På villande haf.

Vi meddelade i sensate fredagsnumret, hurusom tvänne fiskare Olsson på en segeltur härifrån till Kappelshamn blifvit vinddrifna och efter oerhörda strapatser nått land å Gotska Sandön. Den ene af deltagarna i den äfventyrliga färden, den här i staden bosatte fiskaren Karl Olsson, har nu för Gotl. Alleh. lämnat följande närmare detaljer om resan.
Såsom förut nämts, afseglade de båda männen från Visby sistlidne tisdag vid 4-tiden på eftermiddagen. Då de inemot kl. 8 på aftonen kommit emellan Stenkyrke- och Hallshuk, öfverföllos de af en våldsam snöby från nordväst. Karl Olsson gick då fram i fören på kuttern för att bärga klyfvaren. Samtidigt bad han kamraten. Elof Olsson, att pumpa kuttern läns. Medan denne höll på därmed, sprang gaffeltoppsseglet och rån föll ned. I fallet träffade den Elof Olsson, som slungades öfver bord. Genom hans nödrop fästes Karl Olssons uppmärksamhet på olyckan, men i det rådande mörkret och snöstormen kunde han ingenting uträtta till den nödstäldes bärgning. Allt hvad han kunde göra var att lägga kuttern stilla i vinden i hopp att den nödstälde skulle ha nog sinnesnärvaro att försöka klamra sig fast i den lilla båt, som hängde på släp efter kuttern. I omkring tio minuter låg han sålunda stilla under fruktlöst spejande efter den förolyckade kamraten. Men vinterkvällens mörker bredde en ogenomtränglig slöja öfver det af stormen upprörda hafvet. Just när han, Karl Olsson, var färdig att uppge hoppet om kamratens räddning, då hör han dennes röst; ”hala in, Kalle!” I sista stund hade nämligen Elof Olsson lyckats få tag i den lilla båten, i hvilken han med den andres hjälp nu lyckades krafla sig upp. Det rofgiriga hafvet gick denna gång miste om ett offer.Emellertid hade seglen under tiden slitits i trasor af den hårda stormen, och kuttern begynte drifva vind för våg allt längre ut på det villande hafvet. Vid 2-tiden på natten sprang fånglinan till den lilla båten, som därefter drevf till sjöss. Kl. 12 på onsdagen siktades land. Vinden var då sydsydväst, men de söndertrassade seglen gäckade besättningens försök att navigera kuttern. Det fans ingen annan råd än att låta den drifva med vind och våg. Vid 11-tiden på torsdagens förmiddag kom åter land i sikte. Ingendera af de ombordvarande hade en aning om hvar de befunno sig; och till råga på plyckan hade kompassen blifvit våt af de öfverspolande sjöarna. Karl Olsson tog emellertid för gifvet att de voro i närheten af Landsort. Efter att ha drifvit ytterligare en timme höllo de båda männen, som nu voro alldeles utmattade af öfveransträngningar, skeppsråd och beslöto att sätta kurs rakt på land. De togo på sig lifbälten och tryckte hvarandras händer. Ingen af dem visste ju, hur färden skulle sluta bland bränningarna. Sjön bröt högt öfver deras lilla farkost, som gungade allt närmare in mot land. Då märkte de plötsligt, att man från land observerat deras nödstälda belägenhet, och så småningom blef det klart för de vinddrifna, att de befunno sig utanför Gotska Sandön.
En båt med 4 man kom ut emot kuttern och medförde segel, tross och ankare. Kuttern förankrades i lä för vinden, och då båda männen fördes i medtaget tillstånd i land, där de af fyrpersonalen erhöllo en behöflig vård.
Så slutade denna seglats, som varit nära att kräfva ett människolif och som för de båda deltagarne blir ett minne för lifvet.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 26 januari 1915
N:r 20

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *