Etikett: Lange

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Men haset sökte också förtjena på skeppsbyggeri och det för utländsk räkning, såsom då (före 1788) i Visby på spekulation bygdes ett så svårt skepp, att det blott till ett däck kunde timras på stapeln, hvaretter det andra däcket bygdes på vattnet och fartyget slutligen tacklades på redden: det var nemligen af 300 läster och ämnadt att till örlogsfartyg åt spanska kronan försäljas samt hade två kajut salonger öfver hvarandra och vardt kalladt ”Provinsen Gotland”. Men när fartyget ännu låg i hamn anstäldes der ombord ett storartadt gästabud för hela staden och alla förnäma. Skeppet, hvaruti var inlagdt ett däck tör tilltället, var festligt prydt, från de uppsatta smäckra stängerna vajade otaliga granna flaggor och på eftermiddagen mottogo herrarne Donner såsom värdar under kanonernas dån vid fallrepen de många gästerna, då damerna hissades upp för sidan i en stol med baldakin och klädd med flaggor. Etter théet i undra kajut salongen samlades i den ljusa sommarqvällen alla högtidsgästerna på däck, hvarest borden dignade under mat, vin och läckerheter samt de ostindiska djupa bålarne doftade. Då stämde hela artilleri-musiken an, kanonsalyor brakade lös, flaggorna saluterade, skålar föreslogos och tömdes och champagnen flöt, hvarefter man snart började den mest lifvade dans, hvilken inleddes med en siratlig menuet. Och bland de glada gästerna stoltserade ej minst kapten An/. Kristof. Calissendorf, som skulle föra det präktiga skeppet, hvaröfver han vardt så storbjertad, att han sedermera i Felsingör enkom medtog en bårfrisör, för att på ort och ställe kanna uppträda med tillbörlig glans! Slatligen superades det, hvaretter balen fortfor långt ut på morgonen. Men, skeppet blef dock ej såldt till Spanien såsom ej lämpligt till krigsfartyg, utan gick flera år vestvart under Calissendorff, kunde här blott anlöpa Ljugarns bamn och sönk slutligen i Nordsjön; men det hade då genom många dryga frakter redan betalt sig mer än en gång.
Så gick det till i Donnerska huset på de stora gästbudsdagarna. Men störst var det dagliga gästabudet, eller de stora hushållen i staden, på Hallfrida och Klinotebyg samt på hamnen med den ständiga bevärdningen och öppet bord året om för kommande och farande. Derföre, då ett värdshus naturligtvis ej fick anses behöfligt på Klinte hamn och således der icke kunde tålas, bygde ”Donner på Klinte” snart vid hufvudgatan den stora långa stenbyggningen med en 30 rum, salubod, kontor, m. m. Der härbergerades, utom många husets tjenare, alle i.- och utländske skeppare m. fl., handtverkare och haverister, för hvilka ock funnos 2:ne s. k. skepparkammare, samt på nedre botten en rymlig sal, som kallades ”hållstugan”, hvarest alltid fans en ofantlig stor ene kanna med godt bordsdricka, som jämt fyldes på, och kring hvilken vid brasan om qvällarna samlades ”hållet” eller alle desse sjeltskrifne gäster: och der iofonno sig ock allehanda vandringsmän och lustige kroppar, som förnötte aftonen med samtal och berättande af hvarjehanda äfventyr och skepparhistorier samt dagens löpande rykten och nyheter. Men för andra resande och förnämligare folk funnos flera rum ständigt till reds och eldade, hvarest också de månge, som lågo och väntade på vind för att med postjakten eller båtarna resa ölver till fasta landet, bodde stundom hela fjorton dagar eller tre veckor; och dessutom bärbergerades ej sällan husets närmare vänner på det närbelägna Klintebys, Således hade J. N. D. der, såsom det heter, ett bredt matbord”. Men i huset fans ock Guds gåtvor att ta’ af: för de stora gästabuden var vid Klintebys anlagd en ypperlig iskällare, uti Fröjel var en karpdam inrättad, och allebanda trakt, m. m. fick man från de många trädgårdarna, bland hvilka den på Klintebys också hade orangeri; och uti Visby, hvarest köks- och källarväsendet var lika fast grundadt, svarade en bokhällare för vinkällaren och gjorde tjenst som ”buteljöré. Men i buset fans ock hvardagslag; ty herrarne Donner voro hushållssamme och noga i smått, fast de icke mycket aktade 1,000 rdr när det skulle vara. De voro gammaldags och allvarsamme busbönder, som ständigt kallade sina skeppare och yngre tjenare du och de hushållade ingalunde på en god örfil; ja, en G. M. Donners svåger, som var köpman, kallade sin förre husbonde städse ”hr Donner”. Maten i hvardagslag på det stora bordet var kraftig men tarflig, samt dertill spisdricka ur träkanna. I pojkåren fingo bodbetjenterne vanligen gå från bordet efter andra rätten, eller när steken bars in; och när en aktad vän eller kand häudelsevis kom och anvistes en stol vid husbonden, lät denne tagas in en flaska vin, slog i åt gästen och för sig sjelf samt drack honom till, men lät sina kontorsungdomar se på. Kaffe bestods ej de yngre; och då en af dem på sin kammare i tystbet påtändt sin pipa men snart hörde ”patronens” steg i trappan, stoppade han i förskräckelsen .snuggan i stöfvelskaftet samt lät det hellre bränna i skinnet tills det började osa fläsk, än han vågade förråda sin kinkiga ställning. Under de senare åren såg man alltid den rike gubben Göran Mattis D. på lördagseftermiddagen på sin gamla tvärstig.vagn med två åkstolar från Hallfrida komma in till kontoret i Visby; då han, efter en god stunds öfverblick af affärerna och göromålen derinne, tog med sig ut på landet sina kontorister och betjenter, så att desse på sommardag skulle få räta ut benen och roa sig igröngräset med att spela pärk (ett bållspel), slå käglor, ränna enklek, o. s. v.
Men under veckan förnam man på alla håll det mångfaldiga och trefna ljudet af arbetets gång, såväl på varfvet i Visby som på Klintehamn, hvilken senare allt mer växte ut till en välmående köping, med sina täcka hus för skeppare och arbetsfolk, omgifna af nätta trädgårdar, med sina breda magasinsbyggnader, höga brädstaplar och bjelkhögar samt vid butvudgatan hr Donners stora stenhus, som beherrskade det hela, hvilket allt var som en bikapa hvarest inga drönare tåltes. Öfverallt hördes yxornas jämna fall vid bron”, hvarest fartyg kalfatrades och friska röster hördes af sjömän, som sjöngo upp när de antingen hifvade salt eller barlast i pråmarna eller då de bogserade dessa intill bryggan, under det att forbönder i långa rader gingo jämte sina tunga lass, svängde piskorna i lutten och hojtade på sina dragare samt en efter annan lyfte på hatten för den tankfulle patronen”, som de just mötte med sin pipa. Men borta åt viken steg den hvita röken stilla upp ur kalkugnarna, Klintebergets rand samt kyrkans smäckra torn syntes öfver hustaken och sydvest ut reste sig ur hafvet Karlsöarnas branta klippväggar.
Bröderne Danner voro städse allvarsamme och nästan ordkarge: G. M.D. var, ebuca torr, dock af-ett vänligt sinnelag, men något maklig af sig och drack hvart år bruna för sin vällefnad; men J. N. D. med sin vida större affärsfart, mera butter. Men bägge vore de redbare män, särdeles rätttramme och utan allt krus bland vänner samt välvillige mot siova tjenare åt hvilka de hederligt delade med sig etter förtjenst och aär de för huset haft någon särskild möda eller frestat ett äfventyr. Nog fingo de i tjenstea göra nytta för maten, men de betaltes väl samt både vårdades och hedrades derjämte. Då främmande bödos till kalas, böd betjenten alltid husets bokhållare m, fl. på samma sätt; och alle de, som på något vis tjent Donnerska huset, glömdes icke af sina hederliga busbönder. Liksom samhällets mest aktade personer voro stolte öfver att vara i slägtförbindelse med herrarna Donner, ansågo alle skeppare, bokhållare, hvarje dräng och piga eller kalkugnskarl för en heder och såsom den bästa rekommendation att tjena eiler ha’ tjent Donnerska huset, och hvar och en ansåg sig blott derföre för mer än sina likar. Ja, troligen blef genom Donnerska husets anseende för dess bokhållare Jonas Engeström möjligt, att, utan alla juridiska studior, bli både kämnerspreses och rådman, ehuru han, borgmästareson (från Vestervik), visserligen var kusin till exe. grefve L. v. Engeström. Och alle understöddes de också på något sätt: styrmännen fingo efter hand fartyg, bokhållarna erhöllo kraftig hjelp när de omsidor skulle bli sina egna, andre togos under armarna på annat sätt, somliga fingo hus eller gårdsdelar, förhjelptes till bärgeliga lägenheter eller erböllo bosättning, bröllop, o. s. v.; de utslitne åldrige tjenarne fingo å sunderhåll för sin tid, — det gick ej an att den, som tjent hos Donners, skulle bli en ohjelpt tiggare —, och när mannen slutligen föll ifrån, tog man vara på enkan samt uppfostrade barnen och tog dessa vanligen in i husets tjenst.
Men utom de ständiga gästbesöken och bjudningarna för slägt och vänner vid helgerna och eljest, var hos G. M. Donner i Visby alltid på juldagen det präktigaste kalaset på hela året, hvartill bägge brödernas talrika vänner och hela husets stat af skeppare, bokhållare, m. fl. samt deras hostrar och många af deras vuxna barn voro budna: det var middag med supér och dans, och det gick ganska hederligt och lustigt till. Och sedan hufvudbokbållaren Aelgmellan för hela året ölfversett husets böcker och aftärsställning, vardt det för samma stora krets af gäster på trettondagen ett lika ståtligt gästabud på Klintebys. Vid sådana högtidstillfällen voro desse eljest så torrehrr såsom värdar tref lige och muntre, ja, påsitt vislitetupprymde, sågo gerna glada ansigten omkring sig och fulla glas, som flitigt tömdes i botten samt att en hvar och ungdomen riktigt fick roa sig. Hvarjehanda lustigt sällskapsskämt och tokroliga upptåg voro då långt ifrån förbudva. Densnillrike poöten och upptågsmakaren, f. d. handlanden C. O. Norby (d. 1816), som verkligen var af salig Severins slägt och stundom långa tiderna var en daglig gäst i huset för att mellanåt muntra den allt mer allvarsamma och tungsinte J. N. D., uppträdde der ej sällan, då han qvick som en eld, obeskrifligt rolig och såsom den artigaste kavaljer, roade damerna och alla, än genom att mellan dansarna vid bålen deklamera sina dråpliga verser, eller då han under högljudt glädjebifall förde en medelst en in- och utvänd skinnpels till björn utklädd figur med ett tåg om halsen kring det stora salsgolfvet och i det galnaste marktskrejar-språk derunder improviserade det erforderliga talet: han var också författare till det allkända komiska poemet ”Klintiaden” samt till hundratals lustiga och äfven allvarligt vackra tillfälligtvis-versar och tal. Och åter vändes alla glada blickar till den artiga och genialiska klockaren i Visby Sv. Pet. Kjämpendahl, den samme som engång strålat i Bellmans olymp, antingen då han med bakvänd peruk och stångpiskan såsom snabel agerade kalkontupp, bullrade, släpade vingarna och <skapade sig till på det mest dumpompösa och besatta vis, eller då han med sång, hvaruti han var en öfvermästare, föredrog ”biskopen uti Skara”, hvilken med det utsöktaste prestkoket teri biktade och faderligt tröstade den förestälda sköna knäböjande synderskan, hvilket allt ypperligt framstäldes i duetten, då han först söng:
Hvad har du gjort mitt vackra barn?
Du tycks beskedlig vara!
Gif mig ett famntag och en kyss:
Allt skall förlåtet vara :,:
hvarpå hon med nedslagna ögon, glad och tröstad qväder:
Aldrig kan jag glömma bort Biskopen i Skara! (korus);
i hvilket sista verspar hela sällskapet inföll med ett fröjdestormande tutti. Och under all denna gästbudsglädje uppe i stora våningen, hade alla de främmande herrskapsdrängarne på sitt båll all välfägnad, liksom ock slutligen allt tjenstefolk. — Men, sedan dessa sötebrödsdagar voro förbi, togo Donnerne straxt på sig husbonde minen igen; och så återgick hvar och en till hvardagslaget och sina vanliga sysslor.
Sålunda hade herrarre Donuer genom affärsverksamhet i stor skala samt osviklig redbarhet vunnit rikedom och det solidaste köpmansanseende utom lands, liksom de inom fäderneslandet egde ett högt aktadt namn. Så hade firman t. ex. hos handelshuset Lampa i Hamburg kredit in blanco stundom till 30,000 mark Hamb. B., — en den tiden ganska betydlig summa —, som utan dröjsmål accepterades; och då samma Ham: burgerhus efter hundra års tillvaro upplöstes, grutulerade Sutthoff & Comp.
uti Stockholm i bref sina gamla vänner G. M. & J. N. Donner, att deras vexlar, när Lampas affärer skulle göras upp, voro så goda, att man för dem betalade en skilling mera på riksdalern, än för någon annan firmas vexlar. Och huset hade ett så befästadt förtroende hos den nämda Stockholms-firman, att dess kontokurant der årligen kunde gå upp till 100,000 rdr (d. v. s. när 400,000 rdr efter senare myntfot, när svenska rikedalern då ännu blott steg till några och femtio skillingar). — Men, pär Donnerska busets anseende var så stort i handelsverlden, hur stort skulle då dess anseende icke vara inom Gotland, en ringa landsort, hvarest förut all rörelse legat vere! Också var husets inflytande i all ting öfvervägande, både i det allmänna och enskildta, eller vid köp och hvarje aftär, ja vid prestval; och detta anseende erkändes så mycket villigare som herrarne Donner medelst både penningar och sitt mäktiga förord ofta trädt i spetsen uti flera ortens allmänna angelägenheter, såsom uti inrättande af hamnar och skeppsvarf, uti landtbruks väsendet, trädgårds. och humlegårdsanläggningar, byggandet af tröskverksoch vindmaskiner, m. m., samt uti förbättrande af jagten här på landet, äfvensom isynnerhet då J. N. Donner inom Hush.-Sällskapet (stiftadt 1791) medelst kostsam utrustning at fartyg och redskap understödt försöken med strömmingsfiske på de aflägsna bafs grunden, samt ändtligen, då han vid Ryssarnes besättande af ön 1808 i fosterländsk ifver genast med ett fartyg sändt underrättelse om olyckan till svenska styrelsen och medelst båtar från Fröjelstranden hvarje vecka i hemlighet hela tiden underhöll förbindelsen med fasta landet. Allt detta gjorde att hela Gotland kände sig af vördvad och tacksamhet stå i största förbindelse till dessa sina så högt förtjente medborgare. Också har aldrig någon köpmansfirma på Gotland kallats ”huset” mer än det Donnerska. Ja, detta deras anseende visade sig äfven derigenem, att, då det blott var för stadens borgmästare och när han öfver Gamla Torget gick till kyrkan som brandvakten gick i gevär och skyldrade, kunde desse stadens godmodige väktare omöjligen afbålla sig ifrån att bevisa ”hr Donner” samma ära, när någon af dessa mäktiga herrar till Gudshus gingo förbi ”kor tu galet”. Först sedan huset både inom och utom orten vunnit denna trygga ställning och . styrka, började herrarne Donner, som redan voro äldre karlar, att tänka på gucessionen eller arftagare till deras firma och förmögenhet; men som ingen af dem ensam ville riskera vanskligheten af ett frieri, beslöto de att gifta sig bägge. Def säges att G. M. Donner redan afbrutit den tilltänkta förbindelsen med en prestdotter derföre att fadren, en rik prostgubbe, för säkerhetens skull: först ville se husets handelsböcker, hvilket stötte firman. Nog af; en dag lät G. M. Donner, sedan han klädt sig finare än vanligt, en bodbetjent räcka sig käppen med guldknappen samt gulluret (hvilket han af aktsamhet bar i en skinnpung), och gick så åstad och friade, naturiigtvis med bästa framgång; och det samma gjorde den yngre brodren ock på sitt håll. Sålunda, samdrägtige i allt, blefvo bägge bröderna förlofvade på samma dag, och bägge med prestdöttrar samt af föga förmögenhet, på det att de, tänkte man, såsom vana vid bushållning, skalle dess säkrare hålla i bop husets förmögenhet. Den 1 Mars 1795 höll G. M. Donner bröllop med Greta Lisa Bachéra med all ståt i Visby och: J. N. Donner den 8 s. m. sitt bröllop med Hedda Lena Romdabhl: i all herrlighet på Klintehamn, då den lycklige brudgummen, när folket ville se braden, lyfte sin sjuttonåriga maka på armen som ett barn och visade henne för de talrika åskådarne; hvarefter bröderne firade ett stort gemensamt hemkomst öl d. 25 Mars uti Donnerska hoset i Visby. — — Såsom numera gifta karlar och med olika slägtförbindelser, delade berrarne Donner till en viss del boet, eller husegendomarna, landtgårdarna och en mängd lösörar, under det att gemensamheten i firman tortfor orubbad, eller uti alla handels-, strandningsoch skeppsaffärer. Men odelad var städse på Gotland den medborgerliga känslan af vördnad för det hederliga Donnerska huset, länge sågo i följande tider dess åldrige tjenare med bjertlig saknad upp till det och sent skall minnet af dess högt aktade namn dö bland ortens folk, sedan G. M. Donner från 1808 hvilat på Follingbo kyrkogård samt J. N. Donner sen 1809 sofvit i sin egen graf under lindarna på Klintebys. —
Detta sagt om Handelslifvet oeh borgarsederna uti Visby i förra tider, hvil ken minnesskildring wur ”Handelns oeh Näringarnes sagor trån Gutarnas ö bär är troget framstäld efter gamla sägner och pålitliga berättelser: så till vida lyekades vår handel och blomstrade näringarne den tiden genom hufvud, konstnärskap, gynsamma tidsförhållan den och redlighet. — Och alltid skall Gotland med dess läge midt i Östersjön, om det rätt brukas, bli af största vigt för Fäderneslandet och hela Nordens framtida trygghet. (Slut.)

Gotlands Allehanda
Lördagen den 3 Februari 1877
N:r 10