Etikett: Lange

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Emellertid vidgades alltmer husets affärer, som sköttes med sådan drift samt största redbarhet, så att ofantliga penningar förtjentes in, och det på flera sätt och på många håll. Uti husets bandelsbodar såldes blott salt, järn, fisk, tobak samt kafte, socker och några de vanligaste kryddor. Redan tidigt uppköptes till utskeppning 120 fjerdingar smör, sedan det stora hus- och skeppsbebofvet visserligen först var fyldt från egna ladugårdar, ty bonden lefde då ännu ganska tarfligt, så att han kunde aflåta sådant. Spanmålsbandeln var snart temligen betydlig, då ännu på 1790 talet tunnan råg betaltes med 2 rdr 32 skill. eller 3 riksdaler; ty all: mogen fån hela södra och mellersta landet samt alle prester sålde sin säd till berraroe Donner och stodo der alltid till boks; men med den fördel, att, då kronoskatten skulle betalas, antecknade fogden blott den skattskyldiges vamn och utfick sedan skatten för ho nom på Donnerska kontoret, för hvilken angelägenhet man der förde trenne särskilda bufvudböcker, en för Norra bäradet, en anvan för det Södra och en tredje för Visby stad. Kalkbandeln, särdeles med packsten (osläckt kalk) gaf den tiden oftast stor vinst: endast på Klintehamn brunno tre kalkugnar samt kronokalkugnen i Visby, hvilken (med 500 famnar ved, som årligen skulle lemnas af allmogen) huset köpt at kronan för 1,000 riksdaler (och 1872 köptes tillbaka för 60,000 riksdaler). Och ringa var ej heller bandeln med den ypperliga Gotlands tjäran Det förstås, att stundom ej så litet förtjentes på gårdsbruket, utom det myckna af afkastniogen som användes i de stora hushållen; och allt detta sköttes blott af pålitlige husbonde drängar utan alla dyra herr-inspektorer. Trävaruhandeln var ock ansenlig både i staden och på Klinte: på senare stället (om våren 1797) steg ufplaget af bräder, plankor och bjelkar till ett värde af 14 tunna guld och under försommarn upphandlades till utskeppning ytterligare för 20.000 dal. 8. m., då en spansk balke, af 20 till 28 alnars längd och 9, 10 till 12 tums mäktighet i skarpkant, köptes för 6 till 7 dal. s. m., men betaltes i Köpenbamu med minst 8 skilling specie för alnen igen. Men, för dessa allmogens förmåner af god afsättning mot kontant och isynnerhet för den trygga bjelpen med kronoskatten, fick bonden den tiden vackert vara höflig: ofta såg man hela ”Donnersplats” uppfyld af varulass och foror, under det att allmogen der tåligt väntade på besked tills ”herrarne” spisat middag, som alltid skedde kl. 12. Men strandningsaftärerna slogo också väl i spann, ty Donnerne voro den tiden ännu ensamme derom och kunde på en enda höst ha’ om hand ända till tjugofem strandningskommissioner, mest af engelsmän, hvarpå de förtjeote otroligt; men allt, försäkrar man, tillgick dock hedersamt, utan knep och skamligt roffteri: ”Strandens sagor” hade inga röfvardåd att förtälja. Deremot bände det nog att husets bodbetjenter, enligt tidens lynne och oseder, bade uti lurendrägeriets romantiska hålvägar rätt lifliga förpostfäktningar, ja stundom rangerade bataljer med de:beskedliga tullkarlarna, som dervid städse drogo det kortare strået, d. v. s. slutligen alltid läto tala vid sig och derföre med rätta blefvo obeskrifligen utskrattade.
Huset anlade och uppsatte också flera fabriker, såsom tobaks och snusfabrik, en segelduksfabrik samt ett kattunstryckeri med höstmangel i Visby, äfven: som ett såpsjuderi uti Kopparsvik. Men för allmänbetens brist på fosterländskt sinne hade man i längden svårt att täfla med de utifrån inkommande varoma. Så var det också med röktobaken, eburu vår här tillverkade kardus af ”Gotlandsvapen, Röda Rosen, Tuppen och Ankaret” var fullt lika god som den ”bort ifrån”; ja, på det att vår ypperliga såpa. skulle här dess lättare säljas, fördes den stundom bort med egna fartyg och importerades igen! Men den tiden förtjentes dock allra mest på de höga skeppsfrakterna, omsidor med tjugofem egna fartyg, hvilka resor voro så lönande, att ioan ej alltid brydde sig om eller gat sig tid att intaga nå gon last, icke ens at sköna spanka balkar och valbräder, utan bara skyndade vestvart ut för att gå i frakt; och det omtalas att vid detta tidskede lågo t. ex.
på Ljugarns hamn flera hundra tolfter de yppersta plankor och valbräder (som då köptes för 20 skill. 8. m. tolften), hvilka ruttnvade der på backen, emedan man ej hann med attinlasta och utföra dem. Men ej heller var mån mycket ömskinnad för stora förluster. Ty då huset en gång förlorat en grof summa på ett skepp som förolyckats, sade den torre Göran Mattis, vär han derefter råkade brodern, blott: ”hm, skeppet det gick i sig, det!” och så bygde man bara och utrustade ett nytt; och man visste att buset under dess verksamma skeppninogstid förlorat trettifem fartyg. Men ändock stod det sig godt och gick framåt istyrka. Ty, oansedt dessa stora förluster genom skeppsbrott, krigsoroligheterna i sjön och något ölfverfall af kapare, var detta tidsskede i allmänhet särdeles lyckligt för den gotländska handeln; och äfven när kriget rörde sig i våra farvatten, drabbade ingen egentlig skada vår handel, hvarken under finska kriget (1741—43), det pomerska eller under 1788—90 års krig; tvärtom lifvades den genom utförseln at nödtorfter till det sistnämnda, ja, derigenom bragtes våre bönder på fötterna och månge blefvo rika. Under allt detta och allt oaktadt var det isynnerbet på den så vinstgifvande fraktfarten för utländska bus som Donnerne inhöstade så stora summor, hvarigenom deras förmögenhet alltmer tätnade och de vnnno ett så aktadt namn bland affärsmännen den tiden.
Men bröderne Donner, desse bedersmän som gjorde så lyckliga affärer, hade ingalunda några stora köpmans insigter eller theoetiska kunskaper, fastän G. M. D. dock i unga åren inhemtat en del i Tyskland, men icke så J. N. D. Men denne hade deremot ett ypperligt aftärshufvud, spekulationsrask het och en utmärkt förmåga att sköta stora handelsaffärer, under det att hans språkkunskap inskränkte sig blott till litet förbråkad platt-tyska, som ibland lät ganska underlig, såsom då ban till en envis tysk skeppare, som på Klintehamn regerade om några pråmar, i harmen utropade: ”willen Sie nikt den groten nehmen, so mussen Sie den lillen baben, å willen Sie dat nikt måken, så kan I göra hvad tusan hakar I vill!” Också skref han en förfärlig stil, helst vär han bade brådtom, och det inträffade ofta, hvarigevom ej sällan de besynnerligaste misstag uppstodo. Så hade ban en gång från kontoreti sta’n begärt 2 skålp. segelgarn, då man i stället helt oskyldigt sände honom sagogryn; men en annan gång höll det på att bli ett dyrare misstag, 1 emligen när han genom en sin skeppare begärt 2,000 ostron, hvilket holländaren läst för ostar, hvarföre det utländska kontoret med någon förundran svarade, att requisitionen riktigt ingått, men att man omöjligen i en hast kunde pre stera ett så ofantligt parti ost. Derföre må man ej undia på att den buttre J. N. D. drog på smilbandet när han någon gång kom öfver andra och kontoret i Visby med misstag eller slarf, såsom då ban en gång fick anledning skrifva till dem i staden så här: ”nog bar jag ofta märkt att I der ione på kontoret varit galne, dock aldrig förr så galne som nu sist då I skickade ut krutpåsar, förseglade med lack och sigill Mellan de bägge kontoren var samfärdseln naturligtvis liflig, ja stundom daglig; men på postdagarna eller någon gång mellanåt tor J. N. D. till Visby i all tarflighet på sin simpla bondvagn och var straxt på kontoret, men då alltid såsom en ordningsfiskal och verksamhetens åska.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 Januari 1877
N:r 8

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Men här uti Visby funnos, såsom nämdt är, flera särdeles dugtiga köpmansenkor, hvilka sjelfva drefvo en ansenlig handelsrörelse, såsom den märkvärdiga Mette Hippner, om hvilken berättas så många sägner, gamla ”Säve-mor på Söderklint”, som dog först 1784, Enquiste-mor (född Lisa Maja Fåhræus), rådman Lars Säves enka, (1. Greta Schmidt) eller den s. k. ”Sävemor vid Mellangatan”, död 1824, m. fl.
Dock stod bland dem främst lübeckaren bandlanden Georg Hindr. Donners enka f. Anna Greta Iythberg, f. 1726 död 1774, en särdeles klok och vördig gumma, eller den s. k. Donnersmor, som också af särdeles aktning kallades madam Donner, ja stundom ”madam-herr Donner”, ty hon följde i allt näst efter landshöfdingens och biskopens fruar, t. ex. då församling i kyrkan högtidligen oftrade åt hans högvördighet, eller eljest. Hon fortsatte efter mannens död 1751, (då han endast var 34 år gammal) och under sönernas ungdom med all framgång det redan förmögna husets rörelse, hade flera fartyg och Hallfride landtgård, stod sjelf i boden i hennes hus vid Donnersplats (nu konsul R. Cramérs) och skötte sjelt all brefvexling på Tyskland, — ty bon tycktes haft ej så litet af brodren Joh. Lythbergs handelssnille — under det att en gammal bokhållare, Jacob Kahl, två dagar i veckan såg till husets böcker; och derjämte uppfostrade hon sina söner, Göran Mattis och Jacob Niclas, till tarflighet, arbetsflit och ordning i affärer, sålunda ledande dem in på rätta handelsstråten, på hvilken de genom flit och redlighet vunno både förmögenhet och anseende samt omsidor blefvo ortens mest ansedde köpmän: och i allt detta ser man tidens seder samt vanan vid tarflighet och omtanka, liksom frånvaron af skryt. På det att hennes unga söner först skulle lära sig bruka det lilla innan de fingo ta’ i det stora, lät modren dem en tid vara från hemmet och på egen hand försöka i små affärer. Derföre, sedan den älste af dem, Göran Mattis Donner (f. i Lübeck 1745), en tid varit på handelsinstitut i Tyskland, satte hon honom ut på Ljugarns hamn, hvarest han lefde mycket tarfligt tillsammans med en kamiat(P. Engedahl), då de hade en gumma som kokade maten för dem, under det att de sjeltve hvarannan vecka sköto till brödet, men hvilket de stondom måste låna hos strandridarens. Dock hade D. egen häst, så att han för upphandling och annat kunde på söndags eftermiddagen besöka bönder och ibland helsa på i prestgårdarna: och voro desse två ungherrar den tiden de ende handlande på Ljugarnsbamn. Den yngre, Jaeob Niclas Donner, (ft. 1749), sattes på Klintehamn, för att vara ”söta mor” närmare, bodde i en liten träbyggning, som han straxt inköpte, och handlade i början blott med aska och fårskinn samt spisade i all tarflighet hos en gumma, ”Stake-mor”.
Men efter modrens död (1774) öfvertogo bröderne husets affärer samfält och under firman G. M. & J. N. Donner; och detta skedde under den lyckliga handelsperioden, som vid 1780 eller i följe af den ”Nordiska Neutralitets förklaringen” och amerikanska trihetskriget satte nytt lif i rörelsen. Men äfven derefter fortfor J. N. D. som förut att drifva rörelsen på Klintehamn, hvarföre han alltid kallades ”Donner på Klinte”, under det att G. M. D. skötte affärerna i Visby, bvarest hufvudkontoret var uti Donnereka huset vid ”Donners-plats” nära hamnen. För den vidgade rörelsen med skeppning och liflig frakthandel började de snart på hvart sitt håll tänka på förbättring af hamnarna. Visby hamn, alltid dålig, med blott 9, 10 tots djap och ofta svår att angöra, hade länge varit nästan öde och’hade inga släpstäder; och att ens bibehålla detta ringa djup hade man under stadens långa förtall ej haft styrka. Ty allt mud dringsarbete den tiden skedde medelst en 8: k. baggert, ett gammaldags ech högst ofullkomligt mudderverk, som sköttes at några särskilda baggertkarlar och drefs med kraften at fyra hästar, hvilka mellanåt betade i den ännu s. k. Baggerthagen. Men G. M. Donner förbättrade efter hand vår hamn på egen bekostnad, anlade släpstäder och hade snart ett ordentligt skeppsvart med redskapsbodar, många magasin och allt, så att han der innan kort kunde sträc kas köl till åtminstone ett fartyg om året. Likaså gjorde brodren på Klintehamn, hvarest ban, bland mycketan nat, af egen pung bygde kalkugnar och många hus, uppsatte repslagarebana och skeppssmedja samt anlade hela varfvet och gjorde den grunda hamnen brukbar medelst att ntlägga långa nybygda lastbryggor (hvilka man efter hans dagar ej länge mäktade underhålla), och hvarest han hvart år bygde ett eller två nya fartyg. Allt detta drefs på bägge ställena af en hel skara handtverkare, verkligen ett litet borgerskap af husets egne skeppssmeder, repslagare, tunnbindare, segelsömmare och byggmästare, ja skomakare och skräddare, hvilka alla hade fullt upp att göra och fingo bra betalt; men om någon af dem kom fram med skamlösa arbetsräkningar, betaltes de visserligen utan att någonsin pruta, men också blott för den gången, ty den mästaren blef sedan aldrig mera anlitad af Donnerska huset: och detta fruktade hvar och en, ty det kunde lätt medföra en handtverkares ruiv. Och derjämte sysselsattes ock en stor mängd skeppare, sjöfolk och timmermän, kalkugnskarlar, skjutsbönder, tjenare och arbetskarlar på varfven samt husets många landtgårdar. Den äldre Donners gårdar voro Stafva samt Hallfrida, hvarest allt, den landtligt täcka manbyggningen under de lummiga lötträden, hvilken snart belades med koppartak, den prydliga trädgården, de nymålade ladugårdslängorna och dentrefna boskapen, de väl dikade åkrarna samt de fjerdingsvägs långa stengärdsåkrarna visade i allt ordning och en vacker hushållsstyrka; och på samma vis bebygde den yngre brodren, odlade och prydde sin gård Klintebys, som af vänners rfälvilja stundom kallades ”Donnershof”. Der bygdes ock ett bland de första tröskverk på landet (redan före 1797 eller 1799), hvarmed attröskedes 18 till 20 tunnor säd på dagen. Men utom i Visby och på Klintehamn bade de stor rörelse och mycken egendom på flera landthamnar, såsom på Burgsvik, Roneocb Ljugarns hamn med bygnader, handelsbodar, kalkbruk, skeppsvarf, allehanda redskapsbus samt gårdsdelar der omkring, hvilket alltsamman sköttes at flera utliggare, bokhällare, kommissionärer, sysselkarlar och mycket arbetsfolk, dels för upphandlingen på stället och dels för att vara till hands vid strandningstillfällen; under det att vissa tjenare brukades på resor i utlandet för att bortsluta laster eller inkassera pengar, samt åter andra för att se till om de strandade fartygen kunde med för del repareras, o. s. v. — Sålunda utvecklade bröderne Donner under lyckliga handelsförhållanden genom goda beräkningar, arbetsflit och samdrägt en ganska omfattande affärsverksamhet, och deras förmögenhet var i suabb tillväxt. De understödde och satte i rörelse alla, som ville och kunde arbeta och förtjena, hvilket den tiden, utan alla oftentliga låneinrättvingar, icke var lätt, ja föranderligt; och de berömdes städse för godhet mot dem som eljest behölde deras hjelp. Men de voro också sjelfve otroligt verksamme, isynnerhet J. N. Donner som derjämte var särdeles både snabbtänkt och affärsdjerf: sedan han hvar, dag underst, bittida sett till kalkugnarna, skeppsvarfvet, lastning och lossning samt vandrat öfver egorna på Klintebys, var han redan kl. 6 på mor: gonen tillbaka på sitt kontor vid hamnen; och fann han någon af sina bokhållare före sig tidigare ute och i verksamhet, tog han vid förbigåendet mössan af sig för denne! Det dugde således ej för någon tjenare att försumma sig.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Januari 1877
N:r 7

(Föredrag inför Gotlands Fernvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)

Efter alla dessa våldsamma kastningar i den olyckliga mannens själ, föll han slutligen i en ryslig svårmodighet, fruktade och vämdes vid alla menniskor, drog sig från affärerna och åldrades hastigt. Under tre års tid vardt han allt eländigare, och till sist drog han sig undan till Ungbåtels. Men sjukdomen tilltog förskräckligt och han hade ingen ro i sin säng, utan hans mågar ledde honom mellan sig upp och ned på gollvet: han ”var ganska svag, ej till kroppen, men dess mera till själen och fattade ingen trös”t. Hans fromsinta hustru i sin hjertängslan sände då efter deras beskedliga sockenprest, herr Carl Adolt Weller. Men patronen blef straxt otålig och vurmade bara om sina affärer på Amsterdam, London och Lisabon samt mäktige korrespondenter i alla länder; och när gudsmannen yttrade, att det nog var godt att ha” goda kommissionärer och rediga affärer, isynverhet dock i det land, hvar: ifrån ingen återvänder, o. s. v. samt rade: beställ om ditt hus, för thy du måste dö, — vardt den döende alldeles utom sig”och ropade: ”tig din mun din svarta best, prata inte om det du ej förstår bättre än jag och gå bara din väg, så skall jag ge dig manchester till byxor! och dermed uppgaf han andan d. 26 Nov. år 1785, under det att alla tolf kanonerna på gårdsbatteriet i detsamma långsamt affyrades, så att det rungade i hela Follingbo; ty han hade samma dag tillsagt sin betjent, trotjenaren Hans Hajdenberg, att han, då tecken gafs medelst en hvit duk från vindsgluggen, sålunda skulle helsa hans bortgång.
Men, nu blef det den präktigaste begrafning. ”Rike Lythbergs” drängar buro liket hela vägen från Ungbåtels till staden; men folket glunkade sins emellan att kistan var tom, kroppen på annat håll, och framför liktågetsprang hela tiden en kolsvart häst, som man omöjligt kunde mota till skogs, då vid vissa hviloställen, bärarne trakterades med öl och annan riklig valfägnad, hvarvid klockaren i Follingbo drack dem till såsom värd. Men framkom: men till Österport, då på alla fartyg i hamnen flaggorna hissades på half stång, var der den döde till mötes samlad en ofantlig procession, eller borgmästaren med magistraten, stadens alle köpmän, m. fl. af hvilka senare de förnämsta mottogo liket på den granna ”köpmansbåren”, prydligt snidad med dödsskallar, timglas och englar; och främst tågade stadskaplanen med samtlige stadspresterna och så ”skolan”, d. v. s. rektor, konrektor, ”skolpresterne”, kantorn och alle skolgossarne, hvilka, två och två, med psalmböcker i händerna, hela vägen till kyrkan gingo före likkistan och med högskallande röster sjöngo:

I himmelen, i himmelen,
Der Gud sjelfver bor,
Få vi honom skåda
I salighet så stor; o. s. v.
(G. Ps-B. nr 410)

Och sedan det ståtliga sorgetåget vid hundra lanternors sken, som steg för steg buros vid processionen, utom ljus i alla fönster vid gatoma och gamla torget, kommit till domkyrkan, som var helt upplyst — altaret och köpmanskoret medelst vaxljus —, förrättade biskopen (dokt. G. T. Litkeman) sjelf jordfästningen i det sköna, ljudrika Stora kapellet, hvarefter kistan sänktes ned i ”Lythbergska grafven” under den höga likstenen, på hvilken stod Sankt Göran på sin höga häst, med spjutet i sin högra hand, hvarmed han måttade åt Draken, som slingrade sig under kämpens fötter, allt ett dyrbart konststycke från gamla tider (som allt för länge varit undanstuckit på kyrkovinden). Och sist hördes de sångölvade Söfversteklass karlarne” af katedralskolan sjunga på stenen, hvilket egentligen var att, stående på sjelfva den nyss pålagda gralstenen, anstärmma en psalm till requiem öfver den döde: en sång af de klingande ungdomsrösterna, hvilken ailtid gjorde ett högtidligt intryck på alla. Så också då. — Alla gästerna blelvo före sorgetåget till kyr-kan hederligen trakterade med franskt vin i siltverkannor och konfekt och efteråt budne till supé med mycket öl och vin, biskopen fick för sin möda 100 specier samt s. k. ”skolan”, utom hedern att deltaga i en sådan högtid, fick dertill kontant betaldt, elle; när s. k, skola begärdes lemnades åt rektorn vid bjudningen från sterbhuset en mindre summa att dermed förnöja ”skolan”, då skolpresterna städse behöllo för sig & af det hela, eller så att, när desse fingo 1 rdr eller 6 daler till sammans, fick öfversteklassen att delas om 1 daler elier 8 skilling eller nu för tiden 17 öre, då primus fick 3 styfver mera än secundus, o. s. v. Gossarne i de lägre klassarne fingo vanligen föga eller intet; mez, med något halfbögt knorr om orättvisa, rofferi och förtrsek, m. m. måste, i dessa den stränga diciplinens tider, de yngre nöja sig. med de äldres lugnande anvisning på främtiden: sålunda voro dessa tiggarmunksinkomster ofta rätt obetydliga för de yngsta skolpojkarna: emellertid hade i0an varit med om någonting rätt stort, skinat i den högtidliga processionen, fått fritt knuffas, tillryckt sig en kringla eller annat godt uti trängseln i sorgehusets förstuga — en dyrbar frukt af egen förtjenst — och onekligen haft ett trefligt altonnöje. — Och dermed hade då ”rike Lytbberg” kommit till ro. — Af den ansedda Lythbergskaslägten märkes en Joh. L:s brorsson, handlanden Mattis Tythberg på Ronehamn, som var gift med Anna Qviberg, dotter af den märkvärdige krigspresten, mag. Olof Canutius, som omsidor var prost och kyrkoherde i Klinte, samt hade en dotter Chr. Ulr. Sof. L., hvilken 1819 gift med kaptenen friberre Emil von Vegesach, blef moder till vår n. v. ärorike militärbefälbafvare; en Job. L:s kusin Joh, L:son Tythberg bandlande i Visby, som egde Skrubbs tomt, lefde ogift och var förmögen man samt skänkte till stadens fattige en grundstod al 400 daler s. mit; den siste af namnet var en yngre Joh. L:s brorsson, handlanden Joh, N. Lythberg, eller den 8. k. ”gubben Lythberg i backen”, (i det s. k. bankbuset), som var en köpman i gamla stilen, och kunde bruka järnalnen på en bonde, hvilken ville handla varor som han ansåg ej anstodo allmogen; ja, ehuru trofast mot sina vänner och mycket gästfri och flärdlös samt rätt hemma i politiken och full af anekdoter om revolutionen och Bonaparte (hvilken, sade han, var född samma år som han sjelf), var han i månget och mycket en besynnerlig man; vch ingen kunde säga atthan var högfärdig. i kläder, ty hans bod-rock bade sålänge hängt med i tjensten, att han kunde passa i en fornsal. Och af Lythbergska slägten var också den vördiga Donnersmor, en syster till Johan Lythberg.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Januari 1877
N:r 5