Kategori: 1885 04 April

inkom hit i går på sin vanliga vårtur för utsättande af prickar på grunden omkring Gotland.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 April 1885
N:r 30.

ordnad af Visby läroverks gymnastikförening i lördags å Oskarssalen, gafs inför en väl besatt salong, hvars publik med lifliga bifallsyttringar belönade de uppträdande idrottsmännens vackra prestationer.
Föreställningen inleddes med en prolog, framsagd af underlöjtnant Elert, bakom hvilken den unge truppen, förstärkt med några af nationalbeväringens yngre officerare, grupperat sig, iförd en lätt sjömanskostym, hvit med blå uppslag.
Andra numret utgjordes af sabelhuggning på led, utförd af åtta yngre officerare under löjtnant Petterssons kommando.
Den gamla hjeltesagan Striden på Såmsö återgafs derpå i tre särskilda afdelningar.
Först framträdde i präktiga rustningar fosterbröderna Orvar Odd och Hjalmar den hugfulle (underlöjtnanterna Elert och Axel Bolin) samt slöto aftalet om den. förestående striden med kämpen Arngrims tolf söner. Som bekant gälde striden Upsala: konungen Yngves fagra dotter Ingeborg, till hvilken Hjalmar och Arngrims äldste och tappraste son Angantyr giljade. Då den väna ungmön valde Hjalmar, blef denne af Angantyr utmanad till holmgång på Samsö, dit Hjalmar och Odd begåfvo sig. De båda kämparne uppgjorde nu striden så, att Hjalmar fick den fruktansvärde Angantyr på sin lott och Odd de: yngste elfva bröderna. Texten till detta nummer var författad af d:r L. Kolmodin.
Då båda fosterbröderna slöto sitt aftal med följande ord:
Hjalmar (pekande mot skeppen)
Från skeppen stiga
Bersärker vilda,
Tolf starka bröder,
Till strid mot oss!
Mig hugen anar,
Att Odins gäster
Vi båda blifva
I denna qväll.

Odd.
Hvad svek mitt öra!
Månv\’ Hjalmar tvekar
Att gå i striden
Med glädtigt mod?
Ej förr jag hörde
Från dina läppar
Ett ord om fruktan;
För Hildurs lek! —
Kanske dig lyster
Som hjerten flykta
Till skogens gömslen
Vid kopplets skall?

Hjalm.
Ej sagans ord
Skall det förmäla,
Att Hjalmar tvekat
Till striden gå,
Hur tätt än blänkts
Fiendens lansar,
Har djupa leder
Der månde stå —
Välan vi skifte
Vår lott för striden!
Vill ensam Angantyr
Du kämpa mot,
Jag gerna tager
De andra elfva —
Den leken synes mig
Ärlig nog!

Odd.
Du klokt har skiftat!
Ej skall din brynja
De skarpa huggen
Stå emot.
Min silkesskjorta,
Den trolldomsväfda
Mot Tirfings giftegg
Mig skydda skall.

Hjalm.
Blott modet skänker
Den bästa brynjan!
Syns dig det vara
Stort mannarön
Att stå mot Tirfing
I lättbräckt bryvja
Föruatan trolldomens
Fega skydd,
Då vill jag gerna
Den leken leka,
Ty aldrig ännu
Har man försport,
Att Odd gick före
Sin vapenbroder,
När strid det gälde,
Och mannamod! —

Odd (ensam; seende efter den bortgående Hj.)
Du illa valdet
Din mörka aning
Skall kanske sannas,
Förr\’n sol går ned! —
Är fegt att trolldom
Med trol\’dom möta!
Är fegt ätt lika
Mot lika ställs ?
Dock icke lyster mig
Derom\’ att tvista —
Välan till kampen
Jag skyndar nu!

Hjalmar och Angantyr (underlöjtnant Wickström) drabbade nu med väldigt va: penbrak samman: och skiftade blixtrande hugg. Hjalmar : fälde slutligen sin mot: ståndare men sjönk sjelf dödligt sårad till marken.
Odd, som dräpt de andra elfva bröderna, kommer nu för att mottaga Hjalmars sista suck och afsked till skön Ingeborg, hvarvid de växla följande ord:

Odd (inträdande.)
Hur är dig öl
Din kind har bleknat
Ur såren. många
Lifskällan fyr!

Hjalmar.
Sår bär jag sexton
Och sliten brynja;
För ögat skymmer
Nu dödens natt. —
Med hvassa udden
I hjertat skar mig
Trollsvärdet Tirfing —

Odd.
Så har ditt råd
Då rätt illa lyckats!
En härlig seger
Vi eljes fått!
Nu större skada
Jag här i lifvet
Kan aldrig lida,
Sen dig jag mist.

Hjalm.
Ej höfves klagan
För tappre männer !
Hvar menska skall dock
Ju en gång dö! —
Tag nu min helsning
Till Svea drotten,
Till tappre svenner,
Till Ingeborg :
På fjärran branter
Min barndomstid
I lek förnöttes.
Till skumhöljdt haf
Mig dock hågen drog
Till lekar hårda
Med sköld och svärd,

Jag lofven gaf
Åt drotten Ane
Att skydda riket. —
Ej sägas skall
Att Hjalmar svikit
Den ed han svor
Till åldrig drott
Till tappre svenner. —
Ej svek hans kärlek
Till Ingeborg,
Den fagra mö,
Som vid Sotaskär
Sin helsning sände —
På Samsö strand.
För denna kärlek
Mitt lif jag låter — — —
Nu brynjan bär
Och klufna hjelmen
Till mön den fagra
I kungasal. —
Den ring hon gaf
Du lemne åter —

I hennes bröst
Lär hjertat brista,
Då hennes kämpe
Ej sjelf den bär — —

De anslående scenerna och den väl utförda deklamationen mottogos med lifligt och välförtjent bifall.
Ett fältvaktsläger utgjorde föreställningens andra afdelnings första nummer, hvarvid soldaterna utförde den bekanta fältvaktssången, i hvilken en ung musikälskare (hr Romin) förtjenstfullt återgaf solopartiet. Emellertid fingo de lägrade ej länge åtnjuta ro. Skott på skott dånade och in i lägret rusade en trupp (ryssar?) En häftig strid på bajonett och sabel uppstod. De öfverfallne afgingo dock med seger efter en hård dust.
En liflig och intressant duell på värja och dolk utkämpades derpå, hvari de uppträdande (löjtnanterna Hammarström och Pettersson) utvecklade en betydande grad af skicklighet och djerfhet.
Derpå vidtog den egentliga gymnastiska delen af föreställningen, hvarvid gymnastikföreningens unga medlemmar jämte några officerare visade en kraft, vighet, smidighet och elegans, som ådrogo sig berättigad uppmärksamhet, möjligen parad med en vänlig tanke på faran för gymnastiken att slå öfver i det rent akrobatmässiga. Föreställningen omfattade fristående gymnastik, armrörelser och volter på horisontel stång samt — sist men icke sämst — olika slags hopp och volt öfver häst.
Gymnastikföreningens ledare löjtnant Primus Pettersson och samtlige & föreställningen uppträdande hafva all heder af den vackra uppvisningen, genom hvilken allmänhetens uppmärksamhet nu blifvit fäst på den lifskraftiga föreningsns nyttiga verksamhet.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 April 1885
N:r 30.

för ångfartygsbolaget Gotlands ångbåtar 1885; gällande tillsvidare:

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 April 1885
N:r 30.