Etikett: Brott

sammanträdde ånyo kl. 11 i går f. m. Öfverste von Hohenhausen var personligen tillstädes.
Innan rättens ordförande, öfverste Berg, lemnade ordet åt auditören, bad han få delgifva ett bref, som ankommit till honom från f. generalmajoren Ernst von Vegesack, deri denne förmälde sig hafva i tidningarna läst öfverste von Hohenhausens yttrande under förhören, att han beträffande försäljningen af sina tjänstehästar handlat icke annorlunda än sin företrädare. Då han varit dennes företrädare hade sålunda tillvitats honom att han i nämda afseende förfarit på samma olagliga och bedröfliga sätt som v. H. På heder och samvete förklarade general v. Vegesack nu, att han aldrig vare sig pantsatt eller sålt sina tjänstehästar, utan haft dem kvar till den dag han utnämdes till generalbefälhafvare. Beträffande öfverste v. H:s insinuation att löneförskotter vore vanliga inom hela armén, förklarade han likaledes att med hans vetskap sådana aldrig förekommit vid de regementen, hvilkas schef han varit d. v. s. Gotlands nationalbeväring, Vesterbottens fältjägarekår och Helsinge regemente, samt att sådana af honom allvarligen förbjudits, hvilket kunde styrkas, hvad nationalbeväringen beträffar, af dess dåvarande fältkamrer, kronofogden Aug. Bokström. Själf hade generalen aldrig uppburit i förskott ett öres lönemedel eller haft några som helst affärer med sina underlydande.
Auditören: Hvad svarar öfverste von Hohenhausen på detta?
Öfversten: Ingenting.
Åklagaren framvisade att samma dag, eller 27 Dec. 1890, som den förr omtalade växeln å 8,000 kronor, belånad för 5,000, såldes i Enskilda banken, hade 8,000 kronor inreverserats i ränteriet. Karlssons kassabok visade, att från 2 till 9 påföljande Januari hade uttagits 10,000 kronor oaktadt utgifterna, enligt samma kassabok, till 15 Januari belöpt sig till endast 150 kronor. Han ansåg tydligt att växeln stått i samband med inlevereringen till ränteriet.
Öfversten förnekade, att växeln tillkommit för täckande af hans förskotter.
Åkl.: På hvad sätt fick öfversten kännedom om Karlssons balans?
Öfv.: Det hviskades derom.
Auditören: Talade öfversten då ej med Karlsson?
Öfv.: Icke genast, utan först efter en afskedsmiddag som artillerikåren gaf för mig. Jag sade då till Karlsson: »Om det är några oegentligheter, så laga att de bli rangerade, när du nu reser till Stockholm». Sedan vidrördes saken först efter Karlssons hemkomst från hufvudstaden 11 April, då Karlsson sade, att ännu var icke allt klart, men det skulle bli till månadens slut. Han hade då hänsyftat på hjälp från sina bröder. När jag 8 Maj reste till Stockholm, antog jag att allt var ordnadt och fick först genom telegram om Karlssons häktande kännedom om motsatsen.
Åklagaren sade sig hafva haft ett längre samtal med Karlsson å häktet, men han hade icke kunnat lemna några flere upplysningar utöfver de redan gifna. Emellertid fasthöll Karlsson fortfarande med bestämdhet, att öfversten fått 3,000 kronor före 1887, och detta trodde åklagaren vara fullkomligt sant. Han viile ännu en gång till spörja öfversten härom. Öfversten bestred att han fått summan. möjligen något smått mot slutet af året. Naturligtvis var Karlsson angelägen om alt vidhålla denna sin uppgift, då den vore utgångspunkten för alla hans historier mot öfversten, Karlsson hade ock vidhållit att öfversten mottagit och själf användt för regementet afsedda slitningsersättningsmedel, men öfversten nekade.
Åklagaren, som ej ansåg lönt att vidare höra Karlsson, frågade, om öfversten förlorat penningar på borgensförbindelser, hvartill öfversten nekade.
Genom sina affärer med Karlsson ansåg åklagaren att öfverste von H. felat äfven mot den paragraf i krigslagarna (102), som handlar om vanvårdande af den aktning, som krigsman af andra äga bör.
Beträffande det förr omnämda beskedet för senare halfåret 1894, som upptog öfverstens sålda hästar såsom effektiva, hördes två vittnen.
Löjtnant Christrson hade som regementskvartermästare kontrasignerat beskedet. Han visste ej vid underskrifvandet att öfversten sålt sina hästar. Då beskedet inlemnats till öfversten, hade denne frågat hvilka de två vakanser å staben varit, som stått upptagna, hvarpå vittnet svarat, att de utgjorts af öfvorstelöjtnantens häst (öfverstelöjtunnt Carlstedt hade då erhållit afsked) och hans egen, hvarpå öfversten efter att hafva genomläst beskedet, underskref det samma.
Löjtnant Hj. Sillén, som uppsatt beskedet, sade sig hafva sett att öfverstons hästar användes af handlanden Hägg, men då enligt författningarna dylikt besked skall uppgöras efter befintliga handlingar och det åligger en hvar att genast anmäla vakans, men sådan anmälan ej ingått från öfversten, var han skyldig att upptaga dennes hästar såsom effektiva.
Öfversten medgaf vittnesmålens riktighet.
Konsistorievaktmästare G. V. Johansson vittnade, att han, som visste att öfversten ville sälja sina hästar, hade i början af September omtalat för öfyersten, att handlanden Hägg, med hvilken han resonnerat om saken, var spekulant på djuren. Öfversten hade då tillsagt vittnet, att höra efter vidare med Hägg, men hade tillagt, att det ej brådskade. Några dagar derefter hade Hägg till Johansson bjudit 600 kronor för hästarne, men hade öfversten, då han fått veta detta, sagt sig vilja hafva 700 kionor och han ville i alla händelser ej sälja dem, om de ej finge stå för hans räkning minst till påföljande Februari. Under sina vidarv underhandlingar med Hägg hade vittnet dock ej nämt detta vilkor. Vid köpets afslutande hade hade han ej varit närvarande och visste sålunda ej om öfversten då framstält sin fordran, men förmodade det, då öfversten två gånger betonat den för vittnet.
Handl. Hägg som kallats äfven till detta för, förklarade, att om öfversten framstält till honom det nämda vilkoret, något som han ej mindes, hade han i alla händelser fattat det så, som om öfversten velat hyra hästarne, när han behöfde, hvilket han naturligtvis fått, såsom hvarje annan, då vittnet tillhandahöll hästar åt allmänheten. Han hade i alla fall ansett hästarne för sin egendom, så att han varit oförbindrad att sälja dem dagen efter köpet, om något sådant kommit i fråga.
Öfverste Hohenhausen sade, att hans mening i alla fall varit att få dispositionsrätt till hästarne. Hade han varit så klok att taga skriftligt hade saken varit klar. Till stöd för sin tro, att djuren stått för hans räkning, ville ban anföra att han efter köpet lofvat sin dotter att få begagua hästarne till ridt.
Till gårdagens förhör var äfven förvaltningsdirektionen kallad. Öfverste Carlstedt och kapten Sellergren voro personligen tillstädes.. Den senare företedde fullmakter för kaptenerna Hj. Åkerhjelm, Ericsson, Ytterberg och Ternstedt.
Till undvikande af möjlig missuppfattning anse vi oss böra betona, att förhören med förvaltningsdirektionen och kassakontrollanterna aldrig afsett att söka leda i bevis någon som helst delaktighet i den uppkomna balansen från deras sida, utan endast att utröna, i hvad mån de kunna ha eftersatt sin kontrollskyldighet.
Gent emot öfverste Carlstedt anmärkte åklagaren såsom egendomligt att han i sin dubbla egenskap af ordförande i förvaltningsdirektionen och styrelseledamot i enskilda banken icke ansett behöfligt att anställa en jämförande kontroll mellan intendentens uppgifter å kassarapporterna och räkningen i banken, hvaraf borde kunna ha framgått att allt ej stått rätt till. Beträffande direktionens protokoller påvisade åklagaren sådana oegentligheter som att samma uppförda summa vore olika betecknad med bokstäfver och siffror, t. ex. tjuguåttatusen niohundra trettio åtta. (26,938). Detta förekommer ett par gånger i de af öfverste C. justerade protokollen.
Öfverste C. förklarade, att detta naturligtvis vore en misskrifning af protokollsföraren och vore summorna med bokstäfver de riktiga.
Åklagaren framhöll såsom sin åsigt, att förvaltningsdirektionen varit ansvarig för alla de medel som influtit till regementet på grund af den paragraf i reglementet, som stadgar att alla inflytande belopp skola till protokollet anmälas.
Kapten Seliergren: Härmed åsyftas de medel som inflyta från ränteriet, enskilda m. fl.
Åkl.: Jag anser det afse alla medel. Dessa äro anmälda genom kassarapportens aflemnande. Endast i det fall att intendentens bokföring varit falsk, skulle direktionen vara fri från ansvar, men detta har aldrig satts i fråga.
Awditören: Såg kapten Sellergren som kontrollant efter att vederbörlig verifikationer funnos å inkomsterna?
Kapten S: Endast i fråga om inkomsterna från ränteriet; det öfriga antecknades enligt intendentens böcker.
Åklagaren anförde, att, om någon gång för mycket utbetalats för ett ändamål och anmärkning häröfver gjordes af vederbörande, finge förvaltningsdirektionen betala Det hade direktionen väl erfarenhet af?
Öfverste C.: Ja, men mycket liten erfarenhet.
Kapten Sellergren: Detta är helt naturligt, när förvaltningsdirektionen utanordnat medlen.
Åkl.: I detta fall äro penningarna obehörigen brukade, alltså bör direktionen ersätta hela balansen.
Kapten S.: Åklagaren vill då säga, att direktionen hela dagarne skolat öfvervaka alla utbetalningar, som kunde ske när som helst. Jag bestrider, att detta kan vara reglementets mening.
På åklagarens fråga förmälde kapten S. att då han af kapten Åkerhjelm mottagit kontrollboken, hade denna varit blank för en längre tid. Sellergren hade visat detta för öfversten, som sagt att detta var mycket tråkigt samt bedt S. ombestyra att det felande infördes. Detta hade ock blifvit gjordt af intendentens biträde. Kapten S. förklarade vidare, att han ej visste, om kapten Hj. Åkerhjelm och intendenten haft några affärer med hvarandra.
Åkl.: Har kapten Sellergren undertecknat kassarapporterna till arméförvaltningen?
Kapten S.: Ja, så som förut skett.
Åkl.: Hvad anser kapten S. ett uttryck som »kassabehållningens riktighet bestyrkes» innebära.
Kapten S.: Endast ett siffergodkännande. Jag bestrider det för kassarapporterna faststälda formuläret såsom stridande mot kontrollreglementet.
Åkl.: Men så som kapten S. fattar saken, blir det ju ingen kontroll. På rapporterna till förvaltningsdirektionen har kapten attesterat uppbördens riktighet.
Anser kapten S. sig ock ansvarig för att denna uppbörd flutit in?
Kapten S.: Ja, derför ansvarar jag. Bevisen derom har jag haft under ögonen.
Åkl.: Jag skall då visa kapten folio för Mars 1895 i kontrollboken. Der förekommer en post på 16,000 kronor, som heter »återburna förskottsmedels. För dem ansvarar kapten sålunda?
Kapten S: (efter att ha granskat boken): Detta var egendomligt. Den posten har jag aldrig sett. Det kan jag ej förklara. Men underskriften är min. Det är högst märkvärdigt.
Åkl.: Karlsson har för mig uppgifvit att dessa 16,000 kronor, som han föröfrigt ofta laborerat med i sina böcker, varit det af honom på en höft antagna beloppet af öfverstens förskotter… För dessa 16,000 kronor anser jag äfven förvaltningsdirektionen ansvarig, då de ingått i kassarapporten.
Kapten S.: Ja, vid den tid som afses utgjorde visst jag ensam förvaltningsdirektionen. Dess ansvarsskyldighet har jag redan bestridt, men i detta fall vill jag ej yttra mig.
Det upplystes att kapten Ytterberg ock deltagit i det sammanträde, då ifrågavarande kassarapport aflemnats.
Sedan åklagaren sport, hur stor förvaltningsdirektionen nu ansåg Karlssons verkliga kassabehållning varit vid de olika rapporternas aflemnande, men såväl öfverste C. som kapten S. förklarat sig icke hafva någon mening härom, anförde åklagaren att då i rapporterna upptagits i behållningen en post benämd »förskotter», men reglementet ej känner någon sådan, finge direktionen äfven ur denna synpunkt svara för rapporternas oriktighet. Härtill genmältes att förskotter icke allenast vore löner, utan afsåge oafslutade arbeten, utbetalningar till leverantörer m. m., och sådana hade intendenten rättighet att lemna. Karlsson hade ock uppgifvit förskotten vara sådana.
Åkl.: Detta kan dock ej ha varit fallet med sådana förskott, som stå under rubriken lönemedel.
Från härvarande afdelningskontor af riksbanken hade åklagaren förskaftat sig intyg att inga medel för infanteriregementets räkning der varit insatta under tiden 1 Jan. 1890—30 April 1895. En afskrift af upp- och afskrifningsräkningen med enskilda banken utvisade, att under 1895 icke heller der några regementets medel varit innestående, alltså ej i någon bank funnits något. Kapten Sellergren tillspordes huruvida intendentens kassarapporter i år uppgifvit behållningarnas placering, hvilket kapten S. sade sig icke minnas.
Åkl. Af beskedet från enskilda banken framgår, att 8 Nov. 1894 på morgonen ingenting funnits der för regementets räkning insatt. På f. m. insätter Karlsson 4,000 kronor. Samma eftermiddag hålles direktionssammanträde, då den inlemnade kassarapporten visar en behållning af 38,000. Likadant är förhållandet 5 Sept. 1894. Intet finnes inne på morgonen, men senare på dagen insättes 10,000 och kassarapporten vid sammanträdet på aftonen upptager en behållning af 68,000. Den 13 Juni 1894 stå insatta 3,000 kronor och rapportens behållning är 74,000. Och trots dessa stora skilnader vill öfverste Carlstedt påstå, att han särskildt kontrollerat regementets bankräkning. Borde det också icke ha väckt misstanke att insättning ar gjordes just på de dagar, då förvaltningsdirektionen sammanträdde?
Öfverste Carlstedt genmälte, dels att Karlsson haft uppgiftorna om behållningens placering på lösa lappar som han genast sönderrifvit, efter det de uppvisats, dels att intendenten förklarat de stora behållningarna med att kvitton ej hunnit inkomma på till officerare på annan ort utbetalda lönemedel. Åklagaren anmärkte, att det borde varit lätt att finna att detta varit osaning. Beloppen hade varit för stora och om lönerna betalats i rätt tid, borde kvitton kunnat inkomma, åtminstone på det mesta, till t. ex. den trettonde dagen i månaden.
Åklagaren öfvergick härefter till de omständigheter som voro förenade med det förr omnämda utkvitterandet af 5,000 kronor å regementets beklädnadsdeposition 31 sistlidne December. Enligt reglementet skall vid uttag ur denna s. k. reservkassa de båda officerarne, som äga nycklar till. kassan (bär vid regementet var det endast kapten 8.) vara närvarande jämte intendenten. Men han hade varit borta, och i stället lemnat sin nyckel åt en sergeant.
Kapien S.: Jag ansåg denne för intendentens ställföreträdare.
Öfverste Berg: För regementsintendent finnes ingen ställföreträdare, annat än af arméförvaltningen eller regementsschefen formligen förordnad sådan.
Kapten S.: Måhända han ej skall kallas så, men han kom på schefens befallning, och jag anser att jag ej hade makt hindra schefen göra hvilka uttag han ville.
Åkl.: Om sålunda en schef vill handla oärligt, kan han sålunda taga så mycket han vill midt för näsan på den, som har den andra nyckeln till reserykassan?
Kapten S.; Ja, reglementet säger ingenting härom. För öfrigt medgaf han att vid själfva uttagandot af depositionsbeviset icke förfarits enligt reglementet, ej heller vid utkvitterandet af de 53,000 kronorna, då regementsintendentens namn saknats.
Åklagaren påkallade vittnesförhör med auditör Tiberg och löjtnant Leatz.
Rådman Tiberg förklarade, på frågor, att han aldrig, då han som protokollsförare varit närvarande vid förvaltningsdirektionens sammanträden, hört något tal, som kande tyda på misstanke om kassabalans. Väl hade han deremot förundrat sig öfver de stora kassabehållningarna. Hade aldrig märkt något otillbörligt förhållande mellan schefen och intendenten. Någon gång hade ban som hastigast sejt på intendentens uppgifter om bebållningarnas placering. Dessa uppgifter hade aldrig föranledt något resonnemang. Direktionen hade blott sett på dem.
Åkl.: Jaså. de gjorde så mycket ändå.
Rådman Tiberg öfverlemnade till rätten någia bref, som han i egenskap af syssloman i intendenten Karlssons konkurs anträffat. I ett par af dessa begärde öfversten som vanligt penningar, en gång 150, en annan gång 800 kronor. Den förra begäran var dagtecknad 24 April 1895, samma dag öfversten afgick. Öfverste v. H. erkände brefven.
Löjtnant Leatz, som tjänstgjort på militärexpeditionen hösten 1893 hade ej märkt något otilllbörligt förhållande mellan öfversten och intendenten, men hade hört påstås, att schefen lånade penningar af intendenten och att detta vore orsaken till att den senare kunde uppträda så godtyckligt. Af kamraten på fastlandet hade han hört att de ej fått sina kvartal ordentligt och rekvisitioner å persedlar hade ej af intealeater effektasrats.
Ännu ett vittne hade åklagaren inkallat, nämligen fanjunkaren Engström, men det upplystes att denne först på aftonen kunde anlända till staden.
Innan krigsrätten afslöt sina förhandlingar för dagen tog öfverste Berg till ordet och, framkallande öfverste Carlstedt, yttrade han:
Under dessa förhör ha så många besynnerliga saker blifvit sagda, att jag ej kan underlåta att finna, att en begreppsförvirring här gör sig gällande. Jag fäster mig särskildt vid tydningen af uttrycket »Kassabehållningens riktighet bestyrkes». Jag har i många år varit ordförande i förvaltningsdirektion, och ni herr öfverste, under ännu flere år. Anser ni att detta uttryck »kassabehållningens riktighet bestyrkes» kan hafva någon annan mening än att behållningen ocksä verkligen skall finnas?
Öfverste Carlstedt: Ja, om man skall taga saken som kontrollanterna . . .
Öfverste Berg: Det är ej fråga om kontrollanternas åsigt, utan om herr öfverstens egen. Om herr öfversten mottager ett papper af t. ex. en kompanischef, och ban med sitt namn undertecknat den der befintliga uppgiften, kan detta ha annan betydelse än att han också måste ansvara för att hvad han undertecknat faktiskt är riktigt?
Öfverste Carlstedt. Ja… nej… det måste väl vara så…
Öfverste Berg: Jag har icke gjort denna fråga för att lägga sten på börda, endast såsom regementsshef och f. d. ordförande; en förvaltningsdirektion. För mig är saken så tydlig. Men om det så är, att det berörda uttrycket kan hafva mer än en betydelse, då vet jag sannerligen icke hvad jag hädanefter skall tro om mina underlydandes rapporter. Jag hinner icke verkställa och kontrollera allt själf, jag måste lita på att de göra sin skyldighet. Jag kan begå ett fel, af oförsigtighet eller dumhet, men aldrig har jag tänkt mig, att jag icke sedan också skulle erkänna oförsiktigheten eller dumheten.

Till dagens förhör
kl. 12 voro ånyo kallade öfverste Carlstedt och kapten Sellergren. Åklagaren bragte ånyo på tal Karlssons egen giroräkning i Gotlandsbanken och frågade om öfvorsten ej misstänkt att den egentligen afsåg regementet. Öfverste C. sade sig icke vetat hvilka medel det varit, men för den händelse det vore regementets, hade han på bankstyrelsens vägnar tillfrågat öfverste Hohenhausen om saken, och kort derpå hade räkningen förändrats till infanteriregementets. Detta var 1888. Då Karlsson före denna tid icke lemnatuppgifter & medelsplacering till förvaltningsdirektionen, hade öfverste C. ej kunnat veta, om Karlsson haft penningar i annan bank.
Åklagaren anmärkte att i sådant fall vore olaglighet tillåten af öfverste C., ty reglementet säger, att uppgift å placering skall lemnas förvaltningsdirektionen. Öfverste C. hade, sedan regementet fick giroräkning, eftersett i banken att insatta summorna stämde med Karlssons då lemnade uppgifter, men han hade bara sett på summan, aldrig på daton eller något annat. Åklagaren anmärkte att detta var mer än besynnerligt, att öfversten icke sett bara er tum bredvid, då det lätt skulle ha framgått att medel insatts samma dag direktionssammanträde ägde rum och att dagen förut räkningen varit tom.
Åklagaren frågade, om öfverste C. aldrig misstänkt att Karlsson laborerade med kronans medel.
Auditören fäste uppmärksamheten på att öfverstens svar komme att gå genom alla instanser.
Öfverste C. svarade att han aldrig veatt att öfversten och intendenten haft affärer med hvarandra, undantagandes hvad som rörde de förenämda växlarne. Icke heller hade han afvetat att öfverste von H. fått förskotter af intendenten. Han hade aldrig ens misstänkt några fälsarier eller något otillbörligt förhållande mellan schefen och intendenten. Hade ej afvetat att öfverste v. H. hade lemnat invisningar på lön åt andra. Att öfverste v. H. hade dåliga affärer, hade han naturligtvis märkt, enär han laborerade med många växlar o. d. Öfyversten hade sig ingenting bekant om växeln på 8,000 kronor; det hade ej häller väckt hans uppmärksamhet att samma dag ett lika stort belopp inievererats till ränteriet. Åklagaren ansåg, att öfverste C. borde ha fäst sig vid det förhållandet att öfversten och Karlsson hade en så stor växel tillhopa, som dessutom ej belånats för mer än 5,000. Öfverste C. hade, menade åklagaren, icke tagit den ringaste befattning med och vård om kronans medel.
Öfversten svarade, att det hörde honom ej till, han hade följt reglementet.
Auditören föredrog den paragraf, som ålägger förvaltningsdirektionen att ansvara för kronomedlens ändamålsenliga användning.
Åklagaren ansåg, att öfverste C. icke borde kunna förtolka detta stadgande, då förvaltningsdirektionen iförsta hand dömes att betala med orätt utgifna medel, hvilket öfverste C. haft erfarenhet af.
Öfverste C. förnekade, detta, men återtog, då auditören gjorde honom-uppmärksam på att han i år dömts utbetala 136 kronor. Dessa penningar sade öfverste C. sig senare ha fått åter af dem, som fått det för stora beloppet. Hade ej afvetat, att löner ej blifvit utbetalade i rätt tid.
Åklagaren frågade öfverste H., om ej kapten A. Lange en gång anmält för honom att intendenten ej, trots upprepade rekvisitioner, utsändt aflöningar till honom. Detta kunde öfversten icke minnat, men trodde ej så varit förhållandet.
På fråga förklarade öfverste Carlstedt, att under de tider, då regementet ej haft penningar i bank, han trott att intendenten haft dem i reservkassan.
Åklagaren undrade då, om öfverste C. ansett det vara en ändamålsenlig placering att ha så stora belopp, som ofta inträffat, i reservkassan.
Detta var en affär mellan schefen och intendenten, menade öfverste C. Ombyte af kontrollanter hade ej föranledt någon åtgärd från förvaltningsdirektionens sida.
Fanjunkare A, E. Engström hördes nu som vittne. Han hade tjänstgjordt på intendentsexpeditionen från mötenas slut 1888 till mötena 1893.
Åkl.: När vittnet uppförde belopp på debetsidan i kassaboken, hvilken ledning hade vittnet för att uppföra dem?
Virtnet: De fördes in efter kontrollboken med ränteriet, och andra anordningar efter det de kvitterats.
Åkl.: Såg vittnet de kontanta beloppen?
Vittnet: Nej, jag såg blott de kvitterade anordningarna.
Åkl.: Inträffade det någon gång att slitniovgsersättningar inkommo?
Vittnet: Ja, efter ingångna rekvisitioner. Men jag såg inga kontanta medel, endast anordningarna kvitterade. På samma sätt var det med målskjutvingsmedlen Dessa medel kommo alltid genom schefsembetet. I regel utbetalades lönerna på dagen, Vid åtskilliga tillfällen hade civila personer klagat öfver att de ej ordentligt fått penningar.
Auditören: Hade vittnet några misstankar mot Karlsson att ej allt stod rätt till?
Vittnet: Ja, jag misstänkte att de stora behållningarna ej voro riktiga.
På fråga förklarade han att han visserligen sett att öfverstens ordonnans tidt och ofta kommit med bref och fått penningar af intendenten, men han hade icke haft kännedom om schefens och intendentens affärer.
Åklagaren hade för sin del icke något vidare att andraga, utan anhöll att handlingarna i målet måtte öfversändas till krigshofrätten.
Kapten Sellergren framträdde och bad att få förklara sig med anledning af den inkomstpost på 16,000 kronor, som förekommit vid gårdagens sammanträde och som han attesterat, af obetänksamhet.
Kassarapporten, som upptog denna summa, ville han ej tillerkänna vitsord, enär den ej föredragits vid något sammanträde med förvaltningsdivektionen. — Dessutom hade den ej undertecknats af inten.
denten.
Då emellertid af protokollsboken framgick, att rapporten vekligen föredragits, afstod kapten Sellergren från sin första anmärkning, men vidhöll den sista. Rapporten vore ej att anse som officiell.
Krigsrättens förhandlingar voro härmed afslutade och ordföranden, öfverste Berg, förklarade, att samtliga handlingar i målet komme att till krigshofrätten inom föreskrifven tid insändas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 November 1895
N:r 176

I går middag förekom ytterligare följande: Åklagaren anhöll om vittnesförhör med löjtnanterna Hj. Sillén, Christerson och sergeant Stenman.
Löjtnant Christerson hade ingenting hört eller afvetat beträffande öfversten och intendenten ej heller vid deras sammanträffande iakttagit något misstänkt, förrän han blef underkunnig om intendentens häktande. Vitsordade åklagarens uppgifter om de förut omnämda medlens förhållande så att kvitto å de samma kommit först långt efteråt.
Löjtnant Hj. Sillén sade sig ha förvånats öfver att öfversten icke kunde förmå intendenten att göra sina skyldigheter. Vidare hade han hört talas om att officerares löner ibland dröjt, men visste ej, huruvida härom gjorts anmärkning hos schefen, Vitsordade hvad löjtnant Christerson uppgifvit.
Sergeant Stenman hördes såväl under gårdagen som i dag. Han vitsordade hvad han förut vid rådhusrättens förhör omvittnat. Vidare redogjorde han för det fall, då under hans tjänstgöringstid på intendentsexpeditionen rekvirerats beklädnadsslitningsersättningar och huru med deras uppdebitering förfarits, men kunde ej direkt häraf framgå, att öfversten behåilit dylika medel. Han visste berätta, att mycket ofta från öfversten kommit bud till intendenten med begäran om penningar. Sade sig hafva misstänkt att icke allt var som sig borde beträffande intendenten. Särskildt hade det förefallit honom egendomligt, att sedan intendenten å redogörelsen till arméförvaltningen för tredje kvartalet 1894 antecknat att behållningen på schefens befallning skulle nedbringas innan.
årets slut, denna behållning dock sedan ytterligare betydligt stigit.
Kapten Ternstedt hördes i egenskap af ledamot i förvaltningsdirektionen. Han sade sig aldrig haft anledning misstänka att vågon balans förefans eller att öfversten hade mindre riktiga affärer med intendenten, helst som v. H. under de tider T. åren 1884—1886 varit t. f. fältkamrer aldrig begärt större förskotter än gällande redan påbörjad månad. I öfrigt hade han samma uppfattning om sina skyldigheter som öfriga ledamöter i direktionen framhållit. På fråga af auditören sade han sig anse, att en person, som med sitt namn attesterar en kassahehållnings riktigbet, äfven är skyldig svara för att densamma finnes.
Öfverste von H. hemstälde till krigsrätten, huruvida han icke, då han vore mycket sjuk, kunde få afresa härifrån i morgon, men rätten resolverade att öfversten skall vid hämtnings påföljd inställa sig till förhör om måndag.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 November 1895
N:r 174

Då krigsrätten sammanträdde i går f. m. kl. 11, infann sig öfverste von Hohenhausen personligen, efter att på morgonen hafva hitkommit med ångaren »Visby». Åklagaren påkallade omedelbart förhör med öfversten.
På fråga af åklagaren medgaf öfverste von H. att han lånat penningar af sin intendent, men bestred att han afvetat, att linen skett af offentliga medel, medan han naturligtvis vetat detta vara fallet med de tagna löneförskotten.
Härtill genmälde åklagaren, att han för sin del betraktade äfven löneförskotten såsom lån, för så vidt de afsett icke till någon den ringaste del förfallna medel.
Öfverste von H. betonade, att han aldrig tvingat intendenten att lemna förskotten. Hade han vägrat, skulle öfversten icke vidare urgerat derpå. För öfrigt torde det vara lätt att bevisa, att dylika löneförskott lemnades vid alla regementen inom armén.
Åklagaren genmälte, att det vore mindre honnett af öfversten att på detta sätt utslunga en beskyllning mot andra regementen. Mot öfverstens påstående att han ej afvetat, att Karlsson rörde sig med kronomedel åberopade han de i föregående dagars protokoll intagna brefven.
Auditör Malmén: Men förstod inte öfversten, att ofta nog intet af de gifna förskotten varit intjänta?
Öfversten: Jo, men då intendenten aldrig gjorde någon invändning och heller aldrig fordrade afräkning oss emellan, så …
Åklagaren: Men hur kunde hr öfversten tro, att intendenten lånade er af egna medel?
Öfversten: Intendenten ansågs ju för att vara en välbehållen man.
Åklagaren: Men det borde snart nog ha blifvit bekant för herr öfversten, att Karlsson hade dåliga affärer?
Öfversten: Det fick jag reda på först i Maj månad. Balansen hade jag kännedom om först i Februari i år.
Auditören: Men hvarför vidtog icke öfversten då genast åtgärder mot intendenten ?
Öfversten: Emedan han talade om sin rika slägt, som jag trodde skola hjälpa honom att rangera affärerna.
Åklagaren: Jag anser att öfversten långt före den uppgifna tiden afvetat intendentens uppbördsbrist, men vill emellertid påpeka att öfversten äfven efter den tid, då han uppgifvit sig fått kännedom om balansen, fortsatt att taga förskotter.
Öfversten: Visserligen, men jag tror mig då hafva hållit mig inom mig tillkommande kvartal.
Här tillfrågades öfversten om sin vid rådhusrätten gifna uppgift om Karlssons skulder, hvartill han genmälte att han af en person hört dem uppgifvas till 20,000 kronor, men ville ej bestrida, att han uppfattat dennes yttrande oriktigt.
Åklagaren: Hur stor skuld anser sig öfversten hafva till intendenten?
Öfversten: Ej öfver 6,000 kronor.
Åklagaren: På hvad grund detta?
Öfversten: På grund af mina juristers utredning. Själf har jag trott den vara endast 4,575 kronor.
Åklagaren: Det omdöme, öfversten åberopar, är allt för legört för att jag skulle kunna tillerkänna det vitsord. Jag åberopar i stället det resultat, hvartill advokatfiskalen i kammarrätten, som handlat å tjänstens vägnar, kommit, och som fastslår, att öfversten under perioden 1887—95 erhållit i förskott 60,479 kronor, mot förbindelse 4,780 kr. och mot anvieningar 11,490 kronor eller tillhopa 76,749 kr. Fråndrages nu den öfversten tillkommande lönen, blir resultatet ett annat. Medgifver öfversten riktigheten af dessa summor?
Öfversten: Jag kan omöjligt säga något bestämdt, men antager att advokatfiskalen icke vill lägga mig någonting till last utöfver hvad rätt är.
(På hemställan af krigsrättens ordförande tilläts att öfversten under förhörets fortsättning fick sätta sig).
Öfversten vitsordade att de vid föregående dagars förhör företedda bref och kvittenser voro äkta.
Åklagaren begärde von H:s yttrande öfver det 22 December 1894 till intendenten aflåtna, så lydande brefvet:
Broder! Här äro tre anordningar, som jag ber dig sända. Jag önskar ej i dag skrifva på anvisning å civila departementet, men torde du lemna ett papper till Stenman, om det skulle behöfvas penningar töre din hemkomst. Bäst vore, om ej något behöfde begäras, då så mycket är ute på civila departementet. Jag är svårt ansatt för de 1,000. Kag jag få taga dem före din hemkomst af de af dig rekvirerade medlen?
Åklagaren: Hvarför önskade ej öfversten skrifva på den omförmälda anvisningen?
Öfversten: Derför att jag ansåg Karlsson hafva för mycket ute.
Åkls: Hvilka anordningar är det fråga om?
Öfv.: Sannolikt gälde de artilleridepartementet.
Auditören: Kommo dessa medel omedelbart?
Öfv.: Ja, om det gälde artilleridepartementet.
Åkl.: Då hade öfversten mottagit penningarna?
Öfv.: — Sannolikt, ja.
Åkl.: Följde då dessa med anordningarna till Karlsson?
Öfv.s; Ja.
Åkl.: Hvad var det för medel?
Öfv: — Antagligen målskjutningspenningar.
Åkl.: Hvarför nämnes om att lemna ett papper till Stenman?
Öfv.: Den 1 Jan. skulle dagaflöningarna betalas. För den händelse penningar ej funnos inne härtill borde K. lemna anvisning.
Åkl.: Men det hade väl varit klart att inga penningar kunde behöfvas, då öfversten själf ansåg att det var mycket — för mycket — ute?
Öfv.: Det är alldeles rätt resonneradt.
Åkl.: Hvad anledning hade öfversten att, såsom han säger, befara, att befallning skulle komma att nedbringa behållningen?
Öfv.: Jag tyckte den vara för stor.
Åkl.: Men då borde herr öfversten ha ombestyrt medlens insättning.
Öfv.: Naturligtvis.
Åkl.: Då öfversten gent emot en befallning om behållningens nedbringande skrifver till intendenten, att han hoppades, »att detta ej måtte blifva fallet» tyder det på att öfversten kände till att det var brist och krångel?
Öfv.: Jag bestrider denna tolkning.
Åkl.: Vid det tillfälle, då detta skrefs till intendenten, stod han på resa till fastlandet. Visste öfversten, att denna skedde för penningars anskaffande?
Öfv : Nej, det var en senare resa.
Åkl.: Det torde vara utredt, att intendenten vid afresan saknade penningar.
Icke desto mindre begär öfversten att före hans hemkomst få taga 1,000 kr.
Öfv.: Ja, om jag behöfde, annars skulle jag vänta, till dess jag kunde taga ett förskott.
Åkl.: Af kronans medel?
Öfv.: Naturligtvis.
Åkl.: Har öfversten lyft som förskott alla lönemedel för första kvartalet 1895?
Öfv: Ja, jag hade rätt få lön till 1 Maj i år; men jag har ej kvitterat allt, ehuru jag erkänner att jag fått, hvad mig tillkommer.
Åkl.: Öffersten har som bevis på sin oskuld vid rådhusrätten åberopat ett ödmjukt bref från Karlsson, deri han beder om uppskof: Karlsson har sagt, att detta före gåtts af ett annat bref i annan ton?
Öfv.: Jo, det är sant, att han skrifvit ett föregående bref, der han nämner om obehag för mig, men det är ju klart, att jag som schef skulle komma i sådana, när hans balans upptäcktes. Jag bestrider att detta må kunna tolkas som om jag vore delaktig i balansen.
Åkl.: Ser man saken i ljuset af de vid krigsrätten föredragna brefven, kan man ej tro att öfversten varit okunnig om bristen.
Öfv.: Jag kände den icke. Jag tror det vara allmänt bekant här, att Karlsson varit mycket om sig och skaft på alla sätt, Ingen vid regementet misstänkte något.
Åkl.: Enligt mitt förmenande borde öfversten varit den siste att tro, det allt stod väl till. Emellertid visar ett bref att öfversten efter det ban upptäckt balansen begärt 75 kronors lån till en fastlandsresa.
Öfv,: Jag trodde, att balansen då var reglerad.
Åkl.: Hur kunde öfversten tro något sådant?
Öfv.: Jag kände ju ej balansens storlek, och trodde att Karlssons rika slägt hjälpt honom.
Auditören: Men herr öfversten borde dock haft så mycket intresse af saken, att han gjort sig förvissad derom, att balansen blifvit betäckt?
Öfv.: Jag trodde den aldrig vara större än 10,000 kronor.
Åkl.: Men då det vid andra tilfällen varit svårt nog för Karlsson att rangera för 5,000 kronor, hur kunde öfversten då tro det vara lättare för honom att anskaffa 10,000 kronor?
Öfv.: Han hade alltid visat stor förmåga i penningaffärer.
Åkl.: Nå, den förmågan synes hufvudsakligast ha gält kronans medel.
Auditören: Visste herr öfversten säkert att Karlsson hade egna tillgångar?
Öfv.: Nej, men jag antog det.
Auditören: Hvad menar öfversten med uttrycket »om det finnes inne» i sina bref?
Öfv.: Naturligtvis om det fins något inne af lönemedel.
Åkl.: Innan hr öfversten började låna af intendenten borde hr öfversten förvissat sig om att Karlsson verkligen var förmögen.
Öfv.: Vederbörande borde verkligen ha skyldighet tillse, då de tillsätta en tjänsteman med så stor uppbörd, att han är en solid person.
Åkl.: Det är mindre honnelt att insinuera detta, och för öfrigt kan denna anmärkning med större fog drabba hr öfversten själf. Jag vill äfven anmärka, att syftningen på att Karlsson i det förr omnämda brefvet till hr öfversten användt en ödmjuk ton, med än större fog kan tillbavisas på öfversten och detta blir desto mera graverande, som det här gälde den öfverordvade mot den underordnade.
Öfv: Om tonen är ödmjuk vet jag ej, men jag medger att den från min sida varit mindre lämplig.
Åkl.: Hvad menas med det ett par gånger i brefven förekommande uttrycket »låt saken vara oss emellan… förstör detta bref o. s. v.?»
Öfv.:: Jag tycker det är ganska gifvet, att jag ej ville ha mina affärer inför andras ögon. Det synes pu, att en dylik uppmaning varit på sin plats, ehuru den ej blifvit följd. Men jag bestrider att häraf kan dragas den slutsatsen, att jag legat i maskopi med intendenten.
Auditören: Men tänkte aldrig öfversten på, att edra transaktioner kunde komma i kollision med allmänna straftlagen?
Öfv.: Nej, icke förr än en person i Maj. månad i år gjorde mig uppmärksam derpå.
På fråga förklarade öfversten att han i regel alltid tagit ut sin lön i förskott.
Åkl.: Hvad menas med brefuttrycket »om det låter sig göra utan att det blir brist på annat håll?
Öfv.: Intendenten kunde ju behöfva Peng till andra utgifter än åt mig.
Åkl.: Hvarför ville ej hr öfversten ha sergeanterna som mellanhand vid sina aftärer?
Öfv: Jag minnes ej nu, men icke var det för att dölja något.
Beträffande den växel å 8,000 kronor, som tagits 27 November 1890 lemnade öfversten enahanda uppgifter som vid förhören inför rådhusrätten, eller att den tagits för att nedbringa en för stor behållning.
Auditören: Men borde ej detta ha gjort br öfversten misstänksam gent emot Karlsson? Icke var det väl tillständigt, att en schef skulle behöfva på detta sätt hjälpa en underordnad?
Öfv.: Jag var ju den som närmast Karlsson ägde det ekonomiska ansvaret; derför ansåg jag mig hjälpa mig själf, när jag hjälpte honom.
Åkl.: – Men denna växel borde ha uppenbarat kassabristen?
Öfv.: Nej. Karlsson hade den tiden att sköta stora affärer för lägerbygnaderna m. m, och behöfde då stundom mycket penningar. Jag trodde att den tillfälliga förlägenheten hade sin grund häri.
Åkl.: Förfarandet är författningsstridigt. Jag anser tillvägagåendet bevisa kännedom om balans.
Öfv.: Det bestrider jag.
Åkl.: Karlsson har sagt att öfversten före mötet 1887 fått 3,000 kronor, som sedan ökats till 5,000.
Öfversten: Det är osanning. Vid denna tid hade jag fått ett amorteringslån på 12,000 kronor och behöfde ej andra penningar. Detta har Karlsson hittat på för att få en utgångspunkt för bevarandet af alla mina bref.
Auditören: När uppstod då första skulden till Karlsson? Skulle det vara de befintliga reverserna?
Öfv.: Ja.
Auditören: Det är nödvändigt få en uppgift om hr öfverstens affärsställning.
Öfv.: Den 1 April 1884, då jag tillträdde min befattning som militärbefälhafvare, voro mina skulder 36,990 kronor. På dessa har jag till dato afbetalt, så att jag nu är skyldig i banken här 10,000, till kapten Abelin 4,500 kr., kapten 0. Åkerhjelm 1,200 kr., i en kassa här 1,800 kr. samt i Sundsvall 4,400 kr. Lägges härtill de 6,000, jag anser mig vara skyldig Karlsson, har jag minskat mina skulder med omkring 9,000 kronor. Mitt hushåll har årligen gått till 3,000 kr. förutom 900 kronors hyra, 500 kronors tjänarelöner och fourage m. m. åt mina hästar. Häraf framgår, att jag icke kunnat förbruka den stora summa, intendenten Karlsson velat påbörda mig som skuld.
Auditören: Är Lagerfeltska affären klarerad?
Öfv.: Ja.
Auditören: Af hvad anledning öfverlemnades den åt Karlsson?
Öfv.: Ett par af mina borgenärer hitkommo och då rangerades saken på detta sätt.
Åkl. begärde redogörelse för den af sergeant Stenman vid rådhusrätten omvittnade affären med uttaget af 5,000 kronor af regementets beklädnadsmedel 31 Dec. i fjor.
Öfversten vitsordade hans berättelse och förklarade, att han ensam ville bära skulden för detta.
Åkl.: Ansåg verkligen öfversten saken vara hjälpt med att taga ur en kassa för att fylla en annan? Ansåg öfversten sig handla rätt?
Öfv.: Ja, det giorde jag.
Åkl.: Men härigenom gafs åt staten en skef uppfattning af regementets affärer.
Öfv.: Min afsigt var ej brottslig. På heder och samvete förklarar jag att jag mycket lätt kunde ha själf skaffat de 5,000, om jag ansett mig ha handlat orätt genom det nu använda åtgörandet.
Åkl.:: Äfven om medlen ersatts, är förfarandet brottsligt… Har hr öfversten alltid fått af intendenten hvad hr öfversten begärt?
Öfv.: Ja, jag kan ej minnas att han någon gång vägrat.
Auditören: Men hvarför anlitade öfversten ej andra vänner?
Öfv.: Jag ansåg Karlsson vara i första hand såsom den der hade mina lönemedel om hand.
Auditören: ”Tänkte hr öfversten aldrig på det mindre passande i transaktionerna?
Öfv.: Jo.
Auditören: Gjorde Karlsson ingen svårighet första gången förskott begärdes?
Öfv.: Nej.
Auditören: Var han noga med kvitton?
Öfv,: Ja.
Auditören: Har han aldrig lemnat penningar utan kvitton?
Öfv.: Jo, men blott på en eller annan dag. Auditören:: Hvarför har öfversten icke återtagit sina förskottskvitton?
Öfv.: Jag litade på hans ord. Han sade att de hade ej något värde och att han förstört dem. Jag bedyrar att de blifvit ersatta af mig tillkommande lön. Den af Karlsson uppgjorda tablån öfver kvartalslikvider kan jag ej skänka mitt vitsord.
Åkl: Hr öfvensten har vid rådhusrätten sagt, att kapten Hj. Åkerhjelm en gång framkastat att allt ej stod rätt till?
Öfv.: Ja. . Då inventerade Å. och förklarade sedan för mig att allt var i sin ordning. Icke heller gjorde Å. då han under kommendering till Skåne för Karlsson skötte intendenturen, någon anmärkning.
Åkl.: Egendomligt är likväl, att då flere gånger anledning gifvits för misstanke, det ej allt stod rätt till, att hr öfversten icke fann sig föranlåten vidtaga kraftiga åtgärder.
Öfv.: Jag erkänner att jag åsidosatt min plikt som regementsschef.
Åkl.: Öfversten har lemnat fullmakt i banken för Karlsson att själf uttaga och insätta medel för regementet?
Öfv.: Det är en kuriös fullmakt. Eget nog har Karlsson själf sagt att han ej kunde minnas sig ha fått fullmakten, Texten lär jag ej själf ha skrifvit, och jag kan ej heller erinra mig ba skrifvit mitt namn under dem.
Åkl.: Jag har sett fullmakten och påstår att den bär öfverstens namnteckning.
Auditören: Vill öfversten vara god taga del af originalet i banken. Det är en vigtig sak. Emellertid är det ju ostridigt, att penningar uttagits på fullmakten?
Öfv.: Ja, i början hade Karlsson kronans medel insatta i eget namn, men detta ändrades på uppmaning af öfverste Carlstedt.
Åkl: Gjorde denne anmärkning härom till förvaltningsdirektionen?
Öfv: Nej.
Åkl: Har kapten Sellergren begärt entledigande från kontrollantbefattningen?
Öfv: Ja, emedan han tyckte det vara besvärligt med springet hos honom vid anvisniogars undertecknande.
Vidare medgaf öfversten, att han icke då – platser på grund af afsked blifvit lediga i förvaltningsdirektionen, ersatt dem genast. Detta hade varit vid slutet af tiden för gamla reglementets giltighet och derför hade han ej ansett det nödigt. På sådant sätt hade förvaltningsdirektionen under en kortare tid kommit att bestå af endast kapten Sellergren, Icke heller hade han, enligt reglementet, tillsatt suppleanter; ej heller hade han bevistat direktionens sammanträden, utom ett par gånger. Det vore ej hans plikt.
Auditören: Erkänner hr öfversten sig vara skyldig staten det belopp som kammarrätten faststält?
Öfv.: Nej.
Åkl.: Men lagen säger att öfversten är ersättningsskyldig i andra hand för det förskingrade beloppet?
Öfv.: Ja, det erkänner jag att jag är, men på grund af de förekomna omständigheterna bestrider jag denna skyldighet.
Åkl.: Schefen utöfvar kontrollen jämte kassakontrollanten. Hur har hr öfversten fattat detta?
Öfv.: Jag påstår, att kontrollanten haft skyldighet jämsides med mig. Förutsatt att kontrollanten utöfvat sin befattning riktigt, skulle balansen kunnat undvikas, Dermed vill jag dock ej säga att jag gjort min plikt.
Åkl.: Har inventering af kassan skett?
Öfv.: Jag har icke verkstält sådan.
Auditören: Men tänkte hr öfversten aldrig, att det kunde behöfvas?
Öfv.: Nej, mitt förtroende för Karlsson var så stort.
Åkl.: Hvarpå har öfversten grundat sina medelsrekvisitioner?
Öfv.: På intendentens uppgift att det och det vore af nöden.
Auditören: — Verkliga behofvet blef sålunda aldrig utredt?
Öfv:: Nej.
Åkl.; Har intendenten lemnat veckorapporter till hr öfversten?
Öfv.: Nej jag visste ej att sådana voro föreskrifna.
Auditören: Ha pengar någonsin insatts i reservkassan?
Öfv.: Jag tror ej det. Visserligen talade jag en gång med intendenten härom, men han sade, att inga penningar funnos att sätta dit.
På fråga medgaf öfversten att ett par gånger hade ankomna målskjutningsmedel, 50 och 200 kronor, stannat hos honom. Han hade användt dem för eget behof, och när s:dan kvitto infordrats från arméförvaltningen, hade han lemnat intendenten motsvarande förskottskvitto för att han skulle kvittera medlen.
Öfversten erkände sig hafva felat genom att ej genast beifra balansen, då han upptäckt den.
Auditören: Har det aldrig skriftväxlats mellan öfversten och intendenten om balansen?
Öfv.: Nej.
Auditören: Hvad menas då med brefuttrycket: »Du sade: den som vinner tid, vinner allt»?
Öfv.: Det afsåg mina egna affärer. Jag stod i begrepp att inlemna min konkursansökan, men det ville ej Karlsson.
Åkl: Då balansen troligen ej uppkommit, om öfversten skött sina åligganden, är han skyldig att till kronan återbetala hela det belopp, hvartill kammarrätten faststält balansen.
Öfv. medgaf att om han gjort sin plikt skulle åtminstone ingen nämnvärd uppbördsbrist kunnat uppstå.
Gårdagens förhör afslöts härmed kl. 2 e. m.

Dagens förhör
började kl. 11 f. m. Kallade till detsamma voro öfverste von Hohenhausen samt kaptenerna O. Ericsson och Hj. Åkerhjelm, hvilka samtliga infunnit sig, den senare hitrest från Landskrona.
Auditören: Kammarrätten har faststält Karlssons uppbördsbalans till 60,336: 29 Har öfversten något att invända häremot?
Öfv.: Jag kan ej veta något bestämdt om detta.
Åkl.: Kunde kassabristen ha uppkommit om öfversten gjort sin skyldighet?
Öfv: Det är möjligt, men jag tror att min försumlighet är skulden.
Auditören: Hade öfversten verkligen ej större skulder än som i går uppgafs?
Öfv: Inte det jag kan minnas.
Auditören: Då intendenten gjorde sina resor, var annan intendent i haös ställe förordnad?
Öfv: Nej, Karlsson lemnhde behöfliga medel till ’sergeanten på sin expedition.
Auditören: När. befallning kom förra årets slut att nedbringa behållningen, hvad vidtog öfversten då för åtgärd?
Öfv: Jag telegraferade till Karlsson att sända penningar, sedan jag af sergeanten hört att ej tillräckligt fans inne.
Auditören: Ha kassarapporterna till arméförvaltningen underskrifvits af öfversten?
Öfv.: Ja.
Auditören: Men såg öfversten icke då att behållningarna voro väl stora?
Öfv: Jo, men jag trodde, att medlen funnos i hans kassor. Dock förvissade jag mig ej derom. Tänkte att de dels utgjorde förskott, dels lågo i handkassan.
Auditören: Men då öfversten ansåg intendenten ha så godt om pengar, hvarför behöfde då telegraferas efter pengar vid sagda tillfället?
Öfv: Jag fick ju höra af sergeanten, att pengar ej funnos inne.
Auditören: ”Frodde hr öfversten måhända, att Karlsson hade kronans medel sammanblandade med sina egna?
Öfv.: Ja, delvis.
Auditören: Och sålunda att de ej när som helst kunde läggas upp kontant?
Öfv: Ja.
Auditören: Och ändå vidtog öfversten ingen åtgärd? Ansåg öfversten ej detta förhållande vara liktydigt med uppbördsbrist?
Öfv.: Nej, jag trodde Karlsson vara så rangerad, att han, om det behöfdes, skulle kunna skaffa penningar.
Åkl.. Af detta erkännande framgår, att öfversten varit medveten om kassabristen. Detsamma bevisas ock af den omnämda växeln 27 Dec. 1890. Hade penningarne varit använda för kronan, behöfde detta endast hafva anmälts för arméförvaltningen, som säkerligen då blifvit tillfredsstäld. Att så ej gjordes bevisar att öfverstens uppfattning var en annan.
Auditören: Hvad mevar öfversten med att i ett bref bedja Karlsson ej taga ut något före förvaltningsdirektionens sammanträde.
Öfv.: Jag ansåg ej vara skäl taga mera, då så mycket fans ute.
Auditören: Men ligger ej i uttrycket att intendenten efter sammanträdet gerna kunde taga ut?
Öfv.: Jo.
Åkl.; Var det för att förebygga misstanke mot sig själf från förvaltningsdirektionen, som hr öfversten rådde till detta?
Öfv.: Nej.
Åkl.: Var det af omtanke för Karlsson?
Öfv.: Jag kan ej gifva någon tillfredsställande förklaring.
Auditören: Hvad menas med att öfversten skulle fatta ett ödesdigert beslut?
Öfv.: Taga afsked.
Åklagaren. I ett bref säger hr öfversten sig naturligtvis ej ha någon anmärkning att göra mot Karlssons räkenskaper.
Hvad menas dermed.
Öfv: Det vet jag ej.
Åkl.: Jag finner det innebära, att äfven om anledning till anmärkning förefunnits, intendenten ej behöfde befar sådan.
Öfv:. Nej, något så ohederligt har jag aldrig tänkt mig.
Åkl.: I ett bref står: »Skall växel tagas för att vid årsslutet fylla civila . . ..».
Hvad menas dermed?
Öfv: Jag kan ej förklara det, men tror det gäller växeln 1890.
Åkl.: Då är det äfverstrn, som tagit initiativ till den affären?
Öfv.: Ja, men jag kan ej ingå i vidare svaromål om detta.
Åkl: Hvilka löneinkomster har hr öfversten haft som militärbefälbafvare?
Öfv.: Hvarje kvartal 2,500 kr. jämte årlig inkvartering 1,005 kr. och dessutom en förtjänst på resor af ibland 400—500 kr. pr år. Häri ingick fourageersättning.
Åkl.: Hur länge uppbars denna fourageersättning?
Öfv: Till 1 Maj i år Hästarne såldes förra året, men med rätt för mig att disponera dem till 1 Jan.; sedan hade jag rätt till 3 månaders vakans.
Som vittne hördes handlanden K. A.
Hägg, som sade sig ha köpt öfverstens båda hästar 24 Sept. i fjor för 650 kronor. Han kunde ’ej minnas några andra vilkor vid köpet än att öfversten anhållit att hästarne för hans räkning skulle få stå kvar i försäkringsbolaget, dervid ban talat något om att de »stodo kvar i kronan. Vittnet hade medgifvit detta, då det skulle ha blifvit förenadt med kostnader att försäkra dem i annan persons namn. Hr Hägg hade ansett sig som full ägare till hästarne.
Åkl:: Den 31 Dec. 1894 har hr öfversten i officiel uppgift attesterat att han ägde effektivt 2 tjänstehästar, oaktadt han sålt dem redan långt förut. Detta är olagligt.
Öfv.: Jag ansåg dem: effektiva på grund af vilkoret vid försäljningen och som min företrädare handlat likadant, ansåg jag mig ej ha gjort orätt.
Åkl.: Jag gör uppmärksam på, att ej inblanda andra personer i detta.
Öfv.: Jo, när jag kan freda mig derigenom.
Åkl.: Detta är en beskyllning för brott mot utomstående, bestrider att det intages i protokollet.
Öfversten erkände på fråga att den ofta omnämda fullmakten i Enskilda banken var underskrifven af honom, och fullmakten hade, enligt åklagan, tillkommit i sammanhang med att regementets medel öfverflyttats från Karlssons giroräkning tillreg:tets egen sådan. Enligt öfverste Carlstedts uppgift hade fullmakten gällt till 1893. Öfverste von Hohanhausen kunde fortfarande icke minnas fullmaktens tillkomst och kunde ej förklara den annorlunda än på; grund af det stora förtroendet för intendenten.
Öfversten vidhöll hvad han inför rådhusrätten sagt, nämligen att det varit kassakontrollanternas plikt att förvissa sig om kassans ställning, hvadan de eftersatt sin skyldighet. Åfven iöfriga delar vitsordade öfversten samma protokoll, hvad det rörde hans uttalanden. Detta jämte hvad han sagt vid krigsrätten utgjorde hans svaromål.
Åklagaren frågade, huruvida öfversten mottagit och tillgodogjort sig bit från främmande regementen ankomna slitningsersättningar. Öfversten förklarade att dessa ersättningar varit stälda till och utkvitterats af intendenten; själf hade öfversten aldrig tagit befattning med dem. Intendenten hade härom haft alldeles osanna uppgifter. Hvad de målskjutningspenningar, som öfversten erkänt sig ha behållit, angår, visade infanteriregementets kassabok att öfversten återlemnat 50 kronor sådana medel under 1894 års slut, hvilka han mottagit under mötet 1893. Öfversten bestred att han haft pennigarna längre än en månad. Åklagaren förmenade att böckerna gifva stöd för att penningarna ej redovisats förr än efter 1 1/2 År.
Undersökningen fortfor en stund rörande ytterligare dylika medel och hur med dem förfarits.
Auditören: Fick intendenten pengarne genast?
Öfv.: Ja.
Åkl.: Men de skulle väl gå genom expeditionen för antecknande?
Öfv.: Karlsson fick dem af mig. Han var nästan hvarje dag uppe hos mig.
Audilören: Då förvånar det mig på det högsta, att hr öfversten behöft skrifva så många bref.
Öfv.: Ibland kom han ej. Föröfrigt hade jag väl rättighet att skrifva så mycket jag ville.
Åklagaren ville förmena, att under de olika långa tider kvittona dröjt på ankomna belopp dessa varit använda af öfversten. Denne anmärkte att intendenten likaväl kunde ha försummat sig med kvittensernas inskickande.
Åkl.: Hvart ha målskjutningspenningarna för 1894 tagit vägen? Har öfversten tagit emot dem?
Öfv.: Det skall synas på anordningen.
Åkl.: De rekvirerades i December 1894, 345 kr. 58 öre, men finnas ej uppdebiterade.
Öfv: Medlen äro kvitterade, och de ha ingått i min lönelikvid.
Åkl.: Jag förmenar, att då Karlsson ej uppfört medlen, har Karlsson ej fått dem, utan ha medlen af öfversten behållits.
Öfv.: Bestrider. Karlsson har fått dem Beviset ligger i– kvittot till armeförvaltningen.
i klagaton påkallade härefter krigsrättens förhör med kapten Hj Åkerhjelm såsom f. d. kassakontrollant till 22 Febr. 1894.
Han sade, att han aldrig misstänkt det öfversten och intendenten haft affärer sins emellan eller att balans förefunnits eller att öfversten eller intendenten haft dåliga affärer. Kapten Å. hade såsom t, f. intendent under en kortare tid endast skött de löpande ärendena, men hade ej haft vare sig uppbörd eller utbetalningar. Ingen kassainventering hade vid tillträdet skett.
Åklagaren lade kapten Åkerhjelm till last att ej ha fullgjort sin skyldighet som kontrollant. Härtill genmälde kapt. Å, i likhet med kapten BSellergren förut, att hans uppfattning af kassakontrollantens uppgift vore att denne skulle vara schefens biträde samt att kontrollen tilkom öfversten. På grund af denna sin uppfattning hade han icke iakttagit det, som åklagaren förmenade borde ha tillkommit honom och som han förut anfört mot kapten Sellergren.
Den af kapten Åkerhjelm förda kontrollboken med intendenten saknade hans underskrift” under ett par år. Kapten Åkerhjelm förklårade detta med att intendenten, trots tillsägelse, ej kunnat förmås att i detta fall först göra sin skyldighet. Å hade beklagat sig för schefen öfver intendentens slarf med kassarapporterna, och fått uppdrag att gifva honom tillsägelse, hvilket ock skett, Å. medgaf att han kunde ha gjort en officiell anmälan till schefen, men detta hade ej skett. Kapten Å. sade sig icke ha fört kontrollboken ”sedan Maj 1892; derefter hade någon annan, han visste ej hvem, fortsatt. Han måste sluta när han ej fick kassarapporter. Öfversten vitsordade att kapten Å. flere gånger anmält för honom att intendenten icke lemnade sådana papper att han kunde föra sin kontrollbok. Åklagaren ansåg, att kapten Å. borde ha gjort anmälan till arméförvaltningen härom. En gång hade kapten Å. för längre tid sedan på schefens befallning inventerat kassan, och befans då. allt i sin ordning: Äfven om han inventerat; torde nog intendenten åtminstone under flere år kunnat dölja sin balans, enär han mycket väl kunde fylla en brist i infanterikassan ur artillerikassan. Att i den senare nu icke funnes brist, torde béro på att artillerikåren fick ny schef före infanteriregementet.
I de rapporter, som ingått till. arméförvaltningen, hade kapten Å. som kontrollant bestyrkt kassabehållningarnas riktighet, men sade sig dermed endast ha velat attestera ’behållningarna enligt kassakontrollboken. Auditören anmärkte, att denna attestering -hade skett äfven efter det kapten slutat föra kontrollbok på grund af iutendentens slarf.
Kapten Å. bestred att detta intyg, utgifvit & tjänstens vägnar, kunde ådraga honom någon som helst betalningsskyldighet. Åklagaren påstod att kapten Å. borde, innan han attesterade behållningarna, öfvertygat sig om kassans ställning. Vidare anmärkte han att båda advokatfiskalerna, den ordinarie och den tillförordnade, i kammarrätten ansett att kassarapportérna varit falska. och förbehållit gig rätt till åtal mot kassakontrollanternä. Kapten Å. ansåg att arméförvaltningen borde ha gjort anmärkningar på de stora behållningarna; då hade nog kontrollanterna blifvit uppmärksamma.
Ålkd: Då anser kapten Ås att armeförvaltningen icke kunde lita på schefen, förvalningsdirektionen och kassakontrollanterna?
Kapten O. Ericsson hördes till sist, såsom ledamot af förvaltningsdirektionen, öfver samma förhållanden som öfverste Carlstedt. Hans svaromål öfverensstämde ock med dennes.
Förhöret afslöts vid 1/2 4-tiden.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 8 November 1895
N:r 173

Såsom vi i måndags i korthet hunno omnämna, sammanträdde krigsrätten sagda dag kl. 12 å artillerietablissementet, hvarvid rättens förut nämda samtliga ledamöter voro närvarande, nämligen öfversten och scbefen för Smålands husarer R. V. I. Berg, öfverstelöjtnant O. V. Falkman, majorerna Fr. Cronstedt och R. A. Lindbohm samt auditören K. Malmén. Som åklagare instälde sig ombudsmannen i arméförvaltningen vice häradshöfding M. Morton. Såsom ombud för öfverste von Hohenhausen framlemnade juris kandidat Rudolf ”Wiman fullmakt.
Auditören föredrog kammarrättens utslag beträffande förre regementsintendenten Karlsson och företeddes bevis derom, att domen vunnit laga kraft samt att Karlsson begynt aftjäna sitt straff & härvarande länsfängelse. Vidare föredrogs på åklagarens begäran det af oss på sin tid omförmälda memorialet från krigsfiskalen till krigshofrätten af 14 sistlidne Öktober, och hvari fiskalen tillkännagifver sin uppfattning om vidden af öfverste von Hohenhausens förseelser.
Med anledning häraf förklarade åklagaren, att han ämnade påkalla krigsrättens undersökning ej mindre om samtliga i sagda memorial omnämda förbrytelser än äfven hvad som kunde hafva orsakat desammas uppkomst. För sin del ansåge han grunden vara att söka i det intima affärsförhållande, hvari öfversten och intendenten stått till hvarandra. Derför anhöll han, att undersökningen först måtte få afse de transaktioner som ägt rum mellan de nämda personerna och hvilka transaktioner han ansåg hemfalla under 25 kap. 13 § strafflagen, som handlar om öfverordnads lån från underordnad embetsman af medel, som honom veterligen äro anförtrodda. Han ville nämligen söka visa, att Hohenhausen lånat af sin intendent penningar och afvetat att det gält offentliga medel. Till grund härför ville han lägga den »tablå öfver kvartalslikvider m. m. med f. militärbefälhafvaren L. H. von Hohenhausen», hvilken föredrogs vid ransakningen med Karlsson inför rådhusrätten i Visby torsdagen 29 sistlidne Augusti.
Öfverstens ombud tillfrågades nu, om han vore i tillfälle att yttra sig om de särskilda posterna i vidräkningen, hvarpå denne svarade sig ej vara beredd. Hans hufvudman hade redan till krigshofrätten inlemnat sjukbetyg på ait han ej utan risk kunde inställa sig i Visby, hvadan han yrkade antingen att von H. måtte tillåtas svara här genom ombud eller, derest hans personliga inställelse fordrades, förhöret måtte ske inför krigshofrätten.
Åklagaren bestred detta, och, ehuru krigsrätten för närvarande icke ville yttra sig med anledning af ombudets yrkande, resolveraders, att undersökningen icke skulle uppskjutas på den grund att öfverste von. H. ej vore närvarande.
Då ombudet sålunda ej kunde ingå i svaromål beträffade lönelikviderna, bad åklagaren få förevisa åtskilliga samlingar bref, förskottskvitton m. m, från öfverste von H., hvilka funnits hos intendenten Karlsson och öfverlemnats till kammarrätten. På fråga medgaf ombudet att dessa papper härrörde från öfversten äfvensom att v. H. erhållit de belopp som papperen afsågo, men han ville ej ingå i svaromål om, huruvida de sålunda lemnade penningarna härrört från allmänna medel.
Härefter började uppläsningen af dessa talrika kvitton och bref, hvilka gälde olika belopp från 100 till öfver 1,000 kronor. Det var förskotter till växelinlösen och omsättningar, till betalande af skulder till namngifna personer och alla möjliga ändamål. Ofta saknade de alldeles datum; men åklagaren hade grupperat dem så, att de enligt hans åsigt visade, att öfversten ständigt legat i förskott hos intendenten och för det mesta uttagit penningar, som icke ännu på lång tid varit intjänta. Mycket ofta åtföljdes kvittenserna af bref, deri anhölls att få motse – »omstående». Flertalet af dessa bref anhöll åklagaren måtte intagas i protokollet såsom belysande det intima och nonchalanta sätt, hvarpå affärerna bedrifvits från öfverstens sida. Till styrkande af detta åklagarens påstående anföra vi en del af brefven.
Den 4 Jan. 1890 begär öfverste von H. af intendenten 325 kronors förskott och skrifver:
»Bäste intendent! Hjälp mig att i dag få penningar till likvid för min stjärna».
Den 8 Juni samma år lemnar öfversten ett förskottskvitto på 600 kronor å tredje kvartalet och skrifver:
Bäste intendent! Jag har tillskrifvit Lagerfelt att vänta, men jag tvingas begära förskott, enär riksbanken ej tillåter växelomsättning annat än med större belopp. Blif ej led sen på mig.
Ett förskottskvitto af 4 Sept. 1891 å 600 kronor åtföljes af ett så lydande bref:
Herr intendent! Som jag ej kunnat afbetala östgötavännerna deras forna hjälpsamhet, ha de lemnat ut förbindelsen till inkassering. Jag har ej mer än 400 kronor. Om det finnes, så vet jag att jag får, hvarom ej få de utsända det. Förstör detta och låt saken vara oss emellan.
Detta bref ansåg åklagaren visa att öfversten varit medveien om att intendenten måste tillgripa af allmänna medel, men icke desto mindre hade han mottagit såväl ifrågavarande som många andra belopp. Dessutom påpekade han den ödmjuka och bönfallande ton öfversten i allmänheten använde i brefven till sin intendent.
Den 17 Okt. 1891 lemnar öfversten kvitto på 350 kronor inkvarteringsmedel och skrifver:
Läs inneliggande och rädda mig! Låt mig få tillbaka brefvet.
Hvad det »inneliggande» var, derom fans ej upplysning. Den 23 December 1891 erhåller öfversten 300 kronor, då han skrifver:
Bäste intendent! För att ej blifva alldeles strandsatt, behöfver jag omstående. Om ej penningar finnas kontant, tar jag gerna en anvisning.
Enligt åklagarens förmenande visade detta ytterligare tydligt, att öfversten begärde af kronomedel. Vid detta tillfälle skulle intendenten resa bort, och öfversten ville sålunda försäkra sig om att han hade tillgång till dessa medel äfven när intendenten var frånvarande.
Med kvitto af 26 Sept. 1892 å 250 kr. skrifver öfversten:
Bäste intendent! Man måste i dag betala för sin vistelse inom kommunen och för att få begigna de knaggliga gatorna. Vill intendenteu derför bistå mig med omstående?
Den 12 Oktober samma år får v. H. 350 kronor och skrifver:
Bäste intendent! Bönfallande vänder jag mig till intendenten med omstående, viss att jag får hjälp, om det finnes.
Ett annat bref från ungefär samma tid lyder:
Kan intendenten hjälpa mig med omståen de; enär jag måste döda en björn, som oförmodadt visar sin ram?
Åklagaren anmärkte här, att då öfversten redan låg ett helt kvartal i förskott, gälde det här medel, som han först långtin på framtiden ägde rättighet att uppbära.
Den 1 Febr. 1893 begär öfversten 200 kronor och skrifver:
Kom upp på expeditionen i morgon, då jag önskar tala med intendenten om framtiden och få råd i en allvarsam sak.
Åklagaren ansåg, att detta bref afsåg en önskan af öfversten att afhandla med intendenten, huru man skulle kunna rangera affärerna, som man gjorde med allmänna medel. Det i flere bref förekommande uttrycket »om det finnes inne» syntes åklagaren visa att öfversten afsåg kronomedel. Hade det gält personliga lån af intendenten, skulle helt visst andra ordalag brukats.
Den 24 Juli 1893 får öfversten 800 kronor och skrifver:
General L. har låtit lagsöka mig och jag har härtill intet. Vill intendenten frälsa mig, om han vägrar vänta, på så sätt att jag får en anvisniog? Utmätning kan jag ej underkasta mig; då afgår jug hellre från regementet. Emwdast i största nödfall begagnar jag anvisningen. Låt det vara oss emellan. Jag går i en dödande ångest, innan jag får svaret.
Med ett förskottskvitto å 270 kronor af 17 Nov. 1893 skrifver öfversten:
Herr intendent. Jag vet ej hvar jag skall taga mynt. Säg, låter det sig göra utan att det blir brist på annat håll?
Och 4 Dec, då han får ytterligare 400 kronor:
Bäste intendent! Nöden har ingen lag. Vill intendeuten hjälpa mig med denna summa, som skall betalas i banken?
En annan gång under samma år anhåller öfversten, då han begär 700 kronor, att intendenten ej måtte begagna någon af underofficerarne som mellanhand vid deras transaktioner.
Den 22 December 1894 begär v. H. 130 kronors förskott och skrifver:
Broder! Här äro tre anordningar, som jag ber dig sända. Jag önskar ej i dag skrifva på anvisning & civila departementet, men torde du lemna ett papper till Stenman, om det skulle behöfvas penningar före din hemkomst. Bäst vore, om ej något behöfde begäras, då så mycket är ute på civila departemeutet. Jag är svårt ansatt för de 1,000. Kan jag få taga dem före din hemkomst af de af dig rekvirerade medlen?
Åklagaren påstod, att här tydligt framgick, att öfversten visste, att det laborerades med kronans medel samt att brist förefans. För öfrigt påpekade han det förhållandet, att öfversten under affärernas gång blifvit så intim med sin intendent att »brorskap» uppstått.
Härmed afslöts ransakningen för måndags förmiddagen. Kl. 5 e. m. sammanträdde krigsrätten ånyo. Åklagaren framlemnade då ytterligare en del handlingar, som syntes visa, att öfversten af Karlsson dels erhållit formliga lån, dels begagnat K. såsom mellanhand vid åtskilliga privata lånetransaktioner.
En dylik affär ville han kalla »den Lagerfeltska». — Beträffande denna fans först en förbindelse af v. Hohanhausen, utgifven 13 Okt. 1886, hvarigenom han befullmäktigar intendenten att till öfversten och kommendören K. M. Lagerfelt utbetala den v. H. tillkommande lönen som militärbefälbafvare. På grund häraf hade intendenten sedan i 6 olika kvartal utbetalat till samme Lagerfelt 1,000 kronor hvarje gång, hvarå funnos kvar såväl öfyverstens anvisningar som Lagerfelts kvitton, äfvensom krafbref o. d. från honom. Åklagaren antog att detta var någon gammal skuld, som öfversten på detta sätt betalt.
Vidare fans ci mängd invisningar och kvitton rörande affärer med öfverste O. Carlstedt, som fått i olika poster 3,300 kronor, v. häradsh. K. G. F. Haij i Sundsvall och kapten Axel Abelin &å Norsholm, hvilka båda erhållit belopp till åtskilliga tusentals kronor. Äfven förekommo flere till Karlsson utgifna reverser. Som säkerhet för en sådan å 800 kr. af 7 Maj 1894 hade öfversten befullmäktigat Karlsson alt, derest ej betalning skedde, sälja öfverstens hästar och vagn. Då öfversten icke ägt andra dylika än sina tjänstehästar, måste det ha varit dessa, som han pansatt. Enligt hvad åklagaren hade sig bekant, hade dessa hästar på hösten försålts. I fråga om huruvida öfversten äfven derefter uppburit fourageersättning för dem, ville åklagaren framdeles yttra sig.
Öfverste von H. hade äfven i 6 poster uppburit 700 kronor expensmedel till framtida redovisning. Någon sådan hade tydligen ej skett, då kvittona funnos i Karlsson ägo vid hans inträde i häkte.
Beträffande ett par af öfversten accepterade, men föröfrigt ej utfylda växlar å 400 och 500 kronor ansåg åklagaren att de utgjorde bevis för att Karlsson lemnat öfversten penningar &å de samma.
Vid förböret inför rådhusrätten 5 sistlidne September hade öfversten med anledning af en växel 27 Dec. 1890, utstäld af honom, å 8,000 kr., men accepterad af Karlsson och belånad för 5,000 uppgifvit, att den tagits för en insättning i ränteriet, då han fått veta att »Karlsson hade så mycket ute», Detta fann åklagaren tydligt visa, att öfversten redan vid denna tid afvetat, at brist förefans, som sökt nedbringas. Emel lertid hade växeln ej uppfyllt sitt ändamål, då den få dagar senare inlösts med kronomedel.
Öfverstens ombud bestred sin hufvudmans vetskap om balansen vid sagda tid. Hohenhausen hade för honom uppgifvit att han först i Fehruari eller Mars i år fått kännedom om densamma. Detta bestred å sin sida åklagaren.
Vid slutförhöret inför rådhusrätten hade som man torde minnas intendenten Karlsson i en skrift beskylt öfverste von H. för oärlighet i flere afseenden. På denna skrift hade öfversten till advokatfiskalen i kammarrätten 18 September ingifvit ett svaromål, deri han betecknade hvad Karlsson anfört såsom osanning. Dock medgaf han, att han ett par gånger behållit och användt målskjutningsmedel, då han visste att intendenten ej behöft dem. Hvad försäljningen af hästarne angår, hade den skett med rätt för öfversten att disponera dem till 1 Jan. 1895.
Öfverstens medgifvande att hafva användt målskjutningsmedel ansåg åklagaren vara ett erkännande att han förskingrat kronomedel, då de ej kunde anses ersatta genom senare gifna anvisningar å lön, som redan långt i förskott var uttagen.
Rörande ytterligare lemnade förskotter och lån förekommo några bref, t. ex.
Kan jag få omstående? På svarat beror ett ödesdigert beslut. Jag har täuktinlemna min afskedsansökan (detta var 1893) och sälja hvad jag har, men 2 års lön, 22,009 kronor, äro också penningar.
7 Febr. 1894: Broder! Jag har ingen att vända mig till utom dig. Jag är förbi af bekymmer.
Tag ej ut från civila departementet mer än hvad du nätt och jämt behö!ver före förvaltningsdirektionens sammanträde.
Kan du uttaga så mycket, att jag får omstående? (Summan ej nämd).
Käre intendent! Tröttna ej att bistå tacksamme L. H. v. H.
Innan jag fattar ett ödesdigert beslut, vill jag höra, om du kan hjälpa mig.
— Du har ännu aldrig svikit mig . . .
Förhöret afslöts kl. 8 på måndagsaftonen.

Tisdagens förhör.
Krigsrätten sammanträdde åter kl. 10 i går förmiddag, och afslutades då granskningen af brefsamlingarnas 134 nummer. Här äro att märka följande skrifvelser:
Hjälp mig sjuka kräk, och tag en växel på 400 i riksbanken.
Var barmhertig, om ej allt för stora obehag skola uppstå, och hjälp mig med rätt mycket penningar.
Hjälp mig! Intendenten kan lita på mitt ord att ingen risk skall följa. Låt våra transaktioner vara oss emellan.
Den 10 Jan. 1895: Den som vinner tid, vinnet allt. Vill du låta mig kvittera hela första kvartalet med löfte att innan den tiden rangera ställningar och förbållanden . . .
Detta ansåg åklagaren visa, att öfversten ej blott varit medveten om förskingringarna, utan handlat i samförstånd med intendenten.
Sedan sålunda samtliga bref genomgåtts påkallade åklagaren att förhör upplysningsvis måtte hållas med öfverste O. Carlstedt.
Öfverste C. förklarade sig aldrig hafva haft några affärer med öfverste v. H. och intendenten Karlsson samfäldt. Detia sade sig åklagaren heller aldrig velat påstå, men han ånsåg nödigt höra öfverste C. för att få veta, om ej v. H:s affärer varit hvad man i dagligt tal plägar nämna ruttna, Öfverste C. genmälde, att han aldrig lånat öfverste v. H. penningar, men väl hjälpt honom med växlar, undantagandes vid ett tillfälle, då han räddat honom från utmätning genom att inbetala en skuld å 3,300 kronor. Härför hade han fått betalning genom anvisningar å öfverstens lön. Hans öfriga kvarvarande kvitton härrörde från att han uppburit penningar hos intendenten för att omsätta växlar åt v. H., hvilket han vanligen gjort, då v. H. varit mycket generad att själf gå i bankerna.
Hvad de 3,300 kronorna beträffar voro de en gammal skuld sedan v. H:s Linköpingstid. Skulden hade ursprungligen, enligt H:s uppgift, varit på omkring 30,000, hvaraf en del ännu vore obetald.
Åklagaren påkallade nu krigsrättens undersökning om, i hvad mån öfverste von Hohenhausen eftersatt sin kontrollskyldighet och lemnat intendenten för stor frihet i medlens förvaltning. Till grund för sagda skyldighet ville han lägga samma förvaltningsreglemente som gält för indelta armén. Huru hade t. ex. förfarits med i bank insatta medel?
Härom upplyste öfverste Carlstedt, att i början hade intendenten i Gotlands enskilda bank haft egen upp- och afskrifningsräkning, men hvilka medel den omfattade kände han ej. Men då sedan regementet erhöll dylik räkning upphörde intendentens. Ändringen hade skett på föranstaltande af öfverste C. För insättningar och uttagningar hade militärbefälhafvaren sedan lemnat intendenten fullmakt.
Härefter öfvergick åklagaren till begäran om undersökning i hvad mån öfverste Carlstedt som ordförande i förvaltningsdirektionen åsidosatt sina skyldigheter. Enligt reglementet hade direktionen att ansvara för det ändamålsenliga användandet af kronans medel. Detta hade ej blifvit gjordt. Vidare skulle vid förvaltningsdirektionens månatliga sammanträden kassarapport lemnas af intendenten. Enligt hvad direktionsprotokollen utvisade hade detta icke alltid skett.
Härpå svarade öfverste O., att han ej ansett nödigt att vid de flere gånger förokommande hvad han ville kalla extra sammanträdena kassarapport aflemnades. Hade detta ej skett månatligen, berodde det derpå, att intondenten sagt, att inga ärenden förelågo, hvadan han fått militärbefälhafvarens löfte att inställa ett eller annat sammanträde.
Detta ansåg åklagaren ej utgöra något försvar för direktionen.
På fråga förklarade öfverste C. att direktionen icke förvissat sig om att tillgängliga medel varit placerade så som intendenten uppgifvit, enär direktionen ansett denna skyldighet icke åligga sig.
Detta ansåg deremot åklagaren, på grund af § 1 i förvaltningsreglementet. Då direktionen hade skyldighet att tillse, det kronans medel rätt användes, borde den desto mer varit angelägen om att tillse, att de ej användts så orätt som skett. Hvad tjänade det till att i protokoll upptaga en behållning som ej till befintligheten kontrollerats?
Kapten L. Sellergren, som också hördes dels i egenskap af ledamot i förvaltningsdirektionen, dels som kassakontrollant, bestred att direktionen varit ansvarig för några medel. Den hade ej ens varit behörig att kontrollera behållningarna. Åklagaren ansåg, att dessas storlek borde ha väckt misstankar. Han ansåg direktionen vara ansvarig i andra hand.
I sin egenskap af kassakontrollant hade kapten Sellergren vid befattningens tillträdande inventerat till sig endast den i kassaskåp befintliga reservkassan, som ännu fans kvar. Han hade sedan endast kontrollerat uppbörden; deri bestod hans skyldighet.
Åklagaren påstod, att kontrollanten skulle svara för att alla obehöfliga medel tillfördes reservkassan.
Kapten Sellergren frågade, hur han skulle ha kunnat göra detta, då den ytterst kontrollerade schefen tillåtit intendenten att ha ute så mycket penningar som helst. Kontrollen utöfvades nämligen af schefen med kontrollanten som biträde. Han vore att likställa med en kontrollart i en bank, som väl granskade debet och kredit, men aldrig ens finge se kassan.
Åklagaren bestred denna uppfattning. I själfva namnet kassakontrollant lige, att han vore ansvarig för vården af kassan.
När förhöret mad öfverste C. och kapten S. för denna gång afslutats, framstälde åklagaren yrkande om öfverste von Hohenhausens personliga inställelse. Genom att H. 31 Dec. i fjor uttagit 5,000 kronor från bank af regementets beklädnadsmedel för att insättas å ränteriet, ansåg åklagaren, att v. H. gjort sig skyldig till sådant svårt brott, som omförmäles i 25 kap. 11 § strafflagen, nämligen att som embetsman hafva tillgripit och förskingrat omhänderhafda statsmedel, å hvilket brott straffarbete från 6 månader till 4 år följer. Derför borde Hohenhausen på egen bekostnad af kronobetjäning hämtas till rätten eller, om detta yrkande ej kunde bifallas, åläggas inställelse vid hämtnings påföljd.
Öfverste v. H:s ombud bestred detta. Brottet vore ej af den beskaffenhet som åklagaren ville förmena. Han begärde 3 veckors uppskof för att få taga del af protokollet öfver de hållna förhören.
Om hans hufvudman kunde åläggas personlig inställelse, yrkade han att denna skulle äga rum inför. krigshofrätten. — Föröfrigt vore v. H. sängliggande sjuk och hade till krigshofrätten förut inlemnat läkarbetyg om att han ej utan hälso-risk kunde denna årstid företaga en sjöresa.
Dessa betyg, utfärdade af regementsläkarne G. Ramberg och Edvard R. Pettersson, föredrogos, men voro ej af sådant innehåll, att krigsrätten ansåg sig kunna taga hänsyn till desamma, utan resolverades efter enskild öfverläggning.
att öfverste von Hohenhausen skulle personligen vid hämtnings påföljd inställa sig inför krigsrätten i Visby torsdagen 7 dennes kl. 11 f. m.
Krigsrätten skulle sammanträda äfven påföljande fredag, då kaptenerna K. Ternstedt, O. Ericsson och Hj. Åkerhjelm skulle till. förhör inställa sig, den sistnämde, som vistades i Landskrona, genom ombud, derest han så aktade nödigt.
Krigsrätten afslutade gårdagsförhöret kl. 1/2 3 e. m.
Öfverste von Hohenhausen har i dag afrest hit från Stockholm med ångaren »Visby».

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 6 November 1895
N:r 172