År 1866 utgaf Brunius tredje delen af sin Gotlands konsthistoria. Här säger han om templet i Träkumla:
»Kyrkan är så illa underhållen, att ora droppfläckar märkas å takhvalfven. Vi ha med synnerligt vemod försport, let orsaken till en sådan vanvård är, att denne helgedom skall såsom obehöflig ämnas åt sitt förfall och således bli en öde kyrka. — — — — — Sedan inven gudstjäbst humera hålles i kyrkan och rmeniögen är att låta henne förfalla, på hedftar det stiftets biskop, att en och innan nattvardsgång får der förrättas och kyrkogården begagnas till begrafnin: gar, fvadan således ingen rifning nu i fråga kommer. — Skeppets och korets vatentak samt tornets spira äro beklädda med bräder, hvilka till stor del äro förruttnade. Fastän omgifningsmurarne och takhvalfven äro föga skadede, så kunna de genom nederbörd inom få årtionden fördärfvas. Det tyckes alltså vara för kyrkans — bibehållande lika välbetänkt som, föga kostsamt att nedtaga den odugliga spiran och i dess ställe upplägga ett simpelt kroppåstak och på samma sätt skydda den öfriga bygnaden».
Så långt den gamle, nitiske tempelforkaren Brunius .. Hvad skulle han väl ?? sagt, om Han ännu lefvat och varit i tillfälle att besöka Träkumla öde? — Huru ??r oden nu ut? Tornspiran är borta, kroppåstaket försvunnet och tornklockan upphängd i en afskyvärdt ful träställning. Af fönstren i skepp och kor finnes intet i behåll. Detta rörande det yttre. Och det inre — ja gå bort till den strax norr om kyrkogården boende klockaren, han som en gång öppnade tempeldörren för Bounius, medan kyrkan ännu användes som sådan. Han går visserligen inte så raskt, men fort nog för att möjligen kunna intressera någon främling» att lägga sig ut för hans kära tyrka, så att han än en gång som i forna, lyckliga dar skall kunna få ringa samman till gudstjänet inom dess’ murar. — Pojkarne ha varit framme och förstört låset, och det dröjer en stund innan nyckeln fritt kån vridas i dess rostiga osmorja gångar. Så går dörren ändtligen upp på sina gnisslande gångjärn, och ni kan somma in. Och där — förödelsens stygelse! Vinden far in och ut genom de öppna fönstren och genom dörren och rör upp damm och vissnade löf, som ligga å golfvet täckande massor af murbruk, om ramlat ned från hvalfen och lagrat sig på de ännu kvarstående bänkarne i keppbt. Bry er inte om dammet, gå framåt, klättra öfver de gamla bräder och kassserade skolbänkar, som blifvit in kastade vid triumfbågen. Där framme på väggen har murbruket lossnat och hänger färdigt att dela takrappningons de, dock det är ännu lyckligtvis ej mer ? det öfversta lagret – Det undre sitter ? tämligen säkert, om ock här och där ?enmdraget af stora remnor, och visar ?äktiga prof på medeltidsmålningar ?nst så intressanta som Hemseskilderi? och kanske mera konstnärligt utförda. Å vänstra gafvelpartien af skerpet ?mt å triumfbågen och en stor del af ?ret äro de rätt mycket blottade och dessutom går öfver dessa parti ett fortlöpande halfmeterbredt, midt mellan golf och takfot löpande band med en inskripsion utförd i ståtliga majuskler, svag men ännu ej omöjlig att dechiffera. Ännu en höst och en vinter med dess stormar, fukt och temperaturväxlingar, och allt ?letta är kanske utplånadt och ett nytt ?lad rifvet ur våra kyrkors historia. Hvad ej naturen gör, skola okynniga pojkar veta att göra. Ha de inte tid att klättra genom korfönstren — deras vanliga väg — så ha de minnsann inte glömt att man kan slunga in stenar genom dessa, och otur skulle det nog vara, om ej ett loft eko ur kyrkan talade om för dem att stenen träffat och bringat en om ock liten del af den gamla rappningen att ?asa. Huru de vanhelga helgedomen, när de ha tid att göra ett besök, vilja vi förbigå, Vi ta i stället innan vi gå en otal öfverblick af templet från dess al?arrund utan att förta mes vid förödelsens styggelse eller vid några små detaljer, och vi se då framför oss ett fullödigt rof på hvad den romanska stilens byggmästare kunde åstadkomma. Enligt gamla säkra anteckningar skall kyrkan vara invigd anno 1276 den 16 September eller samtidigt med. att gotiken började ?illa sitt intåg har på ön. Ger gotien intryck af björk klädd i fager sommarskrud, färdig att sätta sina Iöf i dallring och svara på den minsta vindfläkt, så er dock romantiken å sin sida intryck ???eken, en majestätisk jätte, som med ?ina något tunga men dock väl propornonerade och allt annat än osköna former står färdig att taga upp striden med naturens kraftec och beredd att förr offra sista blodsdroppen än låta sig böjas lefvande i stoftet. .Något sådant ungefär är livad som tränger sig fram i tanken, vär man står här i templet. Och när man ändtligen med dröjande steg bereder sig att gå och kastar blicken framför sig ut genom dörren och därute på gräsmattan ser, huru: koigen och grafkullarne vittna om att Träkumlas folk där än bäddas ned till den sista hvilan, kan man ej frigöra sig från: den frågan; hvarför skola de nödgas fara långa vägar bort till andra kyrkor härifrån för att få sina aflidne bisatte och vigde åt jordens sköte, när de med en ringa kostnad åtminstone skulle kunna få sin gamla kyrka reparerad och apterad till ett det allra ståtligaste grafkapell.
Och tar man väl kommen ut på kyrkogården än en öfverblick af templet är man färdig att af fullaste hjärta instämma i Brunius ord: »Då kyrkan nära 6 årbundraden ansetts vara behöflig och kannat under långvariga fejder mot svenkar, danskar och tyskar, under Fetaliebrödernas hemsökelser och under tryckande förläningar samt under förödande pesttider upprättbållas, så synes det som hon ganska väl kunde och borde bibebållas, då Gotland alltjämt tilltager i välmåga, och hon efter blifvande enskiftning och förbättrad odling samt ökad folkmängd snart blir rent af nödvändig.»
Markus.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 8 September 1899
N:r 137