Kyrkan S:t Maria, med hvars bild vi pryda detta nummers första blad, började troligen byggas mot slutet af 1100:talet af Tyskarne (Lybeckarne) i Wisby*, samt idet år 1225 den 6 Aug. af Linköpingsbiskopen Bengt den 1:e högtidligen invigd jungfru Maria till ära. Ursprungligen ämmnad till ett monument i byzautinsk stil, blef kyrkan dock dels under fortgången af arbetet, dels snart efter dess fullbordan ändrad och tillbygd i spetsbågig och annan stil. På pelare, murar och hvalf ser man mycket som är påbörjadt, men afbrutet och öfvergifvet, i följd hvaraf något tungt, otympligt och gåtlikt gör sig här och der gällande. — Hela kyrkans inre längd är 88 alnar, dess största bredd 37 ½, dess minsta 35 alnar. Hela kyrkans grundplan, murarve inberäknade, innehåller 4,700 qv.-alnar.
Wisby domkyrka har trende torn, Treenighetens symbolen Syskontornen äro helgjutna konststycken af beundransvärd skönhet. Utsigten från kyrkans balkong öfver den ålderdomliga medeltidsstaden hvilken med sina många ruiner förekom den store Linné ”såsom sjelfva Rom i modell”, utsigten öfver både land och haf är angenäm och uppstigandet dit belönar mödan.
Af de trenne kyrkogårdsportarne är den södra, af sandsten, uppförd i s. k. ”renaissancestil” och rätt vacker. Den norra är äldre, bredare och mcd trappstenformiga pilar, med stenbänkar inuti på sidorna, der kyrkans previlegierade fattige sutto och anropade det förbigående kyrkfolket. Vid golfgallret eller ”kyrkristen” i denna port fäster sig en gammal munkhistoria så lydande: Anno 1496 skedde ett ”järtecken” i Wisby. En man, som hade rånat några af Mariakyrkans heliga kärl och apostlar, blef androm till varnagel belagd med kyrkans vrede och bann. Sjelf var han i kyrkan när bannlysningen afkunnades. Förfärad dröjde han qvar till messans slut; men när klockorna ringde och ljusen släcktes, då smög han sig bort. Och när han kom till norra kyrkristen, då förmådde han ej gå längre, utan satte sig ned på den låga stenbänken och hvilade mot gallret sina domnande ben. Men så smallt jernet undan, benen nedsjönko, gallret slöt sig åter som en fotblack kring hans vrister, och der satt syndaren fastlåst, tilldess att kyrkan förbarmade sig öfver honom och presterna kommo med reliker i händerna, med brinnande ljus, med sång och rökelse, och förkunnade honom syndaförlåtelse.
Inom kyrkans murar förvaras åtskilliga ålderdomliga kuriosa. Till dessa höra de s. k. ”Jättebenen”, hvilka ända till år 1830 voro framlagda i sjelfva kyrkan, der de hade sin plats på en utskjutande pelarlist. De voro, såsom man förr trodde, lemningar af en jättinna, som man tvungit att biträda vid kyrkans uppbyggande. ”Det var vanligt”, säger en bekant författare, ”att de fromma gummorna vid vandringen i gången nego och signade sig då de gingo förbi dessa hedna reliker. Men redan Linné, vid sitt besök i kyrkan (1741) tillintetgjorde det underbara, hvarmed vantron utstyrt dessa väldiga knotor, genom sin förklaring att ”de voro verkliga hvalfiskben”. — Äfven ”Domedagsfisken” må här nämnas: när kyrkans grundval lades, framsprang ur jorden en källa, och i den fångades en underlig fisk, som gret liksom ett barn; vidundret blef i ett tåg upphängdt i storkapellet, och när fisken trenne gånger hade fallit till golfvet, då skulle yttersta dagen stunda. — Strelow berättar härom något annorlunda: ”År 1282 den 28 Febr. blef en fisk fångad, med hufvudet likt ett lejon, och, som gret och skrek som en menniska, så att alla, som det hörde, förundrade sig. Fisken blef upphängd i Vårfru-kyrkan och hänger der än i dag.” — Denna i folkets ögon så underbara fisk föll emellertid icke blott tre utan väl trettio gånger i golfvet, men då yttersta domen ändock icke lät sig afhöra ledsnade allmänheten småningom vid ”oraklet” och de stinkande qvarlefvorna kastades afsides i norra sakristians hvalf.
*Några af de i Wisby handlande nationerna hade, liksom eget ”Kauf-Hof”, eget qvarter, samt egna magasiner, så ock egna kyrkor. Liksom Lybeckarne hade S:t Maria, hade Lifländarne S:t Jacob, Nowgorods-boarne den s. k. Ryska kyrkan och de nederlänske köpmännen S:t Gertrud.
Bihang till
Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 Maj 1875
N:r 38.