samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 4.
Under Mamsell Langs tid såg hennes hus invändigt ut på följande sätt. Den nedre våningen bestod av en liten förstuga, vidare av ett kök, som på samma gång tjänstgjorde som brygghus samt av ett stort vackert rum med en alkov till sovplats. Denna användes av Mamsell Lang själv. Köket hade stengolv, en stor öppen spis med dithörande väldig bakugn och en inmurad järngryta samt ett fönster med många små rutor. Detta finnes ännu kvar i sitt ursprungliga skick. Vid fönstret stod ett stort, avlångt, vitskurat träbord samt några gammaldags trästolar, vilka alltid, liksom bordet, voro skinande vita och rena. Fönstret pryddes av en smal rynkad gardinkappa av hemvävt tyg och på fönsterbrädan stodo året om blommande krukväxter: balsaminer, bloddropp m. fl. Både Mamsell Lang och hennes Majen hade ”hand med blommor”, som det heter. En lång bänk, s. k. kränka, samt några hyllor på ena väggen till förvaringsplats för en del av husgerådet – kärlen – fullbordade kökets inredning. En möbel till fanns dessutom där – Majens liggplats, hennes lilla utdragssoffa, hon sov nämligen i köket. För oss nutidens människor låter det ju kusligt att tänka sig att sova i ett rum med stengolv, vi som äro vana med jämn temperatur i vår bostad dygnet om. Men det lär ej varit så farligt med kölden för Majen. Mamsell Lang var ytterst mån om sin tjänarinnas bästa, och under den kalla årstiden brassades det oerhört i den öppna spisen för att hålla uppe värmen. Förövrigt var inte folk förr i världen så pjäskiga och bortklemade som nu. Tänk, vad det var vanligt ej blott i de enkla hemmen, utan även i präktiga slott och herrgårdar med stengolv litet varstans – i hallar, gångar, ja även i en del av rummen! Man hade annat att göra än att ängsligt känna efter, om man frös eller inte.
Bredvid köket låg, som jag nyss nämde, ett stort vackert rum, ”salen”, vilken jag själv har ett tydligt minne av. Jag skall snart berätta, av vilken anledning. I detta rum stodo hemmets finaste och värdefullaste saker, helt säkert arvegods från prästgården i Alva och kanske även från vice borgmästarehemmet i Visby, Strandgatan 18. Ett stort gediget ekskåp, prytt med svarta ränder, dominerade den ena långväggen. Jag måste i detta sammanhang berätta, att detta skåp var vida berömt och att Mamsell Lang hade ivrigt spekulanter på detsamma. Men hon ville ej avyttra någon av sina kära fäderneärvda ägodelar. En envis köpare bad att då åtminstone få tillhandla sig de charmanta beslagen och det konstmässiga låset, men han fick ett bleklagt nej. Vidare funnos i ”salen” en ståtlig rococobyrå med grönflammig marmorskiva. En lång pärlfärgad pinnsoffa med stoppade kuddar stod på den andra långväggen. Över denna hängde det vackra porträttet av Mamsell Langs far, Magister Johannes, vilket hon redan under sin livstid donerade till Gotlands Fornsal. Jag har i en gammal Gotlandstidning uppe på Carolina läst därom under rubriken: ”Skänkta saker till Fornsalen”. På samma ställe stod även, att ett litet fint och märkvärdigt bord efter hennes död skulle tillfalla Fornsalen. Vi minnas säkert Per Arvid Säves varmhjärtade och tändande upprop till gotlänningarna, med en uppmaning till dem att taga vara på överhuvud taget alla gamla föremål och att i så stor utsträckning som möjligt skänka dessa till Fornsalen. Mamsell Lang tyckes varit en av dem, som lyssnat till hans vädjan.
I det stora rummet på nedre botten funnos även konstnärligt utskurna, pärlfärgade stolar, och på golvet lågo hemvävda mattor i varma, mjuka färger. Ja, så tedde sig det vackra och hemtrevliga rummet i det gamla huset S:t Larsgränd 3, och det var sig helt säkert tämligen likt under så gott som hela 1800-talet. Änkepastorskan Lange flyttade ju in där strax i början av nämda århundrade, och hennes dotter levde och bodde där ända till år 1891. Kunna vi ej se den för oss, den ålderdomliga ”salen”, med dess säregna gammaldags charm och föreställa oss den trevnad, som Mamsell Lang och hennes husfolk måste förnimma, då de efter ett strävsamt och välförrättat dagsverke unnade sig en stunds vila och slogo sig ner där med något lätt handarbete. Elden brann klart i den flammiga kakelugnen, ute yrde snön omkring i de omgivande smala gränderna, och det dånade i skorstenen. Men inne var det varmt och gott. Kanske tog man fram den gamla postillan från Alva prästgård – man läste en kort betraktelse, och man tackade Gud för hemmets ro och hägnad. Så skildes man åt och gick tidigt till sängs för att, utvilade i arla morgonstund, kunna ta i tu med en ny dags mångahanda sysslor.
Våningen en trappa upp hade en likadan ”sal” som den på nedre botten. Denna användes till vävrum, och jag skall snart berätta om, huru den skickliga och flitiga Majen samt tidvis hennes systerdotter Anna Hallin träget sutto där uppe och vävde, sedan djuren fått sin ans och de viktigaste hushållsgöromålen voro undanstökade. Tre vävstolar fingo plats i denna sal, däribland en enormt stor drällväv. På övre våningen fanns även en handkammare, där två mycket gammalmodiga blåmålade skänkar stodo, prydda med utsökt fina beslag. Bredvid handkammaren låg en annan liten kammare, där en släkting till Mamsell Lang, fröken Törner, då och då bodde.
Ja, på detta sätt såg det ut, det gamla trevna hemmet, där under en stor del av förra århundradet ett par kvinnor levde fram sitt liv under träget arbete, och där deras dagar förflöto den ena efter den andra, i beundransvärd pliktuppfyllelse, utan mycket tanke på nöjen eller omväxling.
Mamsell Lang ärvde, som nyss sades, huset efter sin mor, men förövrigt ägde hon inga penningtillgångar, utan det gällde för henne att, på något av de sätt, som på den tiden stodo en kvinna till buds, själv förtjäna sitt bröd. Hon hade ju då först och främst sin ladugård med sina husdjur, en gris, en del höns och fyra kor, och dessa skänkte henne åtskilligt till livets uppehälle ”in natura”. Dessutom sålde Mamsell Lang mjölk, vilket gav henne en ganska god inkomst. Tidvis sålde hon även ägg, och jag har hört, att hon alltid fick litet mera betalt för sina än vad andra fick, emedan hennes voro så särskilt goda och stora. Kalvkött lär hon även avyttrat någon gång, och säkert var även detta prima, då hennes kalvar uppföddes med enbart oskummad mjölk och de reglementerade äggulorna.
För mjölken fick hon i början 25 öre kannan och sedermera 33 öre.
Det var stora slantar på den tiden, men de skulle ju också förslå till mycket. Mamsell Lang skulle köpa foder till sina kor, hon skulle hyra en hage åt dem att gå och beta i under den varma årstiden, och hon skulle betala lön till sin präktiga Majen. Pengarna – huru litet man än hade av den varan – räckte emellertid bättre till förr i världen än nu. De hade oftast förvärvats med svett och möda, och man hade respekt för dem och plottrade ej bort dem på onödiga utgifter, som skänka ringa eller ingen behållning. Pengarna voro för många Gudslånet, som man en gång inför den Store Räkenskapsföraren skulle redovisa för.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 februari 1937
N:r 30