Upptecknade af O. V.
Hvar och en med sinnet öppet för de sköna i naturens och konstens verld må ste, då han första gången landstiger på Gotland vid Visby, känna sig mäktigt tilltalad af det säregna skådespel, som här möter hans blickar. En sådan tafla har icke den skandinaviska norden att på något annat ställe uppvisa. Nog kan man väl äfven på många andra ställen i vårt land få se praktfulla ruiner, men de stå öfver allt enstaka såsom lemningar efter något gammalt slott eller kloster eller riddareborg. Långt i söder får man deremot resa för att återfinna en sådan samling af ruiner, som man ser i Visby, nära nog en hel stad i ruiner.
Icke blott ruinerna efter en ringmur, som omgifvit hela staden, med vakttorn på hvar hundrade aln, stå ännu qvar, utan derjämte en massa kyrkoruiner, som täfla med hvarandra i imponerande prakt.
Åtminstorie gjorde denna egendomligt sköna, antika tafla ett väldigt intryck på mig, när jag en vacker morgon i början af September efter en besvärlig nattlig sjöresa vaknade i Visby hamn och med glad nyfikenhet skyndade upp på däck.
Ett par timmar senare lustvandrade jag och mina båda reskamrater bland de sköna ruinerna. Dessa äro i allmänhet så väl bibehållna, att man genom en mörk och dyster trappuppgång kan komma upp på den forna vinden, deras nuvarande tak.
Der uppe går man som i en trädgård bland träd, bnskar och blommor. Ett träd, som växer mycket allmänt på ruinernas tak, är ett slags sällsynt oxel (Sorbus Aria). Lika allmänt förekommer en på fastlandet mycket sällsynt buske: svarta oxbärsbusken (Cotoneaster nigra). Väggarna äro på många ställen alldeles öfverväxta af murgröna, som här i detta milda klimat växer vild och frodas i solskenet, så att stammen uppnår en arms tjocklek.
När man går der uppe på ruinerna bland den sydlänskt yppiga, mörka grönskan, och från de lummiga valnötsträden der nere hör fågelsången så melodisk och omvexlande, som man aldrig hört honom förr, och ser det vida hafvet glittra i solskenet, då kan man drömma sig långt bort från den kalla norden till någon leende strand af det soliga Italien.
Då kan man också föreställa sig, hur lysande den gamla hanseåtaden fordomdags varit, när klockorna ringde i alla dessa kyrkor, och väktare spejade i alla vakttornen på ringmuren ut öfver den vida nejden och med trumpetskall tillkännagåtvo någon främlings ankomst.
Emellertid är det icke rådligt att allt för mycket glömma det närvarande; detta kunde hafva ganska bedröfliga följder.
Här och der i taket finnas nämligen stora hål efter ras, hvilket gör en vandring deruppe ganska äfventyrlig. Vi skulle visst icke hafva vågat oss dit upp, om vi icke hade sett så många andra, som förmodligen voro hemmastadda bland ruinerna, med det sorglösaste lugn i verlden promenera fram och tillbaka mellan de gapande afgrunderna.
Ruinerna äro öppna och tillgängliga för allmänheten; endast den s. k. Helgeandskyrkan är stängd, och nyckeln förvaras hos stadeus klockare, som också tjenstgör som ciceron åt främlingar, som vilja besöka den vackra ruinen.
På eftermiddagen företogo vi en utflykt till prinsessan Eugenies ställe, det bekanta Fridhem, som ligger vid en vik ungefär 3/4 mil söder om Visby. Vi följde den slingrande gäångstigen utefter stranden och kommo så till ett kalkbrott. Det kunde hafva varit intressant nog att stiga dit ned i djupet; men solen började redan märkbart nalkas horisonten, och Fridhem måste vi framför allt se. Vi skyndade alltså på våra steg öfver den blommande ljungen och voro snart ute på den dammiga stora vägen. Der hade-vi icke gått många steg, förr än vi mötte ett ekipage: det var prinsessan, som reste ut för att njuta af aftonsvalkan. Ett enkelt och flärdfritt väsen afspeglade sig i hennes ädla, milda drag, derhon satt i den öppna sufletten och nickade till höger och venster åt de mötande, af hvilka helt säkert mången på ett närmare sätt än afryktet kände till den ädla furstinnnans välvilja.
Det låg någonting i dessa helsningar, som tydde på ett- inre, osynligt band mellan den höga qvinnan och bygdens fattiga befolkning — någonting, som stämde väl tillsammans med aftonens frid.
Vi började redan känna den der friska, balsamiska doften, som barrträden utsända under klara sommaraftnar: vi hade redan lemnat ur sigte Vesterhejde kyrka, som vi sett ute på den bördiga slätten till venster, och som jag länge gått och be.
traktat för hennes märkvärdiga gammaldags bygnadsstil, som hade ett visst syskontycke med ruinerna i staden; nu voro vi inne i en gran-dunge, der glittrar »Eystrasalt» fram mellan trädens stammar, och der ligger Fridhem och solar sig vid stranden.
En lummig granhäck skiljer gårdstomten och trädgården från vägen. Vid grinden stod en gosse, som synbarligen hörde till tjenstpersonalen. Vi togo för gifvet, att han stod vakt för att hindra främmande personer från att tränga sig in, hvarför vi vände oss till honom med förfrågan, om vi icke skulle kunna få bese bygningen och de vackra anläggningarna på närmare håll. Angenämt öfverraskade blefvo vi då, när gossen förklarade, att hvem som helst hade fritt tillträde här. På den enkla välvilja, som vi anat hos furstinnan, när vi sågo henne på vägen, hade vi nu här ett lefvande bevis.
Vi trädde inom grinden, Här inne ser man ingenting, som tyder på närvaron af en kunglig person. Allt, så väl bygnaden som anläggningarna, är så enkelt anordnadt, men på samma gång så smakfullt, så täckt och inbjudande. Hade jag sett detta ställe utan att veta, hvem som bor” der, då skulle jag hafva tagit det för en villa, der någon af stadens köpmän tillbragte sommaren.
Ja, den som vallfärdar till denna fnrsteboning i det hopp, att han skall förnimma något af den berusning, som man erfar, när man kommer i beröring med den prakt och ståt, som man sjelf står utanför — han skall här känna sig bedragen. Men känner du dig tilltalad af andra egenskaper hos fursten och furstinnan än den öfverväldigande glansen, finner du något stort och ädelt deri, att den som har medel i sin hand att omgiva sig med prål och glitter, dock föredrager att lefva enkelt och gagna i det tysta — dröj då en stund vid Fridhem! Sått dig ned på en af de grönmålade sofforna och se på, hur barnen leka i sanden och lyss, hur de bevingade sångarena i träden och den lilla bäcken, som der borta vid gafveln af bygnaden störtar lodrätt ned för klippan, söka öfverrösta hvarandra öch täfla att bringa den fridsälla, som här bor, den skönaste hymnen. Då skall du kanske också, lika som jag, göra den tysta reflektionen, att namnet på detta ställe är väl valdt.
Några steg från Fridhem reser sig en klippa, som med sin öfversta kani sträcker sig ett godt stycke ut i hafvet. Detta är högsta punkten af stranden på lång väg och kallas också »Högklint», Der stodo vi öfverst på klinten och sågo hafvet med hvita segel och frustande ångare och nedgående sol. Det var en anblick, egnad att stämma själen mild och vek.
Så länge ännu återglansen från den sjunkna solen färgade hafvet vid horisonten i purpur, stodo vi qvar i stum beundran. Sedan vi derefter besett den stora, rymliga grotta, som finnes inuti berget, återvände vi till staden. Det var nu det grannaste månsken, och i denna belysning tedde sig Visby mycket fördelaktigt, när vi kommo åter på en högt liggande väg och sågo staden spegla sig i vattenytan under våra fötter.
Ånnu en dag dröjde vi i Visby. Medan mina reskamrater använde den dagen att med reshandboken i hand åter besöka alla ruinerna och öfriga sevärda platser i Visby och deras omedelbara omnäjd, för att fästa så mycket som möjligt deraf i minnet, vandrade jag ut till det s. k. Snäckgärdet, ett strandparti något mer än en fjärdingsväg norr om Visby.
Det, som här mest fängslar uppmärksamheten, är några stora klippblock, som i en dunkel forntid blifvit lösryckta från den lodräta strandklippan och nu ligga kringspridda en bit från dess fot. Betraktar man på nära håll dessa klippblock, så ser man, att de äro sammansatta af idel förstenade små djur. Hur underbart!
Man kan tycka, att de äro bra ringa och obetydliga alla dessa små kryp, som kräla i hafvets djup, men de hafva dock här i den hårda klippan ristat sin historia, hvars hieroglyfer forskaren kan tyda årtusenden efter deras tid. Så länge har icke någon ärelysten; bragdrik hjelte lefvat i sagan och sången.
Geologerna kalla dessa försteningar för »enkrinitkalk» och anse, att de hafva bildats under den period af jordklotets utveckling, som de kalla »den öfver-siluriska».
Det är en industri bland den fattigare befolkningen i Visby och trakten der omkring att af dessa vackra försteningar, uppklistrade på papp, göra modeller af ruinerna och sälja åt resande. Ett lämpligare minne kan man i sanning icke föra med sig hem från den underbara ön.
Emellertid tog jag nu här mitt »minne» med egen hand omedelbart från naturen, hvarigenom det blef mig så mycket dyrbarare.
Utom de ofvan nämda stora klippblocken finnes en mängd smärre försteningar löst kringströdda på stranden, deribland några, som hafva en förunderlig likhet med snäckor. Detta gaf mig anledning att fundera, om icke möjligen Snäckgärdet deraf fått sitt namn. Ten afhandling om Gotland, som jag sedermera läste, fann jag dock härledningen till detta namn förklarad på ett annat sätt: Snäckgärdet är nämligen en gammal hamnplats, der seglare fordom lade till med sina skepp eller »snäckor», som de också kallades. Deraf skall platsen hafva fått sitt namn.
Jag lemnade Snäckgärdet med ett rikt byte af de vackraste försteningar jag letat ut, hvaraf jag efter återkomsten till Visby delade med mig åt mina kamrater, som nu för sent ångrade, att de icke följt med mig.
»Klintehamn» låg färdig att afgå på aftonen, och vi hade bestämt oss för att resa med den båten.
Så mycket vackert bade vi sett under dessa båda dagar, att vi voro i valet och qvalet, när vi på boklådan skulle köpa oss några vyer. Till sist stannade jag dock vid »Nikolai» bland ruinerna, samt tog en vy öfver Fridhem och en öfver Högklint.
Vid hamnen stod en flock unga studenter och stämde upp en afskedssång för en kamrat, som nu lemnade sin fäderneö för, att på fastlandet börja kampen med lifvets allvar.
Sången tonade så trofast och gripando i den stämningsfulla månskensqvällen, att vi af fullaste hjerta, fastän i tysthet, instämde i den unge gotländingens ärliga : »tack, kamrater!» V.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104