samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 6.
Jag nämden nyss namet Anna Hallin och påpekade, att hon tillsammans med Majen vävde en matta. Jag vill här berätta några ord om den saken. Anna Hallin var en systerdotter till Majen och kom från Norrlanda till sta’n år 1876 och blev då vid 18 års ålder medlem i Mamsell Langs hem, där hon under flera perioder vistades långa tider. Majen lärde upp henne i alla sorters vävning, så att hon blev utomordentligt skicklig och till god hjälp där uppe i den gamla vävsalen. Ett av Annas största och förnämsta arbeten var just denna omtalade matta även den beställd av Consulinnan Stenberg. Majen satte upp den och gav systerdottern anvisningar, men sedan fick denna själv svara för vävningen. Det var ett jättearbete. Mattan var 70 alnar lång, och botten var s. k. dubbel-grön på ena sidan och svart på den andra, med ett prakfullt blommönster i gult. Uppränningen var av bomull och inslaget av nöthår. Med den största flit kunde man hinna att väva en halv aln om dagen av denna matta. Den låg under många år i Consul Stenbergs sängkammare, och jag har hört att den ännu är outsliten och vacker och användes av Fröken Ellen Stenberg, numera bosatt i Stockholm.
Blott ett par ord till om vävnaden i det Langska hemmet! Majen var ju expert på allt i den vägen, men hon lär varit särskilt skicklig i att väva schalar. Dessa betalade sig även bäst av hennes alster. Hon vävde dylika i olika mönster och färger, randiga och rutiga, blå och röda etc. samt en sort svarta schalar med en grann blomsterbård runt omkring. Dylika voro mycket efterfrågade och beundrade. Ja, det var ett flitigt vävande både bittida och sent – Majen och Anna nästan överbjödo varandra. Det var dräll och damast, linne och halvlinne, verken och bomullstyg. Jag vill till slut påpeka ännu en sak, som Majen hade stor efterfrågan på – nämligen tyg till underkjolar – säger underkjolar. Det var ett bastant präktigt tyg, oftast grått i botten, och om det skulle vara riktigt fint, vävdes det in en bård av blommor i granna färger i ena staden. Hemvävt tyg till underkjolar – dessa ord måste klinga egendomligt i moderna kvinnors öron. Ja, tiderna förändras och vi med dem! Tänk på de flors- och spindelvävstunna stoffer av alla de slag, vilka nu användas till damunderkläder, och jämför dem med Majens durabla verken vilket sedan syddes till långa präktiga kjolar, fastrynkade vid en linning. Dessa värmde och skyddade sin härskarinna gott mot båda Marsgajsten och Gajmalden, om de också ej skänkte henne den nu så åtrådda slanka linjen. Men vi kunna vara så lugna. Kvinnorna visste minsann även på den tiden vilken linje, som var den rätta, och till den som då hörde till det lancerade nyckfulla modet, passade säkert Majens bastanta kvalité.
Mycket mer kunde vara att säga om Majens och Annas vävkonst, och om vad de med sin stora skicklighet och sin utomordentliga flit producerade. Ämnet bör ju dessutom vara synnerligen aktuellt på Gotland just i våra dagar, då hemslöjden på vår ö uppnått en blomstring som kanske aldrig tillförne tack vare de duktiga väverskor, som vi även nu äga, och det kraftiga bistånd samt den uppskattning och uppmuntran, som från många håll komma dessa till del.
Men jag lämnar nu den präktiga ”Moster Majen” och hennes systerdotter och övergår till att tala om ett som jag troget bevarar. Jag skulle vilja kalla det ”Min kontakt med Mamsell Lang”.
Jag nämde i början av mina ”Anteckningar” att jag själv minnes Mamsell Langs sal. Ja, jag ser den klart och tydligt för mig, ehuru det var 56 år sedan jag var där – således år 1880 – jag var då 7 år gammal. Anledningen till att jag överhuvud taget kom att hälsa på hos Mamsell Lang var följande.
Förr i världen ledo barnen ofta av någonting som kallades Bleksot, och även jag fick en släng av denna åkomma. Jag minns, att Doktor Bolling ordinerade maltextrakt samt ett helt glas porter med socker i till middagen. Det är mig förövrigt en gåta, huru jag på något sätt kunde vara klen, jag, som jämte mina syskon, fick den bästa och mest lämpliga kost, samt den ömmaste vård och tillsyn i alla avseenden av kloka och kärleksfulla föräldrar. Men nu hade jag i alla fall Bleksot. Då var det någon Tant, eller Moster, eller vem det kunde vara, som tillrådde att jag skulle dricka mjölk direkt från korna, d. v. s. sådan mjölk, som ej var kringkörd eller salubjuden. Min Mor kom då genast att tänka på Mamsell Lang, och det bestämdes, att vi skulle gå upp till henne en morgon och kombinera denna visit med det ordinära torgbesöket. ”Du får ta på dig en alldeles ren bomullskläning, ty Mamsell Lang är mycket noga”, sade min Mor, ”och Lovisa får hjälpa dig med kamningen”, – Kära gamla Lovisa, Lova – som vi kallade henne, hon var injungfru, som det hette på den tiden, hos oss i många år, och en skatt i hemmet under min och mina syskons barndom.
Lovisas hjälp med kamningen resulterade i att mitt hår stramade ännu mer än vanligt vid öronen, och att flätan hängde styv och hård ner längs ryggen. För att göra mig riktigt fin band hon till min stora glädje i ”Söndagshårbandet” av klarblå sidensars. Ja, så var jag då snygg och prydlig att tåga i väg i det märkliga ärendet tillsammans med min Mor och vår präktiga gårdskarl – husets Factotum – Kalle Westring. Denne fick nämligen order att ta stora torgkorgen med sig och att gå på samma gång som vi samt invänta min Mor hos slaktare Wahlbäck. Ett tjog flundror kunde han dessutom under tiden köpa. När vi kommo fram till Mamsell Lang blevo vi mycket vänligt mottagna – nästan högtidligt – och bjudna att stiga in i den fina salen. Min Mor framförde vårt ärende, och Mamsell Lang var mycket beredvillig att låta mig få ett glas nysilad mjölk varje morgon. ”Vad heter du?” frågade hon, och tittade både vänligt och forskande på mig med sina stora, blå ögon. Jag neg djupt och nämde mitt namn. ”Då skall Elisabeth komma precis kl. 8, och du kan gå in i det här rummet och ta din mjölk”, sade Mamsell Lang. ”Vi ställd glaset på det här bordet”. Hon pekade på det lilla fina, vilket jag förut nämt, och som var donerat till Fornsalen.
Vad jag tyckte, att Mamsell Lang var ståtlig och vacker, fast hon bara var klädd i en enkel bomullsklädning. En säkert dyrbar sak hade hon emellertid på sig – jag ser den ännu för mig – en stor, vacker, gammaldags brosch vid halslinningen. Jag tyckte, att hon liknade de gamla kvinnoporträtten i ”Illustrerad Historia”, som jag ofta brukade sitta och titta på där hemma. Jag kom att tänka på både Christina Gyllenstjerna och Margaretha Lejonhufvud samt många andra av de gamla förnäma porträtten.
Så drack jag då min mjölk hos Mamsell Lang nästan en hel sommar. Det var så roligt att gå upp till det gamla huset vid S:t Larsgränd, och ehuru jag blott var ett barn, hade jag ett tydligt intryck av, att det var något särskilt med hemmet där uppe. Alla saker sågo så märkvärdiga ut; i den öppna spiseln stodo grytor på ben, alldeles som på bilderna i en sagobok, och det glas, som jag drack min mjölk ur, var av en egehdomlig fason – runt och prytt med en vacker etsad blomma. På gården var det så hemtrevligt. Där spatserade hönsen omkring, pickande efter litet grönt här och var, i grishuset frodades en stor gris, och en gång visade Majen mig en liten söt kalv i ladugården.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 februari 1937
N:r 35