(Stockholmsbref till Gotlands Allehanda.)
Å utställningen träffade jag häromdagen en bekant avensk redaktör. Han hade i sällskap en äldre man, satt till växten, och som gaf intryck af hvad man kallar en sjöbjörn.
— Får jag lof att presentera mr J. A. Boström, mayor (borgmästare) i Ormond, staten Florida, den sydligaste i Förenta staterna, sade han. Född på Gotland, började han sin bana som skeppsgosse och slutar som mayor, så vida han inte blir president därborta i Washington!
— Well, sade mr B., jag har sett i tidningarna, att ni träffat samman med min vän mr Johsson från New-York, och på grund däraf skrifvit ett och annat om de norra staterna. Men säg någonting om »den blomrika» (Florida) staten också. Ni känner Florida?
Javisst kände jag ett och annat, genom böcker n. b, Där rasade spanjorer nu för något mer än 200 år sedan nästan värre än i Sydamerika; de ha ännu minnen kvar där ruiner af borgar och ödelagda land. Kom så i handen på England och gick sist i Förenta staternas förbund.
— Hvad gaf er anledning att begifva er så långt åt söder, som till Florida?
frågade jag.
— Ja, det kan jag tala om. Jag var som sjöman med i slafkriget på nordstaternas sida, såg till och med på kort afstånd, när Monitor sammandrabbade med Merrimac. Nå kriget tog slut, och jag behöfde hvila mig lite. »Gick» så ner till Florida. för att värmas af sol och supa hafsluft på samma gång. Tog ini Ormond därnere vid nordöstra kusten. Vaknade en morgon — det var annars i Februari — och tittade ut genom fönstret. Därutanför var en trädgård och där hängde i träden apelsiner mogna. »Well» sade jag till mig själf, »här är mig godt att vara, här stannar jag kvar». Och jag stannade. Där var nog svårigheter att börja med, ty en vanlig sjöman har ju intet kapital. Men naturens herre bjälpte mig, tack vare den präktiga natur han där danat. Jag började att slå mig på först och främst mina vänner apelsinerna och så — i ännu vidare omfattning — »pineäplen», persikor och citroner.
»Kennst du das Land, wo die Citroner bläln», tänkte jag med den store Göthe.
— Och så smultron, tillade han; Florida är ett verkligt smultronparadis.
— Plocka ni »smultron under snön»?
frågade jag skämtande.
— Snön? svarade han. . Vi ha ingen snö, ingen vinter. Smultron plocka vi och sälja i December och Januari. Så komma pereikorna, pineäplena, citronerna och apelsinerna och en mängd andra fruktslag månad efter månad. Vi ha ej en skörd blott, nej fem å sex. Men här vill jag tillägga, att visserligen är vår jord nästan jungfrulig — jämförelsevis litet gödsel är af nöden — men tålamod och ihärdigt arbete får man använda, Ogräs och skadliga insekter måste man mörda,, energiskt mörda. Men så försvinna de till sist.
— Klimatet där nere, så nära tropikerna, är väl ändock fördömdt hett?
— Visserligen hett stundom. Men vi ha ju våra svala vindar från Atlanterhafvet och Mexikanska viken; det är dessa, som fläkta så sundt, och mildra temperaturen. Solstygn känna vi ej till; annars en mycket vaniig händelse däruppe i norr, i New-York, ja, till och med i Chicago under de varmare månaderna. Florida har det behagligaste klimat i världen.
— Detta är dock något öfverdrifvet.
— Betrakta mig, genmälde förre sjöbussen, ser jag ut, som om jag haft malaria, hvilket man beskyller Florida för. Jag har fylt sextioett år, men är stark som två nordiska björnar tillsamman, Och härmed höjde han — i äkta yankee-stil — sin väldiga högra näfve och knep samman mina skrifvarfingrar. De sutto som i skrufstäd.
— Jag har varit på amerikanska fartyg, sade han, och där fingo de erfara, att »mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än» — när så var af nöden. Annars är jag den fredligaste människa under solen. Men jag är tidningsskrifvare, jag också, tillade han leende.
— Under signaturen Anka-Thor?
frågade jag, nästan förskräckt.
— Men till fakta, om er så behagar, fortsatte han; jag bor i Ormond, som nämdt blifvit. Men hela staten känner jag till punkt och pricka, efter att hu varit där i trettiotvå år. I vår stat odlas hafre, hvete, sockerrör, tobak, risgryn och allehaada grönsaker och gräsörter, fruktträden har jag redan talat om. Och så ha vi den fördelen, att vi kunna afyttra våra produkter, när de andra staterna, i följd af de klimatiska förhållandena, måste våra köpare. Florida är Förenta staternas naturliga drifbus. Vi sälja våra produkter till marknaderna i New-York, Brooklyn, Filadelfia, Boston och Chicago under vintermånaderna; då termometern på, dessa ställen sänker sig 10 3 30 grader under fryspunkten. Källan till landets rika fruktbarhet är dess solsken, Under årets lopp förekomma omkring 240 solskensdagar med klar himmel. Det var sant, vi ha fyra sorter vindrufvor; de skördas och utskeppas i Juni. Nog ha vi rikedom på naturliga bjälpkällor, både till lands och vatten.
Detta erinrar mig, att vi uppföda hornboskap, får, getter, svin och fjäderfän, samt att 120 sorters fisk finnas vid Floridakusten.
Och nu har jag talat åtskilligt om mitt och ett antal andra svenskars andra fädernesland, och tillägger blott, att en stor del af landet ännu ligger ouppodladt, samt afslutnr med ett uttalande af vår president W. Mc Kinley:
»Florida har en stor framtid för sig. Mera kändt, kommer det att bli hemvist för en tålrik, välbergad befolkning, ty landets tillgångar äro nästan obegränsade.»
Sedermera har jag ytterligare träffat den originelle Floridamannen, intresserad som jag blifvit för denna Amerikas fruktstat. Åtskilliga andra upplysningar bar jag därvid erhållit.
Så t. ex. om kommuniktionsförhållandena.
Sedan längre tid tillbaka ha personer och familjer från de norra staterna begifvit sig om vintrarne ner till Florida för att inandas hälsa och lefnadslust i dess härliga klimat. De flydde undan vintern och hunno fram till sommarn. Länge voro dock kommunikationerna primitiva. Men annorlunda är det nu.
En af gästerna från Norden var en mångmillionär H. M. Floyler. Han fattade ett sådant behag till landet. att han bragte till stånd den stora Östkustbanan, en sträcka af 366 engelska mil (6 3/4 ungef. på en svensk); den fullbordades förra året och sträcker sig utmed hela Floridakusten. Vidare har han anlagt ett system af kanaler, som förenar de i landet förekommande talrika sjöarne och floderna; bildande en sjöväg för mindre ångare och fartyg. Längst utmed Östkustbanan har han anlagt det ena ståtliga hotellet efter det andra. Men kommer dit ej allenast pr järnväg, utan lätt och tillgängligt äfven från kusten. De som här gästa — hvaribland på senare tider äfven europeer — tillbringa tiden från November till Maj. Öfverallt börja nu uppstå mindre städer, »byar» och nybyggen.
På tal om nybyggena må två här särskildt nämnas; de äro nämligen skandinaviska, och ha uppstått på senare tid. Det ena heter Halland, och uppkalladt efter danaren, Lutbet Halland, gon af en hallänning, nu prest i Norr; det andra ModePo: den som satt detta i stånd heter J. P. Paulsson, som är dansk.
Båda äro belägna i den sydliga, således mera tropiska delen af landet. Små äro de nu; men liten blir väl stor.
Priset på jorden? Det växlar, allt efter jordens beskaffenhet, läget och afståndet från kommunikationspulsådrorna. Från 5 dollars pr acre ända till 50 d:o. Men man lär kunna få sina utlägg tillbaka inom ganska kort tid.
Här må tilläggas, att Ulyde-ångarne gå hvarannan dag från New-York till Florida. På dem ställer sig priset mycket billigare än på de stora engelska ångarne, ja, äfven på järnväg. Man kan t. ex. komma från Stockholm till S:t Augustine (N. Florida), för 43 dollar, 3 klass.
Dizi el salvavi … Ej älskar jag, i min ringa mån, emigrationen — den torde dock vara en historisk nödvändighet — enär jag anser, att »Sverige ibland alla land är det bästa Gud har skapat». Men skall man ändtligen ut, må det gälla för mången att lika gerna, ja, hellre begifva sig till södern, än att tränga in i norr åt olika håll, där det redan är n:er än trängsel förut.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 September 1897
N:r 144