För Gotlands Allehanda av Elisabeth Lange.
Jag vill här berätta om en märkvärdig och mycket omtalad gotländsk kvinna; men innan jag börjar med hennes historia, skall jag, för sammanhangets skull, även nämna nägra ord om hennes närmaste anhöriga; först då hennes fader.
I slutet på 1700-talet levde på södra Gotland i Hemse en framstående och vida känd man. Det var Lagman Christian Gråberg, född 1718 i Alsike, död 1795 i Hemse och son till kyrkoherden i Biskopskulla, Jöran Gråberg. Efter avlagd juridisk examen innehade han olika befattningar i Statens verk i huvudstaden. Den sista av dessa var en justitiarietjänst, från vilken han år 1770 tog avsked med pension och titeln Lagman. Ungefär samtidigt flyttade han till Gotland, där han av dan ordinarie innehavaren ”arrenderade” lagmansbefattningen på ön. Sin bostad tog han på Gannarve gård vid Hemse.
Lagman Gråberg beskrives som en synnerligen lärd och originell man; enkel i seder och vanor. Han gick klädd i grova ullstrumpor och beeksömskor, oeh varje söndag satt han i Hemse kyrka med sin evangeliebok på grekiska. Barnen undervisade han själv efter ”pluggmetoden”, och den begåvade sonen Jacob; den sedermera berömde författaren och påvliga greven lärde ban bl. a. både döde och levande språk, men ”efter svenskt uttal”.
Lagman Gråberg ingick 1772 äktenskap med Magdalena Iiatasrinn Toftén. Med henne hade han 6 barn, av vilka en son och en dotter blevo av högst olika anledningar beryktade och vida kända. Det är om ovannämnda dotter som jag här skall nerskriva några canteckaairigar, men jag kan ej helt förbigå hennes illustre broder, utan vill med några ord även beröra hans ”underbara öden”.
Denne broders namn var Jacob, och han föddes 1776 i Hemse. Tidigt ådagalade han en brinnande vetgirighet och en ivrig längtan att få resa långt bort och skåda nya länder och förhållanden. Det berättas, att han i pojkåren brukade vandra den långa vägen från Hemse till Visby och hem igen för att, som han sade, ”komma -världen litet närmare”. Fadern ansåg, att han med denna sin utpräglade läggning skulle passa till sjöman och sände honom därför till Tyskland med en kalkskuta.
Vid hemkomsten avlade ”den raske ynglingen” styrmansexamen och medföljde därefter vid 16 års ålder ett handelsskepp till Medelhavet. Aldrig mer återsåg han fädernejorden. Där ute i det brusande livet, långt borta från den lilla Gutska ön, gick han skiftande öden till mötes, och vi finna honom på olika platser, framgångsrik i alla sina förehavanden. Han var en tid i engelsk och sedan i veneziansk örlogstjänst, varefter han slog sig ner i Gensus. En skildring över blockaden av denna stad under Napoleons erövringskrig i Italien gjorde Jacob Gråberg med ens till en berömd författare. Arbetet trycktes i Stockholm år 1801. Nu följde det ena förtroendeuppdraget efter det andra. Sedan han varit vice konsul i Genua och consulatsekreterare i Tanger, utnämndes han 1822 till svensk consul i Tripolis, från vilken befattning han 1828 erhöll avsked med pension.
Nu flyttade ban till Floraurs, där han förblev, bosatt till sin levnads slut, och där han uteslutande ägnade sig åt författarskap. Massor av ärebetygelser och utmärkelser strömmade nu över honom. Påven förlänade honom rang av Comes Palatimtas eller romersk Pfalzgreve, och Storhertigen av Toscana utnämnde honom till kammarherre och överhovbibliotekarie. Republiken San. Marino gjorde honom till adlig Patricier, och ett hundratal lärda samfund kallade honom till ledamot. Fosterön — ”pärlan” — där långt borta i Östersjön sände honom år 1824 även en hälsning i form av heders-ledamotskap i sällskapet D. B. V. Denna minnesgodhet från Gutarnas sida lär ha djupt rört och glatt hans hjärta.
Ja, Jacob Gråberg blev en aktad, berömd och uppburen ”Gotlänning i förskingringen”. Det heter om-honom i Vetenskapsakademiens handlingar, att: ”Beröm bör icke förnekas honom för oförtrutenhet i studier, för vänlighet och tjänstaktighet mot landsmän och för iver att i södra Europa utbreda kunskap om nordiska angelägenheter.” År 1847 avled han i Florens.
Så var i korthet Jacob Gråbergs lysande bana i främmande land. Vilken skillnad mot systern Anitas tragiska öde — ett liv i torftighet, fattigdom och försakelse. —
Jag övergår nu till att berätta något om henne, för sina brokiga ödens skull en av de mest omtalade Gotländska kvinnorna i början och mitten av 1800-talet.
Anna Gråberg föddes år 1786 på Gannarve gård i Hemse. Hennes fader var den här förut omtalade Lagmannen Christian Gråberg och modern, den likaledes nämnda, Magdalena Katarina Toftén, dotter till den lärde prosten i Hafdhem. Om honom heter det bl. a., att han blev Rektor och. 1739, Pastor i Hafdhem 1747, Consistoriales 1740 och år 1745 uppsatt på förslag i tredje rummet till Superintendent. Ar 1756 valdes han till Theol. Doctor i Greifswald.
Lemke säger i sina ”Herdaminuen”, att han var en mycket lärd och ansedd man, och att han var den förste, som skrev utkastet till en Gotländsk Grammatik, nu förvarad i Visby Högre Allm. Läroverks samlingar. Jag har särskilt nerskrivit dessa uppgifter om Anna Gråbergs morfader, emedan det kan vara av intresse att känna till detta starkt intellektuella påbrå, som hon och hennes syskon hade. Hennes far — Lagmannen — var ju även en i många stycken kunnig man, och jag har redan omtalat, att han själv undervisade sina barn.
Om Annas barndom och tidigaste, ungdom lämna de gamla Gotländska ’släktböckerna inga upplysningar, ej heller har den muntliga traditionen, för så vitt jag vet, bevarat någon kännedom härom. Den första bestämda uppgiften man får om henne är, att hon 1812 gifte sig med dåvarande löjtnanten vid Gotlands Nationalbeväring Nils Lustvig Ehreni röm, tillhörande en 1692 adlad svensk ätt. P. A. Säve kallar honom på ett ställe i sina anteckningar ”en underlig kropp”, och han beskriver Fru Ehrenström som ”karlavulen, kvick och excentrisk”.
Med äktenskapets ingående börjar en lång tragik för den eldiga, impulsiva och kulturellt lagda fru Ehrenström. Hon blev nämligen av många anledningar djupt olycklig med sin man. Utom lynnesskiljaktigheter makarna emellan var härtill ett tungt vägande skäl den omständigheten, att Fru Anna ej hade ett spår till begrepp om penningar och deras värde samt förmåga att spara på dem och få dem att räcka till. Hushållskassan var väl ej heller så drygt tilltagen, beroende på att Löjtnant Ehrenströms medel ej voro så värst lysande,`” ehuru han härstammade från en förnämlig familj. Hans far var överste och generalfälttygmästare. Min sagesman förtäljer även, att fru Ehrenström var högst opraktisk i världs- liga och vardagliga ting, hon levde mest ”Ins Blaue” — så att säga — hon skrev poesi, hon var litterär och ideell.
Till slut blev förhållandet till maken outhärdligt och för att ernå skilsmässa avstod hon hela boet och därtill sina fäderneärvda tillgångar, vilka dock ej voro stora enligt hennes broder Jacobs utsago. Något som helst underhåll från mannen vägrade hon bestämt att ta emot.
Ja, nu var fru Ehrenström fri sin boja och sin börda, men ack, nu blevo de ekonomiska omständigheterna ännu mera tryckande och bekymmersamma. Att ”ta på krita” var hon van vid, detta system hade hon måst praktisera under hela sitt äktenskap, men när hon nu aldrig kunde betala sina skulder — vad blev di följden? Ja, man gick rigoröst till väga, och lagen tog ej hänsyn till några förmildrande omständigheter. Det hjälpte ej att man var en ”ståndsperson”, som sett bättre dagar. Nej, det fanns bara ett sätt att bli kvitt sina skulder, om man nämligen ej kunde betala dem, och det var att ”sitta av dem”, d. v. s. låta inspärra sig på gäldstugan.
Vilket öde för en sådan kvinna som Fru Ehrenström med hennes läggning, hennes begåvning och alla förutsättningar.
Fängelset i Visby inrymdes i början av 1800-talet i en egendomlig och säkert ganska enastående Lokal, i ett av tornen nämligen, det s. k. ”Kajarn” på östra stadsmuren. I nedre våningen sutto ”de stora förbrytarna” och en trappa upp var gäldstugan belägen. Där hamnade nu Fru Ehrenström. Med anledning härav skrev hon om sig själv i november 1829 med sin aldrig svikande humor:
”Hvar och en av högmod
fått sin lott;
Så har mannen,
så har hvarje qvinna.
Min portion därav
jag dubbelt fått,
Sen jag hit kom
och blev ”Kajsa”-rinna”.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 15 Januari 1942
N:r 11