(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Emellertid vidgades alltmer husets affärer, som sköttes med sådan drift samt största redbarhet, så att ofantliga penningar förtjentes in, och det på flera sätt och på många håll. Uti husets bandelsbodar såldes blott salt, järn, fisk, tobak samt kafte, socker och några de vanligaste kryddor. Redan tidigt uppköptes till utskeppning 120 fjerdingar smör, sedan det stora hus- och skeppsbebofvet visserligen först var fyldt från egna ladugårdar, ty bonden lefde då ännu ganska tarfligt, så att han kunde aflåta sådant. Spanmålsbandeln var snart temligen betydlig, då ännu på 1790 talet tunnan råg betaltes med 2 rdr 32 skill. eller 3 riksdaler; ty all: mogen fån hela södra och mellersta landet samt alle prester sålde sin säd till berraroe Donner och stodo der alltid till boks; men med den fördel, att, då kronoskatten skulle betalas, antecknade fogden blott den skattskyldiges vamn och utfick sedan skatten för ho nom på Donnerska kontoret, för hvilken angelägenhet man der förde trenne särskilda bufvudböcker, en för Norra bäradet, en anvan för det Södra och en tredje för Visby stad. Kalkbandeln, särdeles med packsten (osläckt kalk) gaf den tiden oftast stor vinst: endast på Klintehamn brunno tre kalkugnar samt kronokalkugnen i Visby, hvilken (med 500 famnar ved, som årligen skulle lemnas af allmogen) huset köpt at kronan för 1,000 riksdaler (och 1872 köptes tillbaka för 60,000 riksdaler). Och ringa var ej heller bandeln med den ypperliga Gotlands tjäran Det förstås, att stundom ej så litet förtjentes på gårdsbruket, utom det myckna af afkastniogen som användes i de stora hushållen; och allt detta sköttes blott af pålitlige husbonde drängar utan alla dyra herr-inspektorer. Trävaruhandeln var ock ansenlig både i staden och på Klinte: på senare stället (om våren 1797) steg ufplaget af bräder, plankor och bjelkar till ett värde af 14 tunna guld och under försommarn upphandlades till utskeppning ytterligare för 20.000 dal. 8. m., då en spansk balke, af 20 till 28 alnars längd och 9, 10 till 12 tums mäktighet i skarpkant, köptes för 6 till 7 dal. s. m., men betaltes i Köpenbamu med minst 8 skilling specie för alnen igen. Men, för dessa allmogens förmåner af god afsättning mot kontant och isynnerhet för den trygga bjelpen med kronoskatten, fick bonden den tiden vackert vara höflig: ofta såg man hela ”Donnersplats” uppfyld af varulass och foror, under det att allmogen der tåligt väntade på besked tills ”herrarne” spisat middag, som alltid skedde kl. 12. Men strandningsaftärerna slogo också väl i spann, ty Donnerne voro den tiden ännu ensamme derom och kunde på en enda höst ha’ om hand ända till tjugofem strandningskommissioner, mest af engelsmän, hvarpå de förtjeote otroligt; men allt, försäkrar man, tillgick dock hedersamt, utan knep och skamligt roffteri: ”Strandens sagor” hade inga röfvardåd att förtälja. Deremot bände det nog att husets bodbetjenter, enligt tidens lynne och oseder, bade uti lurendrägeriets romantiska hålvägar rätt lifliga förpostfäktningar, ja stundom rangerade bataljer med de:beskedliga tullkarlarna, som dervid städse drogo det kortare strået, d. v. s. slutligen alltid läto tala vid sig och derföre med rätta blefvo obeskrifligen utskrattade.
Huset anlade och uppsatte också flera fabriker, såsom tobaks och snusfabrik, en segelduksfabrik samt ett kattunstryckeri med höstmangel i Visby, äfven: som ett såpsjuderi uti Kopparsvik. Men för allmänbetens brist på fosterländskt sinne hade man i längden svårt att täfla med de utifrån inkommande varoma. Så var det också med röktobaken, eburu vår här tillverkade kardus af ”Gotlandsvapen, Röda Rosen, Tuppen och Ankaret” var fullt lika god som den ”bort ifrån”; ja, på det att vår ypperliga såpa. skulle här dess lättare säljas, fördes den stundom bort med egna fartyg och importerades igen! Men den tiden förtjentes dock allra mest på de höga skeppsfrakterna, omsidor med tjugofem egna fartyg, hvilka resor voro så lönande, att ioan ej alltid brydde sig om eller gat sig tid att intaga nå gon last, icke ens at sköna spanka balkar och valbräder, utan bara skyndade vestvart ut för att gå i frakt; och det omtalas att vid detta tidskede lågo t. ex.
på Ljugarns hamn flera hundra tolfter de yppersta plankor och valbräder (som då köptes för 20 skill. 8. m. tolften), hvilka ruttnvade der på backen, emedan man ej hann med attinlasta och utföra dem. Men ej heller var mån mycket ömskinnad för stora förluster. Ty då huset en gång förlorat en grof summa på ett skepp som förolyckats, sade den torre Göran Mattis, vär han derefter råkade brodern, blott: ”hm, skeppet det gick i sig, det!” och så bygde man bara och utrustade ett nytt; och man visste att buset under dess verksamma skeppninogstid förlorat trettifem fartyg. Men ändock stod det sig godt och gick framåt istyrka. Ty, oansedt dessa stora förluster genom skeppsbrott, krigsoroligheterna i sjön och något ölfverfall af kapare, var detta tidsskede i allmänhet särdeles lyckligt för den gotländska handeln; och äfven när kriget rörde sig i våra farvatten, drabbade ingen egentlig skada vår handel, hvarken under finska kriget (1741—43), det pomerska eller under 1788—90 års krig; tvärtom lifvades den genom utförseln at nödtorfter till det sistnämnda, ja, derigenom bragtes våre bönder på fötterna och månge blefvo rika. Under allt detta och allt oaktadt var det isynnerbet på den så vinstgifvande fraktfarten för utländska bus som Donnerne inhöstade så stora summor, hvarigenom deras förmögenhet alltmer tätnade och de vnnno ett så aktadt namn bland affärsmännen den tiden.
Men bröderne Donner, desse bedersmän som gjorde så lyckliga affärer, hade ingalunda några stora köpmans insigter eller theoetiska kunskaper, fastän G. M. D. dock i unga åren inhemtat en del i Tyskland, men icke så J. N. D. Men denne hade deremot ett ypperligt aftärshufvud, spekulationsrask het och en utmärkt förmåga att sköta stora handelsaffärer, under det att hans språkkunskap inskränkte sig blott till litet förbråkad platt-tyska, som ibland lät ganska underlig, såsom då ban till en envis tysk skeppare, som på Klintehamn regerade om några pråmar, i harmen utropade: ”willen Sie nikt den groten nehmen, so mussen Sie den lillen baben, å willen Sie dat nikt måken, så kan I göra hvad tusan hakar I vill!” Också skref han en förfärlig stil, helst vär han bade brådtom, och det inträffade ofta, hvarigevom ej sällan de besynnerligaste misstag uppstodo. Så hade ban en gång från kontoreti sta’n begärt 2 skålp. segelgarn, då man i stället helt oskyldigt sände honom sagogryn; men en annan gång höll det på att bli ett dyrare misstag, 1 emligen när han genom en sin skeppare begärt 2,000 ostron, hvilket holländaren läst för ostar, hvarföre det utländska kontoret med någon förundran svarade, att requisitionen riktigt ingått, men att man omöjligen i en hast kunde pre stera ett så ofantligt parti ost. Derföre må man ej undia på att den buttre J. N. D. drog på smilbandet när han någon gång kom öfver andra och kontoret i Visby med misstag eller slarf, såsom då ban en gång fick anledning skrifva till dem i staden så här: ”nog bar jag ofta märkt att I der ione på kontoret varit galne, dock aldrig förr så galne som nu sist då I skickade ut krutpåsar, förseglade med lack och sigill Mellan de bägge kontoren var samfärdseln naturligtvis liflig, ja stundom daglig; men på postdagarna eller någon gång mellanåt tor J. N. D. till Visby i all tarflighet på sin simpla bondvagn och var straxt på kontoret, men då alltid såsom en ordningsfiskal och verksamhetens åska.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 Januari 1877
N:r 8