Såsom vi i måndags i korthet hunno omnämna, sammanträdde krigsrätten sagda dag kl. 12 å artillerietablissementet, hvarvid rättens förut nämda samtliga ledamöter voro närvarande, nämligen öfversten och scbefen för Smålands husarer R. V. I. Berg, öfverstelöjtnant O. V. Falkman, majorerna Fr. Cronstedt och R. A. Lindbohm samt auditören K. Malmén. Som åklagare instälde sig ombudsmannen i arméförvaltningen vice häradshöfding M. Morton. Såsom ombud för öfverste von Hohenhausen framlemnade juris kandidat Rudolf ”Wiman fullmakt.
Auditören föredrog kammarrättens utslag beträffande förre regementsintendenten Karlsson och företeddes bevis derom, att domen vunnit laga kraft samt att Karlsson begynt aftjäna sitt straff & härvarande länsfängelse. Vidare föredrogs på åklagarens begäran det af oss på sin tid omförmälda memorialet från krigsfiskalen till krigshofrätten af 14 sistlidne Öktober, och hvari fiskalen tillkännagifver sin uppfattning om vidden af öfverste von Hohenhausens förseelser.
Med anledning häraf förklarade åklagaren, att han ämnade påkalla krigsrättens undersökning ej mindre om samtliga i sagda memorial omnämda förbrytelser än äfven hvad som kunde hafva orsakat desammas uppkomst. För sin del ansåge han grunden vara att söka i det intima affärsförhållande, hvari öfversten och intendenten stått till hvarandra. Derför anhöll han, att undersökningen först måtte få afse de transaktioner som ägt rum mellan de nämda personerna och hvilka transaktioner han ansåg hemfalla under 25 kap. 13 § strafflagen, som handlar om öfverordnads lån från underordnad embetsman af medel, som honom veterligen äro anförtrodda. Han ville nämligen söka visa, att Hohenhausen lånat af sin intendent penningar och afvetat att det gält offentliga medel. Till grund härför ville han lägga den »tablå öfver kvartalslikvider m. m. med f. militärbefälhafvaren L. H. von Hohenhausen», hvilken föredrogs vid ransakningen med Karlsson inför rådhusrätten i Visby torsdagen 29 sistlidne Augusti.
Öfverstens ombud tillfrågades nu, om han vore i tillfälle att yttra sig om de särskilda posterna i vidräkningen, hvarpå denne svarade sig ej vara beredd. Hans hufvudman hade redan till krigshofrätten inlemnat sjukbetyg på ait han ej utan risk kunde inställa sig i Visby, hvadan han yrkade antingen att von H. måtte tillåtas svara här genom ombud eller, derest hans personliga inställelse fordrades, förhöret måtte ske inför krigshofrätten.
Åklagaren bestred detta, och, ehuru krigsrätten för närvarande icke ville yttra sig med anledning af ombudets yrkande, resolveraders, att undersökningen icke skulle uppskjutas på den grund att öfverste von. H. ej vore närvarande.
Då ombudet sålunda ej kunde ingå i svaromål beträffade lönelikviderna, bad åklagaren få förevisa åtskilliga samlingar bref, förskottskvitton m. m, från öfverste von H., hvilka funnits hos intendenten Karlsson och öfverlemnats till kammarrätten. På fråga medgaf ombudet att dessa papper härrörde från öfversten äfvensom att v. H. erhållit de belopp som papperen afsågo, men han ville ej ingå i svaromål om, huruvida de sålunda lemnade penningarna härrört från allmänna medel.
Härefter började uppläsningen af dessa talrika kvitton och bref, hvilka gälde olika belopp från 100 till öfver 1,000 kronor. Det var förskotter till växelinlösen och omsättningar, till betalande af skulder till namngifna personer och alla möjliga ändamål. Ofta saknade de alldeles datum; men åklagaren hade grupperat dem så, att de enligt hans åsigt visade, att öfversten ständigt legat i förskott hos intendenten och för det mesta uttagit penningar, som icke ännu på lång tid varit intjänta. Mycket ofta åtföljdes kvittenserna af bref, deri anhölls att få motse – »omstående». Flertalet af dessa bref anhöll åklagaren måtte intagas i protokollet såsom belysande det intima och nonchalanta sätt, hvarpå affärerna bedrifvits från öfverstens sida. Till styrkande af detta åklagarens påstående anföra vi en del af brefven.
Den 4 Jan. 1890 begär öfverste von H. af intendenten 325 kronors förskott och skrifver:
»Bäste intendent! Hjälp mig att i dag få penningar till likvid för min stjärna».
Den 8 Juni samma år lemnar öfversten ett förskottskvitto på 600 kronor å tredje kvartalet och skrifver:
Bäste intendent! Jag har tillskrifvit Lagerfelt att vänta, men jag tvingas begära förskott, enär riksbanken ej tillåter växelomsättning annat än med större belopp. Blif ej led sen på mig.
Ett förskottskvitto af 4 Sept. 1891 å 600 kronor åtföljes af ett så lydande bref:
Herr intendent! Som jag ej kunnat afbetala östgötavännerna deras forna hjälpsamhet, ha de lemnat ut förbindelsen till inkassering. Jag har ej mer än 400 kronor. Om det finnes, så vet jag att jag får, hvarom ej få de utsända det. Förstör detta och låt saken vara oss emellan.
Detta bref ansåg åklagaren visa att öfversten varit medveien om att intendenten måste tillgripa af allmänna medel, men icke desto mindre hade han mottagit såväl ifrågavarande som många andra belopp. Dessutom påpekade han den ödmjuka och bönfallande ton öfversten i allmänheten använde i brefven till sin intendent.
Den 17 Okt. 1891 lemnar öfversten kvitto på 350 kronor inkvarteringsmedel och skrifver:
Läs inneliggande och rädda mig! Låt mig få tillbaka brefvet.
Hvad det »inneliggande» var, derom fans ej upplysning. Den 23 December 1891 erhåller öfversten 300 kronor, då han skrifver:
Bäste intendent! För att ej blifva alldeles strandsatt, behöfver jag omstående. Om ej penningar finnas kontant, tar jag gerna en anvisning.
Enligt åklagarens förmenande visade detta ytterligare tydligt, att öfversten begärde af kronomedel. Vid detta tillfälle skulle intendenten resa bort, och öfversten ville sålunda försäkra sig om att han hade tillgång till dessa medel äfven när intendenten var frånvarande.
Med kvitto af 26 Sept. 1892 å 250 kr. skrifver öfversten:
Bäste intendent! Man måste i dag betala för sin vistelse inom kommunen och för att få begigna de knaggliga gatorna. Vill intendenteu derför bistå mig med omstående?
Den 12 Oktober samma år får v. H. 350 kronor och skrifver:
Bäste intendent! Bönfallande vänder jag mig till intendenten med omstående, viss att jag får hjälp, om det finnes.
Ett annat bref från ungefär samma tid lyder:
Kan intendenten hjälpa mig med omståen de; enär jag måste döda en björn, som oförmodadt visar sin ram?
Åklagaren anmärkte här, att då öfversten redan låg ett helt kvartal i förskott, gälde det här medel, som han först långtin på framtiden ägde rättighet att uppbära.
Den 1 Febr. 1893 begär öfversten 200 kronor och skrifver:
Kom upp på expeditionen i morgon, då jag önskar tala med intendenten om framtiden och få råd i en allvarsam sak.
Åklagaren ansåg, att detta bref afsåg en önskan af öfversten att afhandla med intendenten, huru man skulle kunna rangera affärerna, som man gjorde med allmänna medel. Det i flere bref förekommande uttrycket »om det finnes inne» syntes åklagaren visa att öfversten afsåg kronomedel. Hade det gält personliga lån af intendenten, skulle helt visst andra ordalag brukats.
Den 24 Juli 1893 får öfversten 800 kronor och skrifver:
General L. har låtit lagsöka mig och jag har härtill intet. Vill intendenten frälsa mig, om han vägrar vänta, på så sätt att jag får en anvisniog? Utmätning kan jag ej underkasta mig; då afgår jug hellre från regementet. Emwdast i största nödfall begagnar jag anvisningen. Låt det vara oss emellan. Jag går i en dödande ångest, innan jag får svaret.
Med ett förskottskvitto å 270 kronor af 17 Nov. 1893 skrifver öfversten:
Herr intendent. Jag vet ej hvar jag skall taga mynt. Säg, låter det sig göra utan att det blir brist på annat håll?
Och 4 Dec, då han får ytterligare 400 kronor:
Bäste intendent! Nöden har ingen lag. Vill intendeuten hjälpa mig med denna summa, som skall betalas i banken?
En annan gång under samma år anhåller öfversten, då han begär 700 kronor, att intendenten ej måtte begagna någon af underofficerarne som mellanhand vid deras transaktioner.
Den 22 December 1894 begär v. H. 130 kronors förskott och skrifver:
Broder! Här äro tre anordningar, som jag ber dig sända. Jag önskar ej i dag skrifva på anvisning & civila departementet, men torde du lemna ett papper till Stenman, om det skulle behöfvas penningar före din hemkomst. Bäst vore, om ej något behöfde begäras, då så mycket är ute på civila departemeutet. Jag är svårt ansatt för de 1,000. Kan jag få taga dem före din hemkomst af de af dig rekvirerade medlen?
Åklagaren påstod, att här tydligt framgick, att öfversten visste, att det laborerades med kronans medel samt att brist förefans. För öfrigt påpekade han det förhållandet, att öfversten under affärernas gång blifvit så intim med sin intendent att »brorskap» uppstått.
Härmed afslöts ransakningen för måndags förmiddagen. Kl. 5 e. m. sammanträdde krigsrätten ånyo. Åklagaren framlemnade då ytterligare en del handlingar, som syntes visa, att öfversten af Karlsson dels erhållit formliga lån, dels begagnat K. såsom mellanhand vid åtskilliga privata lånetransaktioner.
En dylik affär ville han kalla »den Lagerfeltska». — Beträffande denna fans först en förbindelse af v. Hohanhausen, utgifven 13 Okt. 1886, hvarigenom han befullmäktigar intendenten att till öfversten och kommendören K. M. Lagerfelt utbetala den v. H. tillkommande lönen som militärbefälbafvare. På grund häraf hade intendenten sedan i 6 olika kvartal utbetalat till samme Lagerfelt 1,000 kronor hvarje gång, hvarå funnos kvar såväl öfyverstens anvisningar som Lagerfelts kvitton, äfvensom krafbref o. d. från honom. Åklagaren antog att detta var någon gammal skuld, som öfversten på detta sätt betalt.
Vidare fans ci mängd invisningar och kvitton rörande affärer med öfverste O. Carlstedt, som fått i olika poster 3,300 kronor, v. häradsh. K. G. F. Haij i Sundsvall och kapten Axel Abelin &å Norsholm, hvilka båda erhållit belopp till åtskilliga tusentals kronor. Äfven förekommo flere till Karlsson utgifna reverser. Som säkerhet för en sådan å 800 kr. af 7 Maj 1894 hade öfversten befullmäktigat Karlsson alt, derest ej betalning skedde, sälja öfverstens hästar och vagn. Då öfversten icke ägt andra dylika än sina tjänstehästar, måste det ha varit dessa, som han pansatt. Enligt hvad åklagaren hade sig bekant, hade dessa hästar på hösten försålts. I fråga om huruvida öfversten äfven derefter uppburit fourageersättning för dem, ville åklagaren framdeles yttra sig.
Öfverste von H. hade äfven i 6 poster uppburit 700 kronor expensmedel till framtida redovisning. Någon sådan hade tydligen ej skett, då kvittona funnos i Karlsson ägo vid hans inträde i häkte.
Beträffande ett par af öfversten accepterade, men föröfrigt ej utfylda växlar å 400 och 500 kronor ansåg åklagaren att de utgjorde bevis för att Karlsson lemnat öfversten penningar &å de samma.
Vid förböret inför rådhusrätten 5 sistlidne September hade öfversten med anledning af en växel 27 Dec. 1890, utstäld af honom, å 8,000 kr., men accepterad af Karlsson och belånad för 5,000 uppgifvit, att den tagits för en insättning i ränteriet, då han fått veta att »Karlsson hade så mycket ute», Detta fann åklagaren tydligt visa, att öfversten redan vid denna tid afvetat, at brist förefans, som sökt nedbringas. Emel lertid hade växeln ej uppfyllt sitt ändamål, då den få dagar senare inlösts med kronomedel.
Öfverstens ombud bestred sin hufvudmans vetskap om balansen vid sagda tid. Hohenhausen hade för honom uppgifvit att han först i Fehruari eller Mars i år fått kännedom om densamma. Detta bestred å sin sida åklagaren.
Vid slutförhöret inför rådhusrätten hade som man torde minnas intendenten Karlsson i en skrift beskylt öfverste von H. för oärlighet i flere afseenden. På denna skrift hade öfversten till advokatfiskalen i kammarrätten 18 September ingifvit ett svaromål, deri han betecknade hvad Karlsson anfört såsom osanning. Dock medgaf han, att han ett par gånger behållit och användt målskjutningsmedel, då han visste att intendenten ej behöft dem. Hvad försäljningen af hästarne angår, hade den skett med rätt för öfversten att disponera dem till 1 Jan. 1895.
Öfverstens medgifvande att hafva användt målskjutningsmedel ansåg åklagaren vara ett erkännande att han förskingrat kronomedel, då de ej kunde anses ersatta genom senare gifna anvisningar å lön, som redan långt i förskott var uttagen.
Rörande ytterligare lemnade förskotter och lån förekommo några bref, t. ex.
Kan jag få omstående? På svarat beror ett ödesdigert beslut. Jag har täuktinlemna min afskedsansökan (detta var 1893) och sälja hvad jag har, men 2 års lön, 22,009 kronor, äro också penningar.
7 Febr. 1894: Broder! Jag har ingen att vända mig till utom dig. Jag är förbi af bekymmer.
Tag ej ut från civila departementet mer än hvad du nätt och jämt behö!ver före förvaltningsdirektionens sammanträde.
Kan du uttaga så mycket, att jag får omstående? (Summan ej nämd).
Käre intendent! Tröttna ej att bistå tacksamme L. H. v. H.
Innan jag fattar ett ödesdigert beslut, vill jag höra, om du kan hjälpa mig.
— Du har ännu aldrig svikit mig . . .
Förhöret afslöts kl. 8 på måndagsaftonen.
Tisdagens förhör.
Krigsrätten sammanträdde åter kl. 10 i går förmiddag, och afslutades då granskningen af brefsamlingarnas 134 nummer. Här äro att märka följande skrifvelser:
Hjälp mig sjuka kräk, och tag en växel på 400 i riksbanken.
Var barmhertig, om ej allt för stora obehag skola uppstå, och hjälp mig med rätt mycket penningar.
Hjälp mig! Intendenten kan lita på mitt ord att ingen risk skall följa. Låt våra transaktioner vara oss emellan.
Den 10 Jan. 1895: Den som vinner tid, vinnet allt. Vill du låta mig kvittera hela första kvartalet med löfte att innan den tiden rangera ställningar och förbållanden . . .
Detta ansåg åklagaren visa, att öfversten ej blott varit medveten om förskingringarna, utan handlat i samförstånd med intendenten.
Sedan sålunda samtliga bref genomgåtts påkallade åklagaren att förhör upplysningsvis måtte hållas med öfverste O. Carlstedt.
Öfverste C. förklarade sig aldrig hafva haft några affärer med öfverste v. H. och intendenten Karlsson samfäldt. Detia sade sig åklagaren heller aldrig velat påstå, men han ånsåg nödigt höra öfverste C. för att få veta, om ej v. H:s affärer varit hvad man i dagligt tal plägar nämna ruttna, Öfverste C. genmälde, att han aldrig lånat öfverste v. H. penningar, men väl hjälpt honom med växlar, undantagandes vid ett tillfälle, då han räddat honom från utmätning genom att inbetala en skuld å 3,300 kronor. Härför hade han fått betalning genom anvisningar å öfverstens lön. Hans öfriga kvarvarande kvitton härrörde från att han uppburit penningar hos intendenten för att omsätta växlar åt v. H., hvilket han vanligen gjort, då v. H. varit mycket generad att själf gå i bankerna.
Hvad de 3,300 kronorna beträffar voro de en gammal skuld sedan v. H:s Linköpingstid. Skulden hade ursprungligen, enligt H:s uppgift, varit på omkring 30,000, hvaraf en del ännu vore obetald.
Åklagaren påkallade nu krigsrättens undersökning om, i hvad mån öfverste von Hohenhausen eftersatt sin kontrollskyldighet och lemnat intendenten för stor frihet i medlens förvaltning. Till grund för sagda skyldighet ville han lägga samma förvaltningsreglemente som gält för indelta armén. Huru hade t. ex. förfarits med i bank insatta medel?
Härom upplyste öfverste Carlstedt, att i början hade intendenten i Gotlands enskilda bank haft egen upp- och afskrifningsräkning, men hvilka medel den omfattade kände han ej. Men då sedan regementet erhöll dylik räkning upphörde intendentens. Ändringen hade skett på föranstaltande af öfverste C. För insättningar och uttagningar hade militärbefälhafvaren sedan lemnat intendenten fullmakt.
Härefter öfvergick åklagaren till begäran om undersökning i hvad mån öfverste Carlstedt som ordförande i förvaltningsdirektionen åsidosatt sina skyldigheter. Enligt reglementet hade direktionen att ansvara för det ändamålsenliga användandet af kronans medel. Detta hade ej blifvit gjordt. Vidare skulle vid förvaltningsdirektionens månatliga sammanträden kassarapport lemnas af intendenten. Enligt hvad direktionsprotokollen utvisade hade detta icke alltid skett.
Härpå svarade öfverste O., att han ej ansett nödigt att vid de flere gånger förokommande hvad han ville kalla extra sammanträdena kassarapport aflemnades. Hade detta ej skett månatligen, berodde det derpå, att intondenten sagt, att inga ärenden förelågo, hvadan han fått militärbefälhafvarens löfte att inställa ett eller annat sammanträde.
Detta ansåg åklagaren ej utgöra något försvar för direktionen.
På fråga förklarade öfverste C. att direktionen icke förvissat sig om att tillgängliga medel varit placerade så som intendenten uppgifvit, enär direktionen ansett denna skyldighet icke åligga sig.
Detta ansåg deremot åklagaren, på grund af § 1 i förvaltningsreglementet. Då direktionen hade skyldighet att tillse, det kronans medel rätt användes, borde den desto mer varit angelägen om att tillse, att de ej användts så orätt som skett. Hvad tjänade det till att i protokoll upptaga en behållning som ej till befintligheten kontrollerats?
Kapten L. Sellergren, som också hördes dels i egenskap af ledamot i förvaltningsdirektionen, dels som kassakontrollant, bestred att direktionen varit ansvarig för några medel. Den hade ej ens varit behörig att kontrollera behållningarna. Åklagaren ansåg, att dessas storlek borde ha väckt misstankar. Han ansåg direktionen vara ansvarig i andra hand.
I sin egenskap af kassakontrollant hade kapten Sellergren vid befattningens tillträdande inventerat till sig endast den i kassaskåp befintliga reservkassan, som ännu fans kvar. Han hade sedan endast kontrollerat uppbörden; deri bestod hans skyldighet.
Åklagaren påstod, att kontrollanten skulle svara för att alla obehöfliga medel tillfördes reservkassan.
Kapten Sellergren frågade, hur han skulle ha kunnat göra detta, då den ytterst kontrollerade schefen tillåtit intendenten att ha ute så mycket penningar som helst. Kontrollen utöfvades nämligen af schefen med kontrollanten som biträde. Han vore att likställa med en kontrollart i en bank, som väl granskade debet och kredit, men aldrig ens finge se kassan.
Åklagaren bestred denna uppfattning. I själfva namnet kassakontrollant lige, att han vore ansvarig för vården af kassan.
När förhöret mad öfverste C. och kapten S. för denna gång afslutats, framstälde åklagaren yrkande om öfverste von Hohenhausens personliga inställelse. Genom att H. 31 Dec. i fjor uttagit 5,000 kronor från bank af regementets beklädnadsmedel för att insättas å ränteriet, ansåg åklagaren, att v. H. gjort sig skyldig till sådant svårt brott, som omförmäles i 25 kap. 11 § strafflagen, nämligen att som embetsman hafva tillgripit och förskingrat omhänderhafda statsmedel, å hvilket brott straffarbete från 6 månader till 4 år följer. Derför borde Hohenhausen på egen bekostnad af kronobetjäning hämtas till rätten eller, om detta yrkande ej kunde bifallas, åläggas inställelse vid hämtnings påföljd.
Öfverste v. H:s ombud bestred detta. Brottet vore ej af den beskaffenhet som åklagaren ville förmena. Han begärde 3 veckors uppskof för att få taga del af protokollet öfver de hållna förhören.
Om hans hufvudman kunde åläggas personlig inställelse, yrkade han att denna skulle äga rum inför. krigshofrätten. — Föröfrigt vore v. H. sängliggande sjuk och hade till krigshofrätten förut inlemnat läkarbetyg om att han ej utan hälso-risk kunde denna årstid företaga en sjöresa.
Dessa betyg, utfärdade af regementsläkarne G. Ramberg och Edvard R. Pettersson, föredrogos, men voro ej af sådant innehåll, att krigsrätten ansåg sig kunna taga hänsyn till desamma, utan resolverades efter enskild öfverläggning.
att öfverste von Hohenhausen skulle personligen vid hämtnings påföljd inställa sig inför krigsrätten i Visby torsdagen 7 dennes kl. 11 f. m.
Krigsrätten skulle sammanträda äfven påföljande fredag, då kaptenerna K. Ternstedt, O. Ericsson och Hj. Åkerhjelm skulle till. förhör inställa sig, den sistnämde, som vistades i Landskrona, genom ombud, derest han så aktade nödigt.
Krigsrätten afslutade gårdagsförhöret kl. 1/2 3 e. m.
Öfverste von Hohenhausen har i dag afrest hit från Stockholm med ångaren »Visby».
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 6 November 1895
N:r 172