Några sakupplysningar.
Mellan Hammars i Lärbro och Hide ligger ett större järnåldersgravfält och vid detta fälts nordligaste röse ha vi ett söka platsen för Hammarsbildgtenerna av vilka en nu väckt så mycket intresse på grund av dess beslutade förflyttning till Statens historiska museum. Några korta sakupplysningar om stenarna och orsakerna till denna förflyttning torde därfår vara på sin plats.
För vara bildstensforskare blevo Hammarstenarna bekanta för ett par tiotal år sedan Det var professor Gustafsson och rektor Nordin som då påträffade dem och gjorde en preliminär undersökning där ute. Redan då beslöts att den värdefullaste skulle flyttas och till markägaren utanordnades en viss summa för ändamålet enligt hos Kungl. Vitterhetsakademien befintligt kvitto — De två gotlandsforskarna äro döda. Någon flyttning blev ej av och då deras papper ej ännu blivit genomarbetade lågo stenarna alltjämt kvar där okända av de flesta. Så stod saken ännu förra sommaren.
Av en tillfällighet ”återupptäckten” Hammarstenarna på eftersommaren. Vid ett besök på Fårö berättade prästgårdsarrendatorn där för mig att vid Hammars i Lärbro skulle finnas runstenar. Runstenar var det ju icke, men i stället fann jag tre stora bildstenar ligga hopförda i ett röse halvt dolda av sten och buskar. I närheten fann jag fragment av en fjärde. Av de tre förstnämda var en hel, de två andra voro brustna på mitten och under en av dem syntes hävbommar som utvisade att försök att flytta stenarna gjorts för ej allt för lång tid sedan. I rapport till Riksantikvarien framhöll jag nödvändigheten av ett ingripande från Vitterhetsakademiens sid för att bringa fornminnet i värdig skick och Riksantikvarien beslöt att genom konservatorn vid Historiska Museet Erik Sörling låta företaga en ingående undersökning. Denna undersökning skedde snart nog och resulterade i rapport från konservator S. till Riksantikvarien i ärendet. I denna rapport betonades med kraft det önskvärda i att samtliga bildstenarne genom Akademiens försorg mätte resas på platsen helst som omedelbar fara föreläge att de eljest kunde bli utsatta för förstörelse. — Vid vårt besök sade sig markägaren länge ha tänkt taga en av stenarna och hugga om den till trappsteg för sin förstuga men ej ännu kommit sig för med detta lovvärda företag! — Vid muntligt samtal med vederbörande i akademien underströk jag önskvärdheten särskilt ur gotländsk synpunkt av ett beslut fattades i enlighet med konservator Sörlings förslag. Vitterhetsakademien beslöt emellertid, delvis frångående detta, att den värdefullaste Hammarsstenen skulle föras till Statens Historiska museum man att de övriga skulle få kvarstanna och Riksantikvarien genom särskilda föreskrifter bestämma huru med dem skulle förfaras. Motivet för den beslutade flyttningen var att ifrågavarande bildsten, en av Gotlands värdefullaste, ej på sin ursprungliga plats kunde beredas det skydd dess arkeologisks värde krävde. På grund av detta beslut flyttades stenen under vinters lopp till Slite, där den ännu kvarligger med bildsidan mot marken för att sålunda på minst skadliga sätt befrias från lavar och mossa.
I fråga om de kvarvarande Hammarstenarna bestämde Riksantikvarien att de skulle resas på platsen och arbetet härmed har fortskridit så långt att det endera dagen kan avslutas.
Stenen, som enligt Kungl. Vitterhetsakademiens beslut skall flyttes till muséet i Stockholm, har upptill på huvudet en avbildning av Oden till häst samt män med dryckeshorn och fanor. Därunder synas plöjande och jagande män. Halspartiets bildfält är mera vittrat, varför figurerna där innan lavarna avlägsnats ej så klart kunna skönjas. På stenens nedre del finnes ett skepp med ett väldigt segel. Kring stenens kant löper ett präktigt drakslingeornament. Stenen är brusten på mitten och vid brottstället saknas ett stycke som ej kunnat återfinnas. Hela höjden har varit nära 4 m. och bredden vid basen är 160 cm. — De andan Hammarstenarna äro också riktige praktexempler men ej fullt så stora eller så rika på bilder. Fragmenten av den fjärde tyda på en synnerligen präktig sten som sålunda här gått förgängelsen till mötes. Dess delar böra kanske sökas i någon förstugutrappa!
Det år önskvärt att alla Hammarsstenrna kund få stanna på sina platser och sålunda ett slutet fornminne av mycket stor värde slippa splittras, och det kunde kanske en kraftig gotländsk opinionsyttring åstadkomma om det praktiskt och på samma gång estetiskt godtagbart sätt ordna skyddsfrågan för den värdefullaste Hammarstenen just på fornminnets plats. Men låter detta på fornminnets plats. Men låter detta sig ej göra torde små utsikter finnas att sitt en gång fattade beslut skulle medgiva stenens deponerande på annan plats på Gotland.
Alfred Edle.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 24 Maj 1923
N:r 117