Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Hallshuk en hög kustklint på nordvästra Gotland, Halls socken.
ha vi fått idag med stilla hav och solsken. Ute vid Hallshuk kom det emellertid i förmiddags en snöby, som totalt tog bort sikten för en stund. Väderleksutsikterna för idag lydde på någon nederbörd, men då vi ha så vackert idag, behäva vi kanske icke heller taga morgondagens nederbördsutsikter så allvarligt. Det vore inte för tidigt med några vackra dagar.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 december 1928
N:r 290
Vi meddelade i sensate fredagsnumret, hurusom tvänne fiskare Olsson på en segeltur härifrån till Kappelshamn blifvit vinddrifna och efter oerhörda strapatser nått land å Gotska Sandön. Den ene af deltagarna i den äfventyrliga färden, den här i staden bosatte fiskaren Karl Olsson, har nu för Gotl. Alleh. lämnat följande närmare detaljer om resan.
Såsom förut nämts, afseglade de båda männen från Visby sistlidne tisdag vid 4-tiden på eftermiddagen. Då de inemot kl. 8 på aftonen kommit emellan Stenkyrke- och Hallshuk, öfverföllos de af en våldsam snöby från nordväst. Karl Olsson gick då fram i fören på kuttern för att bärga klyfvaren. Samtidigt bad han kamraten. Elof Olsson, att pumpa kuttern läns. Medan denne höll på därmed, sprang gaffeltoppsseglet och rån föll ned. I fallet träffade den Elof Olsson, som slungades öfver bord. Genom hans nödrop fästes Karl Olssons uppmärksamhet på olyckan, men i det rådande mörkret och snöstormen kunde han ingenting uträtta till den nödstäldes bärgning. Allt hvad han kunde göra var att lägga kuttern stilla i vinden i hopp att den nödstälde skulle ha nog sinnesnärvaro att försöka klamra sig fast i den lilla båt, som hängde på släp efter kuttern. I omkring tio minuter låg han sålunda stilla under fruktlöst spejande efter den förolyckade kamraten. Men vinterkvällens mörker bredde en ogenomtränglig slöja öfver det af stormen upprörda hafvet. Just när han, Karl Olsson, var färdig att uppge hoppet om kamratens räddning, då hör han dennes röst; ”hala in, Kalle!” I sista stund hade nämligen Elof Olsson lyckats få tag i den lilla båten, i hvilken han med den andres hjälp nu lyckades krafla sig upp. Det rofgiriga hafvet gick denna gång miste om ett offer.Emellertid hade seglen under tiden slitits i trasor af den hårda stormen, och kuttern begynte drifva vind för våg allt längre ut på det villande hafvet. Vid 2-tiden på natten sprang fånglinan till den lilla båten, som därefter drevf till sjöss. Kl. 12 på onsdagen siktades land. Vinden var då sydsydväst, men de söndertrassade seglen gäckade besättningens försök att navigera kuttern. Det fans ingen annan råd än att låta den drifva med vind och våg. Vid 11-tiden på torsdagens förmiddag kom åter land i sikte. Ingendera af de ombordvarande hade en aning om hvar de befunno sig; och till råga på plyckan hade kompassen blifvit våt af de öfverspolande sjöarna. Karl Olsson tog emellertid för gifvet att de voro i närheten af Landsort. Efter att ha drifvit ytterligare en timme höllo de båda männen, som nu voro alldeles utmattade af öfveransträngningar, skeppsråd och beslöto att sätta kurs rakt på land. De togo på sig lifbälten och tryckte hvarandras händer. Ingen af dem visste ju, hur färden skulle sluta bland bränningarna. Sjön bröt högt öfver deras lilla farkost, som gungade allt närmare in mot land. Då märkte de plötsligt, att man från land observerat deras nödstälda belägenhet, och så småningom blef det klart för de vinddrifna, att de befunno sig utanför Gotska Sandön.
En båt med 4 man kom ut emot kuttern och medförde segel, tross och ankare. Kuttern förankrades i lä för vinden, och då båda männen fördes i medtaget tillstånd i land, där de af fyrpersonalen erhöllo en behöflig vård.
Så slutade denna seglats, som varit nära att kräfva ett människolif och som för de båda deltagarne blir ett minne för lifvet.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 26 januari 1915
N:r 20
Vid 4-tiden i tisdags eftermiddag afseglade fiskarna Karl Olsson och Elof Olsson i den förres fiskekutter härifrån med Kappelshamn som närmaste mål. Karl Olsson har sitt hem här i staden, medan Elof Olsson är bosatt å Hallshuk. Meningen var att den förstnämde, som vanligt, skulle bedrifva fiske i Kappelshamnsviken, och Elof Olsson, som ansåg det genare och bekvämare att sjöledes komma direkt till Kappelshamn än att fara dit landvägen med tåget öfver Tingstäde, medföljde på färden som passagerare.
Då de båda männen lämnade Visby, var vinden västlig med frisk kuling; de hade därför goda chanser att uppnå bestämmelseorten tidigt på onsdag morgon. Men ”böljorna äro oroliga sällar”, och ödet är ofta litet omildt mot hafvets arbetare. De hade icke hunnit långt till sjöss, förrän vinden drog sig öfver på sydlig och samtidigt tilltog i styrka, som efterhand ökades till full storm. Sjön gick våldsamt hög, stormen tjöt i tackel och tåg och trasade sönder seglen på den lilla farkosten, som kastades som en spån på de fräsande vågkammarna. Att under sådana förhållanden söka in till Kappelshamn var omöjligt; enda utvägen var att länsa undan. Och det blef en färd, som de båda männen helt säkert aldrig skola glömma. Först vid 7-tiden i går afton nådde de land – på Gotska Sandön. I mer än två dygn eller omkring 51 timmar i sträck hade de kämpat mot hafvet. Att de härunder utstått svåra strapatser är själfklart. Att deras anhöriga likaledes under tiden gått i en lätt förklarlig ångest och fruktan för männens öde är lika naturligt. Strax före kl. 8 i går afton fick emellertid Karl Olsson här bosatta hustru telegrafiskt meddelande från Gotska Sandön, att de lyckligt anländt dit i sin segelslitna båt.
Gotlands Allehanda
Fredagen 22 januari 1915
N:r 17