Newyork, 17 Nov. 1891.
En ung gotländska
har kommit i bryderi genom det välvisa — eller ovisa — nitet hos en af herrar immigrant-commissioners, Ena sådan commissioner har till uppdrag att öfvervaka allt, som på ett eller annat sätt har förbindelse med invandringen hit till landet, samt att hindra landsättandet af sådana invandrare, som af lagen förbjudas landa. Mr. Schulteis hade gjort en tripp till Eogland och anträdde återfärden med Cunardliniens ångare Servia. Och för att i grunden lära könna emigranternas behandling köpte han mellandäcksbiljett, klädde sig i måttligt snygga kläder samt gick och gälde under bela resan för en utvandrande irländare. I likhet med allt annat flot folk, som skaffar sig nöjet af en inblick i utvandrarnes behandling ombord, fann han otaliga föremål för klander beträffande både kosthåll, renlighet och ventilation. Men mest harmades han af att finna, det de fleste af hans medpassagerare kommo till Amerika på s. k. fribiljetter, hvilket enligt herr kommissionärens mening var förbjudet i lagen. Så fann han, att män och gvinnor icke höllos nog strängt åtskiljda, utan tillätos i alldeles för hög grad att vistas i hvarandras sällskap. I synnerhet, påstår han, behöfde skandinaverna bättre eftersyn, och han lät sjömännen berätta sig hårresande historier om de svenska flickorna. Servia kom in i går, och kommissionären befalde genast, att alla passagerare skulle qvarhål!lag, tills han hunnit göra sin rapport färdig. Då denna ändtligen blef färdig och undersökning inleddes, kunde mr Schulteis !cke uppleta någon lagparagraf, som förbjöd folk med fribiljetter att landa, och samtliga de för sådan orsak anhållna — mestadels tyska judar, handtverkare och icke utan penningar — måste släppas. I förtreten skulle ban då klämma efter de lättsinniga svenskorna, och Inageborg Pettersson, 18 år gammal, samt Otto Nilsson, båda från Gotland på resa till Manistee, Mich., blefvo utsedda till syndabockar och underkastades strängt förhör. Men då det kom till kritan kunde kommissonären ingenting bevisa; han hade sjelf ingenting sett, blott bört sjömännen berätta. Och till råga på allt fins det inpgenstädes stadgadt, att qvinnor, som gjort sig skyldiga till anstötligt uppförande ombord å fartyg på resa hit, kunna derför återsändas. Så embetsmannens arbete var förgäfves.
Men svenske missionären vid Barge Office, pastor Lilja, förhörde också flickan, och kom till den öfvertygelsen att hon blifvit oskyldigt anklagad. Han har genom en svensk skicklig sakförare för flickans räkning redan väckt åtal mot mr Schultels för ärekränkning. Den unga damen har begärt läkareundersökning.
För alla, som farit öfver Atlanten i i steerage, är det uppenbart, att herr kommissionären rusat åstad i ogjordt väder. Ty ingenting håller befälet ombord så noga på, som att hindra männen att aflägga besök i qvinnornas rum och tvärtom.
Och efter mörkrets inträdefår absolut ingen qvinna vistas på däck. Men den myndige embetsmannen tyckte väl, att han ej velat underkasta sig försakelserna af en resa på mellandäck för ingenting. Skulle han nu få plikta till, då vore det nästan bra hårdt.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 30 November 1891
N:r 186
