(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Men här uti Visby funnos, såsom nämdt är, flera särdeles dugtiga köpmansenkor, hvilka sjelfva drefvo en ansenlig handelsrörelse, såsom den märkvärdiga Mette Hippner, om hvilken berättas så många sägner, gamla ”Säve-mor på Söderklint”, som dog först 1784, Enquiste-mor (född Lisa Maja Fåhræus), rådman Lars Säves enka, (1. Greta Schmidt) eller den s. k. ”Sävemor vid Mellangatan”, död 1824, m. fl.
Dock stod bland dem främst lübeckaren bandlanden Georg Hindr. Donners enka f. Anna Greta Iythberg, f. 1726 död 1774, en särdeles klok och vördig gumma, eller den s. k. Donnersmor, som också af särdeles aktning kallades madam Donner, ja stundom ”madam-herr Donner”, ty hon följde i allt näst efter landshöfdingens och biskopens fruar, t. ex. då församling i kyrkan högtidligen oftrade åt hans högvördighet, eller eljest. Hon fortsatte efter mannens död 1751, (då han endast var 34 år gammal) och under sönernas ungdom med all framgång det redan förmögna husets rörelse, hade flera fartyg och Hallfride landtgård, stod sjelf i boden i hennes hus vid Donnersplats (nu konsul R. Cramérs) och skötte sjelt all brefvexling på Tyskland, — ty bon tycktes haft ej så litet af brodren Joh. Lythbergs handelssnille — under det att en gammal bokhållare, Jacob Kahl, två dagar i veckan såg till husets böcker; och derjämte uppfostrade hon sina söner, Göran Mattis och Jacob Niclas, till tarflighet, arbetsflit och ordning i affärer, sålunda ledande dem in på rätta handelsstråten, på hvilken de genom flit och redlighet vunno både förmögenhet och anseende samt omsidor blefvo ortens mest ansedde köpmän: och i allt detta ser man tidens seder samt vanan vid tarflighet och omtanka, liksom frånvaron af skryt. På det att hennes unga söner först skulle lära sig bruka det lilla innan de fingo ta’ i det stora, lät modren dem en tid vara från hemmet och på egen hand försöka i små affärer. Derföre, sedan den älste af dem, Göran Mattis Donner (f. i Lübeck 1745), en tid varit på handelsinstitut i Tyskland, satte hon honom ut på Ljugarns hamn, hvarest han lefde mycket tarfligt tillsammans med en kamiat(P. Engedahl), då de hade en gumma som kokade maten för dem, under det att de sjeltve hvarannan vecka sköto till brödet, men hvilket de stondom måste låna hos strandridarens. Dock hade D. egen häst, så att han för upphandling och annat kunde på söndags eftermiddagen besöka bönder och ibland helsa på i prestgårdarna: och voro desse två ungherrar den tiden de ende handlande på Ljugarnsbamn. Den yngre, Jaeob Niclas Donner, (ft. 1749), sattes på Klintehamn, för att vara ”söta mor” närmare, bodde i en liten träbyggning, som han straxt inköpte, och handlade i början blott med aska och fårskinn samt spisade i all tarflighet hos en gumma, ”Stake-mor”.
Men efter modrens död (1774) öfvertogo bröderne husets affärer samfält och under firman G. M. & J. N. Donner; och detta skedde under den lyckliga handelsperioden, som vid 1780 eller i följe af den ”Nordiska Neutralitets förklaringen” och amerikanska trihetskriget satte nytt lif i rörelsen. Men äfven derefter fortfor J. N. D. som förut att drifva rörelsen på Klintehamn, hvarföre han alltid kallades ”Donner på Klinte”, under det att G. M. D. skötte affärerna i Visby, bvarest hufvudkontoret var uti Donnereka huset vid ”Donners-plats” nära hamnen. För den vidgade rörelsen med skeppning och liflig frakthandel började de snart på hvart sitt håll tänka på förbättring af hamnarna. Visby hamn, alltid dålig, med blott 9, 10 tots djap och ofta svår att angöra, hade länge varit nästan öde och’hade inga släpstäder; och att ens bibehålla detta ringa djup hade man under stadens långa förtall ej haft styrka. Ty allt mud dringsarbete den tiden skedde medelst en 8: k. baggert, ett gammaldags ech högst ofullkomligt mudderverk, som sköttes at några särskilda baggertkarlar och drefs med kraften at fyra hästar, hvilka mellanåt betade i den ännu s. k. Baggerthagen. Men G. M. Donner förbättrade efter hand vår hamn på egen bekostnad, anlade släpstäder och hade snart ett ordentligt skeppsvart med redskapsbodar, många magasin och allt, så att han der innan kort kunde sträc kas köl till åtminstone ett fartyg om året. Likaså gjorde brodren på Klintehamn, hvarest ban, bland mycketan nat, af egen pung bygde kalkugnar och många hus, uppsatte repslagarebana och skeppssmedja samt anlade hela varfvet och gjorde den grunda hamnen brukbar medelst att ntlägga långa nybygda lastbryggor (hvilka man efter hans dagar ej länge mäktade underhålla), och hvarest han hvart år bygde ett eller två nya fartyg. Allt detta drefs på bägge ställena af en hel skara handtverkare, verkligen ett litet borgerskap af husets egne skeppssmeder, repslagare, tunnbindare, segelsömmare och byggmästare, ja skomakare och skräddare, hvilka alla hade fullt upp att göra och fingo bra betalt; men om någon af dem kom fram med skamlösa arbetsräkningar, betaltes de visserligen utan att någonsin pruta, men också blott för den gången, ty den mästaren blef sedan aldrig mera anlitad af Donnerska huset: och detta fruktade hvar och en, ty det kunde lätt medföra en handtverkares ruiv. Och derjämte sysselsattes ock en stor mängd skeppare, sjöfolk och timmermän, kalkugnskarlar, skjutsbönder, tjenare och arbetskarlar på varfven samt husets många landtgårdar. Den äldre Donners gårdar voro Stafva samt Hallfrida, hvarest allt, den landtligt täcka manbyggningen under de lummiga lötträden, hvilken snart belades med koppartak, den prydliga trädgården, de nymålade ladugårdslängorna och dentrefna boskapen, de väl dikade åkrarna samt de fjerdingsvägs långa stengärdsåkrarna visade i allt ordning och en vacker hushållsstyrka; och på samma vis bebygde den yngre brodren, odlade och prydde sin gård Klintebys, som af vänners rfälvilja stundom kallades ”Donnershof”. Der bygdes ock ett bland de första tröskverk på landet (redan före 1797 eller 1799), hvarmed attröskedes 18 till 20 tunnor säd på dagen. Men utom i Visby och på Klintehamn bade de stor rörelse och mycken egendom på flera landthamnar, såsom på Burgsvik, Roneocb Ljugarns hamn med bygnader, handelsbodar, kalkbruk, skeppsvarf, allehanda redskapsbus samt gårdsdelar der omkring, hvilket alltsamman sköttes at flera utliggare, bokhällare, kommissionärer, sysselkarlar och mycket arbetsfolk, dels för upphandlingen på stället och dels för att vara till hands vid strandningstillfällen; under det att vissa tjenare brukades på resor i utlandet för att bortsluta laster eller inkassera pengar, samt åter andra för att se till om de strandade fartygen kunde med för del repareras, o. s. v. — Sålunda utvecklade bröderne Donner under lyckliga handelsförhållanden genom goda beräkningar, arbetsflit och samdrägt en ganska omfattande affärsverksamhet, och deras förmögenhet var i suabb tillväxt. De understödde och satte i rörelse alla, som ville och kunde arbeta och förtjena, hvilket den tiden, utan alla oftentliga låneinrättvingar, icke var lätt, ja föranderligt; och de berömdes städse för godhet mot dem som eljest behölde deras hjelp. Men de voro också sjelfve otroligt verksamme, isynnerhet J. N. Donner som derjämte var särdeles både snabbtänkt och affärsdjerf: sedan han hvar, dag underst, bittida sett till kalkugnarna, skeppsvarfvet, lastning och lossning samt vandrat öfver egorna på Klintebys, var han redan kl. 6 på mor: gonen tillbaka på sitt kontor vid hamnen; och fann han någon af sina bokhållare före sig tidigare ute och i verksamhet, tog han vid förbigåendet mössan af sig för denne! Det dugde således ej för någon tjenare att försumma sig.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Januari 1877
N:r 7