Av oss gutar, som äro en smula intresserade för våra egna fornminnen, är det väl ingen, som inte en eller annan gång stått framför de vackra bildstenarna i Fornsalen, undrande över vad de å dem ristade figurerna kunna förtglja för oss. De äro fornminnen av rang, och vi gro stolta över dem.
På senare tid hava ett avsevärt antal andra bildstenar uppletats på dikeskanter, i stentunar och rösen av varjehanda slag här på ön, och de flesta hava, försåvitt det är undertecknad. bekant genom riksantikvariens försorg tillvaratagits och räddats undan förstörelse, en sak varför vi hava all anledning vara honom tacksamma.
Nödvändigheten av att slå vakt omkring det kulturarv, som i form av »kämpgravar», och »vastars», »råir» och ringar, bild- och runstenar finnas överallt i hagar och hult, på äng och i skog har ännu icke i den mån, som kan anses önskvärt, genomträngt hela Gotlands befolkning.
Den för en tid sedan i denna tidning införda artikeln om huru man slår makadam av gravrösen vittnar därom.
Det var i känslan härav Bungemuseet genast första året av sin verksamhet lät genom sakkunnig person (nuvarande professor Nils Lithberg) anlägga ett gravfält med gravar från olika århundraden. Syftet var att hos allmogen väcka intresse för och kärlek till de forngravar, som man lite var har hemma på sina egna marker. En skolmästaresynpunkt visserligen, men kanske inte utan betydelse ändå.
Under arbetet därmed vände sig undertecknad till rektor Nordin, numera avliden men då för tiden kanske den förnämste kännaren av vira bildstenar, och bad honom söka skaffa oss ett par dylika, en mindre utan bilder och en av bästa möjliga beskaffenhet. Rektor Nordin gav oss då anvisning pA den iv konsul Carl E. Ekman amnämnda, vilken legat som trappsten framför ett brygghus i Stenkyrka. Därvid nämnde han också, att man just då beslutat före den nu i dessa dagar så mycket omtalade bildstenen till Stockholm, och beklagade att så skett, emedan den nog annars kunnat få förvärvas ev vårt museum.
Emellertid har saken kommit i ett helt annat läge, sedan det blivit bekant, att stenen ännu ligger kvar här på Gotland, och, sedan herr Ekman genom en i n:r 114 av denna tidning införd artikel, stödd av en synnerligen kraftig opinion, direkt uppmanat oss att »försöka få hälsa den välgommen till Bungemuseet», vartill kommer, att riksantikvarien, med anledning av en hänvändelse till honom från vår andshävding, givit sitt ömbud här nere order att uppskjuta stenens avsändande tills vidare.
Därför har nu styrelsen för kulturhistoriska museet i Bunge beslutat hos vederbörande anhålla om filstånd att på ett för stenens framtida bestånd fullt betryggande sätt få uppställa, den ståtliga en här såsom en represervant för ifrågavarande moment av våra gutniska förfäders gravskick.
Det torde nog, såsom kandidat Edle skriver, finnas små utsikter för oss att lyckas hämed. Men vi måste i alla fall försöka ändå. Det år vår skyldighet, eftersom ingen annan fullgod bildsten finnes inom räckhåll. Vårt museum är numera upptaget i alla resehandböcker och på alla nyare för turister utarbetade kartor över Gotland. Det besökes av fyra á fem tusen personer årligen, och det är inte troligt, att antalet kommer att minskas de närmaste åren. Att då för alla dessa människor peka på vår lilla stackars »bildsten», som saknar varje spår av några bilder, och visa den såsom prov på vad de gamla gutar kunnat åstadkomma i den vägen det kan ju nog verka muntrande på den, som har sinne för humor, men precis riktigt är det inte. Och när då allmogen får höra, att alla deras bildstenar av värde äro antingen i sta’n eller i Stockholm, för att nu inte tala om studieungdom och turister, så Ar det väl inte att undra på, om de bli — lindrigast sakt -lite förvånada.
Men få vi inte den här bildstenen, så få vi väl i sinom tid någon annan. Vi få inte glömma, att vi gotlänningar stå i en mycket stor skuld till antikvitetsakademien och riksantikvarien för de otaliga åtgärder som vidtagits För vården av fornminnen här på ön, och undertecknad är alldeles övertygad därom, att, ifall vederbörande bliva övertygade om att Bungemuseet verkligen behöver en fullgod bildsten, att opinionen bland befolkningen kräver det, och att en sådan sten här kan på tillfredsställande sätt förvaras, frågan nog ordnas till allas belåtenhet på något sätt.
Bunge den 25 maj 1923.
Th. Erlandsson.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Maj 1923
N:r 119