Auteckning af A. S.
Under mina funderingar öfver gotländska ortnamn har jag påträffat rätt många, öfver hvilka jag ej vetat gifva en någorlunda rimlig och antaglig förklaring. Bland dessa var en liten namngrupp, uti hvilka ortnamnen ändas på »bjänne» eller »bjänns», nämligen gårdsnamnen Enbjänne (Ain-bjänne), Sibbjänns, Robbjänns och Sibben-arfve. Tydligen flos här ett fornnordiskt ord bjänne, bjänns; men hvad för betydelse detta ord månde hafva kunde jag länge ej komma under fand med. Visserligen hade jag hört uti forngotländskan ett ord »bjonnut», användt att beteckna en mycket egen, ovanlig färg på hästar, »ett bjonnut russ»; men om nu ock bjoinut betyder en ovanlig färg på en häst, så kunde dock ej deraf någon rimlig förklaring på de anförda gårdsnamnen erhållas, Slutligen fick jag upplösningen på gåtan uti professor Karl Säves »Guniska Urkunder». En af de längsta och märkligaste runristniogar på Gotland och den enda derstädes, hvarest runinskrift förekommer i versform, är en stor runristad marmorsten, fordom en runstod, som lär ligga på Hogräns kyrkogård, eller åtminstone har legat der. Hela ristningen har ej kunnat utredas; men bland det som kunnat läsas och tydas är följande:
En urgammal gutnisk odalmannaätt lära vi här känna och många forntida namn och bruk träda oss här till möte. »Sunnerst i by» (söder ut i Hogräne-bygden) bodde den gamle Ai bjarn eller Ainbjarn*), sannolikt på den i socknens södra del belägna gården Ajnbjänne, hvilken torde fått sitt namn efter honom eller efter någon af hans förfäder, som ock hetat Ajabjarnv, ty förfädrens namn bibehöllos troget inom slägterna. Den gamle hade fyra söner: Sigmund och Sigrajf, Sigbjarn och Botrajf. Den först nämde af desse bröder, Sigmund, lät resa minnesvård och »göra bro», (anlägga väg — hvilket ansågs för ett både kristligt och hedrande verk) till minne af bröderna och af deras fader. Minnesstenen har ursprungligen ej varit rest på kyrkogården. Derom får man upplysning af en annan del af inskriften, som lyder sålunda:
Om slägten, som troligt är, härstammat från Ajnobjänne, så har Sigmund, som lät anlägga vägen och resa minnesstenen, dock ej bott på fädernegården, som väl ägts utaf någon af de andra tre bröderna, ty Sigmund bodde i en gård, hvars namn började med G — kanske gården Gervalds, som är ej långt från Ajnobjänne. Det torde varit den byayäg, hvilken går från Ajnobjänne till landsvägen i det närbelägna Atlingbo, som blifvit anlagd af Sigmund och minnesstenen har säkerligen stått vid vägen nära rågången mellan Atlingbo och Hogrän. Ruuskriften gifver anledning förmoda sådant.
Att både Sigmund och brodern Sigbjern samt runristaren Rokr samt kanske äfven gamle Ajnbjarn och hans båda andra söner jämte Gajrvidr, som gjorde drakslingan, varit kristne, synes af inskriften å stenen, der man beder den helige Mikael hjelpa Sigbjarns ande.
Under kristendomens äldsta tidehvarf i norden fortfor det gamla bruket att jorda de aflidne uti slägternas ättehagar och uppkasta hög öfver de döde; men sedan kyrkor och kyrkogårdar öfver allt uppstått, blefvo liken jordade der och månge fromma kristne läto föra sina aflidne förfäders ben ur ättehagarne till kyrkogårdarne. Kanske har så äfven skett med Ajnbjarns och hans söners samt minnesstenen då äfven blifvit flyttad från sin ursprung: liga plats till kyrkogården.
Af denna märkliga runsten blir bevisligt, att ordet bjarn = björn varit en sammansättning uti mansnamn, hvarigenom namnen Ejnbjarn (den ensamma björneo) Raudbjarn (den röda björnen), Sigbjarn (segerbjörnen) bildats. Gotländska tungomålet älskar lena ljud och undviker hårda konsonatmöten, isynnerhet r, n. Således har af bjarn blifvit bjänn och bjänne och deraf uppstått bjonnu eller bjonnut som blifvit användt för att antyda en färg, som liknar björnens. Tyvifvelsutan hafva gårdsnamnen Enbjänne,. Sibbjänas, Sibbenarfve ock Robbjänns bildats af mansnamnen Ajnobjarn, Sigbjarn och Raudbjarn.
*) Ai bjarn är troligtvis missristning i st. f. Ainbjarn, uppkommen deraf att ett n råkat uteglömmas. Hade namnet varit Aibjarn, så hade väl gårdens namn varit Ajbjänne, icke Ajobjänne. Ain uti mansnamnet Ainbjöra betyder icke räkneordet en (unus), utan adjektivet ensam (solus). Bjarn är det fornnordiska bjarnar, birnir = hanbjörn, hvars motsvarande femininum är birna — björnhona. Ainbjarn betyder således den ensamme björnen.
Gotlands Allehanda
Måndagen 24 December 1888
N:r 103