Målet är att lägga in elektroniska utgåvor av gotländska dagstidningar m. m.
Säve är ett släktnamn. Mest kända var Per Magnus Arvid Säve, född 19 april 1811 i Roma socken på Gotland, död 10 november 1887 i Visby, var en svensk läroverksadjunkt, antikvitetsintendent, skriftställare, tecknare och målare.
(Efter en fotografi tagen på slutet af 1860-talet.)
Varmare klappade sällan någon nordbos hjerta för fosterlandet än Per Arvid Säves.
(Harald Wieselgren uti sin lefnadsteckning öfver P. A. S.)
Gotlands Allehanda.
Måndagen 5 December 1887.
N:r 97.
hade i går afton sin ordinarie årssammankomst under ordförandeskap af öfverste von Hohenhausen. Sedan denne helsat de till omkring ett tjugutal närvarande ledamöterna välkomna, föredrogs af gillets sekreterare styrelsens årsberättelse hvilken i sin helhet var af följande innehåll:
Vid gillets senaste årssammankomst, som ägde rum 15 sistlidne December, blefvo 7 nya ledamöter invalde. Bland de ledamöter som under årets lopp afgått från sällskapet må vi här endast nämna doktor P. A. Säve, som 10 November detta år afled härstädes.
Varmt nitälskanda för allt fosterländskt och särskildt för allt som rörde Gotland var han under sina kraftfulla dagar en verksam ledamot i gillet, hvars syfte och ändamål naturligtvis i hög grad skulle intressera ettsådant sinne som hans. Ehuru icke sjelf skytt eller jägare ägde han mer än många sådana en god kännedom om och insigt i djurlifvet och hade en ädel uppfattning af menniskans och jägarens förhållande till djurverlden, hvilket han mångenstädes ådagalagt i sina talrika uppsatser och ej minst i dem, som fianas införda i Svenska Jägarförbundete tidskrift, och hvilken uppfattning han under sin mångåriga verksamhet som lärare alltid sökte bibringa det uppväxande slägtet, hvarigenom han bättre än mången annan verkade i gillets syfte — att förädla jagten — att göra den till en på vetenskapliga och humana grunder sig stödjande idrott.
Under årets lopp har gillet varit samladt till en extra sammankomst, hvarvid ett belopp af 200 kronor ytterligare beviljades för inplanterande af rådjur och bidrag till aflöning åt en ständig bevakare vid Elinghems kronopark, och beslöt gillet vid samma tillfälle att till kongl. Domänstyrelsen ingå med anhållan om anställande af en sådan bevakare.
Styrelsen har under året haft 4 sammankomster för bebandlandet af de vanliga ärendena, och må här påpekas dess vid senaste sammankomst fattade beslut att för nästa år höja skottafgiften vid täflingsskjutningen, så att ledamot kommer att betala 2 kr. och icke ledamot 4 kr., hvilket ansetts nödigt för att kunna bestrida utgifterna för premier m. m. Af de medel, gillet ställt till styrelsens förfogande för att användas såsom belöningar till personer, genom hvilkas angifvelser brott mot jagtstadgan blifvit åtalade och i bevis ledde, har styrelsen beslutit tilldela skomakaren L. P. Larsson Bjers i Vallstens 10 kronor, då genom hans angifvelse en person blifvit åtalad oeh bötfäld för rapphönsjagt under förbuden tid.
I gillets allmänna prieskjutning, som ägde rum 4 sistlidne Juli under tämligen ogynasamma förhållangen i anseende till den då rådande häftiga blåsten deltogosendast 40 skyttar, och vanns dervid 1:sta priset, ett kronogevär, af E. Kahlström från Bunge för uppnådda 45 poäng, 2:dra priset ett silfverfickur af K. Klasson från Hafdhem för uppnådda 44 poäng, 3:dje priset, en kikare af F. Stenberg från Sanda för uppnådda 43 poäng och 4:de priset, en jagtflaska och ett jagarehorn af J. Petterason från Väte för uppnådda 43 poäng. Till årets skyttemästare E. Kahlström gafs v. Hohenhausens minnespris. Vid skjutningen om gillets medalj lyckades ingen af de täflande ådagalägga sådan skjutskicklighet att något förslag om medaljens utdelande kunde komma i fråga.
Af landstingets till gillets disposition stäida medel för utrotande af rotdjur hafva under året utbetalts
Rörande årets villebrådstillgång kan i allmänhet sägas, att den å rapphöns varit ganska god, å hare god, å gräsand medelmåttig och &å orre och beckasin inga.
Revisionsberättelsen upplästes, af hvilken inhämtades att gillets ställning var sådan som i styrelseberättelsen här ofvan angifves, och beviljades styrelsen full ansvarsfrihet för förvaltningen af det gångna årets räkenskaper.
Enligt de gamla stadgarne skulle nu styrelseval ske, men då i de nya, som definativt nu komme att antagas, val af styrelse är bestämdt till 26 Januari och den nu valda styrelsen sålunda skulle komma att fungera mindre än 2 månader uppsköts valet på ordförandens förslag tillsistnämda dag.
Till ledamöter i gillet invaldes notarien R. Wahlström, löjtnanterna L. Sellergren och E. A. E. Laurin, länsveterinären P. H. Wetterström och litteratören A. Weström, af hvilka löjtnant Laurin genast introducerades.
Det från föregående årssammanträde hvilande förslaget till stadgar upplästes uu med deri beslutade ändringar och antogs enhälligt af gillet. Styrelsen föreslog härefter att skottpenningarna för dödande af rofdjur skulle få utgå med samma belopp som under föregående år, hvilket vann gillets bifall.
Till inköp af en kastmaskin med 200 glaskulor att användas vids. k. skottlekar (på de uppkastade kulorna skjutes med hagel) beviljade gillet 50 kronor.
Som redan är bekant, har k. domänstyrelsen begärt Gotlands läns landstings utlåtande öfver en ifrågasatt utsträckning af fridlysvingstiden för hare, orre och andra djurarter, Landstinget har med anledning häraf och på grund af förslag från enskild landstingsman tillstyrkt att hare och orre måtte på Gotland fridlysas, hare från och med 1 Febr. till och med 10 Sept. och orre från och med 15 Febr. till och med 10 Sept.
Jägmästaren J. O. Sylvan har i en till länsstyrelsen stäld skrifvelse med anledning häraf yttrat:
Parningstiden för hare kan väl emellanåt inträffa i början af Februari, då jagt skulle kunna verka menligt. Men detta händer dock mera sällan och är haren då svåråtkomlig, så att faran af jagt under första hälften af Februari är för ringa för att Gotland häri skulle fordra ett undantag från öfriga delar af riket, ännu mindre som hartillgången här är riklig. Deremot vore en förlängning af fridlyaningstiden till 21 Aug. lämplig, emedan honorna på hösten rätt ofta äro ungstinna och både andra och tredje kullarna små.
Föga skäl torde finnas för att utsträcka fridlysviogstiden för orre till 11 Sept. enär derigenom all orrjagt för stående hund alldeles skulle omöjliggöras. Orren trycker ej för hund lärgre än till början af September. Visserligen har orren under senaste årtiondena förminskats, men detta har sin orsak i kalla vårar och skogarnes uthuggning samt räfvens ökning. Med afseende härpå borde fridlysvingstiden i likhet med för hare framflyttas till och med 20 Aug.
I behof af förlängd fridlysningstid vore gräsand, hvarför denna tid på Gotland borde frsmflyttas till och med 20 Juli för enkel och dubbel beckasin, svan samt änder af andra slag än dykänder.
I detta jägmästar Sylvans yttrande hade styrelsen instämt.
Herr Woöhler önskade att om den indelning i zoner, som domänstyrelsen gjort, komme till stånd, vårt län tilldelades den sydligaste zonen. Han hade gerna sett dagen för orrjagten bestämd till 18 Sept., då det vid orrjagt på ett par dagar gäller mycket.
Styrelsens förslag bifölls sedan efter omröstning mellan hr Wöhlers och segrade med 12 röster.
Sedan jägmästar Sylvan anmält att han vid nästa sammanträde kommer att göra framställning om begäran af ökadt anslag till rofdjurensutrotande, beslöts, att svenska jägarförbundet skulle underrättas derom, att gillet som efter de nya stadgarnes antagande blifvit en underafdelning af förbundet.
Härmed voro förhandlingarne afslutade och man samlades nu till ett festligt samqväm, som varade i flere timmar.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 2 December 1887.
N:r 96.
När doktor P. A. Säve
kom ut på landsbygden, ut till folket, ut till de gamla minnesmärkena, sagorna, ordkastningarna (af gammaldags slag) då visste man att här blef en liten smula uppståndelse, men i all tysthet, Då togs fram utan tvekan hvad den vördade gubben ville se, höra och anteckna. Det må derför tillåtas att förtälja något om ett sådant hans besök.
Det var vid Mickels-messa 1879, Jag var tidigt uppe, kanske tidigare än vanligt, emedan jag hade flyttningsbestyr för dagen.
Plötsligt stannar en pinnkaret utanför dörren kl. mellan fem och sex på morgonen, Skjutsbonden var en gammal vän till doktorn, en odalman, född 1811, död 1887, och således född och död samma år som »Säven» (Höga och många titlar tar man icke så noga i betraktande på landsbygden i hvardagslag, ett godt och hederligt namn gäller ännu här och der först och främst).
Jag fick stor tack för min upptäck af en runsten, hvarom jag vederbörligen underrättat.
Detta var en af anledningarna till utresan den gången.
»Visa mig nu ditt fynd — hvar har du det?» — »Det är i prestgårdens brygghusspis, såsom jag sagt.»
Vi vandrade alla tre dit, blott ett stenkast från min bostad. Komne till grinden, springer jag före att underrätta pastorskan att »storfrämnes> ville stiga in i — brygghuset.
»Är du galem, sade hon, vi hafva ju så ostäldt der».
Man höll nämligen på med att slagta tiondelammen. >»>Hvad skall jag göra?» — »Ja, hvad skall jag säga doktorn? Skall jag säga honom att han inte den här gången får lof att stiga in i brygghuset?> — »Nej det går inte an, det kan då inte bjelpas.>
Och jag sprang ur köket, lika fort som jag kommit, ut till intendenten och sade honom huru det stod till. »Tror pastorskan det, att jag icke förr sett dem fylla pyls i en prestgård och annorstädes, och hur det då är med den goda ordningen !»
Så gingo vi in i det mera nämda brygghuset, lade oss på knä i spisen, sedan vi med mycket krus iått hvar sin gåsvinge af pigorna för att sopa rent i hvarenda runa, ty stenen utgjorde »häll» i spisen. Ja, det var brända bullar må man tro, när gubben fick se en slik vandalismen.
»Seså, du! Nu kuana vi se att en kristen menniska legat begrafven under den här. Du ser korset der i midtelpartiet. Men för öfrigt få vi icke mycken reda på de ristade runorna: det mesta är uppbrändt» Med harm och grämelse erfor gubben detta.
»Nå, hur har den stenen kommit hit och fått en så snöplig plats — Jag började stammande säga att jag icke visste det, ty inte var jag med när den lades dit, fastän jag visste hvem som var kyrkoherde när det skedde, Så fick jag liksom en ingifvelse. Jag erinrade mig hvad kloskaren på stället för flere år tillbaka berättat. Han hade en »dusig» (dimmig) Oktoberdag varit ute i socknen för att bjuda till begrafning, Kommen hem sent på qvällen i »pik» (becksvarta) mörkret, hör han något »esla» (köra, arbeta, häfva) på kyrkogården. Han måste plkiten likmätigt, »dåtligt» (nödvändigt) gå dit för att undersöka om det var röfvare och tjufvar, som »eslade> med kyrkans kassakista. Men det var det inte, utan prosten med ett par drängar och ett par oxar JEn grafsten skulle hämtas (i tysthet) för något ändamål. »Annammin-go’, du», sade prosten till klockaren, »kom och hjelp till, du…»
»Men om det nu är samma grafsten, som prosten den qvällen tagit, kan jag icke veta», sade jag till doktor Säve.
»Hva’, sa’ du tagit?» genmälde doktorn med stark tonvigt på sista ordet.
Jag började då tänka på att jag sagt för mycket. »Nej, du skulle sagt stulit» — sa’ »Säven» — ty ser du, — n var en oxe, som var van att förstöra mer än så.»
Jag ville ursäkta prosten. Om han hade lefvat på vår tid, med den anda, som nu lifvar fosterlandets oegennyttige män, och som har sinne för att bevara minnet af förfädrens storverk, hade prosten aldrig gjort så.
Ifrån prestgården reste doktor Säve till en bondgård för att med ägaren underhandla om en plog, som Kristofer Polhem förfärdigat och skänkt bort.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 21 November 1887.
N:r 93.
öfverlemnades i dag till rådhusrätten. Angående de i detsamma gjorda dispositionerna meddela vi följande:
»Gotlands Fornvänner» erhåller des. k. Säveska åkrarna under namn af teologie doktoktor Säves åkrar, en mängd gamla möbler, en fingerring af guld, som testator alltid burit, samt porträtt af hans mormors farmor Brita Strachoun, borgmästaren C. H. Lange och dennes hustru född Fåhreas, Folkskolan i Roma: historiska och naturvetenskapliga arbe ten; Gotlands folkhögskola: Fryxells historia, Skandinaviens fauna, Sturlessons konungasagor m. m.; Allmänna läroverket i Visby: Valla bibelspråk, samlade och ordnade af teol, dokt.
P, Säve, handskrift af 76 blad, »Sententiae ex auctoribus clastisis Latinis, collectae a P. S., handskrift på 296 blad, samt några möjligen lämpliga verk; Elementarläroverket för flickor: en del förritningar och handteckningar; Gotlands nation i Upsala: Biern Haldorsens isländska lexikon, Gotlandslagen af C.J. Schlyter, Nordiske Oldsager i det k. Museum i Köbenhavn af J. J. A. Worsaae, Gotlands konsthistoria af C. G. Brunius, Norsk Ordbok af Iv. Aasen; Sällskapet D. B. W.: Bellmans skrifter: »dricken vackert och sjungen af hjertans lust!» Gotlands skarpskyttegille: Jägareförbundets Tidskrift; Upsala universitet: alla Karl Säves språksamlingar och egna handskrifna anteckningar öfver Gutamålet jämte förarbeten till Gotländsk Ordbok 1831 —81, 6 delar »Gotländska samlingar» samt öfriga anteckningar och uppsatser samt alla ritutkast och aqvarellskisser rörande Gotland och dess fornväsen: Visby stads fattiga: en del gamla gångkläder.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 21 November 1887.
N:r 93.
försiggick i går middag kl. 2 med mer än vanlig högtidlighet.
Redan vid 1-tiden samlades de inbjudna i sorgehuset, utanför hvars port det strödda granriset bar vittne om att döden gjort sitt inträde inom de gamla murarne. I samma rum en trappa upp, der hans maka en gång utandades sin sista suck, låg nu den döde i sin hvita svepniug bland blommorna. Han låg der så lugnt, med de något genomskinliga händerna knäpta öfver bröstet, hans ögon voro slutna, han tycktes endast sofva, ty ansigtets färg var icke den dödes, utan den lefvandes svaga rodnad, tack vare balsameringen, som liket undergått. Och rundt omkring den svarta stoftkistan voro väggarne klädda med blomster och grönt, minneskransarna med sina hvita och svarta, blå och gula band lågo hopade och spredo denna doft af cypress, som kännetecknar dödens boning. Armljusstakarne voro tända, och under det solen då och då sken fram derutanför de täckta fönstren, kastade de sitt flämtande sken på den slumrande gamle och på bilden af den törnekrönte frälsaren, hvilken blickade ned mellan högstammiga, mörkgröna blomväxter. Allt var så tyst och fridfullt som det höfves i dödens boning.
TI den öppnade kyrkan strömmade folket in, gamla och unga, samlade sig framme i koret i stora skaror. Der, framför altaret, stod katafalken, svart och allvarlig. Klockorna ringde sin bymn till döden och förgängelsen — till odödligheten och oförgängligheten. Så tystnade de, processionen nalkades, orgeln stämde i med ett högtidligt preludium och under dess toner bars kistan in ikyrkan. Biskopen, hvilken skulle förrätta jordfästningen, intog sin plats, jag går mot döden hvar jag går ljöd från de församlade, och de tre skoflarna mull föllo.
»Af jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus, vår frälsare, skall dig uppväcka på den yttersta dagen.» Ännu några ord af ritualet, och biskopen började sitt griftetal:
Ditt förbund skall vara med stenarna på marken, och vilddjuren i landet skola hålla frid med dig. Och du skall förnimma, att din hydda hafver frid, och skall försörja din boning, och icke synda. Och skall förnimma, att din säd skall varda mycken och dina efterkommande såsom gräs på jorden. Och skall i ålderdomen komma till grafven, såsom en hvetekärfve införd varder, i rättan tid. Si, det hafva vi ransakat, och det är så; hör härtill och rätta dig derefter.
Dessa ord, hämtade ur slutet af Jobs fem te kapitel, hafva sin särskilda betydelse vid ett tillfälle sådant som detta. Da tala om hvad som väntar den rättfärdige, honom som i sitt lif öfvar sanningskärlek och ödmjukhet, oegennytta och kärlek till fosterbygden, tålamod och saktmod. Det är endast den rättfärdige som på denna väg genom Guds nåd hinner det i våra ingångsord angifna målet.
Att söke sanningen, det är utgångspunkten för hvarje rätt vandring genom Kifvet.
Den som ej älskar och söker sanningen, hans väg går i mörker. Men den som är af sanningen, för honom måste på samma gång ljus uppgå öfver mycken egen brist och stor ofullkomlighet, och derför blifver också alltid facit på den rätta sanningskärleken ödmjukhet.
Sanning parad med ödmjukhet, de utgöra alltså begynnelsen af den rättfärdiges väg genom lifvet. Men härtill sluta sig oegennyttan och samkänslan. Den som blott lefver för sig sjelf, för att förkofra sig sjelf, han har ej fått syn på rättfärdighetens kraf, ty Gud har ej stält någon i verlden för hans egen skull allena utan med hänsyn till mensklighetens gemensamma kropp, hvari han utgör en mer eller mindre vigtig lem. Derför utmärker sig rättfärdigheten genom oegennytta och samfundsanda. Dessa drag finnes ock hos alla den beliga historiens män, en Paulus till exempel. Det är väl ej endast oegennyttan och fosterlandskärleken, som känneteckna den rättfärdige, men en menniska har likväl hunnit ett godt stycke på väg mot rättfärdighetens mål, när hon brinner af nit för allmänt väl.
Det tredje kännemärket på rättfärdighetens väg till lycka, hvilket omtalas i det kapitel, hvarur våra ingånugsord äro hämtade, är tålamodet och saktmodet. Den Herren älskar, den agar han, och en vis man älskar straffet.
Det är godt att lära sig förstå, att inger menniska kan vinna lifvets mål utan pröfningar och olyckor. Ty liksom fågeln blifver född till att flyga, så blifver ock menniskan född till olycka, som rätt buren föder tålamod och saktmod, hvilket är rättfärdighetens prydnad.
Låtom oss dröja här för ett ögonblick vid den lycka som lofvas den, hvilken ötvar rättfärdigheten på nu beskrifna sätt. Det förefaller underligt, att stenarna på marken skola ingå förbund med denne. Men härmed hafva vi att förstå naturens förhållande till menniskan. Och såsom ett andra moment i denna lycka tillfogas, att han i sin hydda skall förnimma friden. Ja, har rättfärdigheten fått insteg i vår boning, då skola vi visst känna hjertats frid och ej behöfva speja efter menniskors tankar och tycken om oss, Vårt goda samvete är fridens moder. Och när det säges att säden skall varda myckeu, behöfver detta ej tagas i lekamlig betydelse, ty på andens väg kan en menniska hafva en afkomma, rikligare än någon jordisk, född af hans egen inneboende eld, och kanske barn i långt djupare bemärkelse än den köttsliga. Har nu denna lycka blifvit vår lott i tiden, då skola vi i ålderdomen komma till grafven, såsom en hvetekärfve införd varder, i rättan tid.
Man må aldrig, trots pröfningarna, neka att lifvet ärett godt, ett stort godt, som vi med tacksamhet och glädjeböra pjuta som en Guds gåfva. Och unnar Gud oss en lång lefnad, så mycket tacksammare böra vi vara, men riktigt godt blir först lifvet, om vid slutad vandring själen varder införd i fadershemmet derofvan såsom en hvetekärfve i den himmelska ladan.
Ja, i sanning, vi hafva att lägga märke härtill närmast med anledning af den bår, omkring hvilken vi nu stå, ty alla skola vi en gång gå samma väg som denne döde nu gått, kanske blott med ett mindre vördadt minne.
Måhända att saktmodet hos honom ej alltid förefans i så rikt mått, som önskligt varit; men sällan har man funnit en sådan kärlek till sanningen, ett sådant redbart arböte, en sådan oegennytta och fosterlandskärlek som hos den aflidne. Sällan har man om en svensk man, om en gotländing kunnat säga med så fullt ssäl som om honom, att han ej lefde för sig, utan verkade och sträfvade för att tjena sin fosterbygd. Så kunna vi ock säga, att den lycka, hvarom ingångsspråket tala”, har Gud i rikt mått låtit komma denne man till del, den rättfärdiges lycka. Ja sällan hafva väl stenarne ingått ett närmare förbund med en Sveas son än med denne, sällan för någon uppenbarat sina ”emligheter så som för honom, och sällan har väl den husliga friden i så rikt mått kommit någon hydda till del som hans. Hans säd är ock mycken, fastän han ej lemnar några barn efter sig, ty stor skall skaran framgent varda af dem, som hos Per Arvid Säve hemta råd och upplysning.
Ålderdomen vann ban, och vi hoppas på Jesu vår frälsares förtjenst, att han blifvit införd såsom eu hvetekärfve iladan i rättan tid.
»Si, detta hafva vi ransakat, och det är så; hör dertill och rätta dig derefter», på det att din lott en gång må blifva att saligt inbergas, Vårt lif varar sjuttio, högst åttio år, och då gäller det för oss att se till, huru vi med frid kunna stiga ned i grafven.
Hafven tröst, I sörjande anförvandter och vänner, och tagen med oder dessa manande ord från hans bår, att allenast på rättfärdighetens väg varder fridens och salighetens lycka vunnen.
Nu tystne de klagande ljuden
Och stille sig tårarnes flöden!
Till lif och odödlighet buden
Är menskan af Gud genom döden.
Omhägna med nattliga friden
Den trötte, o graf, i din gömma !
När natten en gång är förliden,
Skall Herren sin afbild ej glömmaa.
(Sv. Ps.-b. 492.)
Så läste jordfästaren »Fader vår» och »Välsignelsen», »jag går mot himlen hvar jag går» tonade orgeln, bärarne fattade den rikt blomhöljda kistan och buro ut den på likvagnen, hvarefter processionen, i hvilken märktes arbetareföreningens medlemmar med standar samt sällskapet D. B. V., gick ut till kyrkogården för att se Per Säve sänkas ned i det sista tysta, och fridfulla hvilerummet.
Bland den mängd vackra och dyrbara kransar, som täckte den dödes kista, fans en med hvita band från prinsessan Eugenie med inskriften: »Ära åt den åldrige, aktade och trogne Gotlandsvännens minne!
Frid öfver hans stoft.» Vidare funnos kransar från landshöfding Poignant och fru Poignant, från Visby arbetareförening med inskriften : »Tack för undervisning, råd och stöd», från Visby bollklubb, från Gotlands nation i Upsala, från Planteringsgillet, från Gotlands fornvänner, från Visby allm. läroverks lärare, från f. d. presidenten Lemchen och fru Charlotta Lsmchen f. Carpelan, från Elisabeth Nordenfalk, f. d’Albedyhl, från Teofron och Anna Säve, »En sista helsning», från Gunnar och Anna, »Till den faderlige vännen Frid och välsignelse», från Math. Säve, »Tack för trogen vänskap — Kristus är mitt lif, döden är min vinning», från Carl Bergvall, »Tack för 61-årig vänskap», från »Gamla vänner», från Arvid Säve, en krans med inskrift: »Sörjd af enda systern, älskad i lifvet, saknad i döden», en annan med inskriften »Sof i frid, älskade fosterfader — Af kärlek och tacksamhet» samt en krans från Clara och Otto Lemke med följande inskrift:
»Hans lefnads qväll var blott det sköna slutet
Utaf en tung och lång och verksam dag,
En sabbatsafton efter lifvets möda,
Dess många pröfningar och heta strid.
När så man lefvat kan man saligt dö,
När så man dör, då är det skönt ha lefvet.»
Gotlands Allehanda.
Fredagen 18 November 1887.
N:r 92.
I anledning af dr Säves bortgång skrifves till Gotlands Allehanda: I förra hälften af 1870-talet voro någre fornforskare och målgranskare samlade i Upsala hos den aflidnes då lefvande broder prof. Karl Säve. En isländing yttrade då, att på Pers grafsten borde ristas slutorden å en dansk runsten för 1,000 år sedan:
Fair vertha
Nu fatir
Thaim hetri.
(Få varda nu födde bättre än denne.)
Gotlands Allehanda.
Måndagen 14 November 1887.
N:r 91.
Per Arvid Säve.
Bördig från Mecklenburg, inflyttade till Gotland i början af 1700-talet slägten Säve, som anses leda sitt namn från Seve-ån vid Hamburg och sedan dess här haft sitt stamhåll, men på senare tiden äfven spridt sig till det öfriga Sverige och till Finland. Dess förste medlem här på orten, Hieronymus Sæfve, dog som köpman i Visby 1737. Dennes sonson var Per Hieronymus, prost i Roma och förste rektorn vid det 1821 på hans förslag vid riksdagen i Visby inrättade gymnasiet, en lärd man, god predikant och skicklig lärare, varm vän af upplysning och fri forskning. I hans andra gifte med Hedvig Charlotta Lallerius föddes 19 April 1811 sonen Per Magnus Arvid, hvilken efter någon tids sjuklighet i går morgse kl. 3 slöt en lefnad full af verksamt arbete på många områden, fosterlandsälskande nit och oegennyttig sträfvan.
Per Säve hade under sin barndoms- och uppväxttid förmånen af ett godt hem, som på hans utveckling haft ett stort inflytande. Att vara född och uppfödd på landet bland träden, blommorna, fåglarne, bland folket och arbetarne — hvilket i äldre tider också innebar bland folkvisorna, sagorna och lekarne — är i flere fall en verklig lycka. Då förvärfvas utom härdighet och helsa, sinne för naturen, för folklynne och det lefvande språket; fantasien får färger till sin palett och mången sådan stämning födes, om hvilken Geijer talar, då han säger att en sådan »ligger som ett solsken i hans bröst». Under uppfostran af den humanistiskt bildade fadren, som sjelf utfylde bristen på läroböcker och hos sonen inplantade bokligt vett samt ingaf honom sinne för musik, under det modren lärde honom rita, uppväxte den unge Per i föräldrahemmet. Prosten Säve var ock en ifrig jordbrukare och sönerna fingo lifligt deltaga i arbetena vid gården, något som närmade dem till folket och för öfrigt gaf deras utveckling en praktisk riktning, lärde dem se upp och sköta sig sjelfva. Och detta umgänge med ortens folk på Gotland hade den tiden en särskild dragnings kraft, som få pojkar skulle kunnat emotstå. En mängd af öns män hade deltagit i krig och voro rika på fälthistorier från 1808 och 13 — Hogland, Ratan, Leipzig, det ryska besöket på ön 1808 icke till glömmandes. (Sina minnen i detta afseende från ynglingaåren har Per Säve skildrat uti Ryssarne på Gotland).
Lifvet i prestgården var gammaldags och enkelt, om dagen arbete, på qvällarne vid spisen sagor, sägner och äfventyr, hvaraf Säve upptecknat och åt efterverlden bevarat ett mycket stort antal. Och ville man söka omväxling i hemlifvets enformighet, så begaf man sig till den på Roma kloster boende landshöfdingen v. Rajalin, sedermera Jakob Cederström »med träbenet.» Politiken, revolutionen 1789, Napoleon och Karl Johan utgjorde der de stående samtalsämnena.
Med fadrens flyttning till Visby såsom rektor började de två yngste sönernas skolundervisning. Skolan var då i sitt gamla skick, »med stryk och latin, litet läsning och många lustiga pojkupptåg». Det mesta lärdes för fadren på qvällarne, Karl, den yngre af bröderna, hadehågen mest vänd åt boken, under det Per, som visade mera sinne för det objektiva, hade sitt nöje i att rita, snickra, sköta sina dufvor samt öfva lekar. Per Säve och hans bror Karl blefvo studenter i Upsala i Oktober 1830, efter en resa (af Per sedan mästerligt skildrad) med plats på däcket af en liten skuta, i storm och sjö. Först efter 12 dygn anlände, matlösa, till Stockholm. I Upsala genomgick Per seminarium som det då hette (i stället för nu dimissionsexamen), hvarefter han erhöll informatorsplats i Upsala Hurna mycket hans fem lärjungar inkräktade på hans tid, hann han åtminstone höra Kolmodin föreläsa Livius. Han studerade derjämte Percy, Shakspeare, Sjöberg och Nilssons fauna samt Ihres dialektlexikon — allt mer eller mindre antydande det mål, hvartill han sedan sträfvat såsom fornforskare och skildrare. Efter ett par års vistelse vid högskolan, der han äfven tog för framtiden fruktbärande ritlektioner för professor Way, återvände Per Säve, som icke ville vålla sin gamle fader vidare utgifter för fortsatta studier, år 1833 till hembygden, der han året derpå anstäldes som kollega vid skolan, med hvilken plats han sedermera förenade den som rit- och gymnastiklärare. Gymnastiken återförde minnena från hans egen ungdom och så uppstodo anteckningar öfver de forna gotlandslekarne, på hvilkas återupplifvande bland en senare generation Säve utöfvat ett mycket stort inflytande. Än mera fruktbringande för honom vardt hans anställning som gymnastiklärare vid folkskollärareseminariet. Här stod han inför en frisk, rikt gifvande källa; här kunde han få höra tusentals sägner och sagor, gamla bruk och sedvänjor att anteckna, här flödade ock bidrag till hans samlingar i Gotlands folkmål. Och härmed lade Säve grunden till sitt betydelsefullaste arbete: 5 digra folioband handskrifna samlingar med ritningar, af författaren donerade till Upsala högskolas bibliotek, en gåfva hvarför akademien skyndade att såsom uttryck af sin erkänsla vid jubelfesten år 1877 nämna Säve till hedersdoktor.
Emellertid fortgingo oafbrutet hans arbeten, hvilka alltmera vände sig åt det historiska området. Ritandet pågick dermed hand i hand, ånyo väckt till lif af Visbys märkliga fornlemningar. Upp: muntrad af Schalander fortgick han allt längre och längre. Sedan Visby var ritadt, öfvergick han till landsbygdens alla kyrkor, deras glasmålningar m. m. samt stensättningar, runstenar o s. v. inalles flere tusen ritningar.
Ett så oaflåtet arbetei forskningens tjenst hade redan länge ådragit Säve uppmärksamhet, då vitterhets-, historie och antiqvitetsakademien år 1861 förordnade Säve till den förste innehbafvaren af den året förut inrättade befattningen såsom antiqvitetsintendent. Härmed började för S. nya forskningsresor i Vester- och Östergötland samt på Gotland, allt framkallande omfångsrika reseberättelser och massor af teckningar. Från intendentsbefattnin gen tog han emellertid afsked år 1865, samt drog sig år 1871 äfven tillbaka från adjunktssysslan vid skolan. På den presterliga banan öfvade han aldrig verksamhet, ehuru han, oaktadt ej prestvigd, år 1841 undergick pastoralexamen.
Per Arvid Säves lefnad innebär en alltför stor insats i vår och särskildt i Gotlands kulturhistoria för att en blott någorlunda uttömmande skildring af hans rika lifsarbete skulle kunna inrymmas inom den snäfva ramen af en tidningsuppsats. Vill man känna Säve rätt, har han sörjt för att tillfälle dertill icke saknas. Förutom de ofvan nämda handskrifna samlingarne har han år efter annat utgifvit mer eller mindre omfattande arbeten rörande odlingens historia såsom Skogens sagor, Åkerns sagor, Hafvets och fiskarens sagor, m. fl., hvarförutom han i tidskrifter och tidningar rikligen strödt omkring sig uppsatser, än i ämnen som lågo hans hjerta närmast, än i dagens frågor, både på det politiska och kommunala området.
I politiken hyllade Säve, äfven med sitt något aristokratiskt anlagda lynne, en liberal uppfattning, tvifvelsutan ett arf från fadren. I det kommunala lifvet var han här anlitad flere år såsom stadsfullmäktig och ett par år såsom landstingsman, hvarunder hans på idéer rika hufvud födde af sig åtskilliga förslag. Bland dem- må nämnas stiftandet af Planteringsgillet, förslag om vidgandet af Visby torg, vågbrytarens påbyggande, arbete för en bättre skogs- och jagtvård m. m. Och i det halft kommunala sällskapet D. B. V. torde hans förslag böra räknas i hundradetal. Det sista af dem: ett badhus för fria bad åt arbetsklassen, är realiseradt i år.
Med en poetiskt anlagd begåfning, hvarom sådana förträffliga stycken i den gladare Bellmanianska genren som hans »Planetsystemet» och »Bålen» bära vittne, förenade Säve ett öppetsinne för naturen, såsom nogsamt antydes af den i jägareförbundets tidskrift intagna uppsatsen » Sista paret ut», deri han röjer en innerligt allvarlig uppfattning af naturlifvet och menniskans förhållande till detsamma.
Sin varaktigaste minnesvärd har Säve rest sig genom bildandet år 1875 af föreningen Gotlands fornvänner samt åstadkommandet af Gotlands fornsal. Åt arbetet härmed egnade han större delen af sina sista 12 år och gjorde derför dessutom betydande enskilda uppoffringar genom gåfvor och donationer af penningar. Fornsalen står der nu i eget hus, af honom lemnad såsom en gåfva »åt Gotlands folk» och vittnande lika mycket om hans lefnads samlarearbete som om hans kärlek till hembygden och dess befolkning.
Denna kärlek till fäderneslandet utgjorde ett af de mest utmärkande dragen i Säves karaktär. Djupt beklagade han den lusta, som grep folket att lemna hemmet för att i främmande land gå ovissa öden till mötes, och med ledsnad såg han den omkring sig gripande flärden.
»Om vi», säger han vid ett tillfälle, »med allt vårt arbete blott vunnit jordiska skatter och dagligt öfverflöd, och om ur denna vinningens och rikedomens usla mull icke spirat upp någonting annat eller mycket bättre, nämligen gudsfruktan, medborgerlig dygd och ett sinne, som är lågande för konung och fädernesland, då ha vi dermed endast vunnit denna odlingens, lyckans och njutningens så farliga öfvermättnad och blindhet eller den moderna civilisationens tyngsta och mest samhällsfiendtliga börda, hvilken med afseende på vår sanna lycka och folkliga tillvaro må nämnas välmaktens elände.» Per Arvid Säve har nu efter en 76årig lefnad slutat sitt dagsarbete och får efter en mångårig, tidtals svår sjuklighet i grafvens ro sänka sitt trötta hufvud.
Hvile han der i frid! Fosterlandet och särskildt den bygd, som sett honom födas, skall minnas honom som en af sina bäste söner.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 11 November 1887.
N:r 90.
Tillkännagifves att f. d. Antiqvitets-Iatendenten och Läroverks-Adjunkten, Riddaren af K. Vasa-Orden, Filosofis Heders-Doktorn Per Magnus Arvid Säve, född den 19 April 1811, stilla aflad i Visby den 10 Novembar 1887 kl. 3 f.m.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 11 November 1887.
N:r 90.
År 1874 stiftades föreningen Gotlands Fornvänner med ändamål att, liksom det skett i Sveriges flesta andra landskap, söka från glömska och förstöring bevara de alster af en svunnen tids kultur, hvilka, påträffade på Gotland i större mängd och aft större värde än i det öfriga riket, vittna om vår ös gamla och högt uppdrifna odling.
Såsom resultatet af denna förenings verksamhet och af nitiske och uppoff rande mäns och qvinnors frikostighet reser gig i Visby Gotlands Fornsal rik på dyrbara och intressanta minnen af våra förfäders bygnadskonst, hemslöjd, klädedrägter, af deras lif i skogen och på sjön, i kyrkan och i hemmet. Främlingen, som besöker vår gamla ö, glömmer sällan att i fornsalen fullständiga den bild från forna dagar, hvilken våra ruiner och murar, våra kyrkor och fornlemninogar redan teckuat för honom, och äfven lärde forskare hafva med ifver och intresse studerat vår Fornsals skatter. Allt detta torde tillräckligt vittna om betydelsen af denna samling och af den verksamhet och de uppoffringar som skapat densamma.
Men medaljen har ock en frånsida: den heter brist — brist på nödiga medel att på ett värdigt sätt uppehålla denna institution, brist på medel attinköpa de kulturföremål, som ständigt erbjudas till samlingen, ja till och med att från andra orter hitskafta äfven skänkta föremål eller sådana, om hvilka föreningen och Fornsalen tydligen borde taga hand. Medlemmarnes antal är så litet att deras årsafgifter icke räcka låogt och trots Landstingets välvilja, visad i upprepade årliga anslag, och enskildes uppoffringar af flera slag understiga dock inkomsterna betydligt utgifterna.
För att ej föreningens verksamhet sålunda må förlamas och dess oförmåga att oppköpa eller vårda erbjudna kulturföremål må föranleda dessas bortförande i massor från vår ö eller deras tillintetgörelse, vilja undertecknade, styrelsen för »Gotlands fornvänner», härmed vädja till den stora allmänhetens deltagande för denna sak.
Gotländske män och qvinnor! Inträden i föreningen för att med årsafgiften gifva eder skärt för bevarandet af edra fäders minnen, samlen i vår Fornsal hvad I ännu ägen af för Eder ofta värdelösa gamla ting och låten se att den värme och det nit, som ännu för ett tiotål af år skapade Gotlands fornsal, ännu lefva för att bevara denna skapelse.
Anmälan till ledamotskap i föreningen med fritt tillträde till Fornsalen kan mot erläggande af stadgad årsafgilt, 3 kronor, ske antingen hos någon af styrelsens medlemmar eller hos de ombud i provinsens alla delar, hvilka välvilligt åtagit sig att på detta sätt verka för denna vigtiga sak. Likaledes mottagas af samma personer gålvor till Fornsalens samlingar.
Visby i Mars 1886.
Oskar Rosman.
Carl Sprinchorn.
P. A. Säve.
Harald Gustafson.
J. Kahl.
Johan Hambræus.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 Mars 1886
N:r 20.
hade i lördags å fornsalen ett fåtaligt besökt sammanträde, som leddes af landssekreterare Hambræus.
Af granskarne, gördelmakare Hellgren och literatör Pallin, föreslagen ansvarsfrihet för sist!l. års förvaltning beviljades.
Inkomstern» under år 1884 uppgingo till 734 kronor och wgifterna till kr.
677: 27. Föreningens tillgångar utgjorde kr. 13,992: 50 och skulderna 5,425 kronor, hvadan en behållning å kr. 8,567: 50 förefans.
Föreningen har förut anslagit 200 kronor till upprättande af en katalog öfver samlingarne. Åt doktor Säve, sekreterare Gustafsson och rektor Sprinchorn lemnades nu i uppdrag att upprätta en dylik katalog.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 Juni 1885
N:r 46.
