Etikett: Lange

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 7.

När jag sagt adjö till Mamsell Lang och Majen sprang jag ner till ”Stranden”, där jag mötte min Far vid den lilla porten, som leder in till Studentallén. Han kom då från sin sedvanliga morgonpromenad på ”Bron”, och sedan vandrade vi en stund tillsammans på Stranden. Ja det var en liten ”brunnskur” år 1880.
Föga kunde jag då ana, att jag i en framtid skulle komma in i Mamsell Langs släkt och att hon för mig skulle bliva någon sorts An-Tant eller An-Moster.
Jag har hittills blott talat om Mamdell Lang som den kunniga och organisatoriska husmodern. Jag vill nu nämna några ord om hennes karaktär, om hela hennes själsliga läggning samt hennes utseende. Hon var i många avseenden en storartad kvinna och en äkta typ för den gamla stammen. Rakryggad i både inre och yttre bemärkelse gick hon sin väg lugnt och stilla fram och med klokhet och ansvarskänsla fyllande sina plikter. I sin stora enkelhet var det på samma gång något förnämligt och i högsta grad värdigt över henne, som inbjöd till respekt och vördnad. Hon hade en gammal god släkts ädla och rättrådiga tänkesätt, och hon hade i stort som smått och i hela sitt uppträdande en medfödd takt och förfining. Därföre var hon också allmänt ärad och aktad.
Till det yttre var hon lång och ståtlig och vacker in i sin sena ålderdom. Hon hade regelbundna drag, skär och vit hy – som ”mjölk och bär”, sade min sagesman – vitt hår och strålande blå ögon, lika faderns.
Mamsell Lang levde under hela sitt liv mycket för sig själv. Hon hade varken tid eller råd till något stort umgänge med människor. Hon fick, ju längre tiden led, ej heller så många att umgås med. På faderns sida var ju släkten ursprungligen stor, men dess medlemmar dogo den ena efter den andra, flera i tidig ålder. Själv var hon enda barnet och på moderns sida funnos ej många anhöriga.
En av de få levande släktingarna, som Mamsell Lang på sin ålderdom hade kvar, och som vid sina besök i staden hälsade på henne så ofta han hade tillfälle därtill, var min Svärfader, Kyrkoherde Carl Lange i Alva. Hans far var syssling – eller, som det på gotländska heter, A-kusin med Mamsell Lang, vilkens riktiga namn var, som vi böra erinra oss, Lange. Dessa båda hade många gemensamma intressen och mycket både nytt och gammalt att språka om. Min Svärfar var en på många olika områden sällsynt kunskapsrik och erfaren man. Med sitt ovanligt skarpa och klara huvud hade han satt sig in i en massa ämnen och förhållanden, vilka voro nyttiga särskilt för en präst på landet att känna till och behärska. ”Prästfar” i församlingen skall ju stå till tjänst med råd och dåd på alla håll och kanter. Bland annat hade han noga reda på, vad som hörde till ett väl skött jordbruk, och därtill var han mycket intresserad av sin ladugård. Prästerna hade ju jordagods på den tiden och skötte det merendels själva.
Han gjorde sig nu vänligt underrättad om, huru det artade sig för hans ”kära Kusin” med avseende på hennes kor, deras mjölkproduktion etc. samt de gängse priserna på ladugårdsprodukter i staden. Sedan övergick man till att tala om gemensamma släktingar och vänner, och det kunde hända, att de båda ”Kusinerna” förirrade sig så långt tillbaka i tiden, att de drogo fram episoder och händelser från själva Carl-Hindricks och Borgmästare Abrahams dagar.
Mamsell Lang ville dessutom ha noga reda på, huru det stod till med allt och alla i den kära prästgården i Alva. Hon frågade så vänligt efter Johanna och de många barnen. Själv hade hon intet minne av hemmet därute, emedan hon fick lämna det vid så späd ålder, men hennes avdöda Moder, änkepastorskan, hade ofta med innerlig kärlek och en aldrig upphörande saknad talat med sin dotter om den gamla prästgården och beskrivit den för henne.
Mamsell Lang var alltid mån om att undfägna de vänner, som kommo på besök till henne. Så var även fallet nu. Om en stund visade sig Majen med en inbjudande bricka med kaffe och gott bröd, bland vilket husets berömda smörbakelser ej saknades. Jag har hört berättas, att de voro utsökta: ”skiviga och så höga, att de bjöde sig ned åt ena sidan”. Efter en angenäm samvaro steg Kyrkoherden upp och tog avsked. Han måste skynda sig att komma i väg, medan det ännu var dager, ty han skulle köra den 6 mil långa vägen hem till Alva.
Men tiden rullar framåt i sitt lopp, och det ena året lägges till det andra. Mamsell Lang blev 90 år och hon var fortfarande kry och frisk och orkade utföra det mesta av sina vanliga sysslor. Det enda som var i avtagande hos henne var hennes synförmåga, hon hade, vad man kallar klena ögon. Men det hade hon haft i många år. Hon trodde själv, att det berodde på, att hon i sin ungdom ofta suttit framför den öppna spiseln och vid dess flammande eld och ojämna belysning sytt på det finaste broderi.
Då och då tog hon sig emellertid nu en vilostund. Hon satte sig rak som ett ljus mitt i den långa pinnsoffan under faderns porträtt och knäppte sina flitiga, arbetsvana händer. Någon har berättat för mig, att hon såg den gamla sittande så. Det var en vacker och imponerande syn. Mycket hade hon varit med om och upplevat under de många levnadsåren, och säkert var det skiftande bilder, som drogo förbi hennes inre öga då hon sålunda njöt en stilla stund av vila och begrundande. Mamsell Lang blev 91 år, och då först började det visa sig tecken till, att maskineriet var utslitet och ej längre ville fungera. Hon angreps ej av någon direkt sjukdom, krafterna blott domnade bort, och till slut slocknade hennes levnads ljus helt lugnt och fridfullt. Det var en vacker och stilla Augustiafton 1891. Sörjande stodo den trogna Majen och en släkting till Mamsell Lang – fröken Törner – vid hennes bår. Stor var förlusten och bitter kändes sorgen för dessa två. Aldrig skulle livet i det gamla huset vid S:t Larsgränd bliva detsamma, sedan den älskade och vördade husmodern gått ifrån dem. Det hade varit gott att arbeta under henne, och troget hade man delat såväl livets fröjder som sorger.
Mamsell Langs dödsannons stod införd i Gotlands Allehanda av den 26 Augusti 1891 och lyder som följer:

Tillkännagives
att
Demoiselle
Catharina Carolina Lange
stilla och fridfult avled i Wisby
Söndagen den 23 Augusti
91 år, 1 månad, 9 dagar
sörjd och saknad
av släktingar, en åldrig tjenarinna och många vänner.
Ps. 360 v. 4-6.
Kunder man välja en vackrare och mera lämpad psalm för den gamla jordevandrerskan, än den här angivna:
”Nu mätt av år och tacksamt rörd
Jag ser min tid förlida:
Mitt hufvud hvitnande till skörd
Bebådar andetiden etc. –

Mamsell Lang – Catharina Carolina Lange var borta och det gamla ärevördiga huset vid S:t Larsgränd hade mistat sin härskarinna. I nästan 90 år hade hon levat där och blivit ett med det kära hemmet. I gudsfruktan, pliktuppfyllelse och rättrådighet står hon för oss – sena tider barn – som ett ädelt och eftersträvansvärt föredöme. – – –
Den ovannämda fröken Törner och trotjänarinnan Majen ärvde nu Mamsell Langs hus och hela hennes kvarlåtenskap. Denna fröken Emma Törner var kusins-dotter till Mamsell Lang och hade under de sista åren haft sitt hem hos henne. Fröken Törner hade förut varit husföreståndarinna hos Handlanden Hederstedt uppe i Norr, alltsedan dennes maka avlidit. Han ägde och bebodde det hus, som vår generation i Visby är van att kalla ”Carl Johanssons hus”. Detta har visst nyligen bytt ägare och har kanske redan nu ett annat namn. – Alltså – Fröken Törner och Majen bodde kvar i det gamla hemmet vid S:t Larsgränd och försökte väl att så småningom komma in i de vanliga gängorna. Men ack, det föll sig ej så lätt. Sorgen och saknaden voro för stora, och dessutom tog det plötsligt slut med Majens livskraft och hälsa. Det var något mer än ett år efter Mamsell Langs bortgång, som hennes trogna tjänarinna började att tyna av. Hon kämpade tappert emot, men sjukdomen tog överhand, och läkaren konstaterade snart, att den var obotlig – det var kräfta i levern. Hon slapp att lida länge – blott en månad efter det att hon på allvar insjuknat, somnade hon lungt och stilla bort från detta jordiska. Hon dog söndagen den 18 december 1892 och dagen därpå omförmälde en dödsannons att

Anna Maria Båthelson
avlidit i en ålder av knappa 65 år, sörjd av syster, svåger och syskonbarn.
Under står en annan härlig psalmvers: Sv. ps. 283, v. 4. Återigen ett fint och känsligt val!
Så den arma som den rika
Nalkas ett och samma slut,
Döden skall dem göra lika
Och all skillnad plåna ut” etc.

På nytt skiftades det gamla boet. Denna gång voro den trägna väverskan, Majens systerdotter, fröken Anna Hallin jämte fröken Törner arvingarna. De sålde båda hus och lösöre, ja, alla de vackra antika sakerna skingrades nu åt olika håll. Som jag i början av mina ”Anteckningar” nämt, köpte åkare Larsson gården, köpesumman var 4,400 kr. Tullförvaltare Lyth var utredningsman i bort.
I det gamla ärevördiga huset ryckte nu nya människor in med sitt arbete och sin strävan, sina förhoppningar och sina glädjeämnen. Fastigheten S:t Larsgränd 3 blev fortfarande ett flitens och idoghetens tjäll.
Nu blott några ord till om gamla Majen, innan jag lägger pennan ner och för denna gång avslutar mina ”Anteckningar” om det Visby ”som gått”.
En dag i julhelgen, i decemberdunklet, då en mild, grå ton insvepte hav och land och några lätta snöflingor sakta dalade i luften, fördes Majen ut till sin sista viloplats. Hon hade en lång och strävsam arbetsdag bakom sig, men nu kom den välförtjänta Sabbatsron. Sancta Marias klockor tonade högtidligt, dessa klockor, som Majen så många gånger med andakt lyssnat till från hemmets gård.
Uppsala i december 1936.
Elisabeth Lange, född Ekman.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 februari 1937
N:r 39

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 6.

Jag nämden nyss namet Anna Hallin och påpekade, att hon tillsammans med Majen vävde en matta. Jag vill här berätta några ord om den saken. Anna Hallin var en systerdotter till Majen och kom från Norrlanda till sta’n år 1876 och blev då vid 18 års ålder medlem i Mamsell Langs hem, där hon under flera perioder vistades långa tider. Majen lärde upp henne i alla sorters vävning, så att hon blev utomordentligt skicklig och till god hjälp där uppe i den gamla vävsalen. Ett av Annas största och förnämsta arbeten var just denna omtalade matta även den beställd av Consulinnan Stenberg. Majen satte upp den och gav systerdottern anvisningar, men sedan fick denna själv svara för vävningen. Det var ett jättearbete. Mattan var 70 alnar lång, och botten var s. k. dubbel-grön på ena sidan och svart på den andra, med ett prakfullt blommönster i gult. Uppränningen var av bomull och inslaget av nöthår. Med den största flit kunde man hinna att väva en halv aln om dagen av denna matta. Den låg under många år i Consul Stenbergs sängkammare, och jag har hört att den ännu är outsliten och vacker och användes av Fröken Ellen Stenberg, numera bosatt i Stockholm.
Blott ett par ord till om vävnaden i det Langska hemmet! Majen var ju expert på allt i den vägen, men hon lär varit särskilt skicklig i att väva schalar. Dessa betalade sig även bäst av hennes alster. Hon vävde dylika i olika mönster och färger, randiga och rutiga, blå och röda etc. samt en sort svarta schalar med en grann blomsterbård runt omkring. Dylika voro mycket efterfrågade och beundrade. Ja, det var ett flitigt vävande både bittida och sent – Majen och Anna nästan överbjödo varandra. Det var dräll och damast, linne och halvlinne, verken och bomullstyg. Jag vill till slut påpeka ännu en sak, som Majen hade stor efterfrågan på – nämligen tyg till underkjolar – säger underkjolar. Det var ett bastant präktigt tyg, oftast grått i botten, och om det skulle vara riktigt fint, vävdes det in en bård av blommor i granna färger i ena staden. Hemvävt tyg till underkjolar – dessa ord måste klinga egendomligt i moderna kvinnors öron. Ja, tiderna förändras och vi med dem! Tänk på de flors- och spindelvävstunna stoffer av alla de slag, vilka nu användas till damunderkläder, och jämför dem med Majens durabla verken vilket sedan syddes till långa präktiga kjolar, fastrynkade vid en linning. Dessa värmde och skyddade sin härskarinna gott mot båda Marsgajsten och Gajmalden, om de också ej skänkte henne den nu så åtrådda slanka linjen. Men vi kunna vara så lugna. Kvinnorna visste minsann även på den tiden vilken linje, som var den rätta, och till den som då hörde till det lancerade nyckfulla modet, passade säkert Majens bastanta kvalité.
Mycket mer kunde vara att säga om Majens och Annas vävkonst, och om vad de med sin stora skicklighet och sin utomordentliga flit producerade. Ämnet bör ju dessutom vara synnerligen aktuellt på Gotland just i våra dagar, då hemslöjden på vår ö uppnått en blomstring som kanske aldrig tillförne tack vare de duktiga väverskor, som vi även nu äga, och det kraftiga bistånd samt den uppskattning och uppmuntran, som från många håll komma dessa till del.
Men jag lämnar nu den präktiga ”Moster Majen” och hennes systerdotter och övergår till att tala om ett som jag troget bevarar. Jag skulle vilja kalla det ”Min kontakt med Mamsell Lang”.
Jag nämde i början av mina ”Anteckningar” att jag själv minnes Mamsell Langs sal. Ja, jag ser den klart och tydligt för mig, ehuru det var 56 år sedan jag var där – således år 1880 – jag var då 7 år gammal. Anledningen till att jag överhuvud taget kom att hälsa på hos Mamsell Lang var följande.
Förr i världen ledo barnen ofta av någonting som kallades Bleksot, och även jag fick en släng av denna åkomma. Jag minns, att Doktor Bolling ordinerade maltextrakt samt ett helt glas porter med socker i till middagen. Det är mig förövrigt en gåta, huru jag på något sätt kunde vara klen, jag, som jämte mina syskon, fick den bästa och mest lämpliga kost, samt den ömmaste vård och tillsyn i alla avseenden av kloka och kärleksfulla föräldrar. Men nu hade jag i alla fall Bleksot. Då var det någon Tant, eller Moster, eller vem det kunde vara, som tillrådde att jag skulle dricka mjölk direkt från korna, d. v. s. sådan mjölk, som ej var kringkörd eller salubjuden. Min Mor kom då genast att tänka på Mamsell Lang, och det bestämdes, att vi skulle gå upp till henne en morgon och kombinera denna visit med det ordinära torgbesöket. ”Du får ta på dig en alldeles ren bomullskläning, ty Mamsell Lang är mycket noga”, sade min Mor, ”och Lovisa får hjälpa dig med kamningen”, – Kära gamla Lovisa, Lova – som vi kallade henne, hon var injungfru, som det hette på den tiden, hos oss i många år, och en skatt i hemmet under min och mina syskons barndom.
Lovisas hjälp med kamningen resulterade i att mitt hår stramade ännu mer än vanligt vid öronen, och att flätan hängde styv och hård ner längs ryggen. För att göra mig riktigt fin band hon till min stora glädje i ”Söndagshårbandet” av klarblå sidensars. Ja, så var jag då snygg och prydlig att tåga i väg i det märkliga ärendet tillsammans med min Mor och vår präktiga gårdskarl – husets Factotum – Kalle Westring. Denne fick nämligen order att ta stora torgkorgen med sig och att gå på samma gång som vi samt invänta min Mor hos slaktare Wahlbäck. Ett tjog flundror kunde han dessutom under tiden köpa. När vi kommo fram till Mamsell Lang blevo vi mycket vänligt mottagna – nästan högtidligt – och bjudna att stiga in i den fina salen. Min Mor framförde vårt ärende, och Mamsell Lang var mycket beredvillig att låta mig få ett glas nysilad mjölk varje morgon. ”Vad heter du?” frågade hon, och tittade både vänligt och forskande på mig med sina stora, blå ögon. Jag neg djupt och nämde mitt namn. ”Då skall Elisabeth komma precis kl. 8, och du kan gå in i det här rummet och ta din mjölk”, sade Mamsell Lang. ”Vi ställd glaset på det här bordet”. Hon pekade på det lilla fina, vilket jag förut nämt, och som var donerat till Fornsalen.
Vad jag tyckte, att Mamsell Lang var ståtlig och vacker, fast hon bara var klädd i en enkel bomullsklädning. En säkert dyrbar sak hade hon emellertid på sig – jag ser den ännu för mig – en stor, vacker, gammaldags brosch vid halslinningen. Jag tyckte, att hon liknade de gamla kvinnoporträtten i ”Illustrerad Historia”, som jag ofta brukade sitta och titta på där hemma. Jag kom att tänka på både Christina Gyllenstjerna och Margaretha Lejonhufvud samt många andra av de gamla förnäma porträtten.
Så drack jag då min mjölk hos Mamsell Lang nästan en hel sommar. Det var så roligt att gå upp till det gamla huset vid S:t Larsgränd, och ehuru jag blott var ett barn, hade jag ett tydligt intryck av, att det var något särskilt med hemmet där uppe. Alla saker sågo så märkvärdiga ut; i den öppna spiseln stodo grytor på ben, alldeles som på bilderna i en sagobok, och det glas, som jag drack min mjölk ur, var av en egehdomlig fason – runt och prytt med en vacker etsad blomma. På gården var det så hemtrevligt. Där spatserade hönsen omkring, pickande efter litet grönt här och var, i grishuset frodades en stor gris, och en gång visade Majen mig en liten söt kalv i ladugården.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 februari 1937
N:r 35

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 5.

Den numera rivna ”Larssonska ladan” från gårdssidan.

Vi talade nyss om Mamsell Langs inkomstkällor, och vi hörde, att hon sålde mjölk m. m., men hon hade även ett annat medel till försörjning, som jag här vill redogöra för. Jag kommer då in på ett viktigt kapitel i min skildring, det nämligen, som skall behandla Mamsell Langs vävnad, eller – korrektare uttryckt – de beställningar hon mottog på vävda saker, och vilka utfördes av hennes tjänarinna Majen.
Jag har nu i mina ”Anteckningar” nämt Majen så många gånger, varför det är hög tid på, att jag närmare presenterar henne för mina läsare. Vem var då denna Majen, och varifrån kom hon ? Först vill jag påpeka, att hennes riktiga och fullständiga namn var Maria Båthelsson. Hon var dotter till en jordbrukare i Norrlanda, fädernegården hette Leipstäde och 1858 kom hon vid 31 års ålder i tjänst hos Mamsell Lang, hos vilken hon stannade och troget tjänade i 33 år. Hon överlevde sin husmoder endast 1 år och dog vid knappa 65 års ålder 1892. Dessa äro i korthet hennes levnads viktigaste data, men huru mycket uppoffrande och gediget arbete samt aldrig tröttnande eller avslappnande flit inrymmas ej i dessa ? Hon var en tjänarinna av den gamla stammen, vars like ej numera finnes emedan det moderna livet och tillvaron i sin helhet saknar de betingelser, som kunna alstra och utmejsla en dylik kvinnotyp som gamla Majen. Sin husmoder älskade och ärade hon över all beskrivning, och för henne, hennes hem och för bådas deras utkomst strävade hon dag ut och dag in samt offrade sina bästa krafter. Mamsell Lang visste också att till fullo uppskatta sin tjänarinna och behandlade henne som en kär vän och familjemedlem. Det rådde det bästa förhållande mellan dessa båda kvinnor – ett idealiskt skulle man kunna säga utan överdrift. De värderade och höllo av varandra och trivdes båda i samarbetet för vidmakthållandet och i förkovrandet av sitt genensamma älskade hem.
Låtom oss nu något undersöka, huru alla de olika sysslorna uppdelades mellan Mamsell Lang och hennes Majen. Det var en utomordentlig metod och organisation i hela arbetsprogrammet, som kunde tjäna mången nutida husmoder till förbild, om nämligen schemat vore tillämpligt i våra dagar. Men det är det ingalunda, emedan utförandet av de sysslor, som på 1800-talet utgjorde det huvudsakliga arbetet i det Langska hemmet vid S:t Larsgränd ej numera i vanliga hem förekomma, åtminstone ej i städerna. Ett genomgående drag i arbetsfördelningen var det, att Majen, ehuru varande tjänarinna, ej ensam skulle utföra alla grövre ”orkor”, utan dessa uppdelades på det mest praktiska sätt mellan hennes husmoder och henne. De båda kvinnorna fingo sålunda på sin lott både en del grovsysslor och en del finare. Detta kloka arrangemang skänkte tidsvinst och även omväxling i det dagliga arbetet. I stort sett blev det så, att Majen skötte mjölkningen såväl vinter som sommar och gav ”kräken” mat men sedan mest satt i sin vävstol året om.
Mamsell Lang själv hade matlagningen om hand och därmed förknippade göromål, skötte med den mest minutiösa noggrannhet sin bokföring, tog emot kunder och beställningar på vävnader m. m. Ja, det var ett ordningens och redans hus, där var och en med ansvarskänsla och omtanke skötte sin part av ”rusthållet”.
I tankarna vilja vi nu t. ex. en sommardag göra ett besök hos Mamsell Lang och studera dagordningen hos henne och hennes Majen. Vi måste infinna oss i god tid, ty både äro ”morgonfåglar”, låt oss säga kl. 5. Majen står just redo att med sina stora blänkande spann på oket begiva sig ut till ”Hagen”, belägen utanför Norr, vilken Mamsell Lang detta år såväl som många föregående hyr till bete åt sina kor. Hon stoppar en strut salt i klädnings-lummen för att därmed fägna sina kära kossor. ”Måtte spannen inte bli för tunga för dig”, säger Mamsell Lang vänligt. ”Ju tyngre, ju bättre”, svarar Majen, nickar glatt adjö och går ut genom luckan i planket, nyter och morgonfrisk. Så trevlig och sympatisk hon ser ut – just så, som man tänker sig en gammaldags jungfru! Hyn är klar och frisk, ögonen goda och glada, och håret ligger slätt benat över pannan. Hon är klädd i en ren och styvstärkt, mörkblå och vit smårutig bomullsklädning, och på huvudet har hon en liten schalett, framdragen över ögonen. Majen är känslig för den skarpa dagern och det grella solljuset och måste vara rädd om sina ögon för att mäkta med alla de fina vävarna. Just den sortens tyg, som hennes klädning är sydd av, var så vanlig förr i världen. Jag har en av precis likadant tyg ännu liggande i mina gömmor. Det är mycket möjligt, att min mor fått provet av Mamsell Lang.
Majen går fram S:t Larsgränd och sedan genaste vägen upp till Norderport, går ut genom den, sneddar ner genom Kviarna, tar sedan vägen över Tröjaborgsbetningen, Mollérs betning och kommer slutligen fram till sin egen Hage. Där stå redan hennes kor vid grinden, viftande med svansarna och högt råmande för att på detta sätt hälsa god morgon på henne. Hon pratar vänligt med dem, ger dem var sin nypa salt, tar fram sin lilla ”trebenta” pall, vilken står gömd bakom en enbuske vid gärdesgården och sätter sig ned att mjölka med kraft och väl övade tag. ”Hur är det fatt med dig, Holma”, säger hon till en av sina kor? ”Hur ’brömsen’ varit svår mot dig, du ser så missmodig ut!” Holma, det var ett egendomligt namn på en ko, men det har sin förklaring! Mamsell Lang hade nämligen köpt den av sin granne, kaptenen i Gotlands nationalbeväring Karl Henrik Holmberg, en synnerligen duglig man och värderad och omtyckt av såväl beväringsmanskapet som befälet. Han hade viktualiebod i det gamla berömda huset snett mot Mamsell Langs lada, vilket nu i Visby är känt av alla under namnet ”Häggska huset”. Så har det hetat i över 50 år alltsedan den dag, då handlanden Adolf Hägg från Östergarn köpte det efter kapten Holmberg. Numera äges det förnämliga och förstklassigt restaurerade medeltidshuset av Kapten Filip Hägg.

Det är som vi i somras hörde i ett föredrag, en pärla i Visby.
Men låtom oss återvända till Majen! När hon slutat sin mjölkning, stängde hon grinden noga och ordentligt med haspeln, så att korna ej skulle kunna ”buffa upp” den och begiva sig ut på strövtåg på olovlig mark. Därefter gick hon skyndsamt till stan. Nog voro spannen tunga, ty hennes kära kossor hade varit ovanligt givmilda denna morgon, men hon knogade tappert på och tänkte på den goda förtjänsten. När Majen kom hem till S:t Larsgränd var klockan redan fram emot 7, och det var hög tid att sila mjölken och att mäta upp den till de olika kunderna, som vid den tiden infunno sig själva och avhämtade sin mjölk. Först i raden kom alltid doktor Säves jungfru, ty hennes herrskap ville ha sin mjölk så tidigt som möjligt. Under åratal tog doktor Säve mjölk från Mamsell Lang. Han var förövrigt då och då och hälsade på henne, emedan han djupt intresserade sig för hennes ålderdomliga fastighet och dessutom fann stort nöje i att samtala med Mamsell Lang. Hon tillhörde ju en gammal berömd och intressant släkt med rika och skiftande upplevelser, och hon hade med sitt skarpa och klara huvud utmärkt väl reda på sig i fråga om Gotlands kultur, dess gamla bruk och sedvänjor m. m. Ehuru hon levde i sin lilla gränd ett indraget och stillsamt liv mest i umgänge med sitt husfolk, besatt hon dessutom en stor och mångsidig personalkännedom, särskilt i fråga om de gamla, som redan gått hädan. Allt sådant visste Per-Arvid Säve att uppskatta och taga vara på.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 februari 1937
N:r 32

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 4.

Under Mamsell Langs tid såg hennes hus invändigt ut på följande sätt. Den nedre våningen bestod av en liten förstuga, vidare av ett kök, som på samma gång tjänstgjorde som brygghus samt av ett stort vackert rum med en alkov till sovplats. Denna användes av Mamsell Lang själv. Köket hade stengolv, en stor öppen spis med dithörande väldig bakugn och en inmurad järngryta samt ett fönster med många små rutor. Detta finnes ännu kvar i sitt ursprungliga skick. Vid fönstret stod ett stort, avlångt, vitskurat träbord samt några gammaldags trästolar, vilka alltid, liksom bordet, voro skinande vita och rena. Fönstret pryddes av en smal rynkad gardinkappa av hemvävt tyg och på fönsterbrädan stodo året om blommande krukväxter: balsaminer, bloddropp m. fl. Både Mamsell Lang och hennes Majen hade ”hand med blommor”, som det heter. En lång bänk, s. k. kränka, samt några hyllor på ena väggen till förvaringsplats för en del av husgerådet – kärlen – fullbordade kökets inredning. En möbel till fanns dessutom där – Majens liggplats, hennes lilla utdragssoffa, hon sov nämligen i köket. För oss nutidens människor låter det ju kusligt att tänka sig att sova i ett rum med stengolv, vi som äro vana med jämn temperatur i vår bostad dygnet om. Men det lär ej varit så farligt med kölden för Majen. Mamsell Lang var ytterst mån om sin tjänarinnas bästa, och under den kalla årstiden brassades det oerhört i den öppna spisen för att hålla uppe värmen. Förövrigt var inte folk förr i världen så pjäskiga och bortklemade som nu. Tänk, vad det var vanligt ej blott i de enkla hemmen, utan även i präktiga slott och herrgårdar med stengolv litet varstans – i hallar, gångar, ja även i en del av rummen! Man hade annat att göra än att ängsligt känna efter, om man frös eller inte.
Bredvid köket låg, som jag nyss nämde, ett stort vackert rum, ”salen”, vilken jag själv har ett tydligt minne av. Jag skall snart berätta, av vilken anledning. I detta rum stodo hemmets finaste och värdefullaste saker, helt säkert arvegods från prästgården i Alva och kanske även från vice borgmästarehemmet i Visby, Strandgatan 18. Ett stort gediget ekskåp, prytt med svarta ränder, dominerade den ena långväggen. Jag måste i detta sammanhang berätta, att detta skåp var vida berömt och att Mamsell Lang hade ivrigt spekulanter på detsamma. Men hon ville ej avyttra någon av sina kära fäderneärvda ägodelar. En envis köpare bad att då åtminstone få tillhandla sig de charmanta beslagen och det konstmässiga låset, men han fick ett bleklagt nej. Vidare funnos i ”salen” en ståtlig rococobyrå med grönflammig marmorskiva. En lång pärlfärgad pinnsoffa med stoppade kuddar stod på den andra långväggen. Över denna hängde det vackra porträttet av Mamsell Langs far, Magister Johannes, vilket hon redan under sin livstid donerade till Gotlands Fornsal. Jag har i en gammal Gotlandstidning uppe på Carolina läst därom under rubriken: ”Skänkta saker till Fornsalen”. På samma ställe stod även, att ett litet fint och märkvärdigt bord efter hennes död skulle tillfalla Fornsalen. Vi minnas säkert Per Arvid Säves varmhjärtade och tändande upprop till gotlänningarna, med en uppmaning till dem att taga vara på överhuvud taget alla gamla föremål och att i så stor utsträckning som möjligt skänka dessa till Fornsalen. Mamsell Lang tyckes varit en av dem, som lyssnat till hans vädjan.
I det stora rummet på nedre botten funnos även konstnärligt utskurna, pärlfärgade stolar, och på golvet lågo hemvävda mattor i varma, mjuka färger. Ja, så tedde sig det vackra och hemtrevliga rummet i det gamla huset S:t Larsgränd 3, och det var sig helt säkert tämligen likt under så gott som hela 1800-talet. Änkepastorskan Lange flyttade ju in där strax i början av nämda århundrade, och hennes dotter levde och bodde där ända till år 1891. Kunna vi ej se den för oss, den ålderdomliga ”salen”, med dess säregna gammaldags charm och föreställa oss den trevnad, som Mamsell Lang och hennes husfolk måste förnimma, då de efter ett strävsamt och välförrättat dagsverke unnade sig en stunds vila och slogo sig ner där med något lätt handarbete. Elden brann klart i den flammiga kakelugnen, ute yrde snön omkring i de omgivande smala gränderna, och det dånade i skorstenen. Men inne var det varmt och gott. Kanske tog man fram den gamla postillan från Alva prästgård – man läste en kort betraktelse, och man tackade Gud för hemmets ro och hägnad. Så skildes man åt och gick tidigt till sängs för att, utvilade i arla morgonstund, kunna ta i tu med en ny dags mångahanda sysslor.
Våningen en trappa upp hade en likadan ”sal” som den på nedre botten. Denna användes till vävrum, och jag skall snart berätta om, huru den skickliga och flitiga Majen samt tidvis hennes systerdotter Anna Hallin träget sutto där uppe och vävde, sedan djuren fått sin ans och de viktigaste hushållsgöromålen voro undanstökade. Tre vävstolar fingo plats i denna sal, däribland en enormt stor drällväv. På övre våningen fanns även en handkammare, där två mycket gammalmodiga blåmålade skänkar stodo, prydda med utsökt fina beslag. Bredvid handkammaren låg en annan liten kammare, där en släkting till Mamsell Lang, fröken Törner, då och då bodde.
Ja, på detta sätt såg det ut, det gamla trevna hemmet, där under en stor del av förra århundradet ett par kvinnor levde fram sitt liv under träget arbete, och där deras dagar förflöto den ena efter den andra, i beundransvärd pliktuppfyllelse, utan mycket tanke på nöjen eller omväxling.
Mamsell Lang ärvde, som nyss sades, huset efter sin mor, men förövrigt ägde hon inga penningtillgångar, utan det gällde för henne att, på något av de sätt, som på den tiden stodo en kvinna till buds, själv förtjäna sitt bröd. Hon hade ju då först och främst sin ladugård med sina husdjur, en gris, en del höns och fyra kor, och dessa skänkte henne åtskilligt till livets uppehälle ”in natura”. Dessutom sålde Mamsell Lang mjölk, vilket gav henne en ganska god inkomst. Tidvis sålde hon även ägg, och jag har hört, att hon alltid fick litet mera betalt för sina än vad andra fick, emedan hennes voro så särskilt goda och stora. Kalvkött lär hon även avyttrat någon gång, och säkert var även detta prima, då hennes kalvar uppföddes med enbart oskummad mjölk och de reglementerade äggulorna.
För mjölken fick hon i början 25 öre kannan och sedermera 33 öre.
Det var stora slantar på den tiden, men de skulle ju också förslå till mycket. Mamsell Lang skulle köpa foder till sina kor, hon skulle hyra en hage åt dem att gå och beta i under den varma årstiden, och hon skulle betala lön till sin präktiga Majen. Pengarna – huru litet man än hade av den varan – räckte emellertid bättre till förr i världen än nu. De hade oftast förvärvats med svett och möda, och man hade respekt för dem och plottrade ej bort dem på onödiga utgifter, som skänka ringa eller ingen behållning. Pengarna voro för många Gudslånet, som man en gång inför den Store Räkenskapsföraren skulle redovisa för.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 februari 1937
N:r 30

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 3.

Pastorskan Langes bästa inkomst var avkastningen av kräken som det hette på den tiden, och vilka inrymdes i den i mina ”Anteckningar” många gånger nämda ladan. Hon ägde nämligen ett par, tre kor, och hon sålde mjölk. År 1843 avled hon, allmänt ärad och aktad – en präktig typ för gamla tiders kvinnor.
Hennes dödsannons står införd den 15 maj 1843 i den lilla intressanta tidningen ”Wisby Weckoblad – ett litet nästan fyrkantigt format av gulnat papper. Den lyder, som följer:

Änkepastorskan
Catharina Margareta Lange
f. Klintberg
avled stilla i Wisby den 13 Maj 77 år.

Warder härigenom Wänner och Bekanta, wilka vid Notifikationen möjligen blifwit förbigångne tillkännagivet.
Det slog mig genast när jag läste denna annons, att det ligger något rörande i de sista orden. De vittna om ”egard” och finkänslighet såväl mot den döda som mot de efterlevande vännerna. Man är ängslig för att någon skulle blivit glömd vid notificerandet och ombestyr därför detta tryckta meddelande i tidningen, på det att ingen måtte bliva sårad.
Huset ärvdes nu av hennes dotter och kallades sedan, vilket jag redan påpekat, i nästan 50 år för Mamsell Langs hus. Som synes av en bild, vilken illustrerar dessa ”Anteckningar”, är det en byggnad av synnerligen ålderdomligt utseende. Märk väl den gamla skorstenen och takets sluttande form! Fönsterna hava – tack och lov – fått bibehålla sin rätta fason – äro vanliga Visbyfönster, d. v. s. tre fyrkantiga rutor i varje fönsterhalva. Ingången till fastigheten var och är ännu genom en lucka i planket, som leder in till en gammaldags, hemtrevlig gård, vilken ända tills i somras ägde sin uråldriga, omskrivna lada. En bild av denna såväl från gårdssidan som från S:t Drottensgatan införas en annan dag. Det är den alltid påpasslige Herr Ridelius och fotograf Holmert på Adelsgatan, som vi ha att tacka för, att vyer tagas av bitar av det gamla Visby, innan förstörelsen går fram över desamma. Herr Ridelius äger en utmärkt vacker och rikhaltig samling fotografier över det Visby, som gått.
Jag känner det som en kär plikt att i detta sammanhang påpeka, att vi äro nog lyckliga att äga även en annan värdefull kollektion av gamla motiv från vår stad, tagna av en Visbykännare av Guds nåde, den numera avlidna Rektorskan Kerstin Steffen. Hon hade ej Gotland i blodet, men få fastlänningar ha väl som hon, tack vare sin subtila och känsliga kulturella läggning lärt sig att älska och uppskatta vår ö och vår stad med dess säregna karaktär. Med säker blick för vad som var värt att taga vara på, och vad, som kan bli till ovärderlig tjänst för en framtida forskning lät hon fotografera hus och gårdar, pittoreska miljöer, förnämliga detaljer, lås och dörrar m. m. Få kunde som hon glädjas över det vackra, som vi äga i vår stad, men även få sörja över det av värde, som ödelades. För så vitt jag vet förvaras hennes unika samling på Gotlands arkiv.
Vi återgå nu till den gamla ladan. Innan den revs ner, studerade jag den noga, och jag vill här beskriva den med hela dess, för sina olika ändamål, praktiska inredning. Längst åt venster, inne från gården räknat, var en särskild avbalkning för grishuset, därefter kom en del för ”småkräken”, höns och dyl., och därbredvid låg det egentliga kostallet, rymligt tilltaget, och med plats för fyra kor. Vid sidan av detta låg ett mindre rum, som på gotländska kallas ”hojmd” eller hömd. Denna hade en öppning i taket genom vilken man kastade ner höet från det överst i ladan befintliga loftet. Vid ”hojmden” slutligen låg ett stort rum med en väldig inkörsport från S:t Drottensgatan och en dito på den motsatta väggen, vilken – porten nämligen – ledde in till gården. Genom dessa båda portar körde de stora hölassen in och avlämnade sitt foder till Mamsell Langs kor.
Ja, så tedde sig den gamla ladan, vars saga nu är all, och någon liknande ha vi, så vitt jag vet, ej mera kvar i Visby, åtminstone ej mitt i staden.
På tal om detta kan jag ej låta bli att omnämna, att i min barndom revs en ungefär likadan lada. Den låg vid Mellangatan på den tomt där nu Godtemplarhuset står. Som den gränsade till vår ”Övre Trädgård”, numera konsul Kolmodins gård, var min far starkt betänkt på, att, då den utbjöds till salu, köpa den för att med den mark, på vilken den stod, öka ut vår pittoreska och vackra trädgård, känd bl. a. för sina förtjusande kvarter med perenna växter, av vilka många voro verkliga rariteter. Omskrivna lada ägdes av fröknarna Johanna och Victorine Hägg. Godtemplarna ville emellertid mycket gärna komma över den, och min far blev ivrigt ombedd av Borgmästare Een, som båda varmt intresserade sig för Godtemplarnas berömvärda sociala verksamhet, att träda tillbaka för dem, vilket han öven välvilligt gjorde. Själv ivrande för framsteg och samhällsförbättringar, ville han på intet sätt gå i vägen för det allmänna bästa.
Jag nämde nyss, att Mamsell Langs gård var pittoresk och hemtrevlig, och visst var den så och är så än i våra dagar. Vid sidan mot Gardellska huset stod förr ett stort valnötsträd, vilket nu, liksom många andra dylika i Visby, är borta. Men några gamla, knotiga äppelträd från Mamsell Langs tid finnas ännu kvar; ett träd med Gravenstein och ett eller ett par med goda sommaräpplen. Dessa träd stå längs planket. Gårdens skönaste prydnad är emellertid, nu som förr, ett underbart vackert och högt körsbärsträd, vilket står alldeles tätt mot väggen vid sidan av ingångsdörren till huset. Jag tror aldrig, att jag sett ett träd, som ej varit spalier, stå så nära en husknut. De stora grenarna sträcka sig högt upp mot byggnadens ljusa murar och breda ut sig över dörren, där, inom parentes, en vacker lykta av lämplig och passande fason är uppsatt. Hela danna exteriör verkar gammaldags och synnerligen tilltalande. Förr i världen sade man i ”Kvarteret Nunnan”, att ”sommaren var kommen”, då Mamsell Langs och Handlanden Olssons körsbärsträd blommade. Det sistnämda stod och står väl ännu kvar i den lilla lustiga trädgårdsbiten vid sidan av f. d. Olssons handelsbod på Stora Torget.
Det var en tjusande syn för öga och sinne när man en mild och solig junimorgon kom upp i Torggränd och såg snett framför sig ovannämda körsbärsträd med sin runda, bukettliknande fason, översållat av skimrande, vita blomster. Det var ett stänk av poesi mitt uppe i vimlet och köpenskapen. Jag tänker särskilt på förhållandena förr, då det ej var så vanligt att ute på torget sälja blommor och grönt, vilket nu för tiden under så gott som alla årstider skänker festivitas och färgglädje åt torghandeln.
Men låtom oss nu återgå till Mamsell Langs hus och beskriva, huru det på hennes tid såg ut invändigt, sedan vi redogjort för dess yttre, för hennes märkliga lada och hennes gård. Numera är det inomhus fullständigt moderniserat med värmeledning, elektriskt ljus m. m. Den nya ägaren, Åkare Larsson, hans maka och hans son ska emellertid ha all heder för, att denna modernisering skett så pietetsfullt, och framför allt för att de fullständigt bevarat husets yttre ålderdomliga prägel. Vi ha minsann ej många dylika byggnader kvar i Visby.

Den ”gamla Larsson” är död nu, men hans namn klingar ännu ljuvligt i mina öron, i det att det för mig är förknippat med mycken glädje och trevnad. Han var nämligen min fars allt i allo i fråga om körslor och skjutsar. Huru många gånger har man ej varit uppe hos honom och tingat hans stora ”wurst” till utfärder ”i det gröna” tillsammans med släkt, vänner och matkorgar!
Larsson var den borne humoristen och träffade alltid huvudet på spiken med sina kvicka infall och repliker. Han var något i stil med de diligenskuskar och postiljoner, som Dickens i sina romaner så mästerligt skildrar. Han besatt en omfattande kännedom om Gotlands både människor och djur, och framför allt – han var en stor hedersman och en skicklig och pålitlig kusk. Sina hästar älskade han och skötte dem utmärkt. Hans egen hustru fällde en gång det betecknande uttrycket om honom: ”Larsson har inte tankar på annat än tömmarna och körä”.
Jag har i mitt minne ett intressant, både brokigt och rikhaltigt, galleri av gestalter från det svunna Visby. Dit hör outplånligt åkare Larsson.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 4 februari 1937
N:r 28

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 2.

För den, som önskar studera och betrakta en gammal medeltidsstad, kunna i längden ej 11 kyrkoruiner och en grå, skrovlig ringmur, huru sköna, mångbeskrivna de än äro, ensamt vara en tillräcklig attraktion, utan dessa måste stå i en passande miljö och ej som enstaka minnesmärken mitt bland Funkis och andra nymodigheter. Jag ber att till följd av mina ord ej bliva missförstådd och ansedd som petrificerad. Visst ha de moderna anordningarna i gator och gränder delvis sitt berättigare, även i en gammal medeltidsstad; särskilt när de äro förestavade av hygieniska skäl och avsedda att tjäna det ändamålsenliga. Men det är ju beklagligt, när de största förändringarna anses nödvändiga i de typiskt ålderdomliga kvarteren. Tänk på kvarteret ”Nunnan”! Men det är nu ej om Plank och lador mina ”Anteckningar” denna gång skola handla, utan det är om ett bestämt, gammalt hus och de männidkor, som bebodde detsamma, som jag här vill lämna några upplysningar. Det är med andra ord om Mamsell Lang, hennes hem och hennes trogna hjälp och tjänarinna, Majen.
Om vi från Stora Torget gå upp ett stycke på Nunnegränd och vika av åt höger, så finna vi två vackra, ålderdomliga byggnader med den verkligt antika prägeln över sig. De ha starkt släkttycke med varandra, ehuru det ena huset är betydligt större än det andra. De äro båda rektangulära med tjocka, ärevördiga murar och ståtliga gamla tegeltak av förnämlig resning. Det större av de ovannämda husen tillhör numera Odd Fellow-Logen, men ägdes under slutet av 1800-talet av Bankdirektör Gardell och kallades då allmänt för Gardellska Huset, vilket förövrigt många äldre Visbybor än i dag säga. Denne Carl-Wilhelm Gardell var en på hela ön vida känd och mångbetrodd gute. Han ägde utom omskrivna fastighet i Visby stad flera egendomar på landet bl. a. Stenstu i Endre. Han var kommunalman föreståndare för Gotlands Läns Landtbruksskola vid Varplöss och utnämdes år 1879 till direktör i Hypoteksbanken i Visby. Men utom hus och gårdar, gods och guld ägde Bankdirektören även något annat – en syster nämligen – den allom kände Fröken Anna Catarina Isabella Gardell, ”Moster Bella”, gemenligen kallad. Jag kan ej i detta sammanhang utan vidare gå förbi denna på sin tid bekanta personlighet, utan vill här säga några ord om henne. Hon hör ju även mycket nära till ”Kvarteret”, i det hon många år var närmaste granne till Mamsell Lang.
”En trappa upp i det Gardellska huset fanns på den tiden, som här är fråga om, och finnes ännu idag en stor sal. Denna upplät Bankdirektören åt sin syster, Fröken Bella, och där höll hon skola för småbarn under en lång följd av år. Jag vill lova, att det var en skola av den gamla riktiga sorten med enkla och klara pedagogiska linjer. Där lärde sig många Visbytelningar att läsa och skriva perfekt, att som ett rinnande vatten läsa upp katekesens huvudstycken samt att räkna och handarbeta. De lärde sig vidare tukt och ordning, att sitta raka som ljus, att djupt niga och bocka och mycket annat gott och nyttigt, som hörde till vett och fason på den tiden. Moster Bella var omutligt sträng, men hon var rättvis. Hon kunde vara ”snarv”, men hon var desslikes glad och humoristisk. Hon var omtyckt av sina lärjungar, men de hade på samma gång en oerhörd respekt för henne.
Till det yttre var Moster Bella liten och rund; allting var över huvud taget runt på henne. Hon hade ett runt ända in i ålderdomen fräscht ansikte, runda, klara och genomträngande ögon. På gatan gick hon ofta klädd i en rundskuren kappa ej olik dem som buros av Doktor Säve och Lektor Bergman. Dyl. kappor voro på den tiden en lärdomens symbol. Håret bar hon, enligt gångna tiders sed, i s. k. ehinjong, vilket gav en rundad form även åt nacken. Hon var alltid ytterst sirlig och prydlig och förde sig med gammaldags ”air” och värdighet.
Moster Bella hörde till den gamla stammen av lärarinnor, som i aldrig slappnande intresse uppfostrade sina elever, lärde dem, vad som var rätt och gott samt till punkt och pricka pluggade i dem det pensum, som hon ansåg att de skulle inhämra! Ära över henne och hennes gamla skola!
Men det var nu ej heller om fröken Bella Gardell jag skulle tala, utan, som jag nyss sade, om hennes granne, Mamsell Lang. Jag ber om ursökt för alla mina utvikningar, men man frestas lätt till dylika, då allt uppdärtill hör, intresserar en på det livligaste och ligger en varmt om hjärtat.
Alltså – oåterkalleligen slut med alla vid sidan av mitt ämne liggande ”informationer”, och nu till Mamsell Lang, hennes hus och hennes Majen!
Den första frågan blir då: ”Vem var denna Mamsell Lang?” Bertha Wiman talar i sin ypperliga Gotlandsroman, ”Stina-Majas Brudslöja” – en i alla avseenden innehållsrik källa att ösa ur för oss, som syssla med det, som är ”gammalt och fornt” på vår ö – om en Magister Johannes Lange. Denne var just broder till ovannämda Maja-Stina och en av de många sönerna till den på hela Gotland vida kände och myndige mannen, v. Borgmästaren Carl-Hindrick Lange och hans maka Catharina Fåhraus. Liksom Borgmästare Langes övriga barn var han ståtlig och vacker vilket tydligt framgår av ett pastell-porträtt av honom, som hänger på Gotlands Fornsal tillsammans med en hel rad andra porträtt av familjemedlemmar tillhörande den Langeska släkten. Bilden av Magister Johannes visar hans ädla, själfulla drag samt stora drömmande ögon, som något vemodiga blicka ut i världen. Pannan är hög och vittnar om intelligens. Han var en stilla. lärd och begrundande man. Detta finna vi även av Bertha Wimans nyss nämda roman. Hon skildrar där livligt den Langeska julmiddagen, då släktingarna jämte alla ”hemkomna skeppare” voro samlade i det ståtliga hemmet. Hon påpekar, att Magister Johannes ej deltager i själva måltiden, utan blott går omkring från bord till bord ”under stilla samspråk” med gästerna. Efter middagen gå alla, ”man ur huse”, till aftonsången i Sancta Maria, där Magister Johannes skall predika. Han går i spetsen för det långa följet och – märk väl – han går barhuvad. Denna lilla egendomlighet har sin särskilda förklaring. Enligt släkttraditionen lär han nämligen, på samma gång som han var allvarlig och inåtvänd varit synnerligen mån om och noga med sitt yttre. När han sålunda skulle gå till kyrkan och predika, var han mycket rädd om sitt väl friserade hår, vilket i konstmässiga vågor inramade hans vackra panna. Därför gick han, oberoende av årstid, av väder och vind, alltid barhuvad till templet för att ej med någon hatt eller mössa platta till sin frisyr.
Han var Fil Dr. och till professionen Conrektor vid Visby skola samt sedermera Kyrkoherde i Alva, till vilken befattning han utnämdes år 1794.
Magister Johannes var gift med tunnbindaredottern Catharina Klintberg. Makarna hade blott en enda barn, dottern Catharina Carolina, född i Alva år 1800 och död i Visby 1891. Det är just denna Catharina Carolina Lange, som det här är fråga om, och som var känd i Visby under namnet ”Mamsell Lang” under en stor del av 1800-talet. Redan år 1801, således året efter den lilla dotterns födelse, dog Magister Johannes. Stor var änkans sorg efter den ädle, gode maken, och ganska bekymmersam tedde sig framtiden för henne och hennes späda barn. Under nådeåret stannade pastorskan kvar ute i prästgården i Alva men flyttade sedan in i Visby och lyckades där att med de medel, som stodo henne till buds, på billiga villkor få inköpa fastigheten n:r 3 vid dåvarande S:t Lars gränd – numera S:t Drottensgränd. I det gamla hemtrevliga huset med dess pittoreska läge levde sedan änkepastorskan i många år med sin dotter ”i flit, arbetsamhet och gudsfruktan”, som det heter om henne. Deras medel voro ej stora; men det var välsignelse med dem. De räckte gott till livets nödtorft åt dem själva och mången gång även till en skärv åt andra.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 februari 1937
N:r 27

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 1.

En gammal intressant gård i Visby förlorade under den sist tillländagångna sommaren så att säga sin fond eller bakgrund, i det att den mer än 300-åriga ladan, som tillhörde fastigheten i fråga, revs ner; ”märktes upp”, som det heter, och bortfördes till magasinering. En strålande vacker augustidag, då S:t Drottens gråa murar bjärt avtecknade sig mot den kringliggande grönskan, och avkomlingarna av fru Reméns duvor i oändliga skaror trippade kuttrande omkring i Nunnegränd med omnejd, stod jag och såg på, när de sista lassen bilade i väg med de av ålder mörknade, ärevördiga stockarna och bjälkarna. Nu går ett stycke av det äkta Visby bort, tänkte jag med vemod, och nu rycker den nya tiden in i det gamla pittoreska gatukvarteret; visserligen ur trafiksynpunkt oerhört farligt, men så karaktäristiskt för gammal Medeltids- och Hansestad.
En del av moderniseringsarbetet vid S:t Drottensgatan var redan färdigt, i det att denna, nedanför nyssnämda lada, blivit betydligt breddad. Visby stad har nämligen inköpt en remsa av den Förenibgen Odd Fellow tillhöriga, vid S:t Drottensgatan liggande tomten, och där uppfört en mur. Av tidningarna har jag erfarit, att denna mur redan fått sin fortsättning ett stycke uppåt i riktning mot S. Kyrkogatan, men innanför den plats, där nyssnämda lada stått på – numera – åkare Larssons gård. Upplysningsvis bör nämnas, att staden köpt även denna lada samt marken, på vilken den stod, för att medelst detta förvärv på ovan beskrivna sätt kunna bredda en ansenlig sträcka till av S:t Drottensgatan. Jag nämde åkare Larssons gård. Det är just denna, som mina ”Anteckningar” den här gången huvudsakligen skola handla om. Vi som tillhörde en äldre generation i Visby, äro emellertid mera vana att kalla denna gård för Mamsell Langs gård samt huset, som tillhör den, och vilket ligger vid S:t Drottensgränd, för Mamsell Langs hus.
Jag hörde i somras talas om, att det möjligen skulle blivit ett plank på det ställe, där den gamla ladan stått. Tänk, om det hade blivit så – ett vanligt, enkelt, gammaldags dito, tjärsmort eller målat i mörkrött. Det skulle varit en liten ersättning för den uråldriga ladan, vilken sannerligen var enastående i sitt slag, både till fason och färg, och vilken dessutom var ett minnesmärke från den svunna tid, då stadsborna litet var hade lanthushållning, d. v. s. ägde och födde upp kreatur inne i sina gårdar i staden. Det är, inom parentes och med all respekt sagt, för mycket och för enformigt i Visby nu för tiden med alla grella, vita stenmurar, prydda med ljusröda tegelstenar av modern form och färg. På tal om detta måste jag dock i sanningens namn gladeligen betona, att det ännu finnas kvar i vår stad på en del ställen några gamla hederliga plank; på N. Kyrkogatan och i Klosterbrunnsgatan t. ex. Vidare finnes det kring ett par Visbygårdar en särdeles vacker inhägnad, d. v. s. en kombination av en låg mur och ett plank – uthugget och mönstrat – ovanpå muren. Detta arrangemang är förnämligt och stilfullt, men lär tyvärr vara ganska dyrbart. Ett dylikt finnes utmed Strandgatan och Birgersgränd kring Gamla Borgmästaregården, numera syskonen Tibergs egendom, samt uppe i Norr runt fröken Linds tomt. Fröken Lind – den snälla och hjälpsamma blomstervännen – som alltid har ett glatt och vänligt ord till sina kunder, och som, med van hand och känsligt färgsinne binder samman sina vackra buketter och kransar!
Måtte ovannämda inhägnader länge få stå kvar trots den stora moderniseringen, som nu går fram över Visby stad, och som heter att på många håll utplåna dess ålderdomliga och säregna karaktär!
Men låtom oss nu lämna den breddade S:t Drottensgatan och de spörsmål, som härvidlag ligger nära till hands. Jag menar, att, som här skett, så totalt förändra en gammal trång medeltidsgata till en bred modern bilväg i – märk väl – en stad som delvis skall leva på sin ålderdomlighet, och som desslikes i den mest eminenta grad gör reklam och hittills med fog för sin ålderdomliga och Hanseatiska prägel. Vad säga Turistföreningen och Fornvännerna om ett dylikt nerrivande, breddande och nybyggande? Och vad blir det till slut kvar av ”gammla och forna” till fröjd för oss själva och att visa de, i det åldriga Visby hänförda resenärerna, om den ena gamla byggnaden efter den andra rives ner, eller moderniseras till oigenkännlighet, och det ena intressanta gatupartiet efter det andra försvinner?

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 2 februari 1937
N:r 26