Några reseminnen från Gotland.

Upptecknade af O. V.
Hvar och en med sinnet öppet för de sköna i naturens och konstens verld må ste, då han första gången landstiger på Gotland vid Visby, känna sig mäktigt tilltalad af det säregna skådespel, som här möter hans blickar. En sådan tafla har icke den skandinaviska norden att på något annat ställe uppvisa. Nog kan man väl äfven på många andra ställen i vårt land få se praktfulla ruiner, men de stå öfver allt enstaka såsom lemningar efter något gammalt slott eller kloster eller riddareborg. Långt i söder får man deremot resa för att återfinna en sådan samling af ruiner, som man ser i Visby, nära nog en hel stad i ruiner.
Icke blott ruinerna efter en ringmur, som omgifvit hela staden, med vakttorn på hvar hundrade aln, stå ännu qvar, utan derjämte en massa kyrkoruiner, som täfla med hvarandra i imponerande prakt.
Åtminstorie gjorde denna egendomligt sköna, antika tafla ett väldigt intryck på mig, när jag en vacker morgon i början af September efter en besvärlig nattlig sjöresa vaknade i Visby hamn och med glad nyfikenhet skyndade upp på däck.
Ett par timmar senare lustvandrade jag och mina båda reskamrater bland de sköna ruinerna. Dessa äro i allmänhet så väl bibehållna, att man genom en mörk och dyster trappuppgång kan komma upp på den forna vinden, deras nuvarande tak.
Der uppe går man som i en trädgård bland träd, bnskar och blommor. Ett träd, som växer mycket allmänt på ruinernas tak, är ett slags sällsynt oxel (Sorbus Aria). Lika allmänt förekommer en på fastlandet mycket sällsynt buske: svarta oxbärsbusken (Cotoneaster nigra). Väggarna äro på många ställen alldeles öfverväxta af murgröna, som här i detta milda klimat växer vild och frodas i solskenet, så att stammen uppnår en arms tjocklek.
När man går der uppe på ruinerna bland den sydlänskt yppiga, mörka grönskan, och från de lummiga valnötsträden der nere hör fågelsången så melodisk och omvexlande, som man aldrig hört honom förr, och ser det vida hafvet glittra i solskenet, då kan man drömma sig långt bort från den kalla norden till någon leende strand af det soliga Italien.
Då kan man också föreställa sig, hur lysande den gamla hanseåtaden fordomdags varit, när klockorna ringde i alla dessa kyrkor, och väktare spejade i alla vakttornen på ringmuren ut öfver den vida nejden och med trumpetskall tillkännagåtvo någon främlings ankomst.
Emellertid är det icke rådligt att allt för mycket glömma det närvarande; detta kunde hafva ganska bedröfliga följder.
Här och der i taket finnas nämligen stora hål efter ras, hvilket gör en vandring deruppe ganska äfventyrlig. Vi skulle visst icke hafva vågat oss dit upp, om vi icke hade sett så många andra, som förmodligen voro hemmastadda bland ruinerna, med det sorglösaste lugn i verlden promenera fram och tillbaka mellan de gapande afgrunderna.
Ruinerna äro öppna och tillgängliga för allmänheten; endast den s. k. Helgeandskyrkan är stängd, och nyckeln förvaras hos stadeus klockare, som också tjenstgör som ciceron åt främlingar, som vilja besöka den vackra ruinen.
På eftermiddagen företogo vi en utflykt till prinsessan Eugenies ställe, det bekanta Fridhem, som ligger vid en vik ungefär 3/4 mil söder om Visby. Vi följde den slingrande gäångstigen utefter stranden och kommo så till ett kalkbrott. Det kunde hafva varit intressant nog att stiga dit ned i djupet; men solen började redan märkbart nalkas horisonten, och Fridhem måste vi framför allt se. Vi skyndade alltså på våra steg öfver den blommande ljungen och voro snart ute på den dammiga stora vägen. Der hade-vi icke gått många steg, förr än vi mötte ett ekipage: det var prinsessan, som reste ut för att njuta af aftonsvalkan. Ett enkelt och flärdfritt väsen afspeglade sig i hennes ädla, milda drag, derhon satt i den öppna sufletten och nickade till höger och venster åt de mötande, af hvilka helt säkert mången på ett närmare sätt än afryktet kände till den ädla furstinnnans välvilja.
Det låg någonting i dessa helsningar, som tydde på ett- inre, osynligt band mellan den höga qvinnan och bygdens fattiga befolkning — någonting, som stämde väl tillsammans med aftonens frid.
Vi började redan känna den der friska, balsamiska doften, som barrträden utsända under klara sommaraftnar: vi hade redan lemnat ur sigte Vesterhejde kyrka, som vi sett ute på den bördiga slätten till venster, och som jag länge gått och be.
traktat för hennes märkvärdiga gammaldags bygnadsstil, som hade ett visst syskontycke med ruinerna i staden; nu voro vi inne i en gran-dunge, der glittrar »Eystrasalt» fram mellan trädens stammar, och der ligger Fridhem och solar sig vid stranden.
En lummig granhäck skiljer gårdstomten och trädgården från vägen. Vid grinden stod en gosse, som synbarligen hörde till tjenstpersonalen. Vi togo för gifvet, att han stod vakt för att hindra främmande personer från att tränga sig in, hvarför vi vände oss till honom med förfrågan, om vi icke skulle kunna få bese bygningen och de vackra anläggningarna på närmare håll. Angenämt öfverraskade blefvo vi då, när gossen förklarade, att hvem som helst hade fritt tillträde här. På den enkla välvilja, som vi anat hos furstinnan, när vi sågo henne på vägen, hade vi nu här ett lefvande bevis.
Vi trädde inom grinden, Här inne ser man ingenting, som tyder på närvaron af en kunglig person. Allt, så väl bygnaden som anläggningarna, är så enkelt anordnadt, men på samma gång så smakfullt, så täckt och inbjudande. Hade jag sett detta ställe utan att veta, hvem som bor” der, då skulle jag hafva tagit det för en villa, der någon af stadens köpmän tillbragte sommaren.
Ja, den som vallfärdar till denna fnrsteboning i det hopp, att han skall förnimma något af den berusning, som man erfar, när man kommer i beröring med den prakt och ståt, som man sjelf står utanför — han skall här känna sig bedragen. Men känner du dig tilltalad af andra egenskaper hos fursten och furstinnan än den öfverväldigande glansen, finner du något stort och ädelt deri, att den som har medel i sin hand att omgiva sig med prål och glitter, dock föredrager att lefva enkelt och gagna i det tysta — dröj då en stund vid Fridhem! Sått dig ned på en af de grönmålade sofforna och se på, hur barnen leka i sanden och lyss, hur de bevingade sångarena i träden och den lilla bäcken, som der borta vid gafveln af bygnaden störtar lodrätt ned för klippan, söka öfverrösta hvarandra öch täfla att bringa den fridsälla, som här bor, den skönaste hymnen. Då skall du kanske också, lika som jag, göra den tysta reflektionen, att namnet på detta ställe är väl valdt.
Några steg från Fridhem reser sig en klippa, som med sin öfversta kani sträcker sig ett godt stycke ut i hafvet. Detta är högsta punkten af stranden på lång väg och kallas också »Högklint», Der stodo vi öfverst på klinten och sågo hafvet med hvita segel och frustande ångare och nedgående sol. Det var en anblick, egnad att stämma själen mild och vek.
Så länge ännu återglansen från den sjunkna solen färgade hafvet vid horisonten i purpur, stodo vi qvar i stum beundran. Sedan vi derefter besett den stora, rymliga grotta, som finnes inuti berget, återvände vi till staden. Det var nu det grannaste månsken, och i denna belysning tedde sig Visby mycket fördelaktigt, när vi kommo åter på en högt liggande väg och sågo staden spegla sig i vattenytan under våra fötter.
Ånnu en dag dröjde vi i Visby. Medan mina reskamrater använde den dagen att med reshandboken i hand åter besöka alla ruinerna och öfriga sevärda platser i Visby och deras omedelbara omnäjd, för att fästa så mycket som möjligt deraf i minnet, vandrade jag ut till det s. k. Snäckgärdet, ett strandparti något mer än en fjärdingsväg norr om Visby.
Det, som här mest fängslar uppmärksamheten, är några stora klippblock, som i en dunkel forntid blifvit lösryckta från den lodräta strandklippan och nu ligga kringspridda en bit från dess fot. Betraktar man på nära håll dessa klippblock, så ser man, att de äro sammansatta af idel förstenade små djur. Hur underbart!
Man kan tycka, att de äro bra ringa och obetydliga alla dessa små kryp, som kräla i hafvets djup, men de hafva dock här i den hårda klippan ristat sin historia, hvars hieroglyfer forskaren kan tyda årtusenden efter deras tid. Så länge har icke någon ärelysten; bragdrik hjelte lefvat i sagan och sången.
Geologerna kalla dessa försteningar för »enkrinitkalk» och anse, att de hafva bildats under den period af jordklotets utveckling, som de kalla »den öfver-siluriska».
Det är en industri bland den fattigare befolkningen i Visby och trakten der omkring att af dessa vackra försteningar, uppklistrade på papp, göra modeller af ruinerna och sälja åt resande. Ett lämpligare minne kan man i sanning icke föra med sig hem från den underbara ön.
Emellertid tog jag nu här mitt »minne» med egen hand omedelbart från naturen, hvarigenom det blef mig så mycket dyrbarare.
Utom de ofvan nämda stora klippblocken finnes en mängd smärre försteningar löst kringströdda på stranden, deribland några, som hafva en förunderlig likhet med snäckor. Detta gaf mig anledning att fundera, om icke möjligen Snäckgärdet deraf fått sitt namn. Ten afhandling om Gotland, som jag sedermera läste, fann jag dock härledningen till detta namn förklarad på ett annat sätt: Snäckgärdet är nämligen en gammal hamnplats, der seglare fordom lade till med sina skepp eller »snäckor», som de också kallades. Deraf skall platsen hafva fått sitt namn.
Jag lemnade Snäckgärdet med ett rikt byte af de vackraste försteningar jag letat ut, hvaraf jag efter återkomsten till Visby delade med mig åt mina kamrater, som nu för sent ångrade, att de icke följt med mig.
»Klintehamn» låg färdig att afgå på aftonen, och vi hade bestämt oss för att resa med den båten.
Så mycket vackert bade vi sett under dessa båda dagar, att vi voro i valet och qvalet, när vi på boklådan skulle köpa oss några vyer. Till sist stannade jag dock vid »Nikolai» bland ruinerna, samt tog en vy öfver Fridhem och en öfver Högklint.
Vid hamnen stod en flock unga studenter och stämde upp en afskedssång för en kamrat, som nu lemnade sin fäderneö för, att på fastlandet börja kampen med lifvets allvar.
Sången tonade så trofast och gripando i den stämningsfulla månskensqvällen, att vi af fullaste hjerta, fastän i tysthet, instämde i den unge gotländingens ärliga : »tack, kamrater!» V.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Från sjön.

Skeppet Göran, kapten Pettersson, anlände 26 dennes till Hull.
— I Figeholm hemmahörande skonerten Minna, kapten Söderling, strandade i söndags vid Thyborön på resa från England till Sverige med last af kol och tackjern, skrifves från Köbenhavn. Besättningen, fem man, har med undantag af styrmannen drunknat. Fartyget, som är fullständigt vrak, var till största delen försäkradt i Sveriges allmänna sjöförsäkringsbolag.
— Sjöfarten på Vestervik fortgår ännu och förefinnes ej en:enda isbit i vikar och skärgård. Julafton inkom till Vestervik skonerten Dyring med last af kol och kox från Verkebäck, hvarifrån norska Skeppet Argo afgick juldagen med trälast till West Hartlepool. För öfrigt låg tyska skonerten Henriette i onsdags segelklar i Vestervik med last af trävaror till Nakskow.
— Stettiner-Lloyd-ångaren Kätie, denna linies första och hittills enda ångfartyg, afgick 18 November från Newyork till Stettin med full last, som representerade ett värde af 2 millioner tyska mark; men ehuru Kätie annars plägade tillryggalägga kosan på 14 till 15 dagar, saknade rederiet ännu efter 25 dagars förlopp alla underrättelser om fartyget. Om bord befann sig en besättning om 60 man och derjämte 15 passagerare. Kitie hade 1,100 tons kol ombord, så att åtminstone ej brist på denna vara kunnat förorsaka dröjsmålet. Emellertid hafva enligt alla underrättelser under senaste tiden så våldsamma stormar rasat på Atlantiska oceanen, att man tyvärr måste frukta att äfven denna ståtliga, solida ångare med både menniskor och last blifvit vågornas rof.
— Fockmast, skorsten och en del af däcket å i Öresnud strandade engelska ångaren Highbury hafva flutit i land i närheten af Malmö.
— Etter åtta dagars svår resa från Stockhelm ankom julafton till Sundsvall bogserångaren Färdig. Ett medfördt kolfartyg måste qvarlemnas i Arnösundet.
— Ångfartyget Värmland, kapten Nilsson, har, stadt på resa från Riga till Köbenhavn med last af råg, annandag jul strandat å Majö ref nära Kristianopel och der sprungit hårdt läck. Enär VSV storm vid tillfället var rådande, slogs fartyget af grund och har sedan sjunkit på 8 famnars vatten. Ett af bergnings- och dykeribolaget Neptuns ångfartyg har afgått till olycksstället för att undersöka om något af firtygets inventarier eller last skulle kunna räddas; men i följd af storm har ännu ingenting kunnat uträttas.
— I Helsingborg hemmahörande barkskeppet Elisa, kapten Nilsson, har på resa från Helsingfors till Grimsby med last af plankor strandat vid Mablethorpe (Englands ostkust) och måst kapa masterna. Fartyget har nu släpats af grundet och inbogserats till Grimsby.
— Briggen »Tetis», kapten Stokkedal, hemma i Arendal, på resa från hemorten till London med trälast, har på grund af läcka blifvit öfvergifven i Nordsjön. Manskapet bergades och landsattes i Fredrikshavn i måndags af skonerten »Gjertrud» från Marstal.
— Då briggen »Skåne», kapten Andersson, hemma i Nynuamn, 28 sistl. Nov. befann sig ungefär midt i Nordsjön på resa från Newcastle till Ystad med stenkolslast, öfverfölls fartyget af en orkanartad sydveststorm, hvarvid kl. 2 på morgonen en svår sjö bröt alldeles öfver fartyget, bastingeringen bortfördes och kajutan, som fyldes med vatten, ramponerades, Med samma sjö gick beklagligen lättmatrosen Jönsson, hemma i Nyhamn, öfverbord utan att kunna räddas. Fartyget har sedan lyckligen ankommit till destinationsorten.
— I Örnsköldsvik hemmahörande skeppet Tripolia, kapten K. A. Wollf, son tillf. kronofogden i Gotlands södra fögderi, strandade såsom förut omnämts vid Ouddorp å holländska kusten 18 dennes. Om nämda skeppsbrott hafva nu följande underrättelser ingått från en af besättningen: Skeppet, som med trälast var på resa söderut, ötverfölls utanför Englands södra kust af orkanlik storm. Fartyget började öfvertaga svåra brottsjöar, hvarvid det gaf sig och nästan ögonblickligen fyldes med vatten. Kajuta, skans och hytter sönderslogos med allt hvad deruti var. Befälhafvaren försökte då att få skeppet att falla undan vinden och följa med vind och sjö, hyilket slutligen lyckades. Däcklasten började nu gå från bord, och vi måste vara behjelpliga dermed för att i någon mån lätta skeppet. Vinden drog sig sedermera till vestlig.
Natten tillbragtes under svår storm, regn och ötverbrytande sjö. I dagningen följande morgon fingo vi land i sigte, hvilket var holländska kusten. Då fartyget öppnat sig och låg redlöst med alla segel sönderblåsta med undantag af öfre förmärsseglet, beslöts att göra loss detta för att tå skeppet att ligga från vinden samt sätta det på land för att rädda lif och last. Strax efter sedan detta var gjordt törnade skeppet, och det slogs af sjön efter hand i stycken. Vi qvarlågo på vraket tills vi bortspolades från sista stycket deraf, som utgjordes af bergholtet mellan för- och storriggen. Fem man af besättningen drunknade; vi öfrige kommo i nästan sanslöst tillstånd j land på plaukor, Flere hundra personer stodo på stranden som åskådare, men kunde ej lemna oss någon hjelp. I stället stulo de från oss det af våra tillhörigheter, som kom iland.
Af besättningen, som bestod af tio man, drunknade fem matroser. Fartyget, som tillhörde sågverksegaren Fahlgren, var bygdt i S:t Malo år 1855 af ek och furu.
— Sju fartyg dels ankommv till och dels afgingo från Oskarshamn under julveckan.
— I Oskarshamn hemmahörande skonerten »Vivian», kapten Thode, förliste i tisdags utanför Hassle på Bornholm, Besättningen räddades.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Från Hemse

skrifves till Gotlands Allehanda:
Att svmliga af insekterna nämligen de af dem, som icke funnit tillfälle att sörja för sitt förnämsta och till och med enda mäl — slägtets bestånd, lefva längre än den stora mängden af denna djurgrupp och äfven komma att öfvervintra, är ju i allmänhet en känd sak, liksom också att de fleste af insekterna öfvervintra under form af ägg och puppor, få såsom larfver. Hvad som icke hör till den alldagliga iakttagelsen är, för så vidt jag funnit, att de större af dem såsom den vanliga Tordyfveln (Scarabreus stercorarius) helt lifaktigt befinnes promenera omkring på landsvägen i och för sina vanliga urdersökningar 27 December. Så var dock i tisdags förhållandet. Termometern visade visserligen 7 graders värme men solen var hela dagen dold bakom molnen.
Då man tog upp kräket i handen, gjordedet några slag hit och dit, hvarefter det helt morskt flygande gjorde tre, fyra slag omkring mig tillkännagifvande sitt vanliga.surrande; derefter försvann han i fjerran. Företeelsen är högst egendomlig, alldenstund vi flere gånger haft rätt hvast ända 8 till 9 grader kallt, om jag minnes rätt i början af November. För öfrigt är just intet att meddela utom det att Fosterländska föreningen i Gotl. södra härad under ledning af riksdags mannen doktor A. Lyth såsom ordförande hade sammanträde på Burge 27 dennes på e m. Etter ett längre och sakrikt anförande af ordföranden angående föreningens ändamål och verksamhet anstäldes de enligt stadgarne föreskrifna valen af revisorer och ledamöter i styrelsen, och beslöts enhälligt, att föreningen, som under några år i följd af väckt förslag om ordnande af en fosterlandsförening för hela länet iakttagit en afvaktande ställning, nu åter skulle mer energiskt arbeta för förverkligande af sitt föresatta mål. Sedan mötet afslutats, fortsattes en del af qvällen under sång och samspråk.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Besvär

öfver i förra månaden förrättadt folkskolelärareval i Fole hafva anförts af en del församlingsmedlemmar.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Ansökningstiden

till postmästaretjensten härstädes utgår 18:de nästkommande Februari.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Sjömätningsarbeten vid Gotland.

Under år 1881 har granskning och komplettering af sjömätningskartorna öfver ön fortsatts från Hoburg till Karlsöarne, hvarjämte lodningar till sjös utanför denna kustdel utförts öfver en areal af 100 geografiska qvadratmil.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Jultomtarnes högtidsdag,

som efter sällskapets stadgar skall firas mellan jul och nyår, egde rum i torsdags afton på stadshotellets stora sal i närvaro af bortemot 300 personer, herrar och fruntimmer. Klockan 5 samlades barnen, tio gossar och tio flickor, åtföljda af sina mödrar samt undfägnades på bästa sätt. Klockan 6 upptågade de i hotellets stora sal, der de möttes af en strålande julgran, rikligt behängd med nam-nam af hvarjehanda slag. Sedande der afjultomtarnes ordförande, borgm. Fen helsats välkomnegenom ett tal, hvari han utvecklade sällskapets syftemål, som vore att liksom sagans tomtar sprida ljus och glädje i fattigdomens mörka och glädjelösa boningar, börjades dansen kring granen, i hvilken små och stora deltogo med lif och lust. Det var glädjande att se & ena sidan den fröjd och tacksamhet, som lyste ur barnens ögon, å den andra allas sträfvan att göra aftonen för de små så angenäm som möjligt. Den blir nog för de förre ett långvarigt minne, och festen i sin helhet verkade som en sammansmältningsprocess mellan olika samhällslager, som är en glädjande företeelse. Sedan julgranen plundrats på sina grannlåter, fingo barnen vid 8 tiden i ett af smårummen hämta sina julhögar af bakverk, konfektyrer, äpplen m. m. och nedtågade så åter i »blå salen», der qvällsmåltid, bestående af smörgåsar och julgröt, gemensamt intogs af mödrar och barn.
Värdinnorna för aftonen fruarne Een och Hägg samt fröken Ihre voro outtröttliga i sina bemödanden och förtjena allt erkännande för de lyckade anordningarne.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Dödsfall Johan Vendell

Att den Högste behagat hädankalla f. d. handlanden i Visby Johan Vendell, fredagen den 30 December 1881 kl. 10 f. m., efter en lefnad af 56 år, 6 månader och 11 dagar, sörjd och saknad af syskon, slägt och vänner, varder endast på detta sätt tillkännagifvet.
Sv. Ps.-b. 491 v. 3.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Frivillig auktion.

Lördagen den 14 nästkommande Januari klockan 10 f.m. låter skolläraren C. P. Blomberg i Hejde genom frivillig auktion till den högstbjudande försälja sitt egande 9/32 mant. Tauks i Lokrumme satt 1/18 mant. Ahner i samma socken att genast, med växande gröda, tillträdas. Hemmansdelarne, som äro af god och bördig beskaffenhet med skog till husbehof samt något till salu, utbjudas först i mindre lotter sedan i sin helhet med förbehållen rätt för säljaren, att de gjorda anbuden antaga eller förkasta.
Vid samma tillfälle försäljes äfven en mängd lösegendom bestående af kreatur, såsom: hästar, oxar, kor, får och svin; åker- och körredskap af alla slag; möbler, såsom: byråar, sängställen, skänkskåp, bord och stolar m. m.; sängkläder ochlinnen; samt för öfrigt allt, hvad som till ett välförsedt bo hörer.
Fastigheten säljes på goda betalningsvilkor, hvilka tillkännagifvas före auktionen. För lösegendomen lemnas säkre och godkände köpare betalningsanstånd till 1 Sept. 1882. Öfrige ställe nöjaktig borgen eller betale vid klubbslaget. Auktionen hålles vid Lauks i Lokrumme.
Hejdegårda i Hejde den 29 Dec. 1881.
J. O. ÅKERBÄCK.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

Dödsfall David Smitterberg

Tillkännagifves, att f. d. hattmakaren Herr David Smitterberg, lugnt och stilla afled på Klintehamn söndagen den 25 December kl. half 12 f. m., i en ålder af 81 år, 11 mån. och 20 dagar; sörjd och saknad af barn, barnbarn, barnbarnsbarn, öfrig slägt samt vänner.
Sv. Ps.-b. nr 477 v:na 2, 3, 4.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104