Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Lärbro socken ligger på norra Gotland.
Gårdsnamn: Angelbos, Banne Lilla, Banne Stora, Bjärs Lilla, Bjärs Stora, Ganns Kyrkoägor, Gisslauser, Glästäde, Hammars Lilla, Hammars Stora, Hångers, Hägvide, Kajlungs, Kauparve, Kumble, Källstäde Lilla, Källstäde Stora, Liffride, Norder-Ire, Norrbys, Norrgårde, Norrvange, Nors, Pavals, Prästgården, Rangvide, Ringvide, Skuttlings, Slängs, Sudervange, Lilla Takstens, Stora Takstens, Tängelgårds, Uppegårds, Vikers Lilla, Vikers Stora, Vägume Lilla, Vägume Stora, Västninge.
avgår på grund av Barnans dag i morgon afton kl. 11 till Lärbro och på söndag afton kl. 11 till Burgsvik.
Extratåg avgår även från Burgsvik till Visby och mellanliggande stationer kl. 8,40 på söndagskvällen, vilket ju särskilt blir till nytta för deltagare i festen på Hoburgen.
Gotlands Allehanda
Fredagen 3 Augusti 1928
N:r 180
Sammanträde för fördelning av nedsatt ersättning för av Gotlands järnvägsaktiebolag i och för anläggning av järnväg från Tingstäde till Lärbro genom expropriation färvärvad mark från fastigheter vid Angelbos, Stora och lilla Banna, samt Glästäde i Lärbro socken, Busarve, Norrbys och Stenstugu i Othems socken samt Rosarve, smitts och Nystugu i Tingstäde socken är utsatt att äga rum å länsstyrelsens i Visby sessionsrum torsdagen den 14 instundande juni klockan 11 förmiddagen.
Vederbörande fastighetsägare och inteckningshavare kallas härmed att vid sammanträdet inställa sig för att bevaka sin rätt.
Visby i landskansliet den 22 maj 1923.
Gustaf W. Roos.
K. P. Lundblad.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Maj 1923
N:r 119
Av oss gutar, som äro en smula intresserade för våra egna fornminnen, är det väl ingen, som inte en eller annan gång stått framför de vackra bildstenarna i Fornsalen, undrande över vad de å dem ristade figurerna kunna förtglja för oss. De äro fornminnen av rang, och vi gro stolta över dem.
På senare tid hava ett avsevärt antal andra bildstenar uppletats på dikeskanter, i stentunar och rösen av varjehanda slag här på ön, och de flesta hava, försåvitt det är undertecknad. bekant genom riksantikvariens försorg tillvaratagits och räddats undan förstörelse, en sak varför vi hava all anledning vara honom tacksamma.
Nödvändigheten av att slå vakt omkring det kulturarv, som i form av »kämpgravar», och »vastars», »råir» och ringar, bild- och runstenar finnas överallt i hagar och hult, på äng och i skog har ännu icke i den mån, som kan anses önskvärt, genomträngt hela Gotlands befolkning.
Den för en tid sedan i denna tidning införda artikeln om huru man slår makadam av gravrösen vittnar därom.
Det var i känslan härav Bungemuseet genast första året av sin verksamhet lät genom sakkunnig person (nuvarande professor Nils Lithberg) anlägga ett gravfält med gravar från olika århundraden. Syftet var att hos allmogen väcka intresse för och kärlek till de forngravar, som man lite var har hemma på sina egna marker. En skolmästaresynpunkt visserligen, men kanske inte utan betydelse ändå.
Under arbetet därmed vände sig undertecknad till rektor Nordin, numera avliden men då för tiden kanske den förnämste kännaren av vira bildstenar, och bad honom söka skaffa oss ett par dylika, en mindre utan bilder och en av bästa möjliga beskaffenhet. Rektor Nordin gav oss då anvisning pA den iv konsul Carl E. Ekman amnämnda, vilken legat som trappsten framför ett brygghus i Stenkyrka. Därvid nämnde han också, att man just då beslutat före den nu i dessa dagar så mycket omtalade bildstenen till Stockholm, och beklagade att så skett, emedan den nog annars kunnat få förvärvas ev vårt museum.
Emellertid har saken kommit i ett helt annat läge, sedan det blivit bekant, att stenen ännu ligger kvar här på Gotland, och, sedan herr Ekman genom en i n:r 114 av denna tidning införd artikel, stödd av en synnerligen kraftig opinion, direkt uppmanat oss att »försöka få hälsa den välgommen till Bungemuseet», vartill kommer, att riksantikvarien, med anledning av en hänvändelse till honom från vår andshävding, givit sitt ömbud här nere order att uppskjuta stenens avsändande tills vidare.
Därför har nu styrelsen för kulturhistoriska museet i Bunge beslutat hos vederbörande anhålla om filstånd att på ett för stenens framtida bestånd fullt betryggande sätt få uppställa, den ståtliga en här såsom en represervant för ifrågavarande moment av våra gutniska förfäders gravskick.
Det torde nog, såsom kandidat Edle skriver, finnas små utsikter för oss att lyckas hämed. Men vi måste i alla fall försöka ändå. Det år vår skyldighet, eftersom ingen annan fullgod bildsten finnes inom räckhåll. Vårt museum är numera upptaget i alla resehandböcker och på alla nyare för turister utarbetade kartor över Gotland. Det besökes av fyra á fem tusen personer årligen, och det är inte troligt, att antalet kommer att minskas de närmaste åren. Att då för alla dessa människor peka på vår lilla stackars »bildsten», som saknar varje spår av några bilder, och visa den såsom prov på vad de gamla gutar kunnat åstadkomma i den vägen det kan ju nog verka muntrande på den, som har sinne för humor, men precis riktigt är det inte. Och när då allmogen får höra, att alla deras bildstenar av värde äro antingen i sta\’n eller i Stockholm, för att nu inte tala om studieungdom och turister, så Ar det väl inte att undra på, om de bli — lindrigast sakt -lite förvånada.
Men få vi inte den här bildstenen, så få vi väl i sinom tid någon annan. Vi få inte glömma, att vi gotlänningar stå i en mycket stor skuld till antikvitetsakademien och riksantikvarien för de otaliga åtgärder som vidtagits För vården av fornminnen här på ön, och undertecknad är alldeles övertygad därom, att, ifall vederbörande bliva övertygade om att Bungemuseet verkligen behöver en fullgod bildsten, att opinionen bland befolkningen kräver det, och att en sådan sten här kan på tillfredsställande sätt förvaras, frågan nog ordnas till allas belåtenhet på något sätt.
Bunge den 25 maj 1923.
Th. Erlandsson.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Maj 1923
N:r 119
Några sakupplysningar.
Mellan Hammars i Lärbro och Hide ligger ett större järnåldersgravfält och vid detta fälts nordligaste röse ha vi ett söka platsen för Hammarsbildgtenerna av vilka en nu väckt så mycket intresse på grund av dess beslutade förflyttning till Statens historiska museum. Några korta sakupplysningar om stenarna och orsakerna till denna förflyttning torde därfår vara på sin plats.
För vara bildstensforskare blevo Hammarstenarna bekanta för ett par tiotal år sedan Det var professor Gustafsson och rektor Nordin som då påträffade dem och gjorde en preliminär undersökning där ute. Redan då beslöts att den värdefullaste skulle flyttas och till markägaren utanordnades en viss summa för ändamålet enligt hos Kungl. Vitterhetsakademien befintligt kvitto — De två gotlandsforskarna äro döda. Någon flyttning blev ej av och då deras papper ej ännu blivit genomarbetade lågo stenarna alltjämt kvar där okända av de flesta. Så stod saken ännu förra sommaren.
Av en tillfällighet \”återupptäckten\” Hammarstenarna på eftersommaren. Vid ett besök på Fårö berättade prästgårdsarrendatorn där för mig att vid Hammars i Lärbro skulle finnas runstenar. Runstenar var det ju icke, men i stället fann jag tre stora bildstenar ligga hopförda i ett röse halvt dolda av sten och buskar. I närheten fann jag fragment av en fjärde. Av de tre förstnämda var en hel, de två andra voro brustna på mitten och under en av dem syntes hävbommar som utvisade att försök att flytta stenarna gjorts för ej allt för lång tid sedan. I rapport till Riksantikvarien framhöll jag nödvändigheten av ett ingripande från Vitterhetsakademiens sid för att bringa fornminnet i värdig skick och Riksantikvarien beslöt att genom konservatorn vid Historiska Museet Erik Sörling låta företaga en ingående undersökning. Denna undersökning skedde snart nog och resulterade i rapport från konservator S. till Riksantikvarien i ärendet. I denna rapport betonades med kraft det önskvärda i att samtliga bildstenarne genom Akademiens försorg mätte resas på platsen helst som omedelbar fara föreläge att de eljest kunde bli utsatta för förstörelse. — Vid vårt besök sade sig markägaren länge ha tänkt taga en av stenarna och hugga om den till trappsteg för sin förstuga men ej ännu kommit sig för med detta lovvärda företag! — Vid muntligt samtal med vederbörande i akademien underströk jag önskvärdheten särskilt ur gotländsk synpunkt av ett beslut fattades i enlighet med konservator Sörlings förslag. Vitterhetsakademien beslöt emellertid, delvis frångående detta, att den värdefullaste Hammarsstenen skulle föras till Statens Historiska museum man att de övriga skulle få kvarstanna och Riksantikvarien genom särskilda föreskrifter bestämma huru med dem skulle förfaras. Motivet för den beslutade flyttningen var att ifrågavarande bildsten, en av Gotlands värdefullaste, ej på sin ursprungliga plats kunde beredas det skydd dess arkeologisks värde krävde. På grund av detta beslut flyttades stenen under vinters lopp till Slite, där den ännu kvarligger med bildsidan mot marken för att sålunda på minst skadliga sätt befrias från lavar och mossa.
I fråga om de kvarvarande Hammarstenarna bestämde Riksantikvarien att de skulle resas på platsen och arbetet härmed har fortskridit så långt att det endera dagen kan avslutas.
Stenen, som enligt Kungl. Vitterhetsakademiens beslut skall flyttes till muséet i Stockholm, har upptill på huvudet en avbildning av Oden till häst samt män med dryckeshorn och fanor. Därunder synas plöjande och jagande män. Halspartiets bildfält är mera vittrat, varför figurerna där innan lavarna avlägsnats ej så klart kunna skönjas. På stenens nedre del finnes ett skepp med ett väldigt segel. Kring stenens kant löper ett präktigt drakslingeornament. Stenen är brusten på mitten och vid brottstället saknas ett stycke som ej kunnat återfinnas. Hela höjden har varit nära 4 m. och bredden vid basen är 160 cm. — De andan Hammarstenarna äro också riktige praktexempler men ej fullt så stora eller så rika på bilder. Fragmenten av den fjärde tyda på en synnerligen präktig sten som sålunda här gått förgängelsen till mötes. Dess delar böra kanske sökas i någon förstugutrappa!
Det år önskvärt att alla Hammarsstenrna kund få stanna på sina platser och sålunda ett slutet fornminne av mycket stor värde slippa splittras, och det kunde kanske en kraftig gotländsk opinionsyttring åstadkomma om det praktiskt och på samma gång estetiskt godtagbart sätt ordna skyddsfrågan för den värdefullaste Hammarstenen just på fornminnets plats. Men låter detta på fornminnets plats. Men låter detta sig ej göra torde små utsikter finnas att sitt en gång fattade beslut skulle medgiva stenens deponerande på annan plats på Gotland.
Alfred Edle.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 24 Maj 1923
N:r 117
Enligt en notis i gårdagens tidningar befinner sig den bästa av de återstående gotländska, bildstenarna, den stora och präktiga stenen från Hammars i Lärbro, på resa ifrån, Gotland. Den säges f. n. ligga på kajen i Slite för att fraktas till statens historiska museum i Stockholm, och åt gotländingarna ges en vemodig maning att taga avsked av den i Slite. Så långt tidningarna.
Men varför begiva oss till Slite för att taga avsked av den? Skulle vi ej i stället kunna begiva oss dit för att rädda den åt vår ö? Icke så, att jag vill uppmana någon att på orättmätigt sätt tillägna sig detta mångtu senåriga minne från en för länge sedan svunnen period av. vårt Gutelands kultur, men det förefaller mig som om medel dock skulle kunna finnas att åt oss bevara denna sista av de gamla praktpjäser, som alla andra vandrat den tröstlösa vägen över havet. Från att — om ock understundom förbisedda — haya genom årtusenden förblivit stående på den plats, där fädrens pietet och kärlek till konst ooh dåd ställt dem, hava de blivit lika förbisedda nummer i statens samlingar, om de verkligen hunnit så långt och icke helt sanolika hamnat i någon källare.
Fannes det blott något säkert och lämpligt ställe att förvara den sten på, som nu är i fråga, torde det nog ej vara oröjligt att förmå vederbörande att låta den stanna på Gotland. Jag föranledes till detta antagande av vad i fjol dåvarande t. f. riksantikvarien skrev till mig på tal om gotlänndingarnes beklämning över att så många fynd berövas Gotland. Han framhöll då, rörande fynden av silver och guld, att deras bortförande grundas på bestälserna i nu gällande forminneslag, och han tillade såsom ett motiv för lagen, att i allmänhet saknas i landsorten förutsättningar för dylika fynds förvaring, samt att utan statens mellankomst skulle säkerligen största delen av dem skingrats och gått till, utlandet. Dessa synpunkter äro utan tvivel mycket beaktansvärda, och i varje fall finnes det ingen anledning att kritisera, dem i detta sammanhang.
Tvärtomt, jag vill taga dem som utgångspunkter till ett förslag.
Här är det ej fråga om guld- eller silverfynd, som på lagens bud måste bortföras, men d:r Janses krav på en säker och pietetsfull förvaring samt på garantier för att föremålen ej hamna a i utländska eller andra otillbörliga händer, de gälla även för ett fornminne som Hammarsstenen. Om vi nu här på Gotland skulle kunna fylla dessa krav, borde vi även kunna påräkna att någon hänsyn toges till vår lokalpatriotism och vår kärlek till de minnen, vi äga kvar från våra gutniska fäder.
Då jag sist besökte Bungemuseet, visade vännen Erlandsson mig något slags bildsten, som han funnit såsom trarppsten framför ett brygghus i Stenkyrka, och uttalade samtidigt sitt beklagande över att hans skapelse ej ägde någon bildsten av högre rang. På min invändning, att det väl ej borde vara omöjligt för honom, som är så populär, att komma över en sådan, var svaret det, att han aldrig skulle kunna ha hjärta att flytta en grav sten från dess flertusenåriga plats i skogen. Nu hava emellertid andra mindre ömma händer än Erlandssons rubbat Hammarsstenen, så att nu bortfaller det skäl som stått hindrande för honom. Vore det då ej möjligt, att denna uråldriga klenod kunde räddas åt Gotland på så sätt, att vederbörande läte Bungemuseet få övertaga den? Där finnas säkerligen de nödiga garantierna. Visserligen har i dagarna blivit tillsatt en ny riksantikvarie, men de synpunkter, som här ovan relaterats, kunna väl mera antagas tillhöra ämbetet äm mannen, och vilken riksantikvarie som helst skall säkerligen kunna hysa förståelse för gotländingarnas känslor i ett fall som detta. Att Bungemuseet för en sådan aktion även skulle kunna påräkna understöd från inflytelserika håll, synes ej heller vara uteslutet. Jag tror särskilt, att vår landshövding i detta, som i så många andra hänseenden, besjälas av gotländska intressen och med oro ser huru hans provins berövas det ena värdefulla, fornföremålet efter det andra.
Min övertygelse är också den, att om jag nu såsom gammal urgute uppmanas Theodor Erlandsson att icke taga avsked av Hammansstenen, utan i stället försöka att få hälsa den välkommen till Bungemuseet, så instämma alla gotländingar med mig.
Visby den 19 maj 1923.
Carl E. Ekman.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 19 Maj 1923
N:r 114
Lärarinnan Maria Hederberg söker hos skolöverstyrelsen rätt att utan hinder av, att hon ej avlagt folkskollärarinneexamen, söka och innehava ordinarie lärarinnetjänst vid Vägome folkskola i Lärbro.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 19 Maj 1923
N:r 114
Å ett gravfält vid Hammars i Lärbro har stått ett par stora, präktiga bildstenar. Den ena av dessa är nu borttagen för att föras till statens historiska museum i Stockholm. De gutar, som möjligen vilja taga farväl av det flertusenåriga, gravmonumentet, innan detsamma för alltid lämnar Gotland, kunna ännu bliva i tillfälle därtill, ty stenen ligger på kajen i Slite f. v. b., meddelas oss av en intresserad fornvän.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Maj 1923
N:r 113
Tillkännaglves att f. d. Husbondeänkan Maria Lovisa Gustava Nordahl, född Engström, stilla och fridfullt avled i tron på sin frälsare i sitt 79 levnadsår, sörjd och saknad av fosterdotter, släkt och många vänner.
Norderihre i Lärbro den 6/5 1923.
Ebba och Karl Pettersson.
Sv. Ps. 473. v. 4.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 7 Maj 1923
N:r 104
Vid auktion, som i går middag hölls vid Pavalds i Lärbro för försäljning av Karl Ströms konkursbo tillhöriga fastigheterna 58/64 mtl Pavalds 5/64 mtl Lilla Hammars, 19/64 mtl Slängs och 5/128 mtl Lilla Vägome, allt i Lärbro socken, avgavs högsta anbudet, 40,500 kr., av stadsfogden Carl Lindström i Visby.
Anbudet skall prövas.
Gotlands Allehanda
Fredagen 4 Maj 1923
N:r 102
Arbetaren Petter Ruthberg från Storungs i Lärbro socken avvek den 20 sistlidne april vid 8-tiden på morgonen från sitt hem därstädes utan att sedermera låta sig avhöra. Ruthberg, som är något över 59 år gammal, är över medellängd med grått hår och nedhängande, yviga mustacher av samma färg samt blå ögon och var vid avvikandet iklädd Slitna mörka bomullsbyxor med lappar på båda knäna, urblekt mörk kavaj med skärp i ryggen, mörkgrön sportmössa, snörkängor och randig arbetsskjorta med en mörk sticktröja över.
Upplysningar, som kunna leda till hans anträffande, torde sändas till landsfiskalen i Slite distrikt.
Gotlands Allehanda
Fredagen 4 Maj 1923
N:r 102