roos, Bingmark, Nordstedt, Stenberg; fröknarna Almqvist, Vestman, Kindberg, Lindroth, Vestberg, Sjöcrona. — På genomresa till Stettin; kamrer Liljesköld, hrr Lindström, Pettersson, Sundström Erikson, Vickström, Lindström, Ström, Visselgren, Sundström, Dahslén.

Från Kalmar med Visby Juli: pastorerna Wallenius, Runfeldt, Wik, Magnusson, Magnér, Johansson, Jeppson, öfverstelöjtnant Carlstedt, borgmästare Ken, pastor Törnblom med fru, dr Kinberg, hrr Stålfors, Njurling, Winqvist med fru, Johansson, Kullberger, Magnusson, Linnell, Nilsson, Georgii, Engström; fruarna Liljecrantz, Lerberg; fröknarna Wallenius. Krutson eamt12 däckspassagerare.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För forsling af gödsel och latrin genom staden midt på dagen dömdes i dag drängarne Johan Hafström och Gustaf Petersson att böta den förre 5, den senare 10 kronor.

För djurplågeri, körande ut till lägret midsommardagen med tvänne hästar, af hvilka den ena var behäftad med svulst, den andra med öppet sår i lokstaden, dömdes hökare K. J. Olsson att böta 15 kronor. Svaranden påstod sig ej ha haft kännedom om hästarnes tillstånd, då de qvällen förut kommit in från landet. Hästskötaren borde förr stånda ansvar. Stadsfiskalen upplyste emellertid, att Olsson senare på dagen, sedan förbud för hästarnes begagnande gifvits kört med en af dem.

För försummad renhållning dömdes husägaren P. F, Andersson och Karolina Gabrielsson att böta hvardera 10 kronor.

Utan vederbörligt tillstånd hade f. fanjunkaren G. A. Holmström för Rydbergska teatersällskapets räkning uppklistrat affischer på lyktstolpar och stadens bygnader. Svaranden, som sade sig härvidlag ha handlat af okunnigbhet, dömdes att utgifva stadgadt vite med 10 kronor.

Till god man för aflidne handlanden Viktor Normans i Amerika vistande. son bokh. Johan Ludvig Norman förordnade rådhusrätten i dag urmakare G. Forsberg.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Från landsbygden.

Rone, 27 Juli.
Väderleksförhållandena här på Gotland äro verkligen så egendomliga att de förtjena särskildt tagas i betraktande mer än en gång om året. Gotlands väderlek skulle äfven kunna tjena som ett gif akt för de häromkring liggande fastlanden, särskildt ryska kusten, hvarest de i Östersjön inkommande oväderscentra på eftersommaren pläga uttömma sina rika regnförråd, mången gång till stor skada för skörden, Men äfven inom denna lilla ö äro de ofta nog bra oregelbundna. Se här några anteckningar för att bevisa detta. Den 7 Juni fick mellersta och östra delen af landet under starkt åskväder regn. Här och längre söderut var ett det vackraste väder. 17 Juli fick Hemse och Davide samt Jaxarfre gårdar härstädes ett ovanligt hårdt och ymnigt regn, under det att större delen af socknen här hade det vackraste väder och man slog och räfsade obshindradt hela dagen i solsken, Likadant om ej hårdare regn kom på natten till tisdagen 23 eller rättare på måndagsqväll, under det fiskarena på sjön ej förnummo något deraf, I torsdags 25 haglade det ganska starkt under åska middagstiden i Hemse och en del af denna socken. Morgonovädret var när mycket lindrigt.
Den förot upptorkade säden har naturligen lidit än mera af den hårda nederbörden.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Från sjön.

Skonert Konfidentia, kapten Schultz, ankom i dag till Neustadt med trälast från hemorten.
— Skonertskeppet Freja, kapten Högberg, har i dag lyckligt ankommit till Newcastle från Sundsvall med trälast.
— Bergnings- och dykeribolaget Neptuns ångare Neptun, som är stationerad vid Holmsund utanför staden Ume, arbetar sedan torsdagen å den sjunkna ångaren Norrlands bergning.
Norrland har i fredags tagits af grund af Neptun och inkom till Lule med egen maskin. Sedan läckorna tätats, afgår fartyget till Stockholm för att reparera.
— Skonaren Karolina, hemma i Hältverö, kommande från Lunde med last af bräder, destinerad till Ecekernförde, har sprungit läck och inkommit till Grisslehamn. Besättningen bar vägrat att vidare medfölja det gamla fartyget, som antagligen kondemneras.
— Barkskeppet Hildur, i Stockholm hemmahörande, som förra året strandade å Holmön i Ålandshaf och derifrån bergades af Neptunbolagets ångare Neptun, är nu inbogserad och intagen i lilla Djurgårdsdockan, der riggen kspas och fartyget ändras till bergningspråm.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Badgäster

vid Visby Bad- och vattenkuranstalt:
Fabrikör Corth, Norrköping; byggm, Lindgren, Visby; vice häradshöfding Lindberg, fru Aina Lindberg, Helsingsfors; herr F. Mogensen, handl. Flugenrein, Danmark ; herr J. G. Londiv, Stockholm.
Summa 373.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Vid norra häradets brandstodsförenings sammanträde

i dag ha följande brandskadeersättningar beviljats åt mjölnaren Gabrielsson å Fårösund 551 kr.; åt ogifta Elna Pettersson, Smiss i Tingstäde 10 kr.; hemmansägaren A. P. Andersson, Bjers i Stenkyrka 40 kr.; hemmansägaren Fredrik Hammarström, Bunge, 20 kr.; hemmansägaren O. F. Eklund, Graute i Hejnum, 30 kr.; handl. Karl Vestöö, Storuogs i Lärbro, 1,570 kr. 35 öre; arrendator O. Myhrman, Roma, 275 kr.; torparen P. Hallgren, Roma, 324 kr.; hemmansägaren Vilhelm Sandbom, Kyrkebys i Hejnum, 70 kr.; statkarlen Martin Johansson, Östergarn, 10 kr. 50 öre; snickaren V. Bergström, Östergarn, 25 kr.
För utbetalande af dessa ersättningar beslöts ett sammanskott af 3 öre för hvarje 100 kronors försäkringsvärde.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Ett 25-årsjubileum Postångfartyget Sofia,

som ännu in i senaste vinter troget arbetat med att upprätthålla samfärdseln mellan Gotland och fastlandet, erhöll för 25 år sedan eller 27 Juli 1864 af konung Karl 15 sitt namn.
Redan 19 Juli hade företagits en profoch besigtningsresa 6 mil uti skärgården, dervid, utom besigtningsmännen, kapten mekanikus Jonzon, premierlöjtnant Toll och öfverkommissarien Abrahamson, närvoro flere notabiliteter. Fartyget, som blifvit bygdt vid Motala varf i Norrköping och på hvilket, enligt Norrköpingstidningar, så många inventioner voro verkstälda som på intet annat ångfartyg här i landet, godkändes enhällligt och öfvertogs af postverket. Priset uppgifves till 146,000 kr.
På dopdagen afgick fartyget under befäl af kapten Höggren (som sedan till sin död förde det) på sin första resa till Malmö för att insättas på traden MalmöLiibeck. Under de senare åren har fartyget, som bekant, gått på trade Gotland — fastlandet.
Sofia kunde alltså i lördags fira 25-Årsjubileet af ett nyttigt arbete i det allminnas tjenst, likasom hon hedrar den verkstad, der hon bygdes.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85

Omkomne fiskare.

Sistlidne fredagsnatt drunknade utanför Blåhälls fiskläge i Tofta boende fiskrarne Jakob Olsson Nasume, Karl Olsson Laxarfve och Nils Holmqvist Norrgånda under fiske. Fyra båtlag hade, trots vädrets ostadighet, sökt ut efter strömming; trenne båtlag återkommo med ringa fångst; det fjerde, bestående af ofvannämde personer saknas ännu. Och då, enligt det närmaste båtlagets utsago, ingen seglare eller ångare syntes i närheten, är ej avtagligt hvar ken att de sökande blifvit öfverseglade af eller upptagna å något fartyg, utan anse de närmaste ögonvittnena att deras båt antingen blifvit fyld af någon svallvåg, eller att de vid tillsättande af segel ge nom ovarsamhet kantrat. Vinden var vid olyckstillfället sydlig och byig, men på samma gång rådde hård nordlig ström, hvarför hafvet var ganska upprördt. Bud sändes på lördagen söderut till Vestergarn och Klinte samt norrut till Ygne Buske och Visby för sökande efter de omkomne och båtredskapen. Under hela söndagen voro flere båtar med vänner och kamrater ute å hafvet för att söka dem, men förgälven.
Af de saknade var Holmqvist en 60 års enkling, Jakob Olsson en medelålders man, efterlemnande hustru och en son, samt Karl Olsson yngst, efterlemnande ett barn och bustru, snart väntande ännu en arfvinge.
Olyckan har framkallat stor bestörtning bland traktens befolkning samt sorg och förtviflan hos de fattiga fiskarenas efterlefvande.

Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85