samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 2.
För den, som önskar studera och betrakta en gammal medeltidsstad, kunna i längden ej 11 kyrkoruiner och en grå, skrovlig ringmur, huru sköna, mångbeskrivna de än äro, ensamt vara en tillräcklig attraktion, utan dessa måste stå i en passande miljö och ej som enstaka minnesmärken mitt bland Funkis och andra nymodigheter. Jag ber att till följd av mina ord ej bliva missförstådd och ansedd som petrificerad. Visst ha de moderna anordningarna i gator och gränder delvis sitt berättigare, även i en gammal medeltidsstad; särskilt när de äro förestavade av hygieniska skäl och avsedda att tjäna det ändamålsenliga. Men det är ju beklagligt, när de största förändringarna anses nödvändiga i de typiskt ålderdomliga kvarteren. Tänk på kvarteret ”Nunnan”! Men det är nu ej om Plank och lador mina ”Anteckningar” denna gång skola handla, utan det är om ett bestämt, gammalt hus och de männidkor, som bebodde detsamma, som jag här vill lämna några upplysningar. Det är med andra ord om Mamsell Lang, hennes hem och hennes trogna hjälp och tjänarinna, Majen.
Om vi från Stora Torget gå upp ett stycke på Nunnegränd och vika av åt höger, så finna vi två vackra, ålderdomliga byggnader med den verkligt antika prägeln över sig. De ha starkt släkttycke med varandra, ehuru det ena huset är betydligt större än det andra. De äro båda rektangulära med tjocka, ärevördiga murar och ståtliga gamla tegeltak av förnämlig resning. Det större av de ovannämda husen tillhör numera Odd Fellow-Logen, men ägdes under slutet av 1800-talet av Bankdirektör Gardell och kallades då allmänt för Gardellska Huset, vilket förövrigt många äldre Visbybor än i dag säga. Denne Carl-Wilhelm Gardell var en på hela ön vida känd och mångbetrodd gute. Han ägde utom omskrivna fastighet i Visby stad flera egendomar på landet bl. a. Stenstu i Endre. Han var kommunalman föreståndare för Gotlands Läns Landtbruksskola vid Varplöss och utnämdes år 1879 till direktör i Hypoteksbanken i Visby. Men utom hus och gårdar, gods och guld ägde Bankdirektören även något annat – en syster nämligen – den allom kände Fröken Anna Catarina Isabella Gardell, ”Moster Bella”, gemenligen kallad. Jag kan ej i detta sammanhang utan vidare gå förbi denna på sin tid bekanta personlighet, utan vill här säga några ord om henne. Hon hör ju även mycket nära till ”Kvarteret”, i det hon många år var närmaste granne till Mamsell Lang.
”En trappa upp i det Gardellska huset fanns på den tiden, som här är fråga om, och finnes ännu idag en stor sal. Denna upplät Bankdirektören åt sin syster, Fröken Bella, och där höll hon skola för småbarn under en lång följd av år. Jag vill lova, att det var en skola av den gamla riktiga sorten med enkla och klara pedagogiska linjer. Där lärde sig många Visbytelningar att läsa och skriva perfekt, att som ett rinnande vatten läsa upp katekesens huvudstycken samt att räkna och handarbeta. De lärde sig vidare tukt och ordning, att sitta raka som ljus, att djupt niga och bocka och mycket annat gott och nyttigt, som hörde till vett och fason på den tiden. Moster Bella var omutligt sträng, men hon var rättvis. Hon kunde vara ”snarv”, men hon var desslikes glad och humoristisk. Hon var omtyckt av sina lärjungar, men de hade på samma gång en oerhörd respekt för henne.
Till det yttre var Moster Bella liten och rund; allting var över huvud taget runt på henne. Hon hade ett runt ända in i ålderdomen fräscht ansikte, runda, klara och genomträngande ögon. På gatan gick hon ofta klädd i en rundskuren kappa ej olik dem som buros av Doktor Säve och Lektor Bergman. Dyl. kappor voro på den tiden en lärdomens symbol. Håret bar hon, enligt gångna tiders sed, i s. k. ehinjong, vilket gav en rundad form även åt nacken. Hon var alltid ytterst sirlig och prydlig och förde sig med gammaldags ”air” och värdighet.
Moster Bella hörde till den gamla stammen av lärarinnor, som i aldrig slappnande intresse uppfostrade sina elever, lärde dem, vad som var rätt och gott samt till punkt och pricka pluggade i dem det pensum, som hon ansåg att de skulle inhämra! Ära över henne och hennes gamla skola!
Men det var nu ej heller om fröken Bella Gardell jag skulle tala, utan, som jag nyss sade, om hennes granne, Mamsell Lang. Jag ber om ursökt för alla mina utvikningar, men man frestas lätt till dylika, då allt uppdärtill hör, intresserar en på det livligaste och ligger en varmt om hjärtat.
Alltså – oåterkalleligen slut med alla vid sidan av mitt ämne liggande ”informationer”, och nu till Mamsell Lang, hennes hus och hennes Majen!
Den första frågan blir då: ”Vem var denna Mamsell Lang?” Bertha Wiman talar i sin ypperliga Gotlandsroman, ”Stina-Majas Brudslöja” – en i alla avseenden innehållsrik källa att ösa ur för oss, som syssla med det, som är ”gammalt och fornt” på vår ö – om en Magister Johannes Lange. Denne var just broder till ovannämda Maja-Stina och en av de många sönerna till den på hela Gotland vida kände och myndige mannen, v. Borgmästaren Carl-Hindrick Lange och hans maka Catharina Fåhraus. Liksom Borgmästare Langes övriga barn var han ståtlig och vacker vilket tydligt framgår av ett pastell-porträtt av honom, som hänger på Gotlands Fornsal tillsammans med en hel rad andra porträtt av familjemedlemmar tillhörande den Langeska släkten. Bilden av Magister Johannes visar hans ädla, själfulla drag samt stora drömmande ögon, som något vemodiga blicka ut i världen. Pannan är hög och vittnar om intelligens. Han var en stilla. lärd och begrundande man. Detta finna vi även av Bertha Wimans nyss nämda roman. Hon skildrar där livligt den Langeska julmiddagen, då släktingarna jämte alla ”hemkomna skeppare” voro samlade i det ståtliga hemmet. Hon påpekar, att Magister Johannes ej deltager i själva måltiden, utan blott går omkring från bord till bord ”under stilla samspråk” med gästerna. Efter middagen gå alla, ”man ur huse”, till aftonsången i Sancta Maria, där Magister Johannes skall predika. Han går i spetsen för det långa följet och – märk väl – han går barhuvad. Denna lilla egendomlighet har sin särskilda förklaring. Enligt släkttraditionen lär han nämligen, på samma gång som han var allvarlig och inåtvänd varit synnerligen mån om och noga med sitt yttre. När han sålunda skulle gå till kyrkan och predika, var han mycket rädd om sitt väl friserade hår, vilket i konstmässiga vågor inramade hans vackra panna. Därför gick han, oberoende av årstid, av väder och vind, alltid barhuvad till templet för att ej med någon hatt eller mössa platta till sin frisyr.
Han var Fil Dr. och till professionen Conrektor vid Visby skola samt sedermera Kyrkoherde i Alva, till vilken befattning han utnämdes år 1794.
Magister Johannes var gift med tunnbindaredottern Catharina Klintberg. Makarna hade blott en enda barn, dottern Catharina Carolina, född i Alva år 1800 och död i Visby 1891. Det är just denna Catharina Carolina Lange, som det här är fråga om, och som var känd i Visby under namnet ”Mamsell Lang” under en stor del av 1800-talet. Redan år 1801, således året efter den lilla dotterns födelse, dog Magister Johannes. Stor var änkans sorg efter den ädle, gode maken, och ganska bekymmersam tedde sig framtiden för henne och hennes späda barn. Under nådeåret stannade pastorskan kvar ute i prästgården i Alva men flyttade sedan in i Visby och lyckades där att med de medel, som stodo henne till buds, på billiga villkor få inköpa fastigheten n:r 3 vid dåvarande S:t Lars gränd – numera S:t Drottensgränd. I det gamla hemtrevliga huset med dess pittoreska läge levde sedan änkepastorskan i många år med sin dotter ”i flit, arbetsamhet och gudsfruktan”, som det heter om henne. Deras medel voro ej stora; men det var välsignelse med dem. De räckte gott till livets nödtorft åt dem själva och mången gång även till en skärv åt andra.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 februari 1937
N:r 27