Etikett: Lange

Lange är ett släktnamn.

Publicerat

De gammaldags Visby-köpmännen C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Emellertid vidgades alltmer husets affärer, som sköttes med sådan drift samt största redbarhet, så att ofantliga penningar förtjentes in, och det på flera sätt och på många håll. Uti husets bandelsbodar såldes blott salt, järn, fisk, tobak samt kafte, socker och några de vanligaste kryddor. Redan tidigt uppköptes till utskeppning 120 fjerdingar smör, sedan det stora hus- och skeppsbebofvet visserligen först var fyldt från egna ladugårdar, ty bonden lefde då ännu ganska tarfligt, så att han kunde aflåta sådant. Spanmålsbandeln var snart temligen betydlig, då ännu på 1790 talet tunnan råg betaltes med 2 rdr 32 skill. eller 3 riksdaler; ty all: mogen fån hela södra och mellersta landet samt alle prester sålde sin säd till berraroe Donner och stodo der alltid till boks; men med den fördel, att, då kronoskatten skulle betalas, antecknade fogden blott den skattskyldiges vamn och utfick sedan skatten för ho nom på Donnerska kontoret, för hvilken angelägenhet man der förde trenne särskilda bufvudböcker, en för Norra bäradet, en anvan för det Södra och en tredje för Visby stad. Kalkbandeln, särdeles med packsten (osläckt kalk) gaf den tiden oftast stor vinst: endast på Klintehamn brunno tre kalkugnar samt kronokalkugnen i Visby, hvilken (med 500 famnar ved, som årligen skulle lemnas af allmogen) huset köpt at kronan för 1,000 riksdaler (och 1872 köptes tillbaka för 60,000 riksdaler). Och ringa var ej heller bandeln med den ypperliga Gotlands tjäran Det förstås, att stundom ej så litet förtjentes på gårdsbruket, utom det myckna af afkastniogen som användes i de stora hushållen; och allt detta sköttes blott af pålitlige husbonde drängar utan alla dyra herr-inspektorer. Trävaruhandeln var ock ansenlig både i staden och på Klinte: på senare stället (om våren 1797) steg ufplaget af bräder, plankor och bjelkar till ett värde af 14 tunna guld och under försommarn upphandlades till utskeppning ytterligare för 20.000 dal. 8. m., då en spansk balke, af 20 till 28 alnars längd och 9, 10 till 12 tums mäktighet i skarpkant, köptes för 6 till 7 dal. s. m., men betaltes i Köpenbamu med minst 8 skilling specie för alnen igen. Men, för dessa allmogens förmåner af god afsättning mot kontant och isynnerhet för den trygga bjelpen med kronoskatten, fick bonden den tiden vackert vara höflig: ofta såg man hela ”Donnersplats” uppfyld af varulass och foror, under det att allmogen der tåligt väntade på besked tills ”herrarne” spisat middag, som alltid skedde kl. 12. Men strandningsaftärerna slogo också väl i spann, ty Donnerne voro den tiden ännu ensamme derom och kunde på en enda höst ha’ om hand ända till tjugofem strandningskommissioner, mest af engelsmän, hvarpå de förtjeote otroligt; men allt, försäkrar man, tillgick dock hedersamt, utan knep och skamligt roffteri: ”Strandens sagor” hade inga röfvardåd att förtälja. Deremot bände det nog att husets bodbetjenter, enligt tidens lynne och oseder, bade uti lurendrägeriets romantiska hålvägar rätt lifliga förpostfäktningar, ja stundom rangerade bataljer med de:beskedliga tullkarlarna, som dervid städse drogo det kortare strået, d. v. s. slutligen alltid läto tala vid sig och derföre med rätta blefvo obeskrifligen utskrattade.
Huset anlade och uppsatte också flera fabriker, såsom tobaks och snusfabrik, en segelduksfabrik samt ett kattunstryckeri med höstmangel i Visby, äfven: som ett såpsjuderi uti Kopparsvik. Men för allmänbetens brist på fosterländskt sinne hade man i längden svårt att täfla med de utifrån inkommande varoma. Så var det också med röktobaken, eburu vår här tillverkade kardus af ”Gotlandsvapen, Röda Rosen, Tuppen och Ankaret” var fullt lika god som den ”bort ifrån”; ja, på det att vår ypperliga såpa. skulle här dess lättare säljas, fördes den stundom bort med egna fartyg och importerades igen! Men den tiden förtjentes dock allra mest på de höga skeppsfrakterna, omsidor med tjugofem egna fartyg, hvilka resor voro så lönande, att ioan ej alltid brydde sig om eller gat sig tid att intaga nå gon last, icke ens at sköna spanka balkar och valbräder, utan bara skyndade vestvart ut för att gå i frakt; och det omtalas att vid detta tidskede lågo t. ex.
på Ljugarns hamn flera hundra tolfter de yppersta plankor och valbräder (som då köptes för 20 skill. 8. m. tolften), hvilka ruttnvade der på backen, emedan man ej hann med attinlasta och utföra dem. Men ej heller var mån mycket ömskinnad för stora förluster. Ty då huset en gång förlorat en grof summa på ett skepp som förolyckats, sade den torre Göran Mattis, vär han derefter råkade brodern, blott: ”hm, skeppet det gick i sig, det!” och så bygde man bara och utrustade ett nytt; och man visste att buset under dess verksamma skeppninogstid förlorat trettifem fartyg. Men ändock stod det sig godt och gick framåt istyrka. Ty, oansedt dessa stora förluster genom skeppsbrott, krigsoroligheterna i sjön och något ölfverfall af kapare, var detta tidsskede i allmänhet särdeles lyckligt för den gotländska handeln; och äfven när kriget rörde sig i våra farvatten, drabbade ingen egentlig skada vår handel, hvarken under finska kriget (1741—43), det pomerska eller under 1788—90 års krig; tvärtom lifvades den genom utförseln at nödtorfter till det sistnämnda, ja, derigenom bragtes våre bönder på fötterna och månge blefvo rika. Under allt detta och allt oaktadt var det isynnerbet på den så vinstgifvande fraktfarten för utländska bus som Donnerne inhöstade så stora summor, hvarigenom deras förmögenhet alltmer tätnade och de vnnno ett så aktadt namn bland affärsmännen den tiden.
Men bröderne Donner, desse bedersmän som gjorde så lyckliga affärer, hade ingalunda några stora köpmans insigter eller theoetiska kunskaper, fastän G. M. D. dock i unga åren inhemtat en del i Tyskland, men icke så J. N. D. Men denne hade deremot ett ypperligt aftärshufvud, spekulationsrask het och en utmärkt förmåga att sköta stora handelsaffärer, under det att hans språkkunskap inskränkte sig blott till litet förbråkad platt-tyska, som ibland lät ganska underlig, såsom då ban till en envis tysk skeppare, som på Klintehamn regerade om några pråmar, i harmen utropade: ”willen Sie nikt den groten nehmen, so mussen Sie den lillen baben, å willen Sie dat nikt måken, så kan I göra hvad tusan hakar I vill!” Också skref han en förfärlig stil, helst vär han bade brådtom, och det inträffade ofta, hvarigevom ej sällan de besynnerligaste misstag uppstodo. Så hade ban en gång från kontoreti sta’n begärt 2 skålp. segelgarn, då man i stället helt oskyldigt sände honom sagogryn; men en annan gång höll det på att bli ett dyrare misstag, 1 emligen när han genom en sin skeppare begärt 2,000 ostron, hvilket holländaren läst för ostar, hvarföre det utländska kontoret med någon förundran svarade, att requisitionen riktigt ingått, men att man omöjligen i en hast kunde pre stera ett så ofantligt parti ost. Derföre må man ej undia på att den buttre J. N. D. drog på smilbandet när han någon gång kom öfver andra och kontoret i Visby med misstag eller slarf, såsom då ban en gång fick anledning skrifva till dem i staden så här: ”nog bar jag ofta märkt att I der ione på kontoret varit galne, dock aldrig förr så galne som nu sist då I skickade ut krutpåsar, förseglade med lack och sigill Mellan de bägge kontoren var samfärdseln naturligtvis liflig, ja stundom daglig; men på postdagarna eller någon gång mellanåt tor J. N. D. till Visby i all tarflighet på sin simpla bondvagn och var straxt på kontoret, men då alltid såsom en ordningsfiskal och verksamhetens åska.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 Januari 1877
N:r 8

Publicerat

De gammaldags Visby-köpmännen C. H. Lange, Jeh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Men här uti Visby funnos, såsom nämdt är, flera särdeles dugtiga köpmansenkor, hvilka sjelfva drefvo en ansenlig handelsrörelse, såsom den märkvärdiga Mette Hippner, om hvilken berättas så många sägner, gamla ”Säve-mor på Söderklint”, som dog först 1784, Enquiste-mor (född Lisa Maja Fåhræus), rådman Lars Säves enka, (1. Greta Schmidt) eller den s. k. ”Sävemor vid Mellangatan”, död 1824, m. fl.
Dock stod bland dem främst lübeckaren bandlanden Georg Hindr. Donners enka f. Anna Greta Iythberg, f. 1726 död 1774, en särdeles klok och vördig gumma, eller den s. k. Donnersmor, som också af särdeles aktning kallades madam Donner, ja stundom ”madam-herr Donner”, ty hon följde i allt näst efter landshöfdingens och biskopens fruar, t. ex. då församling i kyrkan högtidligen oftrade åt hans högvördighet, eller eljest. Hon fortsatte efter mannens död 1751, (då han endast var 34 år gammal) och under sönernas ungdom med all framgång det redan förmögna husets rörelse, hade flera fartyg och Hallfride landtgård, stod sjelf i boden i hennes hus vid Donnersplats (nu konsul R. Cramérs) och skötte sjelt all brefvexling på Tyskland, — ty bon tycktes haft ej så litet af brodren Joh. Lythbergs handelssnille — under det att en gammal bokhållare, Jacob Kahl, två dagar i veckan såg till husets böcker; och derjämte uppfostrade hon sina söner, Göran Mattis och Jacob Niclas, till tarflighet, arbetsflit och ordning i affärer, sålunda ledande dem in på rätta handelsstråten, på hvilken de genom flit och redlighet vunno både förmögenhet och anseende samt omsidor blefvo ortens mest ansedde köpmän: och i allt detta ser man tidens seder samt vanan vid tarflighet och omtanka, liksom frånvaron af skryt. På det att hennes unga söner först skulle lära sig bruka det lilla innan de fingo ta’ i det stora, lät modren dem en tid vara från hemmet och på egen hand försöka i små affärer. Derföre, sedan den älste af dem, Göran Mattis Donner (f. i Lübeck 1745), en tid varit på handelsinstitut i Tyskland, satte hon honom ut på Ljugarns hamn, hvarest han lefde mycket tarfligt tillsammans med en kamiat(P. Engedahl), då de hade en gumma som kokade maten för dem, under det att de sjeltve hvarannan vecka sköto till brödet, men hvilket de stondom måste låna hos strandridarens. Dock hade D. egen häst, så att han för upphandling och annat kunde på söndags eftermiddagen besöka bönder och ibland helsa på i prestgårdarna: och voro desse två ungherrar den tiden de ende handlande på Ljugarnsbamn. Den yngre, Jaeob Niclas Donner, (ft. 1749), sattes på Klintehamn, för att vara ”söta mor” närmare, bodde i en liten träbyggning, som han straxt inköpte, och handlade i början blott med aska och fårskinn samt spisade i all tarflighet hos en gumma, ”Stake-mor”.
Men efter modrens död (1774) öfvertogo bröderne husets affärer samfält och under firman G. M. & J. N. Donner; och detta skedde under den lyckliga handelsperioden, som vid 1780 eller i följe af den ”Nordiska Neutralitets förklaringen” och amerikanska trihetskriget satte nytt lif i rörelsen. Men äfven derefter fortfor J. N. D. som förut att drifva rörelsen på Klintehamn, hvarföre han alltid kallades ”Donner på Klinte”, under det att G. M. D. skötte affärerna i Visby, bvarest hufvudkontoret var uti Donnereka huset vid ”Donners-plats” nära hamnen. För den vidgade rörelsen med skeppning och liflig frakthandel började de snart på hvart sitt håll tänka på förbättring af hamnarna. Visby hamn, alltid dålig, med blott 9, 10 tots djap och ofta svår att angöra, hade länge varit nästan öde och’hade inga släpstäder; och att ens bibehålla detta ringa djup hade man under stadens långa förtall ej haft styrka. Ty allt mud dringsarbete den tiden skedde medelst en 8: k. baggert, ett gammaldags ech högst ofullkomligt mudderverk, som sköttes at några särskilda baggertkarlar och drefs med kraften at fyra hästar, hvilka mellanåt betade i den ännu s. k. Baggerthagen. Men G. M. Donner förbättrade efter hand vår hamn på egen bekostnad, anlade släpstäder och hade snart ett ordentligt skeppsvart med redskapsbodar, många magasin och allt, så att han der innan kort kunde sträc kas köl till åtminstone ett fartyg om året. Likaså gjorde brodren på Klintehamn, hvarest ban, bland mycketan nat, af egen pung bygde kalkugnar och många hus, uppsatte repslagarebana och skeppssmedja samt anlade hela varfvet och gjorde den grunda hamnen brukbar medelst att ntlägga långa nybygda lastbryggor (hvilka man efter hans dagar ej länge mäktade underhålla), och hvarest han hvart år bygde ett eller två nya fartyg. Allt detta drefs på bägge ställena af en hel skara handtverkare, verkligen ett litet borgerskap af husets egne skeppssmeder, repslagare, tunnbindare, segelsömmare och byggmästare, ja skomakare och skräddare, hvilka alla hade fullt upp att göra och fingo bra betalt; men om någon af dem kom fram med skamlösa arbetsräkningar, betaltes de visserligen utan att någonsin pruta, men också blott för den gången, ty den mästaren blef sedan aldrig mera anlitad af Donnerska huset: och detta fruktade hvar och en, ty det kunde lätt medföra en handtverkares ruiv. Och derjämte sysselsattes ock en stor mängd skeppare, sjöfolk och timmermän, kalkugnskarlar, skjutsbönder, tjenare och arbetskarlar på varfven samt husets många landtgårdar. Den äldre Donners gårdar voro Stafva samt Hallfrida, hvarest allt, den landtligt täcka manbyggningen under de lummiga lötträden, hvilken snart belades med koppartak, den prydliga trädgården, de nymålade ladugårdslängorna och dentrefna boskapen, de väl dikade åkrarna samt de fjerdingsvägs långa stengärdsåkrarna visade i allt ordning och en vacker hushållsstyrka; och på samma vis bebygde den yngre brodren, odlade och prydde sin gård Klintebys, som af vänners rfälvilja stundom kallades ”Donnershof”. Der bygdes ock ett bland de första tröskverk på landet (redan före 1797 eller 1799), hvarmed attröskedes 18 till 20 tunnor säd på dagen. Men utom i Visby och på Klintehamn bade de stor rörelse och mycken egendom på flera landthamnar, såsom på Burgsvik, Roneocb Ljugarns hamn med bygnader, handelsbodar, kalkbruk, skeppsvarf, allehanda redskapsbus samt gårdsdelar der omkring, hvilket alltsamman sköttes at flera utliggare, bokhällare, kommissionärer, sysselkarlar och mycket arbetsfolk, dels för upphandlingen på stället och dels för att vara till hands vid strandningstillfällen; under det att vissa tjenare brukades på resor i utlandet för att bortsluta laster eller inkassera pengar, samt åter andra för att se till om de strandade fartygen kunde med för del repareras, o. s. v. — Sålunda utvecklade bröderne Donner under lyckliga handelsförhållanden genom goda beräkningar, arbetsflit och samdrägt en ganska omfattande affärsverksamhet, och deras förmögenhet var i suabb tillväxt. De understödde och satte i rörelse alla, som ville och kunde arbeta och förtjena, hvilket den tiden, utan alla oftentliga låneinrättvingar, icke var lätt, ja föranderligt; och de berömdes städse för godhet mot dem som eljest behölde deras hjelp. Men de voro också sjelfve otroligt verksamme, isynnerhet J. N. Donner som derjämte var särdeles både snabbtänkt och affärsdjerf: sedan han hvar, dag underst, bittida sett till kalkugnarna, skeppsvarfvet, lastning och lossning samt vandrat öfver egorna på Klintebys, var han redan kl. 6 på mor: gonen tillbaka på sitt kontor vid hamnen; och fann han någon af sina bokhållare före sig tidigare ute och i verksamhet, tog han vid förbigåendet mössan af sig för denne! Det dugde således ej för någon tjenare att försumma sig.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Januari 1877
N:r 7

Publicerat

De gammaldags Visby-köpmännen C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G, M. och J. N. Donner.

(Föredrag inför Gotlands Fernvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)

Efter alla dessa våldsamma kastningar i den olyckliga mannens själ, föll han slutligen i en ryslig svårmodighet, fruktade och vämdes vid alla menniskor, drog sig från affärerna och åldrades hastigt. Under tre års tid vardt han allt eländigare, och till sist drog han sig undan till Ungbåtels. Men sjukdomen tilltog förskräckligt och han hade ingen ro i sin säng, utan hans mågar ledde honom mellan sig upp och ned på gollvet: han ”var ganska svag, ej till kroppen, men dess mera till själen och fattade ingen trös”t. Hans fromsinta hustru i sin hjertängslan sände då efter deras beskedliga sockenprest, herr Carl Adolt Weller. Men patronen blef straxt otålig och vurmade bara om sina affärer på Amsterdam, London och Lisabon samt mäktige korrespondenter i alla länder; och när gudsmannen yttrade, att det nog var godt att ha” goda kommissionärer och rediga affärer, isynverhet dock i det land, hvar: ifrån ingen återvänder, o. s. v. samt rade: beställ om ditt hus, för thy du måste dö, — vardt den döende alldeles utom sig”och ropade: ”tig din mun din svarta best, prata inte om det du ej förstår bättre än jag och gå bara din väg, så skall jag ge dig manchester till byxor! och dermed uppgaf han andan d. 26 Nov. år 1785, under det att alla tolf kanonerna på gårdsbatteriet i detsamma långsamt affyrades, så att det rungade i hela Follingbo; ty han hade samma dag tillsagt sin betjent, trotjenaren Hans Hajdenberg, att han, då tecken gafs medelst en hvit duk från vindsgluggen, sålunda skulle helsa hans bortgång.
Men, nu blef det den präktigaste begrafning. ”Rike Lythbergs” drängar buro liket hela vägen från Ungbåtels till staden; men folket glunkade sins emellan att kistan var tom, kroppen på annat håll, och framför liktågetsprang hela tiden en kolsvart häst, som man omöjligt kunde mota till skogs, då vid vissa hviloställen, bärarne trakterades med öl och annan riklig valfägnad, hvarvid klockaren i Follingbo drack dem till såsom värd. Men framkom: men till Österport, då på alla fartyg i hamnen flaggorna hissades på half stång, var der den döde till mötes samlad en ofantlig procession, eller borgmästaren med magistraten, stadens alle köpmän, m. fl. af hvilka senare de förnämsta mottogo liket på den granna ”köpmansbåren”, prydligt snidad med dödsskallar, timglas och englar; och främst tågade stadskaplanen med samtlige stadspresterna och så ”skolan”, d. v. s. rektor, konrektor, ”skolpresterne”, kantorn och alle skolgossarne, hvilka, två och två, med psalmböcker i händerna, hela vägen till kyrkan gingo före likkistan och med högskallande röster sjöngo:

I himmelen, i himmelen,
Der Gud sjelfver bor,
Få vi honom skåda
I salighet så stor; o. s. v.
(G. Ps-B. nr 410)

Och sedan det ståtliga sorgetåget vid hundra lanternors sken, som steg för steg buros vid processionen, utom ljus i alla fönster vid gatoma och gamla torget, kommit till domkyrkan, som var helt upplyst — altaret och köpmanskoret medelst vaxljus —, förrättade biskopen (dokt. G. T. Litkeman) sjelf jordfästningen i det sköna, ljudrika Stora kapellet, hvarefter kistan sänktes ned i ”Lythbergska grafven” under den höga likstenen, på hvilken stod Sankt Göran på sin höga häst, med spjutet i sin högra hand, hvarmed han måttade åt Draken, som slingrade sig under kämpens fötter, allt ett dyrbart konststycke från gamla tider (som allt för länge varit undanstuckit på kyrkovinden). Och sist hördes de sångölvade Söfversteklass karlarne” af katedralskolan sjunga på stenen, hvilket egentligen var att, stående på sjelfva den nyss pålagda gralstenen, anstärmma en psalm till requiem öfver den döde: en sång af de klingande ungdomsrösterna, hvilken ailtid gjorde ett högtidligt intryck på alla. Så också då. — Alla gästerna blelvo före sorgetåget till kyr-kan hederligen trakterade med franskt vin i siltverkannor och konfekt och efteråt budne till supé med mycket öl och vin, biskopen fick för sin möda 100 specier samt s. k. ”skolan”, utom hedern att deltaga i en sådan högtid, fick dertill kontant betaldt, elle; när s. k, skola begärdes lemnades åt rektorn vid bjudningen från sterbhuset en mindre summa att dermed förnöja ”skolan”, då skolpresterna städse behöllo för sig & af det hela, eller så att, när desse fingo 1 rdr eller 6 daler till sammans, fick öfversteklassen att delas om 1 daler elier 8 skilling eller nu för tiden 17 öre, då primus fick 3 styfver mera än secundus, o. s. v. Gossarne i de lägre klassarne fingo vanligen föga eller intet; mez, med något halfbögt knorr om orättvisa, rofferi och förtrsek, m. m. måste, i dessa den stränga diciplinens tider, de yngre nöja sig. med de äldres lugnande anvisning på främtiden: sålunda voro dessa tiggarmunksinkomster ofta rätt obetydliga för de yngsta skolpojkarna: emellertid hade i0an varit med om någonting rätt stort, skinat i den högtidliga processionen, fått fritt knuffas, tillryckt sig en kringla eller annat godt uti trängseln i sorgehusets förstuga — en dyrbar frukt af egen förtjenst — och onekligen haft ett trefligt altonnöje. — Och dermed hade då ”rike Lytbberg” kommit till ro. — Af den ansedda Lythbergskaslägten märkes en Joh. L:s brorsson, handlanden Mattis Tythberg på Ronehamn, som var gift med Anna Qviberg, dotter af den märkvärdige krigspresten, mag. Olof Canutius, som omsidor var prost och kyrkoherde i Klinte, samt hade en dotter Chr. Ulr. Sof. L., hvilken 1819 gift med kaptenen friberre Emil von Vegesach, blef moder till vår n. v. ärorike militärbefälbafvare; en Job. L:s kusin Joh, L:son Tythberg bandlande i Visby, som egde Skrubbs tomt, lefde ogift och var förmögen man samt skänkte till stadens fattige en grundstod al 400 daler s. mit; den siste af namnet var en yngre Joh. L:s brorsson, handlanden Joh, N. Lythberg, eller den 8. k. ”gubben Lythberg i backen”, (i det s. k. bankbuset), som var en köpman i gamla stilen, och kunde bruka järnalnen på en bonde, hvilken ville handla varor som han ansåg ej anstodo allmogen; ja, ehuru trofast mot sina vänner och mycket gästfri och flärdlös samt rätt hemma i politiken och full af anekdoter om revolutionen och Bonaparte (hvilken, sade han, var född samma år som han sjelf), var han i månget och mycket en besynnerlig man; vch ingen kunde säga atthan var högfärdig. i kläder, ty hans bod-rock bade sålänge hängt med i tjensten, att han kunde passa i en fornsal. Och af Lythbergska slägten var också den vördiga Donnersmor, en syster till Johan Lythberg.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Januari 1877
N:r 5

Publicerat

De gammaldags Visby-köpmännen C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve)

Bland hit inkomna ätter var för 100 år serian också den Lytbbergske slägten, som, befryndad med Lytharne, skall varit inflyttad från Lättich. Flere af dem voro köpmän, stundom dugtiga karlar men ofta besynnerliga. Märkligastvar bland dem dock Johan Lythberg (f. 17204 1783); och han var en afstadens förmögnaste handlande. Den höga pannan talade om ett ljust hufvud, och ögonen, mörka som ett par pistol-mynningar, om mod och en tvär beslutsambet, under det att de oroliga anletsdragen afspeglade det ojämna, besynnerliga och ej sällan våldsamma lynnet: det var som molnet, laddadt med storm och åska. An var han verksam och brådskande i tal och gång, dref den mest omfattande rörelse och hade stundom ända 26 fartyg i sjön, då det var så brådt på kontoret att allt liksom skulle ta’ eld, hvarunder han ofta var ytterligt glad ooh tog sig mellanåt tid att se sina vänner på ölverdådiga gästabud. Men åter vardt han tankfull, vresig och dyster, sålde tvärt alla sina fartyg och bara grubblade långa tiderna samt tålde ingen lefvande själ. Derföre gingo om honom många besatta historier, man hviskade att hans religiösa åsigter voro mycket osäkra, att han var frimurare, stod i förbindelse med den onde o. 8. v.; och han ansågs af mängden såsom en galen och ogudaktig meuniska. Men, snart upprättade han sig igen, gjorde åter djerfva och stora affärer, hade pengar som gräs, var således städse en mäktig man i Israöl och kallades vanligen ”rike Lythberg”. — Men med allt detta var han inom sitt hus ingalunda lycklig, eburu hans bustru, som hette Anna Broander (f. 1724), var en from qvinna och Ljertegod, som ofta tog in fattigt folk i köket och mättade dem, En hans son, Lorens L., var artilleri-löjtnant, en annan, Mattis, var en stilla yngling, men nästan svagsint. Hans mågar voro handlandena Göran Sguartz och Clas Bernt Schlau- samt den myndige tollöfverinspektoren = (eller tullförvaltaren) J. P. Thorsman. Men, med all rikedom, var det aldrig någon glädje i huset för Lytbbergs förskräckliga lynne och de många deraf följande stormiga uppträdena.
”Rike Lytbberg” bodde mest på UngBåtels (Rosendal) 3/4 mil från staden, hvaraf ban hade sin första uppkomst och ständiga styrka för det stora hushållet och det gästfria lefvernet, när sådant föll honom in. Men i Visby egde han flera hus, och bland dessa det ännu s. k. Lytbbergska huset vid Häst- och Mellangatan, hvilket han helt och hållet oppbygde af huggna stenar, kapitåler, m. m. och de vackraste grafhällar, tagna från>S:t Hans’s ödekyrka, som låg på hans tomt midt emot; och af detta helgerån sågos (för ett par år se’n) tvänne toronprydliga grafstenar med munkstilar omkring, liggande på gatan ofvanför den nyligen bortrifna trappan, som ledde ned till husets hufvudport, af sandsten och med en engel öfverst, af hvilka den ene fordom legat öfver en «DNS. ALBERTVS vid år MDDD…
och den andre hade betäckt stoftet af riddar.LYDOLPHVS+ POGGENBORG: M:CCC: LVIII (1358) och som har sitt adliga slott inhugget på stenen: dessa grafhällar ligga nu inne uti den nämda ödekyrkan bland flera andra dylika stympade minnesmärken, att till oss tala om vår tids afgud, pennvingen, som, utan vidare vett och historiskt fromsinne, nedplattar allt.
Men mellan Visby och sin stolta landtgård reste den underlige, dystre rike Lytbberg ofta och städse i vildaste fart samt vanligen i mörka natten; ibland traskade ban der till fots och uti styggt sällskap, sade menige man; och det glunkades om att han sysslade med att gräfva skatt, ja, ban hade nästan på stat en särskild skattgrätvare en karl, som sades veta mer än andra, och var hans nattlige följessven. I allt voro hans vavor, sätt och tycken underliga. När han städslade drängar, böd han dem till prof en ofantlig ölstånka, som innehöll tre kannor; ty den, som icke mäktade på rak arm lyfta henne och tömma drycken, han dugde, sade han, ej beller bära en tunnesäck, och slika stackare ville han ej ha’ i sin tjenst. Försofva sig fick ingen; ty hvar morgon kl. 4 skulle gårdssmeden med en rödglödgad järaten affyra tvänne kanoner till morgonskott för att sätta arbetsfolket i verktamhet. Stundom var han en förfärlig husbonde; men, fast hans tjenare, för att rädda lifvet under hans uppflammande vrede, ibland måste fly till skogs, kunde ban en annan stund kasta till dem hela näfvar med silfverpengar, bara de genast, ovägerligen och qvickt se’n verkstälde hans befallningar, om de än voro aldrig så galna. Allt sitt folk dref han för sig som hundar, liksom också sina skeppare; men att dessa förtjente bra såg han ej ogerna, ty, städse hedersam knusslade han ej på deras skeppsräkningar eller så, bara de’ strax kunde fyndigt svara för sig och han säkert visste att de på ett gentilt sätt representerade hans bus inför utländingarne. Men stundom brukade han sitt folk på ovanligt sätt. Så hade han en gång utställt alla sina drängar och betjenter på alla vägar och stigar kring Visby, för att till hvad pris som helst uppköpa all ved som bönderne förde dit, då till hans nöje de arme stadshoarne en tid allvarsamt hotades af total vedbrist; åter så handlade den rika mannen för en tid endast med träskor, så att flera hundra och tusende par uppköptes, men at hvilket ofantliga lager det mesta snart brändes upp i spisarna; och en annan gång föll det honom in att bandla upp allt åtkomligt skeppsvirke, då de andre köpmän nen under ett tidsskede för Lythbergs orimliga inköpspris ej kunde få sig en enda bit för att dermed reparera sina skator; – men sedan låg hela mängden derat på hvarfvet och ruttnade bort. Och bland många andra underligheter tvang han en sin son, som varit i Holland och vid hemkomsten måtte ha’ förekommit honom allttör elegant, att, till presenter åt flera sina vänner, på äkta postlins tallrick öppet kringbära Hollands-sill! det hjelpte ej annat. Så om igen andra ivfall, ofta rätt tyranniska, tills han åter fölli dåsighet eller vildt grubbel för en lång tid, hvarunder fartygen antingen fingo ligga der overksamma eller rent af såldes och hans bokhållare och sjöfolk ej visste hvad de skulle ta sig till; han dref på dörren alla som ville tala om affärer, och en tysk probenreuter som reste för ett bekant hus, jagade han hufvudstupa ur rummet: han höll sig envist afstängd från hela verlden, förtviflad och tröstlös. Men, rätt som det var, lefde ”rike Lythberg” upp igen, böd alla sina vänner och ortens förnäma, herrar och damer, på gästabud, hvilket var tillrustadt på det kostbaraste; och som man väl visste att allt då skulle bli utsökt och rikt, maten, vinerna, konfektyrerna och då man städse väntade någonting ovanligt i vår Croesi tillställningar, kommo alla på det präktigaste utstyrda, och damerna hade satt till sina bästa klutar. Nå, gästerne togos mot at den friserade, älskvärde, glade värden i Lytbergska huset, hvarest man aldrig sett maken till ståtligt middagsbord, rummens prydning, o. s. v. samt spisade middag, skålade oeh dansade långt på natt, hvarefter hela laget arm i arm tågade ned för trappan för att spisa afton i ett avnat hus eller det Dubbeska (hvarvid Oscarssalen nu är), bvarföre hela gatan mellan de båda festvåningarna var belagd med blått kläde; och, efter de många kostliga rätterna, skålarna och läkerheterna, var den sista de serten, (liksom en karamell invecklad i papper) en — guldring, en minnes- och vängålva af ”rike Lythberg” till hvar och en af alla de talrika gästerna!

Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Januari 1877
N:r 4

Publicerat

Sockenborna låste kyrkan för prästen

då han kom för att provpredika.
I denna artikel skall berättas några drag, som torde ha mera allmänt intresse och som därför är förvarat åt eftervärlden, om vår släkt i rätt uppstigande led. I min förra artikel, införd i denna tidning onsd. d. 24/9, nämnde jag något om kyrkoherdarna Blom och Orre. Det är deras föregångare denna skildring närmast gäller.
Förhållandena voro då icke de samma som nu. Då var prästen som en liten kung i sin socken. Jag minnes, hur de gamla såg på och resonerade om dessa förhållanden. När seklet var ungt, låg jag på lasarettet i Visby för att genomgå en operation. — Inom parentes kan nämnas, att jag flyttades som patient från det gamla till det nya nu varande lasarettet, där jag blev den första, som fick den äran att lägga mig på operationsbordet för att opereras av doktor Carl Lange.
I samma sal, där jag låg, funnos även några gamla män från olika trakter på ön. Under deras samtal med varandra var en av de första frågorna: Vem är kyrkoherde i din socken? Vad heter skolläraren och klockaren? Det var dessa personer, som ofta voro de mest betydande i socknen. Av historien framgår, att prästerna icke voro rädda för att taga ett nappatag med den stolta adeln, då någon försyndat sig, för att förmå den att undergå kyrkoplikt.
Förr ingingo vanligen kontrahenterna inom samma klass eller yrke äktenskap med varandra. Adeln och prästerna gifte sig inom sitt stånd. Borgarna och bönderna gjorde det samma. Inom vissa släkter synes präster ha funnits generation efter generation i en sammanhängande kedja i flera hundra år. Detta har varit fallet inom prästsläkten både i min morfars och farfars släkt. Men det var icke endast kärlek och sympati, som motiverade föreningen mellan man och kvinna utan praktiska synpunkter tagos även med i räkningen. Flera av tidningens läsare torde någon gång ha hört gamla frierihistorier, färgade av folkhumorn, om hur man önskat äktenskap, därför att åkrarna eller gårdarna lågo intill varandra och att det skulle passa utmärkt att sammanföra dem under samma ägare. I Herdaminnena gives många exempel på att änkan efter en avliden kyrkoherde ingick nytt äktenskap med den vice eller den tillförordnade pastorn. Enligt vad jag hört berättas brukade ledningen i socknen säga: Du får pastoratet, om du tar hand om änkan och barnen.
Ovan nämnde kyrkoherde Orre var gift med Catarina Kebbonia. Hennes far hette Erland Kebbonius och var kyrkoherde i Näshult-Stenberga, Jönköpings 1. 1666-1690. Tidigt dog hans far, Kebbo Ingelli, kyrkoherde i samma pastorat 16351653. Modern Märta Erlandsdotter ingick nytt äktenskap med efterträdaren Bosaeus. Erland K. prästvigdes 1662 och blev huspredikant hos Per Silversparre på Kullebo men på samma gång biträdde han sin styvfar i tjänsten. Efter Bosus död skulle ny kyrkoherde tillsättas i Näshult. Konstistorium hade föreslagit en komminister i Jönköping vid namn Magnus Nicander, medan sockenborna, understödda av Silversparre, yrkade på att få Erland Kebbonius. Då Nicander kom till Näshult för att provpredika, låste sockenborna kyrkan’ för honom, varför han fick återvända med oförrättat ärende. Sockenborna sände till Kungl. Maj:t en deputation, vars ledare var bonden Peder Svensson med en böneskrift (supplik), innehållande en vädjan att få Kebbonius till kyrkoherde. Man hade inget att anmärka mot Nicander, men älskade Kebbonius, som växt upp i församlingen och var en förhoppningsfull ung präst. Innehållet såväl i denna skrivelse som i skrivelsen från konsistorium saknar icke intressanta poänger. I skrivelsen från Näshult framhölls utom Erlands förtjänster,, att hans mor och minderåriga syskon skulle få sin försörjning, om han fick pastoratet samt att samma släkt hade innehaft prästämbetet i Näshult i 160 år, alltså från 1506. I svarsskrivelsen framhöll konsistorium det oriktiga i att de yngre prästerna skulle få pastorat, medan de äldre, som tjänat troget ofta under försakelse, blevo förbigångna och aldrig fingo en egen församling. Som synes kommo båda parterna med mycket beaktansvärda synpunkter. Sockenborna fingo sin önskan uppfylld, då Kungl. Maj:t utnämnde Erland Kebbonius till kyrkoherde i Näshult 1666. Före Kebbonius far voro hans farfar Ingellius Petri 1603-1630, dennes svåger Ber-genius Kebbonius 1584-1600 samt Petrii svärfader Kebbo Birgeri 1566 —1584 kyrkoherdar i Näshult. Den sistnämnde levde i rätt många år samtidigt med Gustaf Wasa.
Från denna släkt härstammar adelsätterna Wirsén och af Wirsén. Inom den Wirsenska släkten ha funnits bemärkta vtenskapsmän, statsmän och militärer. En av de sistnämnda blev sårad två gånger under slaget vid Svensksund 1788-1790.
Erland Kebbonius var gift med Kristina Kellander, dotter till kyrkoherden M. J. Kellander i Vetlanda. Från denna släkt härstammar ätten Mannerskantz, adlad 1772, utdöd i början av 1800-talet. Jonas Råberg, stamfadern till den nu levande ätten Mannerskantz, blev adopterad av den föregående ätten och fick ärva dess namn och nummer. Råberg, som var officer, blev vid Narvas övergång till ryssarna fången med hustru och barn och förd till Sibirien. Inom dessa båda släktgrenar ha även funnits och finnas bemärkta män. Här skall endast nämnas ett namn, nämligen doktor Natanael Beskow, vars mormor var född Mannerskantz.
Karl Nelton

Gotlänningen
Onsdagen 15 oktober 1952
Nr 239

Publicerat

KA:s skjutskola övar på Gotland.

Fullträffar på ”fientliga” fartyg.
Det dundrade väldeliga någonstans på norra Gotland i går eftermiddag. Granater ven iväg ut mot havet och slog ned bland fientliga landstigningsbåtar och följefartyg. Dessa hade noggrant »ringats in» av radarinstrumenten och med hjälp av dessa kunde man också konstatera gott träffresultat.

Ja, det låter krigiskt det där men så farligt var det inte. Dundret häri rörde nämligen från KA-batterier, där kustartilleriets skjutskola, som f. n. är förlagd till Gotland, övade s g. Chef fur skolan är överstelöjtmilt H. Lange och det var han som delade ut förutsättningarna för sammanlagt två moment enligt vilka det gällde att slå tillbaka fientliga landstigningsföretag. Eldledare utsågs bland kursdeltagarna och sen satte man igång. Det blev intensiva minuter i eldledningsvärnen, radarn avslöjade var fienden befann sig — att regnbyar och dis ute över havet avsevärt nedsatte sikten under målspaningen betydde ingenting, eldledaren kunde göra sina beräkningar ändå. Och så brakade det löst … Marken skalv, luften fylldes av krutrök och mellan salvorna såg man ute till havs hur krevaderna skickade upp kraftiga vattenpelare mot himlen. Moment ett var snart avverkat, granaterna slog ned alltför nära målet för att man skulle kunna fortsätta — man skulle nämligen använda samma mål även i nästa moment. Skjutledaren avbröt det första momentet så snart en fullträff noterats.

Minsveparen Landsort
som tjänstgjorde som målbogserare hade ingen lätt uppgift i den rätt svåra sjön och då den skulle dra ut målgruppen till ett längre avstånd brast wiren. Skadan reparerades dock så fort sig göra lät och så småningom befann sig målet på sin plats igen. Radarn ringade åter in fienden på sin »näthinna» och så gick eldkommandot till pjäserna. Nya väldiga smällar, nya krevader. Även denna gång kunde man konstatera fullgott träffresultat. Skjutskolechefen såg nöjd ut och så gjorde KA 3-chefen överste Haglund som intresserat följde övningarna.
Crick

Gotlänningen
Torsdagen 24 Juli 1952
Nr 168

Publicerat

Lasarettsläkare Carl Lange

i Örebro har begärt ledighet under tiden 23 mars till och med 30 april för att deltaga i kirurgkongressen i Berlin och göra en rekreationsresa till Rivieran.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 17 Mars 1913
N:r 63

Publicerat

Dödsfall.

I en ålder av sextiosju år har lantbrukaren John Alexandersson, Lilla Hoburga på Fårö, avlidit. Som närmast sörjande efterlämnar han en dotter, gift med lantbrukaren Gustav Engström, barnbarn och syster.
— Änkefru Hilda von Holten, född Lange, har avlidit i Rynninge, St. Mellösa, Örebro län, i en ålder av åttiosex år. Hon var född i Visby och dotter till sedermera kyrkoherden i Alva Carl Lange och hans maka, född Ihre. År 1887 ingick hon äktenskap med kaptenen i flottans reserv Herman von Holten, Malmö. Efter makens död flyttade hon till systern, änkefru Alva Annan, Rynninge, hos vilken hon vid sin bortgång fortfarande var bosatt.
Den bortgångna sörjes närmast av en son, bosatt i Blekinge, två bröder, dr C. F. Lange, Stockholm, och f. landskamreraren G. W. Lange, Växjö, samt tvenne systrar, fru Alva Arman, Rynninge, och fru Hedda Bengtsson, Västerås, jämte syskonbarn och övrig släkt.
— Godsägaren Georg Nyberg, Baldersborg, Vrena i Södermanland, avled på torsdagen i en ålder av 72 år.
Den bortgångne, som var född i Hellvi och i ungdomen inspektor på Stenstu i Endre, var förvaltare på Bernshammars bruk i Västmanland åren 1907-1932. Till Södermanland kom han sistnämnda år och inköpte då Hjärmesta i Tuna, som han dock sedermera sålde och i stället förvärvade Farneby i Vrena. Denna gård hade han numera utarrenderad. I Vrena var han bl. a. ledamot av kyrkorådet samt vice ordförande i kommunal-och kyrkostämmorna. Närmast sörjande är maka samt syskon, ingenjör Henry Nyberg, och fröken Gerda Nyberg, båda bosatta i Vrena, jämte syskonbarn samt släktingar på Gotland.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 December 1946
N:r 296

Publicerat

Några anteckningar om

En gotländsk storman
Consul Lars Niclas Enequist
av Elisabeth Lange f. Ekman.
IV.

I mina föregående ”Anteckningar” har jag redan framhållit, att konsul Enequist var en varm vän till våra sjömän, och att han högt skattade deras betydelsefulla gärning. Han försökte även att gynna dem så mycket som möjligt och han visade dem sin välvilja på mångfaldiga sätt. Jag behöver blott erinra om hans motion i riksdagen om en pensionsinrättning för Sveriges sjöfolk. Det var ett storstilat och varmhjärtat drag av den barske konsuln, vilken av många, som ej förstodo honom, stundom ansågs både kall och härsklysten. Med sitt förslag, som han med seg och okuvlig ihärdighet, trots mycket motstånd, arbetade igenom, skaffade han faktiskt åt våra sjöfarande en liten tryggad slant en hjälp till dem, om också ringa — att efter ett strävsamt liv till sjöss kunna på sin ålderdom slå sig ner i lugn och ro på landbacken.
Av mina föregående ”Anteckningar” om konsul Enequist finna vi lätt, att han var en banbrytare på många områden. Nu var det en sak, som han i åratal sysslat med i sina tankar, som han planerat för och spekulerat över, och som — man kan säga — eldat hans håg och fantasi på det starkaste, och det var att förbättra Gotlands kommunikationsväsen. Det är ju helt naturligt att en person med så vitt utgrenade intressen och med en sådan alltomfattande affärsverksamhet som denne framåtsträvande gute, vilken här är fråga om, skulle ej blott ivrigt önska, utan även i högsta grad vara beroende av en någorlunda regelbunden båtförbindelse med fastlandet, åtminstone under en del av året. Man kan lugnt säga, att en sådan fanns ej så långt fram i tiden som i mitten av 1800-talet. Det har redan omtalats, att de gotländska köpmännen visserligen ägde egna fartyg av alla de slag, men dessa vore på intet sätt postförande, ej heller i nämnvärd grad passagerarefartyg i vanlig mening, utan Bingo i fraktfart .på både långa och korta traden Om kalkskutorna och liknande båttir,ioniafii Seglade mellan Gotland och de olika Östersjöhamnarna, kan dock sägas. att de allt som oftast medförde passagerare.
Dråpliga och- hårresande äro de skildringar, som man hört om dessa äventyrliga färder; om huru de små farkosterna många gånger kämpade sig fram i storm och motvind med sina sjösjuka människor ombord, som fingo trängas med varandra i det knappa och allt annat än bekväma utrymmet. ”Och” — säger Säve — ”tacka Gud, om man efter lång väntan och en misslyckad färd mest över hela Östersjön, ej fick göra vänderesa och för en sjungare länsa tillbaka från Lanclsort till Gotland igen.”
Vi ha en fullständigt klassisk skildring på en överresa till fastlandet av Säve själv, som i sin berättelse: ”Vår första Uppsalafärd” — år 1830 – förtäljer om huru inalles 6 Visby-gymnasister — han själv inberäknad — ”de krye ungdomarna”, som han kallar dem, jämte några äldre ”Landsmän” bege sig över till Stockholm den 11 sept. nyssnämnda år på en liten galeas under den hetlevrade kapten Nuckaus befäl. Skutan var alldeles nerlastad, ej med kalk denna gång, utan med ekvirke, och det var outsägligt trångt ombord. Utom Sive och hans kamrater var det en massa andra passagerare, nämligen fullt med ”pigor och tröjkäringar”, som skulle upp till huvudstaden för att handla och vandla. Allt detta kvinnfolk tog kajutan i besittning, och för de arma djäknarna och studenterna blev ej annan plats än att ligga uppe på däck på de ”knölige ekestyckena”. ”Men” — tillägger Säve — ”ungdomen nu för tiden på sammetsdynorna i ångbåtshytterna är knappt muntrare än vi.”
Resenärerna voro försvarligt utrustade med ”våt- och pundvaror” av allehanda. slag i tunnor, byttor, lådor och stenkrus och därtill med en del ofantliga sälskinnskoffertar med kläder och böcker m. m., samt för den närmaste tiden ”de mest reputerliga matsäckar”. Man skulle på sina färder den tiden vara väl rustad med både mat och reskläder, då det lätt kunde bli en sjöresa på ett par veckor eller mera.
Denna resa blev både äventyrlig, stormig och långvarig, och vem vet huru det gått om ej lotsen ”med järnlugnet i blicken” lyckats komma ombord i rätt stund och ta rodret i sin säkra hand. I glädjen häröver stämde de käcka ungdomarna upp: ”Storm och böljor tystna ren!” — Säve berättar vidare bl. a., att de sjösjuka passagerarna voro obeskrivliga, men vi friska ungdomsplantor kände bara en strykande aptit, och allt ätligt var till sista skorpan och ostskalken förtärt innan vi den 23 september langade Stockholm.
Ja, mycket vore att berätta om seglatserna i ”den gamla goda tiden” mellan Gotland och de motliggande Östersjöhamnarna — det kunde bli en mustig och innehållsrik äventyrshistoria. Jag har blott i förbigående nämnt om denna färd i sammanhang med kapitlet om den framsynte och reformerande konsul Enequists strävan efter en någorlunda tidsenlig och regelbunden trafik. Vi se sålunda att folk som önskade ta sig över till fastlandet, kunde, om lyckan var god, få medfölja någon skuta. Men huru fick man posten fram och tillbaka över havet? Jag skall i all korthet nämna några ord även härom.
Den saken gick genom Kungl. Postverkets förmedling, vilket på de s. k. postjakterna, bemannade med särskilt kunniga, erfarna och dristiga sjömän — postförarna — befordrade posten till och från Gotland. Dessa jakter gingo mellan Klintehamn och Böda på Öland, den gamla bekanta routen. Från Böda fördes posten vidare till Borgholm, där båtar från Kalmar mötte, man växlade post och de respektive jakterna vände hemåt, var och en till sin bestämmelseort. Vilka vidunderliga äventyr har man ej hört om dylika färder och vilka sagolika bragder ha ej dessa jakters besättningar utfört i köld och mörker, i storm och dimma, bland is och sörja för att komma fram och tillbaka med sin dyrbara och outsägligt efterlängtade last; de tjocka lädersäckarna med brev och tidningar. På vintern t. ex. när havet ofta var tillfruset långa sträckor, måste man släpa jakten över isen tills man åter kom till öppet vatten.
En glänsande, men på samma gång vemodig och gripande skildring på en dylik postresa ha vi av rektor J. N. Cramér från vintern 1830. Jag kan ej underlåta att berätta något om den, så belysande för gångna tiders bistra trafikförhållanden. Han omtalar hurusom 2 postbåtar — den ordinarie och en vanlig fiskarbåt — tillsammans skulle bege sig hem från Böda. Besättningen utgjorde tillsammans 8 man.
början var färden gynnsam, men ett tu tre slog vinden om och båtarna fastnade i issörjan. Ställningen blev förtvivlad och svårigheterna med isen oövervinneliga, varför männen till slut sågo sig nödsakade att lämna båtarna och att på isen försöka I vandra till närmaste land, dragande med sig på en kälke de tunga säckarna.
”En gotländsk postförare vårdar frami för allt den honom anförtrodda posten”.
Innan den vågsamma marschen börjades, beslöt man att gemensamt innesluta fisig i den Högstes beskydd. Med blottade huvuden gjordes bön, och man sjöng psalmen 419, v. 6 ”Kanhända snart jag saknar Den tid du nu mig ger” — etc.
Vi kunna lätt tänka oss högheten över denna enkla och sällsamma gudstjänst.
Tre av männen härdade ej ut, utan dogo under vägen. De övriga 5 måste till slut lämna postsäckarna på isen emedan kälken förstörts. Slutligen lyckades de att efter outsägliga strapatser — svält bland annat, köld och trötthet ta sig fram till Idö och Händelö där de omhändertogos på det ömmaste av goda människor. De fördes sedan till Västerviks lasarett för att vårdas. Dessa postförare fingo sedermera pension av staten till ett värde av 75 rdr om året. Genom petition hos konung Oscar I höjdes summan till slut för ide två sista kvarlevande till 125 rdr.
När jag och de mina sommaren 1914 bodde på Idö fanns ännu kvar, uppdragen på landbacken, en gotländsk postjakt. Det gamla rostiga, minnesrika skrovet talade sitt tysta språk om faror och mannamod.
Med vad jag har berättat har jag blott tecknat några bilder i all korthet av kommunikationsförhållandena på Gotland, sådana de kunde te sig i ogynnsamt väder och under stränga vintrar så långt fram i tiden som till mitten av 1800-talet. Då var det som planerna hos den store organisatören konsul Enequist mognat till beslut och handling, och som han grep in med sin starka hand samt åstadkom en genomgripande förbättring med avseende på våra båtförbindelser. År 1850 på våren ingick han nämligen kontrakt med Kungl. Generalpoststyrelsen om ”postföring med ångbåt” – säger ångbåt under sommaren i 10 års tid mellan Gotland och Sveriges fastland.
Det kan ju i detta sammanhang påpekas, att under de närmaste föregående decennierna några enstaka försök verkligen hade gjorts att underlätta postbefordringen. Då en ångbåt för första gången anlöpte Gotland år 1829 i samband med kronprins Oscars här förut nämnda besök, blev man så upptänd och inspirerad av denna syn, att tanken väcktes på att få den lilla jakten med sina riskabla turer utbytt mot ett modernare transportmedel. Efter offentlig överläggning om bildande av ett ångbåtsbolag kom även ett sådant till stånd med själve Samuel Owen — Sveriges förste ångbåtsbyggare — som inbjudare och med aktieägare både på Gotland och i städerna Stockholm och Västervik, dit turerna skulle riktas. Den nya båten fick namnet Gotland och gjorde sin första resa iår 1836.
Om denna båts avgångstider, om biljettköp till resorna etc. stå noggranna uppgifter i det lilla innehållsrika ”Weelcobladet”. Där står t. ex. en annons av följande lydelse:
”För passagerare med ångf. Gotland säljes Biljetter hos N. Klingwall til wanligt pris och ombord med 1 R:dr B:co tillökning.

Kommissionär.
Denne Klingwall var en vida känd och ärad man i Visby på sin tid; handlande, rådman, riksdagsman samt ägare till det långa huset Smedjegatan 5-7, vilket ännu allmänt kallas Klingwalls hus.
”Gotland” uppehöll sedan under ett par somrar förbindelserna mellan Visby samt Stockholm och Västervik.
Ar 1841 gjordes ett annat försök till reglerandet av vår postbefordran, då nämligen postverket självt insatte en egen ångare, postfartyget ”Activ” på traden Visby—Västervik. Men alla dessa åtgöranden voro blott provisoriska och ej av lång varaktighet, och man längtade litet var på vår ö att få något stabilare till stånd i fråga om våra båtförbindelser. — Jag upprepar nu mina egna ord — då slog konsul Ene-gnist sitt stora slag år 1850 med sitt avtal med postverket, varigenom för det första våra kommunikationer betydligt förbättrades, och för det andra — och det var ej det minst viktiga — den begynnande ångbåtstrafiken blev lagd i gotländska händer.
Jag skall i mina följande ”Anteckningar” redogöra för de viktigaste punkterna i nämnda avtal och även för den artikel som ”Gotlands Läns Tidning” ägnar detsamma, ett märkligt och intressant aktstycke, värt att letas fram ”ur gamla papper”.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juli 1943
N:r 166

Publicerat

Visby för 100 år sedan.

(Huvudsaklig källa : Wisby Weckoblad för juli 1843.)
Teaterdirektör A. G. Wallin, som med sitt sällskap anlänt till staden och den 30 juni 1843 givit sin första föreställning, fortsatte under följande månad representationerna på teatern. Den 3 juli uppfördes Gumman eller Ålderdom och älskvärdhet, komedi i 2 akter, och därefter Den sällsamma sjukdom e n, likaledes komedi i 2 akter.
Under annonsen härom tillades:
”Tisdagen den 4, Onsdagen den 5 samt Fredagen den 7 Juli gifvas äfven Spektakler, som genom Afficher skola tillkännagifvas.”
De pjäser, som då gåvos, omnämndes alltså icke i Wisby Weckoblad.
Ledamöterna i Gotlands Skarp-skytte- och Jägare-Gille sammanträdde i Gymnasiehuset den 4 i samma månad kl. 10 fm. till högtidsdagens firande. Samma dag kl. 4-8 e. m. ägde prisskjutning rum på gillets bana, då — såsom det hette i tillkännagivandet — ”de af Gillets Ledamöter och Compagniernas Segerskyttar, som sig i förmiddagssessionen anmäla, äga att deltaga”
Platserna för bodstånd under marknaden den 4 och 5 juli utstakades av rådman Klingwall. I kungörelsen härom tillades : ”och är afgiften för plats till ett stånd bestämd till 16 sk. och för plats till ett bord 8 sk., allt Banco, för Landets innevånare, hvaremot andra personer erlägga dubbel afgift.”
I Wisby Weckoblad för den 7 juli lästes:
”En ovanlig liflighet har denna vecka varit rådande i vår stad, der Marknad hållits den 4 och 5 dennes. Den 4 hade Länets Hushållnings-Sällskap sin andra årssammankomst, och Jägare-Gillet firade sin Högtidsdag med prisskjutning. Bägge dagarna gynnades af en utmärkt vacker väderlek.
Första marknadsdagen verkställdes intill sjelfva marknadsplatsen Auktion på 18 st. Southdownsfår; efterfrågan var ej stark, de flesta inropen gjordes af Schäferiegarne sjelfva; medelpriset för dem, som i afyttrades, var 15 R:dr Banco.
Tillförseln af boskap på Marknaden var betydlig mot vanligheten, men afsättningen klen. Priset för ett par Oxar, omkring 12 qvarter, utgjorde 10 R:dr Banco och för Kor, med bättre egenskaper, omkring 30 R:dr Banco per st.
Vid Jägare-Gillets målskjutning, hvari 28 skyttar deltogo, vann Hr Lieutenant J. Bolin Gillets pris, en KrutCanister af silfver, på 30 points, Jägaren vid Lina Compagnie Elias Åberg 1:sta Accessit, en Jagtväska, på. 26 points, och Skallfogden i Atlingbo Jacob Nygren 2:dra Accessit, en Jägarepipa af silfver, älven på 26 points.
Hundratals menniskor bevistade festligheten, som slutades med välönskningsskålar för Konungahusets höga medlemmar, musik, sång och skjutlekar.”
I samma tidningsnummer annan-serade mamsell Charlotta Ekholm, att hon under sin vistelse i Visby åtoge sig ”unga fruntimmers undervisning i alla sorter Konstblommors förfärdigande”. Överenskommelse rörande de timmar, som åstundades, kunde träffas i hennes logis hos kapten C. Nyberg.
Den 8 juli — med början kl. 9 f. m. — förrättades examen med eleverna i Sällskapet D. B. V :s fri- och fattigskola.
Följande dag var nämnda sällskaps högtidsdag. För att fira densamma samlades herrar ledamöter till en middagsmåltid, som var arrangerad i sällskapets skolhus.
Sistnämnda dag gav Wallinska sällskapet en föreställning. Därvid uppfördes Carl XII på ön R ii g e n, historiskt skådespel i 43 akter, och Mar ton och Fr ontin eller Tienstfolk et husbondfolk, komedi i 1 akt.
Den 10 juli ägde en auktion rum i viktualiehandlaren 0. Lindahls nära Torget belägna hus; den verkställdes för hans konkursmassas räkning. Därvid såldes ett silver-fickur, möbler, porslin, tavlor, en häst, vagnar, slädar, bodinventarier, handelsvaror m. m. Kända och säkra köpare erhöllo tre månaders anstånd med betalningen.
Dagen därpå ägde examen rum i Carl Ahlbergs privata Lancaster-skola (växelundervisningsskola). Även denna examen började kl. 9 L m.
Samma dag uppfördes på teatern Ett glas vatten,komedi i 5 akter.
Den 11 och 12 juli förrättades auktion i den av mamsell Anna Engeström bebodda gården (n:r 4 i Strand-rotans 3 :e kvarter). Då såldes ett guldur, en halskedja av guld, silver, möbler, speglar, porslin, glas, linne, sängkläder, ett fortepiano av mahogny, en biljard med tillbehör, en trilla, två schäsar, en Wienervagn och ”en modern fyrsitsig Vagn att begagnas öppen el, ler som täckvagn” m. m. Kända , och säkra köpare erhöllo tre måna, ders betalningsanstånd.
En auktion hölls i Auktionskammaren den 14 i samma månad; därvid utbjöds f. d. gevaldigern Hjertqvists gård. n :r 37 i Norderrotans 3 :e kvarter.
På teatern uppfördes samma dag Gunstlingen, skådespel i 5 akter. Denna föreställning gavs till förmån för Wallinska sällskapets gäst fru Charlotte Erikson, f. d. aktris vid Kungl. Teatern.
Även den 16, 18, 21, 23 och 25 juli gåvos föreställningar på teatern. Det bleve för vidlyftigt att angiva namnen på de pjäser, som då uppfördes. Emellertid må nämnas, att representationerna den 18 och 25 voro recetter : den förra för aktören Lindholm och den senare för aktrisen mamsell Lindqvist.
Ett tillkännagivande från tillförordnade postinspektören Lange:
”Som Kongl. öfver-Post-Directeurs-Embetet uti till mig aflåten skrivelse af den 4 innevarande Juli funnit godt tillåta, att från och med den 1 nästkommande Augusti och sedermera tills vidare under de tider på året, då Post-Ångfartyget Activ gör resor emellan Westervik och Wisby, obetalta bref, som äro adresserade till endera af dessa Städer, skola med nämnda fartyg få befordras, så böra de Correspondenter, som vilja afsända sådana bref, inlägga desamma uti den låda, som om bord på ångfartyget varder tillhandahållen. Wisby Kongl. Post-Contor den 20 Juli 1843.

E. P.
Nils Lange.”
Den 28 i samma månad uppfördes på teatern Min älskade man, komedi i 1 akt, och H o-b ergsgubben,komedii 2 akter med sång.
I Wisby Weekoblads nummer för samma dag meddelades, att den i Gymnasiehuset befintliga, till största delen från gotländska fornfynd härrörande myntsamlingen kort förut blivit stulen — en stöld, som naturligtvis väckte ett stort uppseende.
Söndagen den 30 juli höll danslärarinnan M. U. Gullbrandsson slutbal med sina elever. Den ägde rum i källarmästare Ytterbergs Oscarssal och började kl. 7 e. m. Biljetterna till densamma kostade 1 riksdaler banko.
Dagen därpå gav Wallinska sällskapet en föreställning, varvid uppfördes Gr efvarne Klingsb e r g, komedi i 4 akter, och Den hvit a pigusohen, lustspel i 1 akt.
Bland de i juli avlidna personerna märktes följande:
Kardmakaren Carl Gustaf Risberg, 45 år; sjudareänkan Catharina Rohnberg, 78 år (hennes namn före giftermålet ej angivet i tidningen) ; hattmakaren Bengt Wernström, 42 år; kofferdikaptenen Alexander Wiberg, 50 år.
August Gynther.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 juli 1943
N:r 154