Docenten Söderberg från Lund, som uppehållit sig på Gotland för att påbörja aftelkningar af öns runminnesmärken, har nu öfver Öland afrest mot hemorten. Under den tid af två och en half vecka, som dr S. vistats på Gotland, har han noggrant undersökt den starkt nötta och derför mycket svåra inskriften på Pilgårdsstenen, som nu förvaras i Gotlands fornsal, äfvensom öfriga runminnesmärken i detta museum. Vidare hafva runstenarna i Sjonhem och Hogrän blifvit undersökta och aftecknade. Inskriften på de två runstenar, som finnas på det förstnämda stället, äro särdeles tydliga, och hafva på smärre felaktigheter när blifvit rätt återgifna af prof. Karl Säve i Gutniska urkunder. Deremot lyckades Säve icke fullständigt att läsa inskriften på Hogränsstenen. Denna sten, som är Gotlands otvifvelaktigt stoltaste runminnesmärke, låg sönderslagen i två delar på Hogräns kyrkogård framför kyrkans hufvudingång ända till dess den för några år sedan genom biskop von Schéeles initiativ blef upptagen och placerad på ett lämpligare ställe på kyrkogården. Under den långa tid af kanske århundraden, som stenen legat utsatt för de kyrkobesökandes trampande, har inskriften blifvit starkt nött; det oaktadt är större delen af den långa inskriften, som innehåller mer än 320 skrifttecken, ännu ganska tydlig och lättläst. Men på några ställen har inskriften varit grundare inhuggen och här hafva runorna blifvit nästan utnötta. Dock lyckades docenten S. läsa det mesta äfven häraf, så att inskriften, om man undantager några få runor, som blifvit bortslagna, då stenen sönderslogs, samt ett par runor, som blifvit fullkomligt bortnötta, nu är i sin helhet läst. Slutet af inskriften, om hvilket prof. Säve särskildt uttalat den förmodan, att det troligen aldrig skulle kunna läsas eller tydas, bildar en regelbunden fyrstafvig vers, som i öfversättning lyder sålunda:
Rodbiern riste
runor dessa,
Gairlaif somma,
han som godt kan.
Af denna vers finner man, att tvänne runmästare varit engagerade för inskriftens inristande, hvilket möjligen förklarar att den blifvit så ojämt inhuggen.
Tvänne runstenar, som af ålder voro kända vid Stenkumla kyrka, kunde icke återfinnas, då prof. Säve eftersökte dem. Dessa runstenar, som liksom stenarne i Sjonhem och Hogrän tillhöra Gotlands äldre runminnesmärken, återfann dr Söderberg på kyrkogården, der de voro lagda uppåt kyrkogårdsmuren.
Under de sista dagarne af sitt vistande på Gotland gjorde dr S. en rekognoseringsresa till norra delen af ön, och han kunde derunder konstatera det sorgliga faktum, att den förstörelse, för hvilken Gotlands fornminnen varit utsatta, fortgått ända in till senaste tider. Många runinskrifter, som funnos i behåll ännu då prof. Säve på 40- och 50-talen insamlade dessa för kännedomen om det vigtiga gutamålet så dyrbara urkunder, hafva sedermera försvunnit. Sålunda funnos ursprungligen i Lärbro 13 runinskrifter. Af dessa voro ännu 10 i behåll, då Säve 1854 besökte platsen; men dr S. kunde ej återfinna mer än 4, och äfven af dessa 4 hade två blifvit stympade efter Säves tid.
I Boge kyrka fann P. A. Säve 1864 en runsten, men äfven denna är nu försvunnen. Senare hade vid kyrkotornets nedtagning en större, mycket märklig runsten blifvit upptäckt. Runstenen hade vid upptäckten varit hel och fullständig, efter hvad det för dr S. uppgafs, med undantag af att ett stycke nedtill saknades, men sedermera hade den blifvit sönderslagen i sju stycken och ett af dessa hade blifvit bortslarfvadt. Det öde, som denna runsten undergått, är så mycket mer att beklaga, som inskriften är ganska gammal och tillhör en tid, från hvilken endast få minnesmärken äro kända. Det stora flertalet af Gotlands runinskrifter hör nämligen till tiden efter-år 1300. Runskriften bevarade sig nämligen på Gotland långt efter kristendomens införande.
Under sina färder på ön systelsatte dr S. sig också med undersökning af Gotlands ortnamn genom att efterhöra hur dessa af folket uttalas. Som bekant hafva de gotländska ortnamhen blifvit svårt förvrängda af de danska och svenska med öns egendomliga språk obekanta myndigheterna, och enda sättet att få reda i dessa förhållanden är att efterhöra hur namnen ljuda på folkets läppar.
Sockennamnet Alskog, såsom det officiela skrifsättet är, har sålunda ursprungligen ingenting att göra hvarken med al eller skog. Folket uttalar namnet Alskä; i en gammal urkund heter det Alsku och samma form förekommer också i en ruinskrift på en guldring från Dalhem, som nu förvaras i statens historiska museum. Af dessa former finner man att socknen borde kallas Alska, och det är af den form ordet i fornspråket hade (forngutn. Alska, Alsko) som man skapat den oäkta formen Alskog. En liten holme utanför Slite kallas på topografiska kårens karta Öskäret, men detta namn begripes ej af folket i trakten, som i stället kalla ön på sitt språk Hojskier, hvilket på svenska öfversatt blir Höskär, och namnet innehåller sålunda ingalunda den stötande pleonasm, som ligger i den officiela namnformen.
Dr S. beklagade, att han för dessa forskningar saknade ett vigtigt bjelpmedel; nämligen en ordbok öfver Gotlands folkspråk, som innehöll ordförrådet, återgifvet med vetenskaplig beteckning. Vi ha oss bekant att denna brist kunde lätt afhjelpas. Lektor M. Klintberg härstädes har nämligen insamlat ett betydande materiel för en ordbok öfver södra Gotlands folkspråk. Såsom född härstädes, är han fullt förtrogen med folkets uttal af orden och har genom föregående arbeten öfver gotländska folkspråket visat, att han äfven är fullt hemmastadd i det af de nordiska språkforskarna antagna vetenskapliga beteckningssättet. För att lektor Klint bergs arbete skall blifva allmänhetens egendom är ett pekuniärt understöd behöfligt, och är det att hoppas att detta på något sätt må kunna beredas.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 September 1891
N:r 135